Jag blir TOKIG....

Ingen hörapparat behagade komma med posten i dag heller. Hur kan det vara möjligt att det tar 5 dagar för en apparat att komma fram. Jag börjar bli allvarligt trött på att inte höra och känner hur jag har lust att bara strunta i alltihop och dra iväg, skit samma om jag hör eller inte. Jag uttryckte tidigare idag en liten irritation mot en av De Kloka men han svarade på detta "bli inte arg på mig". Vem i helvete ska jag bli arg på då? Lammen eller kaninen? Lyktstolparna eller bilarna? Jag undrar hur i hela friden det ska gå om jag någonsin blir arg, var ska jag ta vägen med det, slå sönder rummet? Likaså fick jag en annan underbar kommentar tidigare. Jag undrade om det var någon vits med att jag deltog i morgonmötet eftersom jag inte hör och anmälde mitt intresse att ändå få åka med till "macken". Jag fick då till svar att jag ändå skulle delta och jag undrade varför och fick då till svar att jag skulle få del av informationen som lämnas på morgonmötet. Jag bara strirrade på vederbörande och undrade hur det skulle gå till, JAG HÖR JU INTE, om någon skulle ha missat det..Eller så är det så att de verkligen inte fattar att jag är i princip döv.. Jag vet inte, jag deltog i morgonmötet, lugnt och städat, välartad och välkammad. Fick en annan av de boende att påvisa att jag hade intresse av att följa med till macken när det var dags att meddela detta. Herre min Gud, hur ska jag uthärda detta? Hur i hela friden ska jag kunna ha terapi, förra fredagen var han borta, på fredag är det 1 maj och då är han borta, i morgon kommer jag att vara döv när det är dags. TJOHO, livet bara leker just nu, FAN HELLER. Helvetes helvete...

"I wanna run away and never say goodbye, I wanna know the thruth instead of wondering why, I wanna know the answers, no more lies, I wanna shut the doors and open up my mind"

Förlorat sinne....

Jag har för närvarande bara 4 sinnen ( om man bortser från det där sinnet som hållit mig vid liv, det där 6:e sinnet som känner av....) Har under snart en vecka inte haft någon hörsel och har genom detta befunnit mig i en själslig karantän. Jag tackar Gud för att jag tidigare, i ett helt annat syfte erhållit en ljudkabel från en av de Kloka. Och tack gode Gud för att jag alldeles nyligen införskaffat mig ett par hörlurar. Jag fick nämligen en snilleblixt där jag lyckades koppla in tv:n genom stereon så jag har genom hörlurar på hög nivå kunnat höra tv:n och det har i princip varit min enda ljudkälla.

Jag har upptäckt en ganska intressant konsekvens av att inte höra och det är som att en av alla skyddbarriärer jag har gått förlorad, att jag helt plötsligt är mer sårbar, att jag inte kan värja mig på samma sätt. Att jag använder hörseln som ett av alla försvar kan illusteras med följande; Det händer ibland att jag, om jag badar bastu, duchar eller badar, påtagliga situationer när jag inte kan ha hörapparaten, drabbas av en stor olustkänsla, jobbighetskänsla i kroppen. Det första jag gör i dessa situationer är att gå ur situationen och fort få på mig hörapparaten. Olustkänslan brukar då ge med sig ganska omgående.

En annan konsekvens av detta är att jag är tvingad att ha ögonkontakt med den jag behöver kommunicera med eftersom jag läser på läpparna vilket försätter mig i ett läge där jag tvingas att visa mig själv på ett helt annat sätt än annars. Sedan är det som om alla ord går längre in, som om människor kan gå längre in, att människor på något sätt får makt över min kropp och själ på ett sätt som de mycket väl skulle kunna utnyttja för egna syften. Jag menar, det tar ju längre tid för mig att avvärja eftersom folk hinner komma för nära inpå innan jag upptäcker dem eftersom jag inte hör. Som jag nämt ovan har jag också haft svårt att värja mig för mig själv eftersom ett av alla mina distraktionssätt försvunnit. Det har blivit mycket lättare när jag fick tillgång till Tv:n men innan det var det rätt kämpigt, exempelvis drabbades jag plötsligt, med full kraft, av insikten att jag är på behandlingshem, att jag kommer att vara här under en ganska lång tid och jag under tiden jag skall ha terapi, och jag fick en ren ångestattack. Inte för det faktum att jag är här utan för den starka känsla som for genom kroppen. Jag har även drömt jobbighetsdrömmar under flera nätter, en natt lyckades jag bli avrättad flera gånger, jag blev knivskuren, skjuten, kvävd och förgiftad. Varje gång jag vaknade och somnade om återkom en ny dröm där jag dog. Hmm, hur många gånger kan man dö egentligen?

