Ja....inte har jag skrivit på evigheter vilket förmodligen innebär att sannolikheten att någon läser detta är minimal. Jag har inte skrivit på grund av att jag blivit lurad, uppmanad att skriva i annat forum, på annat sätt, i brevform till ställföreträdaren vilket visade sig vara något helt annat. Det har varit svårt, det är fortfarande väldigt svårt att skriva dessa brev då jag tvingar mig själv att vara oredigerad, osorterad och ärlig. Jag menar inte med detta att jag på något sätt varit osanningsenlig i mina inlägg här utan mest....distanserad och ett ovanifrånperspektiv, en vid sidan av betraktelse vilket i sig inte varit dåligt. Konsekvenserna jag efter långt och länge förstod var att jag framstod som mycket mer insiktsfull än jag egentligen är. Det är en jävla skillnad på att ha en insikt i huvudet och att faktiskt FÅ insikt. Jag började allt mer måla in mig i hörn där omgivning trodde att jag var på helt andra nivåer än jag faktiskt var. Och det blev en oerhörd frustration i att föra en mental dialog som jag känslomässigt inte förstod ett dugg av. Känslan av att jag lurar hela världen och även mig själv, jag blir något jag egentligen inte är.
Nåväl, jag har egentligen inte för avsikt att fördjupa mig så väldans, funderar fortfarande på om det är möjligt att bryta mönstret och bli avskalad här, om det är klokt eller inte....Sammanfattningsvis kan jag väl säga att tillvaron är förbannat svår just nu....under några månaders tid känns det som om jag håller andan och härdar ut minut för minut fast jag allt som oftast inte begriper hur jag ska orka, om det finns någon poäng med att orka och vad vinsten med att inte orka skulle vara. Döden har även gjort sitt inträde på detta lilla territorium och det står väl skrivet i stjärnorna huruvida den var avsiktlig eller ej, oavsett får det min struktur att krackelera våldsamt då jag själv ofta funderar över huruvida denna kamp är vinstgivande eller ej. Om denna kamp någonsin kan komma att leda till att den tar slut för jag orkar inte kriga mer men mitt väsen vet inget annat tillstånd än att överleva dag för dag. Skit samma, det är för jävligt och inte fan vet jag hur jag ska klara mig ur detta....För att återgå till ordningen så har jag använt detta forum till att arkivera mina texter och jag har i dag slutfört min första text på engelska, ett infall jag inte vet varifrån den kom och min grammatik är inte den bästa men här följer den;
When time lost its purpose and your wounds need to bleed
you´re struggling by the book but you really don´t know why
Your mind crack in shards and your soul has been so numb
that life becomes a quest that you feel you can´t defeat
I´m sorry for my absence, I´m sorry for my silence
I´m sorry for my lack of approval
When every single word come to be demands
you tear yourself apart to adjust and carry on
Always prepared to be threatened to your life
in a world where you never seem to be alright
I grieve for your battle, I grieve for your sorrow
I grieve for your loneliness
You can´t trust anything and your deamons prove you´re right
and you hate their voices but they rule your world and life
You´re looking for acceptence to be who you are
but the shadows drag you down and you´re always left behind
I fear that you´re right, I fear there is no chance
I fear that the fight is endless
You have no place to hide and you feel consumed by lies
and you´re desperate for answers to how, when and why
But the smile on your face and the light in your eyes
never reveal that you´re dying inside
I´m sorry for my silence, I grieve for your sorrows
I fear that the fight is endless
Despite of my knowledge i keep on denying
that my hunger has become
Starvation
I´m seeking for redemption, A need for existence
but i don´t know how to fight for
Salvation
måndag 15 augusti 2011
tisdag 23 november 2010
Trafiksignaler och vägregler....
Har under veckor tänkt att jag ska skriva när det lägger sig, när allt lugnar ner sig och kriget svalnar men det verkar inte hända. Kriget trappas hela tiden upp och rösterna i huvudet blir allt fler och paranoian, tvångstankarna samt tvångshandlingarna knackar på dörren hela tiden. Trycket är så högt att jag undrar om Stroken kommer anfalla hjärtat eller hjärnan först och jag tycker att jag i veckor gått och vrålat men det verkar inte vara någon som hör vad jag säger. En av de Väldigt Kloka sade mig att jag tänker i stora bokstäver men säger väldigt små och kanske är det så. Jag vet bara att jag befinner mig i en femvägskorsning och det verkar inte finnas några fungerande trafiksignaler. När jag står där fullständigt oskyddad och viftar med vägverkets regelbok och försöker förklara vad som kan hända och vad som kan göras för att minska olycksstatistiken känns det som ingen vill lyssna, får jag svaret att den gröna Saaben kommer att svänga in på bensinstationen för att tanka så den kommer inte orsaka någon olycka. Kvar står jag och och kippar efter luft och undrar varför ingen annan vill se de andra 342 bilarna som var för sig kan orsaka en singelolycka eller en seriekrock... Nä, de andra 342 är tydligen inte viktiga, blir inte viktiga förrän olyckan skett och man måste fatta panikbeslut.
Kanske är en av mina största diagnoser H.Ö.G. Jag är för högpresterande, har för hög impulskontroll, är för högfungerande, har för hög analysförmåga, för hög sensivitet för min omgivning, för hög informationsabsorbering. Jag märker nu att självcensureringen vaknar och orden börjar falla bort, alla ord som inte är exakt det jag menar och alla ord som på minsta lilla vis skulle kunna beslå mig med ett uns osanning och det blir blankt, plötsligt finns inget viktigt kvar att skriva. Jag håller på att ge upp, jag vet verkligen inte vad jag kan göra mer för att få mitt liv att gå ihop utan att ödelägga det än mer. Mina celler arbetar dag och natt för att finna strategier för överlevnad men av någon jävla anledning stöter jag på patrull hela tiden, det är alltid någon förbannad ritning som fattas så det går aldrig att göra en klar plan och jag bryts sakterliga ner. Meningslösheten växer och jag tänker att jag egentligen borde fatta flera stora beslut bara för att ha någon hållpunkt. Bara för att få något att hålla mig i när tillvaron ändå verkar gå åt helvete. Man skulle lätt här kunna föreställa sig att det mest naturliga nu vore att lägga sig ner och bara strunta i allt men jag fungerar ju inte riktigt så. Mina system slår i stället på överväxeln och jag tänker att bara jag hittar gaspedalen så kör Vi, visserligen kommer det säkert att gå i 220 ända tills jag tappar kontrollen och den där obändliga sidan i mig vägrar att vika ner sig så visst, det är med livet som insats men jag vet inte vad annat jag kan göra. Och nu kräks jag på mig själv för min ömklighet....
