Sitter med den där märkliga yrseln som nu hållit i sig i närmre tre timmar. Yrsel är kanske inte riktigt rätt ord men det känns som om hjärnan lutar lite, lider av lite syrebrist, utmattning, muskelkramp eller vad det nu månde vara. Jag kan i alla fall dra slutsatsen att det inte beror på fysisk ansträngning, är inte näringsbrist eller brist på frisk luft och sol. Nej, den slår till vid de mest märkliga tillfällen fullständigt utan förvarning. Fast dagens attack förgicks visserligen av en ökad, ganska mycket, obehagskänsla. Det är plötsligt lite rörigt här och nu, det är som om någon har skakat om min tillvaros glaskula med förhoppningen om att det ska falla snö men i min kula lossnade hela interiören i stället. Dagen har varit påfrestande....startade med en vidrig dröm om handbojor och våldtäkt, träffade Ställföreträdaren som nu är på plats och av någon anledning är det plötsligt så oerhört mycket mer arbetsamt att träffa henne. De Kloka går en efter en på semester (djävla idioter viskar rösten) fast det menar jag ju inte egentligen och så har sjukdom slagit ut en annan...och så började världen plöstligt att luta....
Och här kommer dom, alla känslor på en och samma gång...skriver Gessle och jag ska inte vara så förmäten att säga att jag tror att det är det som händer just nu för jag har VERKLIGEN inte en susning om varför mina grundvalar skakar. Rädsla, säger de som besitter så mycket mer vishet än jag har, det är, bland annat, min rädsla som jag levde med under så många år men aldrig erkände som kommer nu...Okej, låt oss titta på det i det perspektivet en stund. Jag kan inte med handen på hjärtat säga att jag på något sätt skulle känna mig rädd (ett intressant faktum är dock att jag fick riktigt ont i magen när jag började skriva detta och jag funderar allvarligt att gå och se på matchen mellan Spanien och Portugal i stället...och nu blandar jag tempus vilt...) bla, bla bla...till sak...Jag tycker mig kunna utröna ett mönster som visar att mitt agerande i huvudsak går ut på att jag tror att hela världen leker "Jakten på en liten Mig". Jag undviker både medvetet och omedvetet frekvent alla tillfällen som skulle kunna leda till konfrontation. Detta innebär att jag även sållar bort alla möjligheter till friktion vilket i sin tur, rent krasst, innebär att jag försöker undvika att mötas. Någon del av mig är nu högaktiv när det gäller att ha ryggen fri, att inte ställa mig i skottgluggen vilket är konstigt för det föreligger inga (vad jag vet) hot över mig men min känsla är att det bara är en fråga om tid, snart kommer någon hugga mig i ryggen och erövra mig. Om jag ska uttrycka vad jag Vill just nu är det att få vara ifred, utan några störningsmoment, som exempelvis, dörrar som öppnas och stängs, röster i korridoren och människor som rör sig i min omgivning. Och DÅ kommer Rösten glatt skuttande och tillar; Är det så smart? Ja, visst kommer du att kunna få lugn och ro men Du kommer även med största sannolikhet isolera dig än mer, kommer få än svårare med eventuella störningsmoment. Då har du avskiljt dig från världen. Så här sitter jag plötsligt med två röster som säger emot varandra totalt.1. Du behöver vara i ro för att läka och kunna arbeta med dig själv. 2. Du behöver stanna i Ditt osynliga kaos för att utsätta Dig för det, för att driva dig ytterligare en bit mot briseringsgränsen för du MÅSTE dit för att kunna bli hel.
Idag har jag faktiskt gått från dimma till dis när det gäller en förståelse. Jag har tidigare nämnt detta omöjliga faktum att få sova sig otrött när jag levde med Föräldrarna. Jag kommer ihåg en natt när jag låg och vred mig hela natten och det kliade överallt. När moderskapet väckte mig med sin egna morgonritual;1. Tända taklampan 2. Slita av mig täcket 3. Köra in ett rakt långfinger med lång nagel någonstans mellan tredje och fjärde revbenet...var jag helt utmattad och jag blev tvungen att vädja, snälla snälla, låt mig få sova en stund till. Moderskapet upfattade då att jag hade vattenkoppar över hela kroppen så då fick jag ligga kvar. Vilken är då förståelsen? Jo, jag har ju den där åkomman som gör att det som inte syns finns inte, kan inte existera. Hade jag inte haft vattenkoppar hade jag åkt upp men nu var det ett ovedersägligt faktum därav fick jag ligga kvar. Lärde jag mig detta då eller visste jag det långt tidigare. Jag tror långt tidigare för jag var 12 när jag fick vattenkoppar och hade jag visdomen tidigare blir det förståerligt att jag faktiskt vågade be om att få stanna kvar i sängen. Hon kom faktiskt med en glass en gång under detta tillfälle men jag hade för hög feber för att orka äta den. Då blev hon sur och slängde den och jag låg där och försökte räkna ut vad för fel jag gjort som gjorde att hon inte stoppade den i frysen i stället. Jag hittade inga svar på den frågan heller.
Jag ska erkänna att jag gjorde ett avbrott för fotbollen, oron i magen blev för övermäktig. Ska jag fortsätta min nya intention att försöka skriva varje dag kommer det nog bli flera inlägg under samma dag eftersom dygnet byter vid midnatt. Angående fotbollen så var Nordkoeras andra match (tror jag det var) den andra matchen som någonsin sändes i lands-teven i Korea. Sydkorea innehar tydligen äganderätten till signalöverföringen. Budskapet "Är du dum får du inte se på TV" får plötsligt en ny innebörd....
onsdag 30 juni 2010
måndag 28 juni 2010
Andliga grubblerier...