Jag har under denna vecka funderat mycket på den här gestalten som kräver så mycket utrymme, destruktiviteten, och vad tusan det är den vill uppnå, vad det är den vill ha av mig. Den är så motsägelsefull och bråkig jämförelsevis med de andra skepnaderna. Jag brukar oftast, med stramt koppel, kunna ha de andra skepnaderna jämt balanserade på knivseggen medans den här bråkstaken hoppar, studsar, knuffar och provocerar de andra så att de kommer ur balans. Illustration; Destruktiviteten vill att jag ska satsa allt på ett kort, att jag ska driva allt till sin spets så att jag lyckas straffa ut mig själv. I denna tanke finns samtidigt en motsägelse som säger att om jag skulle lyckas med att straffa ut mig själv skulle jag gå förlorad, skulle jag gå under, den där tanken om att jag då försitter min sista chans för ett drägligt liv. Jag begriper inte hur två så kontradiktiva tankar kan finnas samtidigt, tänkas samtidigt.

En av De Kloka frågade mig om jag behöver bevisa något för mig själv. Den Kloke menade att jag inte behöver bevisa något för de Kloka, de ser hur illa ställt det är med mig men att jag behöver bevisa för mig själv att det är illa ställt. Ja, jag tror att en del av svaret finns i detta, att om jag skadar mig själv finns en legitimitet i att behöva, ta emot hjälp, att jag på något sätt måste åskådliggöra mitt själsliv för mig själv, att jag inte kan förstå, ta in, att jag är i behov av hjälp annars. En annan del är att jag tror att jag testar, att detta är det enda sättet jag har förmåga att testa på . Vad är det då jag testar? De Kloka har sagt mig att jag inte kan straffa ut mig härifrån, möjligtvis kan det inträffa att jag måste ta några omvägar men att jag kommer att komma tillbaks hit. De förmedlar även att de inte kommer tröttna på mig, att de kommer att stå kvar oavsett mitt beteende. Jag tror att det är det jag måste testa av, att jag inte kan tro på detta förrän jag drivit det till yttersta spets. En av De Kloka frågade mig var min yttersta spets är och jag inser att jag inte kan svara på denna fråga. Den Kloke förmedlade då att detta innebär att möjligheten finns att jag dör medan jag testar av, innan jag kan säga att nu, nu har jag drivit det till sin yttersta spets. Jag inser att även detta är en sanning och jag undrar hur jag ska lösa detta, hur jag ska kunna tillfredställa alla rösterna och stilla destruktivitetens hyperaktivitet. Jag undrar hur jag ska hindra mig själv för att inte driva allt till sin spets, jag undrar hur jag skall kunna testa av på annat sätt än med destruktivitet, hur jag annars skall kunna veta med sanning att De Kloka inte tröttnar, att de står kvar.

Video meliora proboque deteriora sequor (Jag inser det bättre och erkänner det, men jag följer det sämre)

Ett försök...