Jag vet inte längre vad som är sanning, vad som är den verkliga verkligheten för uppenbarligen lever jag inte i samma realtid som alla andra. Jag drabbas allt oftare av en känsla av att mitt sinne knuffas in i parallella dimensioner, andra rymder där jag måste tala med mig själv högt som exempelvis; Detta är ett tangentbord, det är svart, det finns under mina fingrar och tangenterna böjer sig för mina fingertoppar, detta är ett tangentbord som är ett tangentbord som är ett tangentbord....för att komma tillbaka här och nu. Eller så kan jag fastna och läsa samma mening om och om igen högt tills jag märker att informationen går hela vägen in i huvudet och jag är tillbaka. Som jag sagt tidigare så är de många därinne i huvudet och Alla vill vara med och bestämma, alla kräver svar. Vid minsta osäkerhet blir de tjuriga och ifrågasätter tills jag kan bringa dem ovedersägliga fakta. Det är de som pumpar in syre och röjer mark för den Paranoide. Den där som säger att;
- Vänta nu lite här...den där chokladbiten du just stoppade in i munnen låg inte den på skrivbordet förut?
-Jo...men den låg i pappret...
- Men den var öppnad?
-Ja.
-Och du har haft fönstret öppet?
-Ja...?
-Och har du någon koll på vad som kom med syret in?
-Nä men jag andas ju in det så vad skulle problemet vara?
- Den var inte försluten, kan du svära på att det inte kan ha skett någon reaktion med chokladen?
- Nä men vad skulle kunna ha hänt?
- Vet inte, vet du? Kan du bevisa för mig att inget hänt?
-Nä....
-Så....
Så Naturligtvis, för att slippa denna idiotkonversation som jag inte kan vinna spottar jag ut chokladbiten och sköljer ur munnen. Jag fattar väl att detta är idioti men han har en poäng som är glasklar i sin grymhet. Jag kan inte motbevisa det. Möjligheten finns ju, det är ju faktiskt möjligt att någon medfaren själ har förgiftat drickan jag köpte i affären och om jag inte är 100 % säker på att jag bröt förpackningen så är det bara att hälla ut den. Sannolikheten kanske inte är så stor Men,...det är ju trots allt möjligt.....
Det får räcka så, det är ännu en ny dag och jag ska försöka lägga en strategi så jag håller även denna dag utan att krevera, brisera eller få oönskade utbrott.
Kanske är en av mina största diagnoser H.Ö.G. Jag är för högpresterande, har för hög impulskontroll, är för högfungerande, har för hög analysförmåga, för hög sensivitet för min omgivning, för hög informationsabsorbering. Jag märker nu att självcensureringen vaknar och orden börjar falla bort, alla ord som inte är exakt det jag menar och alla ord som på minsta lilla vis skulle kunna beslå mig med ett uns osanning och det blir blankt, plötsligt finns inget viktigt kvar att skriva. Jag håller på att ge upp, jag vet verkligen inte vad jag kan göra mer för att få mitt liv att gå ihop utan att ödelägga det än mer. Mina celler arbetar dag och natt för att finna strategier för överlevnad men av någon jävla anledning stöter jag på patrull hela tiden, det är alltid någon förbannad ritning som fattas så det går aldrig att göra en klar plan och jag bryts sakterliga ner. Meningslösheten växer och jag tänker att jag egentligen borde fatta flera stora beslut bara för att ha någon hållpunkt. Bara för att få något att hålla mig i när tillvaron ändå verkar gå åt helvete. Man skulle lätt här kunna föreställa sig att det mest naturliga nu vore att lägga sig ner och bara strunta i allt men jag fungerar ju inte riktigt så. Mina system slår i stället på överväxeln och jag tänker att bara jag hittar gaspedalen så kör Vi, visserligen kommer det säkert att gå i 220 ända tills jag tappar kontrollen och den där obändliga sidan i mig vägrar att vika ner sig så visst, det är med livet som insats men jag vet inte vad annat jag kan göra. Och nu kräks jag på mig själv för min ömklighet....
Jag vet inte längre vad som är sanning, vad som är den verkliga verkligheten för uppenbarligen lever jag inte i samma realtid som alla andra. Jag drabbas allt oftare av en känsla av att mitt sinne knuffas in i parallella dimensioner, andra rymder där jag måste tala med mig själv högt som exempelvis; Detta är ett tangentbord, det är svart, det finns under mina fingrar och tangenterna böjer sig för mina fingertoppar, detta är ett tangentbord som är ett tangentbord som är ett tangentbord....för att komma tillbaka här och nu. Eller så kan jag fastna och läsa samma mening om och om igen högt tills jag märker att informationen går hela vägen in i huvudet och jag är tillbaka. Som jag sagt tidigare så är de många därinne i huvudet och Alla vill vara med och bestämma, alla kräver svar. Vid minsta osäkerhet blir de tjuriga och ifrågasätter tills jag kan bringa dem ovedersägliga fakta. Det är de som pumpar in syre och röjer mark för den Paranoide. Den där som säger att;
- Vänta nu lite här...den där chokladbiten du just stoppade in i munnen låg inte den på skrivbordet förut?
-Jo...men den låg i pappret...
- Men den var öppnad?
-Ja.
-Och du har haft fönstret öppet?
-Ja...?
-Och har du någon koll på vad som kom med syret in?
-Nä men jag andas ju in det så vad skulle problemet vara?
- Den var inte försluten, kan du svära på att det inte kan ha skett någon reaktion med chokladen?
- Nä men vad skulle kunna ha hänt?
- Vet inte, vet du? Kan du bevisa för mig att inget hänt?
-Nä....
-Så....
Så Naturligtvis, för att slippa denna idiotkonversation som jag inte kan vinna spottar jag ut chokladbiten och sköljer ur munnen. Jag fattar väl att detta är idioti men han har en poäng som är glasklar i sin grymhet. Jag kan inte motbevisa det. Möjligheten finns ju, det är ju faktiskt möjligt att någon medfaren själ har förgiftat drickan jag köpte i affären och om jag inte är 100 % säker på att jag bröt förpackningen så är det bara att hälla ut den. Sannolikheten kanske inte är så stor Men,...det är ju trots allt möjligt.....