Plöjer för närvarande igenom andra säsongen av Millenium, bra serie, handlar himmel och helvete, gott och ont, frågeställningar som ; Vad är ondska och är det goda bara gott? "Is there a higher purpose"? Vad är andlighet, vad är tro..."Jag tror på Robert Lind i Kramfors"...Jag har en tro och har nog haft den sedan jag blev medveten om världen och mig själv. Jag vet dock inte riktigt var den hör hemma, vad den ska klassificeras som, vad den är...Det ska tilläggas att jag faktiskt har lagt manken till för ge min tro ett ansikte, att få den att passa in i de tillerkända religiösa, filosofiska åskådningarna. Jag gick i söndagsskola ihärdigt i flera år, jag läste bibeln pärm till pärm första gången när jag var 12 år men det vill liksom inte falla på plats för det är några praktiska saker som jag snubblar på hela tiden. Delvis strider hela konceptet med att sätta sin tilltro, tillit, förtröstan på något annat än sig själv totalt mot mitt väsen. Jag hamnar hela tiden i frågeställningen om jag inte fråntar mig mitt eget ansvar då. Känslan av att avsäga sig sitt ansvar känns moraliskt förkastligt varför jag inte kan nöja mig med det. Sedan är det detta med konceptet "Gud", Den Allsmäktige. Enligt bibeln skapade Gud världen och människan, okej, jag tänker att skapelseberättelsen är ett försök att åskådligöra, illustrera (rita, gissa, spring) för att få oss små människor att förstå detta häpnadsväckande faktum att världen och människan någon gång skapades. På den tiden var väl Darwin lika osannolik som Gud är för många andra. Jag är med så långt, jag kan tänka att det finns något som mycket större än oss själva, en Gud, ett Allsmäktigt eller vilken benämning man nu väljer men här uppstår nästa hinder. "Du skall icke hava några andra Gudar jämte mig" Nej, det är väl rimligt, är något allsmäktigt är det väl just det är, Allsmäktigt!! Hur kommer det sig då att vi ska tillbe sonen, Jesus? Han är enligt skriften en profet och visserligen Guds son men ändock, Gud är väl Gud? Och ytterligare på det....den helige ande....Treenigheten. Dessa tre är alla ett, Gud...men jag har så svårt att förstå poängen, något vägrar att falla på plats i min hjärna, något kan inte förlika sig med detta...Jag tillber Gud men väljer att uttrycka det med Jesus och eller den helige ande men egentligen är det Gud jag tillber...Hallå, vad är det jag missar? Nä, jag var nog inte den idealiska söndagsskoleeleven...
Det har varit en ovanligt arbetsam vecka. Jag har under veckan slitit med att skriva brev till Ställföreträdaren och har lyckats skriva ett A4...Det har frestat på så mycket mer än jag någonsin kunde föreställa mig. I princip har min hjärna skrivit oavbrutet i en veckas tid, jag har tre påbörjade blogginlägg som jag inte färdigställt och som sagt, ett brev. Det handlar om dygn av att samla ihop mig och timmar att skriva och jag undrar varför det plötsligt är så arbetsamt att skriva, det handlar inte om skrivkramp utan snarare av skrivvärk, varje ord kostar en blodsdroppe. Jag hoppas verkligen att jag lyckas förmedla något vettigt med det jag skriver annars blir det väldigt billigt blod....och nu har jag tagit ett dygns avbrott mitt i inlägget så jag har tappat tråden. Ska kanske färdigställa de andra påbörjade så jag hittar tillbaks....
Tack och lov för att det är fotbolls-VM, det ger mig några minuter av andrum och meditativt tillstånd. Alla dessa kommentatorer som säger roliga saker och berättar små anekdoter förgyller tillvaron. Dagens match mellan Holland och Slovakien levererade bland annat, "Han har värmebraller under kortbyxorna, han är lite bräcklig" Är värmebraller ett ord och vem har hört talas om bräckliga fotbollsspelare? Eller; "Nej, nu är det verkligen inte läge för målvakten att hänga tvätt". Ööh, jag kan se honom framför mig..."Va? Match nu? Men jag håller ju på att hänga tvätt"....
Det har varit en ovanligt arbetsam vecka. Jag har under veckan slitit med att skriva brev till Ställföreträdaren och har lyckats skriva ett A4...Det har frestat på så mycket mer än jag någonsin kunde föreställa mig. I princip har min hjärna skrivit oavbrutet i en veckas tid, jag har tre påbörjade blogginlägg som jag inte färdigställt och som sagt, ett brev. Det handlar om dygn av att samla ihop mig och timmar att skriva och jag undrar varför det plötsligt är så arbetsamt att skriva, det handlar inte om skrivkramp utan snarare av skrivvärk, varje ord kostar en blodsdroppe. Jag hoppas verkligen att jag lyckas förmedla något vettigt med det jag skriver annars blir det väldigt billigt blod....och nu har jag tagit ett dygns avbrott mitt i inlägget så jag har tappat tråden. Ska kanske färdigställa de andra påbörjade så jag hittar tillbaks....
Tack och lov för att det är fotbolls-VM, det ger mig några minuter av andrum och meditativt tillstånd. Alla dessa kommentatorer som säger roliga saker och berättar små anekdoter förgyller tillvaron. Dagens match mellan Holland och Slovakien levererade bland annat, "Han har värmebraller under kortbyxorna, han är lite bräcklig" Är värmebraller ett ord och vem har hört talas om bräckliga fotbollsspelare? Eller; "Nej, nu är det verkligen inte läge för målvakten att hänga tvätt". Ööh, jag kan se honom framför mig..."Va? Match nu? Men jag håller ju på att hänga tvätt"....
måndag 21 juni 2010
Imbecill viktigpetter....