Jag skulle vilja göra ett försök att illustera denna kraft som heter destruktivitet men det är så svårt att hitta en form för den, en gripbar substans som på något sätt skulle beskriva den. Jag har tidigare beskrivit denna ständiga aktionsstämning jag har i huvudet där alla röster slåss för att upprätthålla någon slags jävla balans. En ständig kamp där ingen få avgå med segern utan ibland kan någon slags temporär kompromiss uppstå. Destruktiviteten är en egen kraft, en egen röst som är jävligt uppkäftig mot de andra, utmanar hela tiden de andra till svar, förklaringar som kan stilla den för en stund. Det är han, som rätt som det är, bara kör en jävla virvelstorm genom huvudet där alla rösterna blir desorienterade, omtumlade och inte förmögna att argumentera. Han som överöstar alla, han som får alla de andra rösterna att bli oviktiga, inte tillräckligt övertygande, förskjuter dem till ett litet hörn av hjärnan där de får försöka att samsas till destruktiviteten har fått sitt lystmäte stillat. Han är som en orkan som stilla växer sig starkare och jag vet när den växer men kan inte göra något åt det tills den dagen jag helt enkelt inte kan stå emot, när den bara måste få fritt utlopp.

Så är det nu, den växer och försöker finna olika sätt för utlopp och jag hör de andra rösterna som säger att, nej, det är kanske ingen bra idé, att det kan gå illa etc etc. Det är som de andra rösterna står på ena sidan av autobahn och säger NEJ, gå inte över för då går det illa, medan destruktiviteten står bredvid och viskar i mitt öra, Spring, Spring, spring över, känn hur adrelaninet pumpar, springer du tillräckligt fort kan du klara det, kanske med skrubbsår, men du klarar det, spring, SPRING FÖR FAN.

Jag har sagt det tidigare men säger det igen, det känns som om jag behöver skyddas mot mig själv en period, för jag är inte alls säker på att jag kommer att stå emot denna kraft, det känns som om jag kommer att ge den nycklarna och fritt tillträde till min hjärna, kropp och själ. Jag är helt på det klara med att det här inte är någon klok idé, att jag istället skulle försöka förpassa den till perifirin men jag har inte lyckats att finna några tungt vägande skäl till detta ännu, inga skäl som övertygar mig om att den inte har någon legimitet för mitt varande. Jag hittar inget som jag vågar hålla fast i av rädsla för att det inte håller, jag vågar inte hålla fast i rädsla för att jag skulle gå förlorad i något som jag inte har ord för, en annan verklighet än den som är mig så välbekant.

Fast jag hör dem, rösterna som önskar att destruktiviteten skulle försvinna, så att den uttalade balansen mellan de fem skulle kunna återupprättas igen. Jag hör dem och önskar att de finner ett övertygande argument som får den, destruktiviteten, att hålla käften ett tag.

Credo quia absurdum (Jag tror emedan det är omöjligt)

Att inte tillhöra....

fan, fan, fan, jag vet att jag ställt till det för mig själv men är lite hjälp fär att lösa min situation för mycket begärt..Jag antar att jag inte längre kan kräva, önska mer av min omgivning men ändå...Helvete, vad jag vill följa den starka drift jag har mot destruktivitet. hjälp mig förstå varför jag ska härda ut, hjälp mig att skydda mig mot mig själv, jag klarar snart inte av det själv. Helvetes helvete.

Inde ira et lacrimae. (Härav vrede och tårar)

Att bli nådd....

Jag har just insett att detta är ett återkommande tema i mitt varande. Människor (några stycken) har tidigare sagt och nu har jag under en kort tid hört det från både De Kloka och en gammal vän. "Jag vill nå dig" "jag önskar att jag kunde nå dig". Jag har tidigare sagt, ja, ja, åt dessa påtalanden och tänkt att jag är ju där, det är väl bara att nå mig. Jag måste tyvärr bekänna att detta påtalande börjar bekymra mig, för jag börjar inse att det inte är min fysiska varelse de menar med att nå, utan att de vill nå mig som person. Det som gör mig bekymrad och även skrämmer mig är att jag faktisk inte vet hur jag ska kunna delge mig som själslig varelse. Det är som en massiv isvägg där jag är infryst mittemellan och bara kan iakta de människor jag har i min omgivning, jag når inte ut och jag hittar inte vägen tillbaka till mig själv. Jag vet inte hur jag skall få denna barriär att smälta och är rädd för att människor ska tröttna på mig när jag inte ger något av mig själv, att jag bara är som en tom vägg som inte ger något tillbaks. Jag menar, vem vill hålla en monolog i evigheter. Det är så sanslöst, min hjärna jobbar på högvarv för att lösa detta fenomen, jag kan i princip se den där förbannade barriärens fysiska gestalt men när jag med tankens kraft närmar mig den för att dissikera den, glider den undan, som vatten mellan fingrarna och jag måste börja leta efter den på nytt. Så håller det på och jag undrar varför den är så omöjlig att få fast, jag vill ju bara se den, undersöka den för att se hur den är skapt så jag kan nedmontera hela jävla eländet.