Det får räcka så, det är ännu en ny dag och jag ska försöka lägga en strategi så jag håller även denna dag utan att krevera, brisera eller få oönskade utbrott.
torsdag 7 oktober 2010
Den subjektiva verkligheten eller sjuka galenskapen....
Jag skulle förmodligen kunna bli en alldeles förträfflig diktator om det inte vore för att jag saknade mordinstinkten som krävs för att utplåna alla oliktänkande, idioter och klåpare. Just nu riskerar alla levande varelser att hamna under min fördömande lupp som läser av allt som en brännande laserstråle. Vid minsta lilla ojämnhet larmar det och jag hamnar i den parallella verklighet som bara är min egen, där språket ännu inte har fått någon genombrott. Alla motsägelser, alla otydligheter och dubbla budskap lyser som radioaktiva källor men jag börjar begripa att det bara är jag som ser det. För varje gång jag försöker påtala; Att , ursäkta men...kommer ännu ett nytt obegripligt svar som i sig medför ännu fler outtalade sammanhang som bara jag hör och jag fastnar i en outhärdlig frustration, aggression och vanmakt där jag inte kan göra mig förstådd. Den där världen där jag undrar; men Herregud, hör de inte vad de säger, hör de inte allt de säger bakom alla orden. En känsla av att i den riktiga verkligheten vräker regnet ner men alla säger att solen skiner och jag kan för mitt liv inte begripa varför, för jag vet att alla Vet att det regnar. När jag trots detta på något sätt i alla fall försöker säga; Men snälla nån det regnar ju ute....och får svaret; Att det är ju vindstilla, krackelerar min mentala struktur och jag hamnar i en parallel värld som genomsyras av sjuk galenskap.
För att strunta fullkomligt i alla konventioner, väluppfostran och försök i att redigera mig själv och mitt språk i ett fåfängt försök att göra mig förstådd börjar jag undra om jag är för smart för mitt eget bästa. Det känns lite som om jag sitter med svaret på alla ekvationer som finns men jag har ingen aning om varför jag vet dem eller hur jag lärt mig dem. Hela inlärningsprocessen har gått mig förbi och jag lever med den där känslan av att det är där resten av världen befinner sig, mitt i processen medan jag själv sitter bredvid och väntar på att de ska komma fram till svaret jag redan har, redan hade när så snart frågeställningen dök upp. En fruktansvärd otålighet i kroppen som inte orkar med gissningar, utsvävningar eller rent jävla nonsens. En vredens eld som lågar så snart någon mitt under ekvationslösningen börjar dilla om Snövits åtta dvärgar....För helvete....det är en matematisk uträkning och ingen jävla sagostund och de var 7, 7 STYCKEN DVÄRGAR VAR DET!!...Idioter!
Det är som om det försvunnit ett utrymme i mig, det som är kvar i mig är till bredden fullt vilket i sig kräver att allt måste vara precist, exakt på millimetern rätt. Minsta ord eller rörelse som innehåller mer information än det som uttrycks blir för mycket. Jag kan inte stänga av denna funktion som hör nyanserna mellan svaren; 1. Jag vet inte (outtalat: jag tänker inte svara på frågan, jag vill inte svara på frågan, jag undviker din fråga etc) eller; 2. Jag vet inte (outtalat: Jag har inte en aning) Det intressanta här är att det är inte min hörsel som styr mina reaktioner utan min kropp. Det är min kropp som briserar och meddelar mig att svar nr 1 är åt helvete och likaså att svar nr 2 håller mig lugn varför jag också vet att svar nr 2 är det ärliga. Dessa reaktioner är ögonblickliga och jag hinner aldrig förutse eller parera denna kraft.
Detta gör att jag för närvarande känner mig som en outhärdlig människa som stoltserar med epiteter som fördomsfullhet, förakt, trångsynthet, arrogans, känslokyla, rigiditet och intolerans. Alla dessa egenskaper är något som min själ inte vill kännas vid, som mitt allra innersta tycker är moraliskt förkastliga. Det är svårt att vara sams med sig själv då...när den ena sidan vill klippa till någon på käften och den andra hukar sig och vädjar till ett bättre förstånd, ett Nej, nej... Du har ingen rätt att ge dig på någon för att det inte passar dina ramar. Och bara för att tillägga...Jag visste så snart jag i föregående inlägg döpte rösterna till Perfektionisten och den Imbecilla att det var missvisande ord men jag orkade inte redigera mig, orkade inte leta efter de exakta orden vilket jag alltid annars gör så snart jag skriver. För även här dras jag med förbannelsen att det måste vara exakt, precis rätt och det får inte innehålla ett uns mer information än just det jag skriver. Det är väl därför det alltid är en mer eller mindre kamp så snart jag ska skriva. Och bara för att vara extra tydlig eftersom det verkar vara något jag kräver av resten av världen så är större delen av detta inlägg ett försök att illustrera detta jävla krig som pågår i mig och det har vare sig med ekvationer eller Snövit att göra. Och nej, jag påstår mig inte sitta med alla svar, jag försöker bara göra mig förstådd både inför mig själv och omvärlden.
För att strunta fullkomligt i alla konventioner, väluppfostran och försök i att redigera mig själv och mitt språk i ett fåfängt försök att göra mig förstådd börjar jag undra om jag är för smart för mitt eget bästa. Det känns lite som om jag sitter med svaret på alla ekvationer som finns men jag har ingen aning om varför jag vet dem eller hur jag lärt mig dem. Hela inlärningsprocessen har gått mig förbi och jag lever med den där känslan av att det är där resten av världen befinner sig, mitt i processen medan jag själv sitter bredvid och väntar på att de ska komma fram till svaret jag redan har, redan hade när så snart frågeställningen dök upp. En fruktansvärd otålighet i kroppen som inte orkar med gissningar, utsvävningar eller rent jävla nonsens. En vredens eld som lågar så snart någon mitt under ekvationslösningen börjar dilla om Snövits åtta dvärgar....För helvete....det är en matematisk uträkning och ingen jävla sagostund och de var 7, 7 STYCKEN DVÄRGAR VAR DET!!...Idioter!