Så här sitter jag, hyperventilerande och den torra rösten muttrar och retas. För närvarande väser den med ett litet hånflin att jag är ledsen och jag tänker att jaha, vad är det meningen att jag ska göra åt det då? Först och främst måste jag finna en anledning till att vara ledsen och där blir det blankt igen, kan inte komma på en enda rimlig anledning. Jag undrar vad det egentligen är för fel på mitt psyke och om det går att läka men lika ofta tänker jag att det inte är något fel på mitt psyke utan att det är jag själv som skapar problemställningar, att det är mitt eget fel att saker blir så komplicerade. Jag förstår inte mig själv, förstår inte mina egna handlingar och kan knappt gissa vad det är som rör sig inom mig. I helgen har Kloke S arbetat och jag har, inte undvikit, utan snarare motarbetat. Den Kloke S har sökt kontakt men jag har slängt igen varenda jävla dörr i ansiktet på henne och jag kan inte rättfärdiga det för mig själv. Den Kloke S brukar arbeta måndagar förutom typ var sjätte vilket är idag. Jag räknade lite på det igår och tänkte att det nog var möjligt att det var ledig måndag i dag men trots detta är det som om något förskjuts i mig när jag får klart för mig att så är fallet. Jag tänker att en sådan reaktion skulle vara adekvat om man har planerat, ställt in sig, väntat och förväntat sig något..., Men jag har ju inte det....Jag har inte en enda tydlig förväntan, önskan och jag har ju faktiskt själv försakat möjligheten till dialog genom att förmedla "kom inte i närheten". Den där sidan har överlag varit väldigt stark de senaste dagarna. AKTA DIG...släpp inte inpå, för du kommer bara att blöda. Trots det drabbades jag i natt av den fruktansvärt obehagliga känslan att jag varit för mycket, att jag har besudlat, att jag väcker förakt. Den hänger i den där känslan och jag vet att för att bli av med den måste jag finna en situation där jag kan neutralisera mig, en situation där jag kan släta över allting och avgå med segern som en glad och käck människa. Där jag ger men inget tar, där balansen blir återställd.
Jag har ägnat den där imbecilla idioten lite tankeverksamhet och funderar på om den verkligen är helt okänd eller om den funnits där tidigare, mycket tidigare. Jag undrar vad det egentligen var som hände när jag var 17 år och spårade ur fullständigt för första gången. Jag levde under Föräldrarnas vingars beskydd och fullständiga kontroll men någonstans händer det något som gör att jag väljer ett annat spår. Beteendemässigt skulle man kunna säga att jag var utom kontroll men ack så fel det är. Jag hade Total kontroll på vad jag gjorde men jag förstår inte än i dag vad som fick mig att göra det. För att försöka sammanfatta det kort, på 6 månader gick jag från att vara okänd, vilken unge som helst i en vanlig medelstor arbetarstad till att bli Ökänd hos polis och sociala myndigheter. En kort och intensiv karriär...Resultatet blev en inlåsning under tre månader inom barn- och ungdomspsykiatrin, ett tvångsomhändertagande på eget beteende och placering på ett behandlingskollektiv. Jag har aldrig återvänt till Föräldrarna efter detta (förutom sporadiska besök innan jag bröt kontakten). När jag ser tillbaks på det kan jag inte se att jag hade något mål, önskningar eller drömmar, något klart syfte med mitt agerande. Jag tror inte att jag överhudtaget hade någon kunskap om socialtjänstlagen eller dess skyldigheter eller att jag skulle haft några rättigheter. Trots detta verkar det som om jag hade en oerhörd målmedvetenhet, utstuderat, där varje steg och handling var mycket medvetet kalkylerat. När jag ser på det har jag känslan av att jag var iskallt rationell men beteendet var ju allt annat än rationellt, stred egentligen mot all visdom jag hade samlat på mig. Visdomen som lärde mig att hålla mig undan, göra mig osynlig, onåbar och att hålla mig till reglerna för att undvika konflikt och konfrontation. Jag var fullkomligt livrädd för Föräldrarna och ändå skapade jag situationer som oundvikligen förr eller senare skulle leda till konfrontation, en konfrontation som jag inte ens kunde fantisera om för att paniken var för stark. Var det den där imbecilla rösten som styrde då?
Om man nu leker med tanken att det var den imbecilla viktigpettern som styrde då så måste den vara en dubbelnatur, den kanske vill gott men är när den väl kommer till handling så är den destruktiv. Sedan kan jag inte låta bli och undra över sanningshalten i den, vilken trovärdighet den egentligen har. När jag försöker komma ihåg, när jag försöker förstå vad det var som hände slås jag över hur otroligt kyligt allt känns, så oerhört beräknande. Nästa tankeled blir då naturligtvis att jag egentligen var manipulativ, att jag fick mig själv och min tillvaro att framstå som något de egentligen inte var. Det är nu verkligheten blir suddig, vad är det som är sant, vilka känslor var/är de genuina och vilka reaktioner är/var adekvata? Hur ska jag förhålla mig till min historia när jag inte ens kan, med handen på hjärtat, säga att det är sant? Pinsamt, så enormt generande, det är den känsla som dominerar när jag tänker på saker jag gjort, saker jag sagt och den kommer av att jag upplever att jag varit utstuderad, inte ärlig....huah...det kryper i skinnet...Lurar jag världen eller är det världen som har lurat mig?
Jag har ägnat den där imbecilla idioten lite tankeverksamhet och funderar på om den verkligen är helt okänd eller om den funnits där tidigare, mycket tidigare. Jag undrar vad det egentligen var som hände när jag var 17 år och spårade ur fullständigt för första gången. Jag levde under Föräldrarnas vingars beskydd och fullständiga kontroll men någonstans händer det något som gör att jag väljer ett annat spår. Beteendemässigt skulle man kunna säga att jag var utom kontroll men ack så fel det är. Jag hade Total kontroll på vad jag gjorde men jag förstår inte än i dag vad som fick mig att göra det. För att försöka sammanfatta det kort, på 6 månader gick jag från att vara okänd, vilken unge som helst i en vanlig medelstor arbetarstad till att bli Ökänd hos polis och sociala myndigheter. En kort och intensiv karriär...Resultatet blev en inlåsning under tre månader inom barn- och ungdomspsykiatrin, ett tvångsomhändertagande på eget beteende och placering på ett behandlingskollektiv. Jag har aldrig återvänt till Föräldrarna efter detta (förutom sporadiska besök innan jag bröt kontakten). När jag ser tillbaks på det kan jag inte se att jag hade något mål, önskningar eller drömmar, något klart syfte med mitt agerande. Jag tror inte att jag överhudtaget hade någon kunskap om socialtjänstlagen eller dess skyldigheter eller att jag skulle haft några rättigheter. Trots detta verkar det som om jag hade en oerhörd målmedvetenhet, utstuderat, där varje steg och handling var mycket medvetet kalkylerat. När jag ser på det har jag känslan av att jag var iskallt rationell men beteendet var ju allt annat än rationellt, stred egentligen mot all visdom jag hade samlat på mig. Visdomen som lärde mig att hålla mig undan, göra mig osynlig, onåbar och att hålla mig till reglerna för att undvika konflikt och konfrontation. Jag var fullkomligt livrädd för Föräldrarna och ändå skapade jag situationer som oundvikligen förr eller senare skulle leda till konfrontation, en konfrontation som jag inte ens kunde fantisera om för att paniken var för stark. Var det den där imbecilla rösten som styrde då?