Jag tror att jag i nuvarande situation borde vara riktig orolig för mig själv och mina destruktiva krafter eftersom jag åter har trasslat till det. Denna gång med ordentliga skrapsår och förlorad hörsel och en ännu starkare känsla av att jag måste GÖRA något. Den känsla som jag har i kroppen är att jag startade en resa jag inte fullföljde, jag blev avkastad innan jag kom fram och jag har i kroppen en känsla av att jag fortfarande är på väg, att jag inte kan stanna förän jag avslutat resan. Det är en kraft som trycker mig framåt, framåt, framåt och jag tror att hade det inte varit för att jag inte hör hade jag varit på väg igen. Jag har till och med övervägt att strunta i att jag inte hör, på den resa jag har köpt krävs inga längre konversationer. Vad jag vill uppnå, jag vet faktiskt inte, jag har inget tydligt syfte och det skrämmer mig lite för jag börjar på allvar tro att den borte väggen jag skymtar är döden, men jag har bara köpt biljett till stationen innan. Där hade jag tänkt att gå av, där hoppas jag att lugnet finns, den där känslan av att allting stämmer, allt är som det ska vara. Den där berömda Aha-upplevelsen.

Det här är egentligen ett helt absurdt inlägg, något slags offentligt självmordsbrev. Det är inte vad jag vill uppnå med att skriva. Jag skriver för att jag själv ska kunna få möjlighet att försöka förstå vad det är som händer, skriva ut det på papper och försöka lösa ekvationerna, försöka se vilka tal som gömmer sig och vilka tal som är förädiska, vilken röst som tillhör vilken tanke. Den här kraften vägrar att låta sig gestaltas, vägrar tala om vilka lierade han har, vägrar att låta sig tystas och jag måste försöka finna ett sätt att få stopp på honom innan han har lierat sig med alla mina skepnader.

Horror vacui (Skräck för tomrummet)

Amatör...

Jag har insett att jag har gjort en smygrevolt mot mig själv, inget drastiskt beslut för min existens men mot mina principer. Jag fuskar med SPRÅKET, vårt modersmål, det glödande vapen som är pennan (ja, nu är det väl tangentbordet men det låter inte lika filosofiskt). Jag vill bara meddela alla oinvigda att jag egentligen är oerhört petnoga när det gäller det skrivna språket och kan reta ihjäl mig på att etablerade skrivande mediamänniskor inte kan skriva en mening korrekt. Trots detta inser jag att jag använder mig av STORA syftningsfel, kommateringsfel, ordkullerbyttor som kanske inte är helt grammatiskt korrekta. Jag ber om ursäkt för detta men jag har inte råd att tänka på det i mina försök att beskriva mitt varande. Jag har tillräckligt med att försöka hitta ord som på något sätt beskriver min kamp och då måste jag tillåta att orden trillar över mina läppar utan att min språkkonstapel bötfäller mig.

Jag hade i natt en dröm som jag drömt under flera år med olika händelseförlopp men med samma slut, att jag står kvar i en oförståelse, den där känslan av att jag inte förstår vad jag gör för fel, varför livets regelbok, livets interaktionsmanual gäller alla utom mig. Oftast befinner jag mig i situationer där jag ställt det för mig, inte följt de outtalade, uttalade regler som finns. Jag får hela tiden höra av min omgivning att jag inte behöver prestera utan bara vara mig själv. I drömmen beslutar jag mig för att prova olika aktioner, beteenden som jag sett att personer i min omgivning har använt sig av såsom trots, uppstudsighet, vrånghet, kaxighet, ja, allt utom den välanpassade, välkammade, välartade, väluppfostrade person som jag hela tiden på ren automatik försöker vara, ett prov på om De står kvar, De där som säger att jag ska vara mig själv.