Det är som om det försvunnit ett utrymme i mig, det som är kvar i mig är till bredden fullt vilket i sig kräver att allt måste vara precist, exakt på millimetern rätt. Minsta ord eller rörelse som innehåller mer information än det som uttrycks blir för mycket. Jag kan inte stänga av denna funktion som hör nyanserna mellan svaren; 1. Jag vet inte (outtalat: jag tänker inte svara på frågan, jag vill inte svara på frågan, jag undviker din fråga etc) eller; 2. Jag vet inte (outtalat: Jag har inte en aning) Det intressanta här är att det är inte min hörsel som styr mina reaktioner utan min kropp. Det är min kropp som briserar och meddelar mig att svar nr 1 är åt helvete och likaså att svar nr 2 håller mig lugn varför jag också vet att svar nr 2 är det ärliga. Dessa reaktioner är ögonblickliga och jag hinner aldrig förutse eller parera denna kraft.
Detta gör att jag för närvarande känner mig som en outhärdlig människa som stoltserar med epiteter som fördomsfullhet, förakt, trångsynthet, arrogans, känslokyla, rigiditet och intolerans. Alla dessa egenskaper är något som min själ inte vill kännas vid, som mitt allra innersta tycker är moraliskt förkastliga. Det är svårt att vara sams med sig själv då...när den ena sidan vill klippa till någon på käften och den andra hukar sig och vädjar till ett bättre förstånd, ett Nej, nej... Du har ingen rätt att ge dig på någon för att det inte passar dina ramar. Och bara för att tillägga...Jag visste så snart jag i föregående inlägg döpte rösterna till Perfektionisten och den Imbecilla att det var missvisande ord men jag orkade inte redigera mig, orkade inte leta efter de exakta orden vilket jag alltid annars gör så snart jag skriver. För även här dras jag med förbannelsen att det måste vara exakt, precis rätt och det får inte innehålla ett uns mer information än just det jag skriver. Det är väl därför det alltid är en mer eller mindre kamp så snart jag ska skriva. Och bara för att vara extra tydlig eftersom det verkar vara något jag kräver av resten av världen så är större delen av detta inlägg ett försök att illustrera detta jävla krig som pågår i mig och det har vare sig med ekvationer eller Snövit att göra. Och nej, jag påstår mig inte sitta med alla svar, jag försöker bara göra mig förstådd både inför mig själv och omvärlden.
fredag 1 oktober 2010
Rabblande....
100926...Det är en sådan där dag när oron jagar och värker och som vanligt har jag inte en aning. Tänker att det bara är inbillning eftersom jag inte kan identifiera den. Så jag kommer på mig med att stirra in i en svart tv och flämta efter luft och följande dialog utspelar sig inuti huvudet; (rösterna döps till P som är perfektionisten och I får stå för den imbecilla)
P -Hörru...
I- Ja...
P- Är du medveten om att du ligger och stirrar in i en svart Tv och flämtar?
I- Ja...
P- Ja...och du funderar inte över om det betyder något?
I- Som vad?
P- Som att det skulle kunna betyda att du inte mår så bra just nu.
I- Gör jag inte?
P- Ja, inte vet jag, men så här utifrån skulle ditt beteende just nu kunna tyda på en ångestattack, i rent litterära termer alltså..
I- Jaha...och....
P- Ja, Du skulle kanske ta vägen någonstans med detta..
I- Vart?
P- Inte vet jag. Hur ska jag kunna veta det? Men ur en psykologisk aspekt skulle du kanske tala med någon...
I- Och säga vad?
P- Att du kanske inte mår så bra....
I- Men... Jag kan inte hitta några känslomässiga tecken på att jag skulle må dåligt.
P- Så att ligga och flämta så där är helt normalt då?
I- Hur fan ska jag kunna veta det? Det jag säger är att jag inte kan finna några som helst skäl att gå och säga till någon att jag inte mår bra när jag inte känner att det är så.
P- ....
I- Om du nu är så förbannat smart kan du ju tala om vad jag ska säga.
P...
I- Nej, misstänkte väl det...Alltså är detta bara hjärnspöken.
P-...
I- Med andra ord går det väl över...
P- ...
Så för att bespara mina husgrannar och tysta rösterna är det Linkin Park HÖGT med hörlurar som gäller just nu, och ibland kan det inte bli högt nog fast jag misstänker att min ansvarige audionom inte skulle uppskatta det. Avskyn och vämjeligheten jag känner inför att jag sagt allt jag har att säga och att allt bara är en upprepning, något missriktat försök i självhävdelse där jag egentligen bara söker negativ uppmärksamhet. Kluven och splittrad är frekventa ord men i själva verket känner jag mig nog mest söndersprängd men hänger ihop endast på grund av att mitt intellekt förklarar för mig var alla delar befinner sig och att de hör samman även om de inte sitter ihop. Överperspektivisera...är antagligen inte ett giltigt ord enligt SAOL men det är det ordet som ramlar fram när försöker förstå hur jag hanterar livet. Hur jag på något sätt alltid har full översyn men inte är närvarande. Hur jag på något sätt alltid är upptagen med att hålla balansen så att allt splitter håller sig på plats. Det är konstigt hur illa mina delar stämmer med varandra, hur oanpassade de är till varandra, som om varje del egentligen tillhör någon annan. Så snart jag försöker identifiera, vara närvarande i en del, är det som om det sker en kemisk, fysisk reaktion där alla andra delar stöter ifrån, hör inte hemma här, passar inte ihop, och försätter mig i en ständig konflikt där jag aldrig vet vad som är rätt, där jag aldrig vet vilken röst som ljuger eller talar sanning. För att klara sig ur och från dessa konflikter måste man lära sig att medla, förhandla och ha ett förhållningssätt där man skapar så lite friktion som möjligt mellan olika parter. En skenmanöver där man ser till att de har fokus på dig och inte varandra samtidigt som du gör dig så obemärkt du kan. När det ändå uppstår konfrontation kan man ju alltid överlämna det åt sin fysiska varelse tills det bedarrat samtidigt som man själv stänger ner, stänger av, blir stum och döv. Kanske kostnaden för detta är närvaro. Kanske är priset för frånvaro, avsaknad av känslomässiga minnen. Och då....ja...inte vet jag...Inte vet Vi....
P -Hörru...
I- Ja...
P- Är du medveten om att du ligger och stirrar in i en svart Tv och flämtar?
I- Ja...
P- Ja...och du funderar inte över om det betyder något?
I- Som vad?
P- Som att det skulle kunna betyda att du inte mår så bra just nu.
I- Gör jag inte?
P- Ja, inte vet jag, men så här utifrån skulle ditt beteende just nu kunna tyda på en ångestattack, i rent litterära termer alltså..
I- Jaha...och....
P- Ja, Du skulle kanske ta vägen någonstans med detta..