Om man nu leker med tanken att det var den imbecilla viktigpettern som styrde då så måste den vara en dubbelnatur, den kanske vill gott men är när den väl kommer till handling så är den destruktiv. Sedan kan jag inte låta bli och undra över sanningshalten i den, vilken trovärdighet den egentligen har. När jag försöker komma ihåg, när jag försöker förstå vad det var som hände slås jag över hur otroligt kyligt allt känns, så oerhört beräknande. Nästa tankeled blir då naturligtvis att jag egentligen var manipulativ, att jag fick mig själv och min tillvaro att framstå som något de egentligen inte var. Det är nu verkligheten blir suddig, vad är det som är sant, vilka känslor var/är de genuina och vilka reaktioner är/var adekvata? Hur ska jag förhålla mig till min historia när jag inte ens kan, med handen på hjärtat, säga att det är sant? Pinsamt, så enormt generande, det är den känsla som dominerar när jag tänker på saker jag gjort, saker jag sagt och den kommer av att jag upplever att jag varit utstuderad, inte ärlig....huah...det kryper i skinnet...Lurar jag världen eller är det världen som har lurat mig?
Mod och galenskap....
"Mod är en personlig egenskap. En modig person handlar i överensstämmelse med sina övertygelser och önskningar, även vid risk för negativa konsekvenser mot det egna jaget. Mod betraktas av många som en moraliskt eftertraktansvärd egenskap, en dygd. Man brukar skilja på fysiskt och moraliskt mod. Fysiskt mod är förmågan att övervinna smärta och kroppsliga plågor, medan moraliskt mod är förmågan att övervinna risker för anseende och prestige. Mod är att vara rädd men övervinna rädslan för att göra det som ska göras.." (Wikipedia)
Följer fotbolls-VM och ser på matchen mellan Nya Zealand och Italien. Nya Zelands hejarklack viftar med sina halsdukar..."ALL WHITES"...Det är nämligen smeknamnet på Nya Zealands landslag i fotboll, men jag kan inte låta bli att förundras lite över hur tokigt det kan bli...En fotbollsarena i Sydafrika och budskapet "All Whites"...av någon anledning känns det lite...ja...galet, och att man kanske måste ha lite mod, för det föreligger, enligt mig, ganska så stor risk att det kan tolkas på lite mer än ett sätt.
Av någon anledning tänker jag en hel del på detta med galenskap och vad galenskap egentligen är och hur den uppstår. Var gränserna går för att vara klok eller galen och vem som sätter gränserna. Jag undrar om galenskap handlar om förlust eller återtagande av kontroll. Jag tänker även att det krävs en hel del mod för att vara galen. Huruvida det måste föreligga en genetisk kod för att bli verkligt galen tvistar de lärda förmodligen om fortfarande men vad som kan beläggas är att människor kan bli galna, byta medvetandevärd om verkligheten är för jävlig. När människorna i ens omgivning utsätter en för alla sorters fanstyg och man inte har något annat försvar än att fly mentalt. MEN...hur många har vi läst om, hört talas om, hur många är de som lyckats "fly" till en god värld där inget ont finns. Det är väl snarare så att gastarna i galenskapen är demoniskt fulländade, maktfullkomliga och oerhört skoningslösa. Även om de inte kan skada fysiskt så kan de styra en människas tillvaro totalt, till den mån att de skadar sig själva eller andra och psykiskt kan de fördärva till oigenkännbarhet. Hur många gånger har dessa människor fått höra att de faktiskt besitter ett oerhört mod? Ett mod som förmodligen överstiger den makt som de verkliga demonerna själviskt tagit.
Vad är det som fascinerar mig galenskapen? Jag kan inte låta bli att fundera på om jag lider av en viss galenskap men att min rationella hjärna vägrar att inse eller befatta sig med den möjligheten. Jag uppvisade tidigare under dagen ett beteende som om jag iaktagit en annan person uppföra sig liknande skulle jag nog (fördomfullt) tänka att det uppvisade tecken på en psykos. Maten var vid 16.00 och väntade ut första halvlek på fotbollen för att alla skulle ha hunnit äta innan jag kom dit. På vägen möter jag en av de boende grabbarna och är på väg att vända men fortsätter ändock in i matsalen och tar mat. Grabben går och jag börjar att sätta mig vid ett tomt bord men det var inte riktigt rätt varför jag flyttar till ett annat tomt bord där jag hade en av kvinnorna som är här snett bakom ryggen på mig varför jag flyttar mig ännu en gång men innan jag slog mig ner ångrade jag mig och ställde mig matdisken. Där började gå igenom varje brödpåse som var framme, vilken sort osv, men jag var inte ett dugg sugen på bröd. Bestämmer mig sedan att smita in på mitt rum med maten men halvvägs möts jag åter av föregående grabb varför jag gick tillbaka, ställde mig på golvet i köket där ingen var och började sleva i mig. Ändrar mig igen och försöker komma in i mitt rum men precis innan hör jag en av de Kloka varför jag ännu en gång återvänder in i matsalen och studerar brödpåsarna. Till slut uppfattar jag i ögonvrån att alla går från den korridor jag bor i och ut ur huset varför jag då kunde slinka i mitt rum och sleva i mig. Detta beteende är mycket märkligt för det är inte så att jag tappar bort var jag är utan min hjärna registrerar varje rörelse OCH den VET att jag står och glor på brödpåsarna för att tiden ska gå men jag kan inte för mitt liv finna en enda vettig förklaring på varför jag beter mig på detta sätt. Herre Gud Människa, sätt dig ner och ät! Men nej, plötsligt omöjligt.
