Så skrev jag den 7 september....

... men det blev omöjligt att slutföra......

Är det bara jag eller är det fullständigt omöjligt att göra sig förstådd, är det helt orimligt att hoppas på att någon stackars sate skall höra det jag egentligen säger bakom alla ord. Som en dyslektiker i ett bokstavsregn formar och ljuder min mun en massa ord men de överensstämmer oftast så illa med vad jag egentligen borde säga, vad jag egentligen behöver säga. Jag begriper att i en matematisk, logisk och analytisk värld är omgivningens reaktioner en respons på mina aktioner men jag slukas allt mer av den där känslan av att allt däremellan faller platt, konsumeras med dövhet.

Herr Censurering har blivit inbeordrad med övertidsersättning så länge det behövs för att stilla en yrvaken storm i mig, lägga fram motargument tills jag inga angrepp har och börjar glömma. Inte veta eller ge möjlighet att analysera varför jag fyra timmar tidigare varit redo att packa och lämna. Endast lämnar tomma vidder där inga mål för eventuell vrede eller andra känsloreaktioner finns. Att stångas med luft frammanar en känsla av desperation, en vit glöd som måste kväsas då det inte finns något annat som kan hejda den. En eld som inte har något syfte och finns bara för att den kan, för att det finns syre att förbruka. Varför ska jag ge denna eld ett liv? I ärlighetens namn måste jag nog säga att det känns ganska meningslöst just nu, att jag varken kan förstå eller se något syfte med detta varande....

Sedan försvann pressfriheten i mig och jag hade inte tillåtelse att skriva mer för rösterna sade mig att vad i hela friden är det du tar dig för, vad är det du försöker bevisa och är du medveten om att skriver du en enda av de bokstäver du tänker gör det dig till en självisk, arrogant, cynisk översittare. Det kunde jag naturligtvis inte försvara mig mot så det var bara att sluta. Jaha... och vad är det jag vill säga nu då? Herregud, ibland känns det som att det är så mycket jag behöver skriva, behöver säga men jag hittar det inte i mitt huvud, det ligger på en annan medvetandenivå, en nivå där det hela tiden arbetar och ibland fångar jag upp brottstycken som jag vagt kan ana innehåller en massa information som jag inte kan ta in. Stora bokstäver som rymmer så oerhört mycket och det rusar i mig hela tiden och jag vet inte vart jag ska ta vägen med det. Jag upptäcker allt mer att det finns enorma luckor i min tankeverksamhet. Att jag helt enkelt saknar en massa grundläggande slutledningar. Exempel: Att bli arg. Skolboken säger mig att när människor blir arga förmedlar de det på något sätt, det är det "normala". Jag kan läsa så jag kan ta in det och att jag inte ger min eventuella aggression handlar inte bara om att jag är rädd för vad omgivningen ska tycka. Jag börjar allt mer förstå att det även handlar om att det inte är ett alternativ, att ge en känsla en aktion finns inte med i min stukturella intellektuella världsbild. Automatiskt bommar jag för, jag hinner låsa och kasta nyckeln innan jag ens (Om jag överhuvudtaget) undrar vad folk skulle tycka. Nä, nu måste jag sluta detta inlägg för att styra upp inne i huvudet, det är så söndersplittrat....