I- Vart?
P- Inte vet jag. Hur ska jag kunna veta det? Men ur en psykologisk aspekt skulle du kanske tala med någon...
I- Och säga vad?
P- Att du kanske inte mår så bra....
I- Men... Jag kan inte hitta några känslomässiga tecken på att jag skulle må dåligt.
P- Så att ligga och flämta så där är helt normalt då?
I- Hur fan ska jag kunna veta det? Det jag säger är att jag inte kan finna några som helst skäl att gå och säga till någon att jag inte mår bra när jag inte känner att det är så.
P- ....
I- Om du nu är så förbannat smart kan du ju tala om vad jag ska säga.
P...
I- Nej, misstänkte väl det...Alltså är detta bara hjärnspöken.
P-...
I- Med andra ord går det väl över...
P- ...
Så för att bespara mina husgrannar och tysta rösterna är det Linkin Park HÖGT med hörlurar som gäller just nu, och ibland kan det inte bli högt nog fast jag misstänker att min ansvarige audionom inte skulle uppskatta det. Avskyn och vämjeligheten jag känner inför att jag sagt allt jag har att säga och att allt bara är en upprepning, något missriktat försök i självhävdelse där jag egentligen bara söker negativ uppmärksamhet. Kluven och splittrad är frekventa ord men i själva verket känner jag mig nog mest söndersprängd men hänger ihop endast på grund av att mitt intellekt förklarar för mig var alla delar befinner sig och att de hör samman även om de inte sitter ihop. Överperspektivisera...är antagligen inte ett giltigt ord enligt SAOL men det är det ordet som ramlar fram när försöker förstå hur jag hanterar livet. Hur jag på något sätt alltid har full översyn men inte är närvarande. Hur jag på något sätt alltid är upptagen med att hålla balansen så att allt splitter håller sig på plats. Det är konstigt hur illa mina delar stämmer med varandra, hur oanpassade de är till varandra, som om varje del egentligen tillhör någon annan. Så snart jag försöker identifiera, vara närvarande i en del, är det som om det sker en kemisk, fysisk reaktion där alla andra delar stöter ifrån, hör inte hemma här, passar inte ihop, och försätter mig i en ständig konflikt där jag aldrig vet vad som är rätt, där jag aldrig vet vilken röst som ljuger eller talar sanning. För att klara sig ur och från dessa konflikter måste man lära sig att medla, förhandla och ha ett förhållningssätt där man skapar så lite friktion som möjligt mellan olika parter. En skenmanöver där man ser till att de har fokus på dig och inte varandra samtidigt som du gör dig så obemärkt du kan. När det ändå uppstår konfrontation kan man ju alltid överlämna det åt sin fysiska varelse tills det bedarrat samtidigt som man själv stänger ner, stänger av, blir stum och döv. Kanske kostnaden för detta är närvaro. Kanske är priset för frånvaro, avsaknad av känslomässiga minnen. Och då....ja...inte vet jag...Inte vet Vi....
måndag 20 september 2010
Antites...
2010-09-20 Jag börjar med att datera detta inlägg för jag diciplinerar mig nu och sätter mig vid tangenterna för att skriva men jag har ingen aning om ifall jag kommer att kunna slutföra det eller inte. Det är nästan så jag börjar undra om omöjligheten att skriva egentligen ett försvar som slår till, att något säger mig att "skriv inte, börja inte försöka formulera dig för då börjar det koka i dig och det orkar du inte". Av någon anledning blir jag provocerad av tanken och kan inte låta bli att utmana den, tänker att jag går ett steg till, försöker ta bort ännu ett filter, mellan mig och bokstäverna.
Jag filosoferar just nu mycket över detta med ytterligheter, motsatser, dubbelheter, vagheter, sanning, lögn, genuinitet och falskhet. Observerar hur lätt jag går igång, hur ilsk jag blir på ingenting, hur känslan av förintelse får fäste av ingenting, hur ensamheten skördar alla trevande skott trots alla människor runt mig. Vid tidigare inlägg har jag nämnt Susan Boyle och den låt som hon fått skriven och jag försöker ringa in vad det är som tilltalar mig så oerhört med detta livsöde. När jag tänker med mitt intellekt som är format av erfarenhet och kunskap så säger det mig att det psykologiskt handlar om identifikation, drömmar och förhoppningar som man själv bär och som man för ett ögonblick tillåter sig känna. Med risk för att jag nu kommer att låta som den förbannade pessimisten som aldrig går att tillfredsställa, den där människan som alltid finner fel, den där människan som jag Absolut inte vill vara, som jag inte ens vill bli förknippad med, som går emot allt jag tror på, så måste jag säga Nej, för mig handlar det inte om identifikation. Tvärtom slår det mig med en oerhört kall brutalitet hur lite jag kan identifiera mig med detta. Följer man det psykologiska konceptet bygger hela tanken på att frigöra sig på detta sätt att man någonstans vet att man tidigare inte haft möjlighet att vara den man är. För att späda på den där äckliga negativiteten måste jag nog säga att det gäller inte mig. Jag tror att De bestal mig på det så snart det började gro, så snart personligheten började uttrycka sig krossades den, sedan, med en iskyla och obarmhärtig effektivitet, tog De smula för smula och pulveriserade dem mellan sina fingrar i min åsyn. Bara så att jag skulle Veta.
Dessa bokstäver står mitt andra medvetande för, den där andra dimensionen som har så mycket information jag inte förstår, inte kan ta in, som jag omöjligt kan sätta in i mitt aktuella vakna medvetande men som jag ändå, någonstans, begriper är en sanning. Jag kan acceptera att det kan vara en sanning men jag tappar nästan andan när jag försöker förstå detta för jag tänker att det borde väl rimligtvis innebära en outsäglig sorg och en enorm vrede men det slår inte an i en enda aktiv neuron, det ljuder ingen som helst genklang i mitt huvud vilket gör mig oerhört frustrerad. Bara så att du Vet...det är mycket sådant, hur De på något sätt, åt vilket håll jag än vred mig, hur många gånger jag än vände in och ut på mig stod De där, tog De alltid det sista syret, den sista oanvända centimetern, blockerade varenda möjlig utgång, bara för att jag skulle Veta. Jag skulle alltid veta att jag inte kunde veta.