En annan sak som slog mig häromdagen var detta; jag samtalade med en av De Kloka och jag berättade att jag finner barns sömn så häftig och absolut. När de är runt 1 år och är så trötta, fast äta ska dom, och man succesivt ser hur enormt tunga ögonen blir och hur de kämpar febrilt med att inte somna, så, plötsligt, har John Blund tömt hela sin påse med pulver och barnet, liggande, sittande eller stående bara måste ge efter och tvärslocknar. Jag sade att det är så plågsamt att väcka barn som inte är färdigsovda och jag kan känna hur fysiskt ont det gör, kraftlösheten, tungheten och plågan att hålla sig vaken fast det enda man behöver just då är att sova. Jag undrar om detta inkännande är empati eller om det är självupplevt. Jag har aldrig varit, är inte och kommer förmodligen aldrig bli en morgonmänniska. Föräldrarna levde med (en med flera ) övertygelser. Den ena var att vid varje ledigt tillfälle, helger eller deras semester var det frukost 08.30, Basta! Vardagarna var det tidigare med tanke på dagis, skola och dagmamma, men just ALLA ledigheterna. Så väckningen skedde strax efter 8 och sedan förväntades jag sitta vid bordet på klockslaget. Jag kommer ihåg ett tillfälle när Moderns klocka stannat och när hon väl väckt mig, fått upp mig på fötter konstaterade hon att den visst bara var 06.30 typ men få gå och och lägga sig igen. ICKE. Detta fortsatte under hela mitt 17-åriga liv tillsammans med dem. En ganska trivial händelse men jag undrar som sagt om den där smärtan kommer därav eller om jag bara har en inkännande förmåga och tolkar åt barnet. Jag vet att förmiddagarna var låånga eftersom jag alltid fick vänta i timmar innan de andra barnen var på väg ut på gården.
Följer fotbolls-VM och ser på matchen mellan Nya Zealand och Italien. Nya Zelands hejarklack viftar med sina halsdukar..."ALL WHITES"...Det är nämligen smeknamnet på Nya Zealands landslag i fotboll, men jag kan inte låta bli att förundras lite över hur tokigt det kan bli...En fotbollsarena i Sydafrika och budskapet "All Whites"...av någon anledning känns det lite...ja...galet, och att man kanske måste ha lite mod, för det föreligger, enligt mig, ganska så stor risk att det kan tolkas på lite mer än ett sätt.
Av någon anledning tänker jag en hel del på detta med galenskap och vad galenskap egentligen är och hur den uppstår. Var gränserna går för att vara klok eller galen och vem som sätter gränserna. Jag undrar om galenskap handlar om förlust eller återtagande av kontroll. Jag tänker även att det krävs en hel del mod för att vara galen. Huruvida det måste föreligga en genetisk kod för att bli verkligt galen tvistar de lärda förmodligen om fortfarande men vad som kan beläggas är att människor kan bli galna, byta medvetandevärd om verkligheten är för jävlig. När människorna i ens omgivning utsätter en för alla sorters fanstyg och man inte har något annat försvar än att fly mentalt. MEN...hur många har vi läst om, hört talas om, hur många är de som lyckats "fly" till en god värld där inget ont finns. Det är väl snarare så att gastarna i galenskapen är demoniskt fulländade, maktfullkomliga och oerhört skoningslösa. Även om de inte kan skada fysiskt så kan de styra en människas tillvaro totalt, till den mån att de skadar sig själva eller andra och psykiskt kan de fördärva till oigenkännbarhet. Hur många gånger har dessa människor fått höra att de faktiskt besitter ett oerhört mod? Ett mod som förmodligen överstiger den makt som de verkliga demonerna själviskt tagit.
Vad är det som fascinerar mig galenskapen? Jag kan inte låta bli att fundera på om jag lider av en viss galenskap men att min rationella hjärna vägrar att inse eller befatta sig med den möjligheten. Jag uppvisade tidigare under dagen ett beteende som om jag iaktagit en annan person uppföra sig liknande skulle jag nog (fördomfullt) tänka att det uppvisade tecken på en psykos. Maten var vid 16.00 och väntade ut första halvlek på fotbollen för att alla skulle ha hunnit äta innan jag kom dit. På vägen möter jag en av de boende grabbarna och är på väg att vända men fortsätter ändock in i matsalen och tar mat. Grabben går och jag börjar att sätta mig vid ett tomt bord men det var inte riktigt rätt varför jag flyttar till ett annat tomt bord där jag hade en av kvinnorna som är här snett bakom ryggen på mig varför jag flyttar mig ännu en gång men innan jag slog mig ner ångrade jag mig och ställde mig matdisken. Där började gå igenom varje brödpåse som var framme, vilken sort osv, men jag var inte ett dugg sugen på bröd. Bestämmer mig sedan att smita in på mitt rum med maten men halvvägs möts jag åter av föregående grabb varför jag gick tillbaka, ställde mig på golvet i köket där ingen var och började sleva i mig. Ändrar mig igen och försöker komma in i mitt rum men precis innan hör jag en av de Kloka varför jag ännu en gång återvänder in i matsalen och studerar brödpåsarna. Till slut uppfattar jag i ögonvrån att alla går från den korridor jag bor i och ut ur huset varför jag då kunde slinka i mitt rum och sleva i mig. Detta beteende är mycket märkligt för det är inte så att jag tappar bort var jag är utan min hjärna registrerar varje rörelse OCH den VET att jag står och glor på brödpåsarna för att tiden ska gå men jag kan inte för mitt liv finna en enda vettig förklaring på varför jag beter mig på detta sätt. Herre Gud Människa, sätt dig ner och ät! Men nej, plötsligt omöjligt.