Det går alltid åt Helvete, jag förskjuts, förpassas till periferin, betraktas som omöjlig, omotiverad, obekväm, oförskämd, oviktig, smutsig, hopplös, inte välkommen och jag undrar alltid hur det kommer sig att alla andra får agera ut men inte jag. Agerar jag ut på något sätt står ingen kvar, står ingen ut med mig. Det märkliga i drömmen är också att jag inte känner agerandet utan jag ser på det utifrån, som ett barn som lär sig något, som imiterar ett beteende. Jag inser även att det är så det är för mig i det verkliga livet, jag upplever inte, jag imiterar, men på något sätt blir det aldrig samma resultat för mig som alla andra. Slutsatsen i drömmen blir alltid att jag inte FÖRSTÅR vad De där som påstår sig vara väggen jag kan luta mig mot menar, varför jag överhuvudtaget försöker att göra en personlig interaktion när det inte är välkommet, att jag på något sätt utan tillstånd, kliver in i utrymmen jag inte har tillträde till.

Det märkliga i drömmen är också att jag hela tiden kämpar, stretar för att någon ska se mig, att någon ger mig tillåtelse att vila, att någon ger mig ett godkännande, att jag får existera trots att jag inte är välanpassad och inte tar plats. Ja, jag vaknar oftast med en hopplöshet, en känsla av kränkning, att jag, trots att jag följt regelboken , inte uppfyller kraven för att få vara med. Den där förbannade känslan av att jag inte förstår vad det är jag gör fel, jag imiterar ju bara andra och för dem blir det alltid ett annat slut, ett överseende, ett omhändertagande, en ny möjlighet medans jag lämnas ensam i kylan.

Så, jag sitter här i min invanda, välbekanta hypreventilation och undrar vad jag ska ta mig till härnäst. När jag ska kunna agera ärligt utan att imitera, när jag ska vara något annat än välanpassad för att jag verkligen känner det, när jag ska nå det där som De kallar att bara vara mig själv?.

Översättning tack....

Jag hör alla Era ord och försöker få ut en kontext, ett sammanhang som får plats i min verklighet. Jag tvättar Era ord för att få bort alla avledande slöjor som rymmer plats för missuppfattningar och risk för oväntat bakhåll. Jag krossar Era ord för att se vad som finns kvar, om det finns något som är beständigt bland flagor och skärvor.

Jag försöker se en verklighet, försöker få något av detta som är jag att bli verkligt, någonting som inte kan ifrågasättas och modifieras. I min värld finns ingenting som är säkert, självklart eller förbehållslöst. Det finns alltid ett MEN, ett OM. Hur kan jag med säkerhet påstå någonting? Hur kan jag med säkerhet säga att någonting är på något sätt? Jag har inte tillgång till mina egna upplevelser utan har fabricerat en värld, en existens, med mitt intellekt där allting sker i mitt huvud. All information bearbetas i denna hjärnbank och efter livets ritning producerar den rätta reaktioner och agerande för varje specifik situation. Jag kan inte svara på hur jag har upplevt, upplever en situation. Jag bara agerar och reagerar enligt de minutiöst skalenliga planlösningar mitt huvud ger mig. Går det inte att lösa med dessa ritningar finns det inte, är det inte något som jag med nödvändighet måste ha för min existens, då blir det bara information som lämnas utan bearbetning.