Och det är här Antiteserna föds och skapar en värld som jag idag lever i och allt mindre förstår. Som tidigare nämnts har Den Gode Terapeuten, Ställföreträdaren och De Kloka framfört (dock i längre och mer insiktsfulla förklaringar) att jag är präglad av Ensamhet. Jag köper det, jag tror att jag tidigt lärde mig att ska jag överleva och det med minsta möjliga skada får jag ordna det själv. MEN...som jag sagt, De var ju Alltid där. Jag var ju ständigt påpassad, övervakad, satt på plats, inringad, omringad, ett villebråd som ständigt var i strålkastarskenet och som vem som helst, när som helst kunde göra vad det ville med. Vad har det med ensamhet att göra? Min logiska hjärna säger mig att det är väl snarare bristen på privatliv, möjligheten att få vara i fred som är den rätta problemställningen? För det är det som mina reaktioner just nu förmedlar, den där känslan av att allt jag gör, säger, värderas, vägs och kastas tillbaks på mig med budskapet att du gör fel, du Är fel. Jag står åter i mitten och begriper inte riktigt hur jag ska lösa detta. Den där känslan av att jag håller ihop mig med lager av buntband och så snart det krackelerar lite kan det (som exempel) komma en kommentarer som "vad arg du är eller vad aggressiv du är" och jag är färdig att gå i taket. Jag tänker att om ni tror att detta som jag nu visar är vrede så oj, oj, oj, det har knappt börja glöda. Nu ställer sig alla logiska resonemang i givakt och talar om för mig att det är en oskyldig kommentar, människor har rätt att reagera på vad du gör och säger, om de anser att du är arg eller aggressiv har de rätt att tycka det, om de tycker det är jobbigt ska du ta hänsyn till det. Jag har inga som helst motargument mot detta, mitt moraliska överjag säger mig att går jag emot dessa argument är jag omoraliskt hänsynslös. Trots detta ligger kraften i reaktionen kvar i kroppen och dunkar i timmar efteråt och jag undrar Hur det ska vara möjligt för mig att få ur mig detta. Ska jag få ur mig allt detta som ligger i sina bortglömda dammiga lagerutrymmen så måste jag ju börja med att glöda men hur ska jag lyckas med det när minsta lilla reaktion från omgivningen är lika effektiv som en av brandförsvarets godkända brandfiltar. Och här kommer ännu en av mina förbannade motsägelsefullheter; för att slippa mina egna reaktioner, det där bultandet och gnagandet bakom bröstbenet, vore det ju alldeles utmärkt om omgivningen inte reagerade på min existens fast å andra sidan skulle jag ju aldrig ens komma i närheten av mig själv, mitt känslojag om det inte fanns en omgivning som gav respons. Åter, Fast, på mitten....
Det kloka intellektet skickar följande frågeställning till min dygnetruntöppna "Miapedia" där Rösterna (både med och utan arbetsgivarintyg från mig) arbetar; Om jag nu är präglad av ensamheten, vore inte den naturliga reaktionen att bara suga åt sig all mänsklig kontakt och samvaro? Att bara skörda vilt? Eller är detta också en av de grundläggande byggstenar jag helt enkelt saknar, att jag faktiskt inte har en aning om hur en normal interaktion fungerar?
Jag filosoferar just nu mycket över detta med ytterligheter, motsatser, dubbelheter, vagheter, sanning, lögn, genuinitet och falskhet. Observerar hur lätt jag går igång, hur ilsk jag blir på ingenting, hur känslan av förintelse får fäste av ingenting, hur ensamheten skördar alla trevande skott trots alla människor runt mig. Vid tidigare inlägg har jag nämnt Susan Boyle och den låt som hon fått skriven och jag försöker ringa in vad det är som tilltalar mig så oerhört med detta livsöde. När jag tänker med mitt intellekt som är format av erfarenhet och kunskap så säger det mig att det psykologiskt handlar om identifikation, drömmar och förhoppningar som man själv bär och som man för ett ögonblick tillåter sig känna. Med risk för att jag nu kommer att låta som den förbannade pessimisten som aldrig går att tillfredsställa, den där människan som alltid finner fel, den där människan som jag Absolut inte vill vara, som jag inte ens vill bli förknippad med, som går emot allt jag tror på, så måste jag säga Nej, för mig handlar det inte om identifikation. Tvärtom slår det mig med en oerhört kall brutalitet hur lite jag kan identifiera mig med detta. Följer man det psykologiska konceptet bygger hela tanken på att frigöra sig på detta sätt att man någonstans vet att man tidigare inte haft möjlighet att vara den man är. För att späda på den där äckliga negativiteten måste jag nog säga att det gäller inte mig. Jag tror att De bestal mig på det så snart det började gro, så snart personligheten började uttrycka sig krossades den, sedan, med en iskyla och obarmhärtig effektivitet, tog De smula för smula och pulveriserade dem mellan sina fingrar i min åsyn. Bara så att jag skulle Veta.
Dessa bokstäver står mitt andra medvetande för, den där andra dimensionen som har så mycket information jag inte förstår, inte kan ta in, som jag omöjligt kan sätta in i mitt aktuella vakna medvetande men som jag ändå, någonstans, begriper är en sanning. Jag kan acceptera att det kan vara en sanning men jag tappar nästan andan när jag försöker förstå detta för jag tänker att det borde väl rimligtvis innebära en outsäglig sorg och en enorm vrede men det slår inte an i en enda aktiv neuron, det ljuder ingen som helst genklang i mitt huvud vilket gör mig oerhört frustrerad. Bara så att du Vet...det är mycket sådant, hur De på något sätt, åt vilket håll jag än vred mig, hur många gånger jag än vände in och ut på mig stod De där, tog De alltid det sista syret, den sista oanvända centimetern, blockerade varenda möjlig utgång, bara för att jag skulle Veta. Jag skulle alltid veta att jag inte kunde veta.