En annan sak som slog mig häromdagen var detta; jag samtalade med en av De Kloka och jag berättade att jag finner barns sömn så häftig och absolut. När de är runt 1 år och är så trötta, fast äta ska dom, och man succesivt ser hur enormt tunga ögonen blir och hur de kämpar febrilt med att inte somna, så, plötsligt, har John Blund tömt hela sin påse med pulver och barnet, liggande, sittande eller stående bara måste ge efter och tvärslocknar. Jag sade att det är så plågsamt att väcka barn som inte är färdigsovda och jag kan känna hur fysiskt ont det gör, kraftlösheten, tungheten och plågan att hålla sig vaken fast det enda man behöver just då är att sova. Jag undrar om detta inkännande är empati eller om det är självupplevt. Jag har aldrig varit, är inte och kommer förmodligen aldrig bli en morgonmänniska. Föräldrarna levde med (en med flera ) övertygelser. Den ena var att vid varje ledigt tillfälle, helger eller deras semester var det frukost 08.30, Basta! Vardagarna var det tidigare med tanke på dagis, skola och dagmamma, men just ALLA ledigheterna. Så väckningen skedde strax efter 8 och sedan förväntades jag sitta vid bordet på klockslaget. Jag kommer ihåg ett tillfälle när Moderns klocka stannat och när hon väl väckt mig, fått upp mig på fötter konstaterade hon att den visst bara var 06.30 typ men få gå och och lägga sig igen. ICKE. Detta fortsatte under hela mitt 17-åriga liv tillsammans med dem. En ganska trivial händelse men jag undrar som sagt om den där smärtan kommer därav eller om jag bara har en inkännande förmåga och tolkar åt barnet. Jag vet att förmiddagarna var låånga eftersom jag alltid fick vänta i timmar innan de andra barnen var på väg ut på gården.
måndag 14 juni 2010
Kan inte låta bli....
Ännu en riktig höjdare skriven av John Lennon och framförd av många andra men Marianne Faithfulls version, ja den håller länge....(Jerry Williams version är inte så dum den heller)
"As soon as you´re born they make you feel small
by giving you notime instead of it all
´til the pain is so big you feel nothing at all
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be
They hurt you at home and they hit you at school
they hate if you clever and despise a fool
´til you so fucking crazy you can´t follow their rules
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be
When they´ve tortured and scared you for twenty odd years
Then they expect you to pick a career
but you can´t really function, you´re so full of fear
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be
Keep you doped with religion and sex and tv
and you think you´re so clever and classless and free
But you´re still fucking peasants as far as i can see
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be
There´s room at the top, they´re telling you still
But first you must learn how to smile as you kill
if you want to be like all the folks at the hill
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be..."
"As soon as you´re born they make you feel small
by giving you notime instead of it all
´til the pain is so big you feel nothing at all
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be
They hurt you at home and they hit you at school
they hate if you clever and despise a fool
´til you so fucking crazy you can´t follow their rules
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be
When they´ve tortured and scared you for twenty odd years
Then they expect you to pick a career
but you can´t really function, you´re so full of fear
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be
Keep you doped with religion and sex and tv
and you think you´re so clever and classless and free
But you´re still fucking peasants as far as i can see
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be
There´s room at the top, they´re telling you still
But first you must learn how to smile as you kill
if you want to be like all the folks at the hill
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be..."
Text...
Det bor en vildsint proggare i min själ som frigörs när de enklaste av texter framförs med ursinnig frenesi, som om det gällde livet, och Lasse Tennanders "Med revade segel" ... Ja, vad ska man säga, Lyrik.
Med alla segel i topp går ett skepp på stormigt hav. Alla resurser utnyttjas, man ger allt vad man har.
Vinden pressar fartyget, en stormvåg sköljer däck. Det hörs ett rop: ”tre man över bord! Förmasten knäckt!”
Kaptenen står sammanbiten och ser hur seglen slits itu. Rodret lyder inte längre, lasten förskjuts.
Spelet är förlorat! ”Sätt båtarna i sjön!”
”Må den starke klara sig iland och må den svage dö...”
Men med revade segel styr ett skepp i öppen sjö. Havet är upprört och farten är hög.
Men fast stormvinden viner och fast vågskummet yr går fartyget stadigt dit rorsmannen styr.
Kaptenen ser mot molnen och ger order om ändrad kurs på väg ut ur stormen mot en ännu osynlig kust.
Och männen kan gå till vila när gryningen färgar himlen röd
medan skeppet styr mot sitt mål på gungande sjö.
Med revade segel och med besättningen mindre rädda att dö.
Med revade segel går ett skepp på öppet hav och när vinden hårdnar, faller fartyget sakta av.
Lasten är surrad och varje man på sin plats när stormen hämtat andan och åter tar sats.
Vaksamma ögon ger akt på vind och våg. Erfarna blickar synar tackel och tåg.
Och när mörkret lättar och gryningen färgar himlen röd
styr ett skepp mot ett avlägset land på gungande sjö.
Med revade segel och med besättningen mindre rädda att dö.
När mörkret lättar och gryningen färgar himlen röd
styr ett skepp mot ett avlägset land på gungande sjö.
Med revade segel och med besättningen mindre rädda att dö.
Med alla segel i topp går ett skepp på stormigt hav. Alla resurser utnyttjas, man ger allt vad man har.
Vinden pressar fartyget, en stormvåg sköljer däck. Det hörs ett rop: ”tre man över bord! Förmasten knäckt!”
Kaptenen står sammanbiten och ser hur seglen slits itu. Rodret lyder inte längre, lasten förskjuts.
Spelet är förlorat! ”Sätt båtarna i sjön!”
”Må den starke klara sig iland och må den svage dö...”
Men med revade segel styr ett skepp i öppen sjö. Havet är upprört och farten är hög.
Men fast stormvinden viner och fast vågskummet yr går fartyget stadigt dit rorsmannen styr.
Kaptenen ser mot molnen och ger order om ändrad kurs på väg ut ur stormen mot en ännu osynlig kust.
Och männen kan gå till vila när gryningen färgar himlen röd
medan skeppet styr mot sitt mål på gungande sjö.
Med revade segel och med besättningen mindre rädda att dö.
Med revade segel går ett skepp på öppet hav och när vinden hårdnar, faller fartyget sakta av.
Lasten är surrad och varje man på sin plats när stormen hämtat andan och åter tar sats.
Vaksamma ögon ger akt på vind och våg. Erfarna blickar synar tackel och tåg.
Och när mörkret lättar och gryningen färgar himlen röd
styr ett skepp mot ett avlägset land på gungande sjö.
Med revade segel och med besättningen mindre rädda att dö.
När mörkret lättar och gryningen färgar himlen röd
styr ett skepp mot ett avlägset land på gungande sjö.
Med revade segel och med besättningen mindre rädda att dö.
Reflexer av reflektioner...