Och det är här Antiteserna föds och skapar en värld som jag idag lever i och allt mindre förstår. Som tidigare nämnts har Den Gode Terapeuten, Ställföreträdaren och De Kloka framfört (dock i längre och mer insiktsfulla förklaringar) att jag är präglad av Ensamhet. Jag köper det, jag tror att jag tidigt lärde mig att ska jag överleva och det med minsta möjliga skada får jag ordna det själv. MEN...som jag sagt, De var ju Alltid där. Jag var ju ständigt påpassad, övervakad, satt på plats, inringad, omringad, ett villebråd som ständigt var i strålkastarskenet och som vem som helst, när som helst kunde göra vad det ville med. Vad har det med ensamhet att göra? Min logiska hjärna säger mig att det är väl snarare bristen på privatliv, möjligheten att få vara i fred som är den rätta problemställningen? För det är det som mina reaktioner just nu förmedlar, den där känslan av att allt jag gör, säger, värderas, vägs och kastas tillbaks på mig med budskapet att du gör fel, du Är fel. Jag står åter i mitten och begriper inte riktigt hur jag ska lösa detta. Den där känslan av att jag håller ihop mig med lager av buntband och så snart det krackelerar lite kan det (som exempel) komma en kommentarer som "vad arg du är eller vad aggressiv du är" och jag är färdig att gå i taket. Jag tänker att om ni tror att detta som jag nu visar är vrede så oj, oj, oj, det har knappt börja glöda. Nu ställer sig alla logiska resonemang i givakt och talar om för mig att det är en oskyldig kommentar, människor har rätt att reagera på vad du gör och säger, om de anser att du är arg eller aggressiv har de rätt att tycka det, om de tycker det är jobbigt ska du ta hänsyn till det. Jag har inga som helst motargument mot detta, mitt moraliska överjag säger mig att går jag emot dessa argument är jag omoraliskt hänsynslös. Trots detta ligger kraften i reaktionen kvar i kroppen och dunkar i timmar efteråt och jag undrar Hur det ska vara möjligt för mig att få ur mig detta. Ska jag få ur mig allt detta som ligger i sina bortglömda dammiga lagerutrymmen så måste jag ju börja med att glöda men hur ska jag lyckas med det när minsta lilla reaktion från omgivningen är lika effektiv som en av brandförsvarets godkända brandfiltar. Och här kommer ännu en av mina förbannade motsägelsefullheter; för att slippa mina egna reaktioner, det där bultandet och gnagandet bakom bröstbenet, vore det ju alldeles utmärkt om omgivningen inte reagerade på min existens fast å andra sidan skulle jag ju aldrig ens komma i närheten av mig själv, mitt känslojag om det inte fanns en omgivning som gav respons. Åter, Fast, på mitten....
Det kloka intellektet skickar följande frågeställning till min dygnetruntöppna "Miapedia" där Rösterna (både med och utan arbetsgivarintyg från mig) arbetar; Om jag nu är präglad av ensamheten, vore inte den naturliga reaktionen att bara suga åt sig all mänsklig kontakt och samvaro? Att bara skörda vilt? Eller är detta också en av de grundläggande byggstenar jag helt enkelt saknar, att jag faktiskt inte har en aning om hur en normal interaktion fungerar?
torsdag 16 september 2010
Så skrev jag den 7 september....
... men det blev omöjligt att slutföra......
Är det bara jag eller är det fullständigt omöjligt att göra sig förstådd, är det helt orimligt att hoppas på att någon stackars sate skall höra det jag egentligen säger bakom alla ord. Som en dyslektiker i ett bokstavsregn formar och ljuder min mun en massa ord men de överensstämmer oftast så illa med vad jag egentligen borde säga, vad jag egentligen behöver säga. Jag begriper att i en matematisk, logisk och analytisk värld är omgivningens reaktioner en respons på mina aktioner men jag slukas allt mer av den där känslan av att allt däremellan faller platt, konsumeras med dövhet.
Herr Censurering har blivit inbeordrad med övertidsersättning så länge det behövs för att stilla en yrvaken storm i mig, lägga fram motargument tills jag inga angrepp har och börjar glömma. Inte veta eller ge möjlighet att analysera varför jag fyra timmar tidigare varit redo att packa och lämna. Endast lämnar tomma vidder där inga mål för eventuell vrede eller andra känsloreaktioner finns. Att stångas med luft frammanar en känsla av desperation, en vit glöd som måste kväsas då det inte finns något annat som kan hejda den. En eld som inte har något syfte och finns bara för att den kan, för att det finns syre att förbruka. Varför ska jag ge denna eld ett liv? I ärlighetens namn måste jag nog säga att det känns ganska meningslöst just nu, att jag varken kan förstå eller se något syfte med detta varande....
Sedan försvann pressfriheten i mig och jag hade inte tillåtelse att skriva mer för rösterna sade mig att vad i hela friden är det du tar dig för, vad är det du försöker bevisa och är du medveten om att skriver du en enda av de bokstäver du tänker gör det dig till en självisk, arrogant, cynisk översittare. Det kunde jag naturligtvis inte försvara mig mot så det var bara att sluta. Jaha... och vad är det jag vill säga nu då? Herregud, ibland känns det som att det är så mycket jag behöver skriva, behöver säga men jag hittar det inte i mitt huvud, det ligger på en annan medvetandenivå, en nivå där det hela tiden arbetar och ibland fångar jag upp brottstycken som jag vagt kan ana innehåller en massa information som jag inte kan ta in. Stora bokstäver som rymmer så oerhört mycket och det rusar i mig hela tiden och jag vet inte vart jag ska ta vägen med det. Jag upptäcker allt mer att det finns enorma luckor i min tankeverksamhet. Att jag helt enkelt saknar en massa grundläggande slutledningar. Exempel: Att bli arg. Skolboken säger mig att när människor blir arga förmedlar de det på något sätt, det är det "normala". Jag kan läsa så jag kan ta in det och att jag inte ger min eventuella aggression handlar inte bara om att jag är rädd för vad omgivningen ska tycka. Jag börjar allt mer förstå att det även handlar om att det inte är ett alternativ, att ge en känsla en aktion finns inte med i min stukturella intellektuella världsbild. Automatiskt bommar jag för, jag hinner låsa och kasta nyckeln innan jag ens (Om jag överhuvudtaget) undrar vad folk skulle tycka. Nä, nu måste jag sluta detta inlägg för att styra upp inne i huvudet, det är så söndersplittrat....
Är det bara jag eller är det fullständigt omöjligt att göra sig förstådd, är det helt orimligt att hoppas på att någon stackars sate skall höra det jag egentligen säger bakom alla ord. Som en dyslektiker i ett bokstavsregn formar och ljuder min mun en massa ord men de överensstämmer oftast så illa med vad jag egentligen borde säga, vad jag egentligen behöver säga. Jag begriper att i en matematisk, logisk och analytisk värld är omgivningens reaktioner en respons på mina aktioner men jag slukas allt mer av den där känslan av att allt däremellan faller platt, konsumeras med dövhet.