Detta inlägg har jag nog hållit på med under en veckas tid inne i huvudet och jag märker att det jag skriver sällan blir det jag tänker. Det går så oerhört fort inne i mitt huvud och där skrivs långa oavbrutna tankebanor som handlar om allt och lite till och tankarna löper från då till ett sedan och formuleringarna och eventuella sanningar avlöser varandra men så snart jag skriver, skriver jag om annat, sätter jag lås på alla sidodörrar och spärrar av alla stickspår och binder ihop orden till meningar som låses fast i en ram. Jag vet inte om det är orden i huvudet eller de skrivna orden som är viktigast, som är sannast.
Var i huvudstaden i går och gjorde en riktig lågvattensmarkering. Jag köper i princip alltid Situation Stockholm och gjorde likadant i går men när jag står där i begrepp att köpa tidningen som kostar 40 kronor hör jag mig själv säga "Har du växel"? när jag hivar upp en femtiolapp. Samtidigt som jag säger orden slås jag av hur idiotiskt det måste ha låtit, Ni vet "Jaha, Du säljer Situation Stockholm och Du är förmodligen hemlös, jaja men har Du växel"? När jag gick därifrån kände jag mig så ofantligt enfaldig men insåg att jag inte gärna kunde gå tillbaka med andemeningen "Jaha, Du säljer Situation Stockholm och är förmodligen hemlös, här har Du en tia" Det skulle kännas som ett ännu större hån så jag gick med hälsningen hoppas Du får en bra dag. SKÄMS på mig, och det gör jag, så jävla korkat.....
Denna odöpta oro som rider min själ är ständigt närvarande och växlar mellan att vara förnimbar till att bli enorma bränningar och det enda jag kan göra är att försöka stå ut. Det är som om jag har en hel hjord skenande vildhästar inom mig men så snart jag tänker att jag måste formulera mig så ser jag inte ett enda hästskrälle utan bara en tom savann men jag känner hur de galopperar, mycket underligt tillstånd. Jag drabbas då och då av reflektioner, jag ska inte säga att de är insikter för ordet insikt har betydelsen klarsynthet och eventuell förståelse och så pass långt sträcker sig inte tankarna, det är inga Aha-upplevelser utan mer ett utomstående betraktningsfenomen. Bland annat, jag har under några veckor spelat ett xbox-spel som heter Risen, som är ett riktigt bra spel och är nu inne på upplösningen av spelet men nu har jag slutat spela. Jag har under en tid läst Stephen Kings romansvit om Det mörka tornet och är nu inne på sjunde och sista delen men nu har jag slutat läsa. Anledningen till att jag slogs av denna reflektion är att jag kom på mig själv med att tänka "jag kanske skulle spela eller jag kanske skulle läsa" för både handkontrollen och boken ligger i mitt blickfång men något i mig värjer sig. Något i mig säger mig att det är ingen idé att förlora sig i något av dem för de är på upphällningen och de är på väg att ta slut och av någon anledning orkar jag inte med det. Socionomen i mig säger Ha, snacka om extrem separationsångest, HiHi, rena skolexemplet på hur separationsångest yttrar sig. Min överhöghet ställer sig dock mycket undrande till detta påstående och fnyser högljutt med invändningen att det förekommer inga som helst belägg för att separationsångest skulle vara en känsla som har någon legitimitet, att det faktiskt är ett kontradiktivt absurdum, rent av en realistisk omöjlighet. För att separationsångest ska kunna uppstå måste det finnas en bindning som är betydelsefull och viktig, att om det upphör går något förlorat. Nix pix, sådana olater har inte min överhöghet något till övers för.
Trots det har jag under veckan som varit gjort en sak till som är mycket ovanlig, näst intill icke förekommande. Jag har en hyfsad koll på när De Kloka arbetar, vilka dagar och tider och brukar lagra in det i hjärnbarken veckovis. Jag ser det inte som en tvångsmässighet utan mer som hållpunkter för tillvaron, när jag kanske kan tillåta mig att andas lite djupare och lugnare. Plötsligt, på torsdagskvällen, får jag informationen om att Den Kloke L skall jobba, både denna dag och nästkommande. Jag slås av att detta inte var information jag glömt bort utan bara bortsorterat. Någonstans hade mitt väsen bestämt sig för att Den Kloke L skulle återkomma om 5 dagar, Punkt. Samtidigt låg något och skavde, retade, något som sade mig att det var något som inte stämde och det var ju just det....Jag visste mycket väl att Den Kloke L skulle jobba, informationen var nedregistrerad redan en vecka tidigare så det handlade inte om glömska utan en total bortsortering. Den där imbecilla virriga rösten från någon del av mitt väsen som hostar ur sig saker utan att jag har några som helst belägg för att den är sanningsenlig muttrar torrt att, Ja du, kanske är det lättare att ställa in sig på att vänta i 5 dagar än att (små bokstäver,väldigt väldigt tyst) längta och sakna....i 24 timmar. Vi är INTE överens på denna punkt men jag ännu inte kommit på något slagkraftigt att känga till rösten med så för närvarande får den dela tron med isdrottningen och frysa...kanske tystnar den om den fryser ihjäl...
Den Gode Terapeuten är för närvarande fri, har gått till en lagstadgad längre sammanhängande tillvaro där han inte behöver försöka övertyga förvirrade människor som jag att saker och ting har ett samband, att det finns en orsak och verkan oavsett vad överhögheter och mästerliga mästare anser. Ställföreträdaren kommer att infinna sig i stället men inte förrän om två veckor. Ställföreträdaren frågade mig om jag kanske ville skriva till henne under tiden som mitt navelskåderi är inställt och jag accepterade förlaget men upptäckte 6 timmar senare att jag lyckades undvika den enkla formaliteten som att ta reda på hur det rent praktiskt skulle ske, adressaten okänd liksom. Sedan kom ju följande frågor på rad, Vad ska/får jag skriva, hur Mycket ska/får jag skriva och hur Ofta ska/får jag skriva? Jag tror inte på censurering men har upptäckt att är det något jag uppskattar är det enkelheten, inte så att saker ska vara lätt, utan mer att jag har lättare att andas när saker är det de är och ingenting annat, inga undertexter, inga outalade sentenser eller dubbelheter. Med andra ord, jag har lättare att hantera en galen människa i galenskapen än en galen människa som försöker framstå som klok. Den slutsats jag drar av detta är att det antagligen beror på att mitt väsen är uppbyggd på motsatt teori, där ingenting är säkert eller glasklara faktum, för det finns alltid någon mer infallsvinkel som ger ett annat resultat.