Herr Censurering har blivit inbeordrad med övertidsersättning så länge det behövs för att stilla en yrvaken storm i mig, lägga fram motargument tills jag inga angrepp har och börjar glömma. Inte veta eller ge möjlighet att analysera varför jag fyra timmar tidigare varit redo att packa och lämna. Endast lämnar tomma vidder där inga mål för eventuell vrede eller andra känsloreaktioner finns. Att stångas med luft frammanar en känsla av desperation, en vit glöd som måste kväsas då det inte finns något annat som kan hejda den. En eld som inte har något syfte och finns bara för att den kan, för att det finns syre att förbruka. Varför ska jag ge denna eld ett liv? I ärlighetens namn måste jag nog säga att det känns ganska meningslöst just nu, att jag varken kan förstå eller se något syfte med detta varande....
Sedan försvann pressfriheten i mig och jag hade inte tillåtelse att skriva mer för rösterna sade mig att vad i hela friden är det du tar dig för, vad är det du försöker bevisa och är du medveten om att skriver du en enda av de bokstäver du tänker gör det dig till en självisk, arrogant, cynisk översittare. Det kunde jag naturligtvis inte försvara mig mot så det var bara att sluta. Jaha... och vad är det jag vill säga nu då? Herregud, ibland känns det som att det är så mycket jag behöver skriva, behöver säga men jag hittar det inte i mitt huvud, det ligger på en annan medvetandenivå, en nivå där det hela tiden arbetar och ibland fångar jag upp brottstycken som jag vagt kan ana innehåller en massa information som jag inte kan ta in. Stora bokstäver som rymmer så oerhört mycket och det rusar i mig hela tiden och jag vet inte vart jag ska ta vägen med det. Jag upptäcker allt mer att det finns enorma luckor i min tankeverksamhet. Att jag helt enkelt saknar en massa grundläggande slutledningar. Exempel: Att bli arg. Skolboken säger mig att när människor blir arga förmedlar de det på något sätt, det är det "normala". Jag kan läsa så jag kan ta in det och att jag inte ger min eventuella aggression handlar inte bara om att jag är rädd för vad omgivningen ska tycka. Jag börjar allt mer förstå att det även handlar om att det inte är ett alternativ, att ge en känsla en aktion finns inte med i min stukturella intellektuella världsbild. Automatiskt bommar jag för, jag hinner låsa och kasta nyckeln innan jag ens (Om jag överhuvudtaget) undrar vad folk skulle tycka. Nä, nu måste jag sluta detta inlägg för att styra upp inne i huvudet, det är så söndersplittrat....
Det är ju val....
Jag vet inte om jag är politisk överhuvudtaget men det råder säkert inga oklarheter åt vilket håll jag är vriden åt :) Bara just för att det är val och för att jag i år inte har något som helst engagemang och bara för att jag tror att alliansen blir kvar och bara för att det känns som att det egentligen inte gör så förbannat stor skillnad om det är rött eller blått för egentligen är hela bunten lila med några gröna grässtrån och röda blommor, och bara för att jag ska komma igång och skriva igen, slänger jag in en något missanpassad text för detta land, men...bara för att göra något statement i dessa valtider när marginalisering är ledordet...
Dear Mr. President" (Pink)
Dear Mr President,
Dear Mr. President" (Pink)
Dear Mr President,
Come take a walk with me.
Let's pretend we're just two people and
You're not better than me.
I'd like to ask you some questions if we can speak honestly.
What do you feel when you see all the homeless on the street?
Who do you pray for at night before you go to sleep?
What do you feel when you look in the mirror?
Are you proud?
How do you sleep while the rest of us cry?
How do you dream when a mother has no chance to say goodbye?
How do you walk with your head held high?
Can you even look me in the eye
And tell me why?
Dear Mr. President,
Were you a lonely boy?
Are you a lonely boy?
How can you say
No child is left behind?
We're not dumb and we're not blind.
They're all sitting in your cells
While you pave the road to hell.
What kind of father would take his own daughter's rights away?
And what kind of father might hate his own daughter if she were gay?
I can only imagine what the first lady has to say
You've come a long way from whiskey and cocaine.
How do you sleep while the rest of us cry?
How do you dream when a mother has no chance to say goodbye?
How do you walk with your head held high?
Can you even look me in the eye?
Let me tell you 'bout hard work
Minimum wage with a baby on the way
Let me tell you 'bout hard work
Rebuilding your house after the bombs took them away
Let me tell you 'bout hard work
Building a bed out of a cardboard box
Let me tell you 'bout hard work
Hard work
Hard work
You don't know nothing 'bout hard work
Hard work
Hard work
Let's pretend we're just two people and
You're not better than me.
I'd like to ask you some questions if we can speak honestly.
What do you feel when you see all the homeless on the street?
Who do you pray for at night before you go to sleep?
What do you feel when you look in the mirror?
Are you proud?
How do you sleep while the rest of us cry?
How do you dream when a mother has no chance to say goodbye?
How do you walk with your head held high?
Can you even look me in the eye
And tell me why?
Dear Mr. President,
Were you a lonely boy?
Are you a lonely boy?
How can you say
No child is left behind?
We're not dumb and we're not blind.
They're all sitting in your cells
While you pave the road to hell.
What kind of father would take his own daughter's rights away?
And what kind of father might hate his own daughter if she were gay?
I can only imagine what the first lady has to say
You've come a long way from whiskey and cocaine.
How do you sleep while the rest of us cry?
How do you dream when a mother has no chance to say goodbye?
How do you walk with your head held high?
Can you even look me in the eye?
Let me tell you 'bout hard work
Minimum wage with a baby on the way
Let me tell you 'bout hard work
Rebuilding your house after the bombs took them away
Let me tell you 'bout hard work
Building a bed out of a cardboard box
Let me tell you 'bout hard work
Hard work
Hard work
You don't know nothing 'bout hard work
Hard work
Hard work
How do you sleep at night?
How do you walk with your head held high?
Dear Mr. President,
You'd never take a walk with me.
Would you?
P.S Jag vill bara påtala att jag har röstat. Jag anser att eftersom vi lever i ett demokratiskt land är det vår moraliska skyldighet att rösta, om inte annat som något moraliskt stöd för alla människor som inte har möjligheten.
How do you walk with your head held high?
Dear Mr. President,
You'd never take a walk with me.
Would you?
P.S Jag vill bara påtala att jag har röstat. Jag anser att eftersom vi lever i ett demokratiskt land är det vår moraliska skyldighet att rösta, om inte annat som något moraliskt stöd för alla människor som inte har möjligheten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)