Var i huvudstaden i går och gjorde en riktig lågvattensmarkering. Jag köper i princip alltid Situation Stockholm och gjorde likadant i går men när jag står där i begrepp att köpa tidningen som kostar 40 kronor hör jag mig själv säga "Har du växel"? när jag hivar upp en femtiolapp. Samtidigt som jag säger orden slås jag av hur idiotiskt det måste ha låtit, Ni vet "Jaha, Du säljer Situation Stockholm och Du är förmodligen hemlös, jaja men har Du växel"? När jag gick därifrån kände jag mig så ofantligt enfaldig men insåg att jag inte gärna kunde gå tillbaka med andemeningen "Jaha, Du säljer Situation Stockholm och är förmodligen hemlös, här har Du en tia" Det skulle kännas som ett ännu större hån så jag gick med hälsningen hoppas Du får en bra dag. SKÄMS på mig, och det gör jag, så jävla korkat.....
Denna odöpta oro som rider min själ är ständigt närvarande och växlar mellan att vara förnimbar till att bli enorma bränningar och det enda jag kan göra är att försöka stå ut. Det är som om jag har en hel hjord skenande vildhästar inom mig men så snart jag tänker att jag måste formulera mig så ser jag inte ett enda hästskrälle utan bara en tom savann men jag känner hur de galopperar, mycket underligt tillstånd. Jag drabbas då och då av reflektioner, jag ska inte säga att de är insikter för ordet insikt har betydelsen klarsynthet och eventuell förståelse och så pass långt sträcker sig inte tankarna, det är inga Aha-upplevelser utan mer ett utomstående betraktningsfenomen. Bland annat, jag har under några veckor spelat ett xbox-spel som heter Risen, som är ett riktigt bra spel och är nu inne på upplösningen av spelet men nu har jag slutat spela. Jag har under en tid läst Stephen Kings romansvit om Det mörka tornet och är nu inne på sjunde och sista delen men nu har jag slutat läsa. Anledningen till att jag slogs av denna reflektion är att jag kom på mig själv med att tänka "jag kanske skulle spela eller jag kanske skulle läsa" för både handkontrollen och boken ligger i mitt blickfång men något i mig värjer sig. Något i mig säger mig att det är ingen idé att förlora sig i något av dem för de är på upphällningen och de är på väg att ta slut och av någon anledning orkar jag inte med det. Socionomen i mig säger Ha, snacka om extrem separationsångest, HiHi, rena skolexemplet på hur separationsångest yttrar sig. Min överhöghet ställer sig dock mycket undrande till detta påstående och fnyser högljutt med invändningen att det förekommer inga som helst belägg för att separationsångest skulle vara en känsla som har någon legitimitet, att det faktiskt är ett kontradiktivt absurdum, rent av en realistisk omöjlighet. För att separationsångest ska kunna uppstå måste det finnas en bindning som är betydelsefull och viktig, att om det upphör går något förlorat. Nix pix, sådana olater har inte min överhöghet något till övers för.
Trots det har jag under veckan som varit gjort en sak till som är mycket ovanlig, näst intill icke förekommande. Jag har en hyfsad koll på när De Kloka arbetar, vilka dagar och tider och brukar lagra in det i hjärnbarken veckovis. Jag ser det inte som en tvångsmässighet utan mer som hållpunkter för tillvaron, när jag kanske kan tillåta mig att andas lite djupare och lugnare. Plötsligt, på torsdagskvällen, får jag informationen om att Den Kloke L skall jobba, både denna dag och nästkommande. Jag slås av att detta inte var information jag glömt bort utan bara bortsorterat. Någonstans hade mitt väsen bestämt sig för att Den Kloke L skulle återkomma om 5 dagar, Punkt. Samtidigt låg något och skavde, retade, något som sade mig att det var något som inte stämde och det var ju just det....Jag visste mycket väl att Den Kloke L skulle jobba, informationen var nedregistrerad redan en vecka tidigare så det handlade inte om glömska utan en total bortsortering. Den där imbecilla virriga rösten från någon del av mitt väsen som hostar ur sig saker utan att jag har några som helst belägg för att den är sanningsenlig muttrar torrt att, Ja du, kanske är det lättare att ställa in sig på att vänta i 5 dagar än att (små bokstäver,väldigt väldigt tyst) längta och sakna....i 24 timmar. Vi är INTE överens på denna punkt men jag ännu inte kommit på något slagkraftigt att känga till rösten med så för närvarande får den dela tron med isdrottningen och frysa...kanske tystnar den om den fryser ihjäl...
Den Gode Terapeuten är för närvarande fri, har gått till en lagstadgad längre sammanhängande tillvaro där han inte behöver försöka övertyga förvirrade människor som jag att saker och ting har ett samband, att det finns en orsak och verkan oavsett vad överhögheter och mästerliga mästare anser. Ställföreträdaren kommer att infinna sig i stället men inte förrän om två veckor. Ställföreträdaren frågade mig om jag kanske ville skriva till henne under tiden som mitt navelskåderi är inställt och jag accepterade förlaget men upptäckte 6 timmar senare att jag lyckades undvika den enkla formaliteten som att ta reda på hur det rent praktiskt skulle ske, adressaten okänd liksom. Sedan kom ju följande frågor på rad, Vad ska/får jag skriva, hur Mycket ska/får jag skriva och hur Ofta ska/får jag skriva? Jag tror inte på censurering men har upptäckt att är det något jag uppskattar är det enkelheten, inte så att saker ska vara lätt, utan mer att jag har lättare att andas när saker är det de är och ingenting annat, inga undertexter, inga outalade sentenser eller dubbelheter. Med andra ord, jag har lättare att hantera en galen människa i galenskapen än en galen människa som försöker framstå som klok. Den slutsats jag drar av detta är att det antagligen beror på att mitt väsen är uppbyggd på motsatt teori, där ingenting är säkert eller glasklara faktum, för det finns alltid någon mer infallsvinkel som ger ett annat resultat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)