Det är därför mitt varande förblir en gåta för mig. Hur jag än vrider och vänder på det finner jag inga svar. För varje svar jag kan skymta kommer en ny fråga som kullkastar alltihop. Åter befinner jag mig i en situation där jag faktiskt inte kan förstå varför jag är här. Jag kan inte finna nödvändigheten på någon av alla de ritningar jag skissat upp genom livet. Jag kan inte finna något behov som behöver tillgodoses. Jag känner skam för att säga något av detta till de Kloka då det känns som oförskämdheter, att jag på något sätt är nedlåtande mot dem genom dessa påståenden, som om jag på något sätt ifrågasätter deras kompetens, intelligens. Det är verkligen inte min mening. Jag är fullständigt ärlig när jag säger att jag inte upplever, känner, inte kan inse hur Deras ord kan appliceras, införlivas i min fabricerade verklighet. Jag vet egentligen inte ens om den är fabricerad, utan detta varande kanske är min verklighet, detta är mitt jag, jag kanske är oförmögen att känna så mycket som man borde, jag kanske inte kan reagera som man borde. Det kanske är i denna existens jag ska leva mitt liv, det kanske inte är mer mitt varande har att erbjuda.

Jag förstår inte hur det ska kunna ske någon förändring i mitt varande, jag kan inte se att det finns någon möjlighet till förändring förutom den påverkan jag själv kan skapa genom min destruktivitet. Jag kan se olika möjliga slut för min existens genom vilken grad av destruktivitet jag använder. Jag kan inte se att det någonstans finns en möjlighet att jag framöver ska leva ett liv som ordinär samhällsmedborgare. Alla mina slut är mer eller mindre drastiska, det känns på något sätt som att jag förbrukat min lott, att jag försuttit alla möjligheter till ett annat liv än detta. Det finns i min verklighet ingenting, utom ett intet, mellan nu och slutet. Jag ser slutet klarare än vad jag ser mitt nu.

Jag kan inte se mitt nu, förstår inte min verklighet, kan inte se vad som är min sanning, kan inte se någon mening, något syfte med mitt varande, kan bara andas i de flyktiga sekunder där det finns ett tydligt skeende där aktion och reaktion är förutbestämt. Vad fan håller jag på med egentligen, vem är det jag försöker lura, vad tror jag mig kunna upppnå med att febrilt försöka stå ut i detta varande? Vilka skäl, sanningar, finns det som skulle kunna upphäva, förskjuta min destruktivitet? Hur ska jag kunna stanna i detta varande utan möjlighet att gestalta det genom min destruktivitet, hur ska jag kunna klä detta varande när jag inte har någon garderob för detta, hur ska jag kunna göra det begripligt för mig så att jag sedan ska lyckas med att förmedla detta till de Kloka?

Jag har fått en ny bild i mitt huvud för mitt nuvarande liv och det följande; Tillvaron här är det sista halmstrået innan döden, och jag måste hela tiden försöka att gnaga, slita och dra lagom mycket på hela strået så att det inte går av, vilket innebär att all interaktion, allt agerande måste vägas och uppskattas så att halmstrået blir jämt belastat. Går det av...ja, då var det väl inte så mycket mer med denna värld...I bland får man ta på sig kollibridräkten och hålla sig på lagomt avstånd så balansen återupprättas.

Här är jag...

Nu står jag här i min avskalade verklighet och vet inte var nästa steg bär hän. Jag vet inte om jag ska stanna i detta varande som är nu eller om jag ska återgå till det beslöjade, skapade och avstötande varandet där inget når mig. Där jag teoritiserar, för intellektuella resonemang om min själ och dess luggslitna skavsår. Det här tillståndet som jag inte vet hur jag ska hantera, som jag inte brukar stanna i längre tid än det tar att beväpna sig på nytt. Det är nu jag är nåbar men det är nu jag inte vet hur man släpper någon över bron. Hur jag ska göra för att bjuda in någon i min sårbarhet, vilka ord jag ska använda för att skildra min nakenhet. Det är nu jag upplever mig som en självömkande, tjatig, pessimistisk och överambitiös liten lus som så lätt skulle kunna krossas av omgivningens skärskådande förhärdade nagel. Det är nu jag undrar om det är tilltåtet att vara i detta tillstånd eller om det är fel, om jag gör fel, om jag ska skämmas och ändra beteende.

Jag drömde i natt om en liten pojke som var sömnvarm med svettig lugg som kröp upp i min famn och önskade mig tillbaka, önskade att jag skulle vara hos honom åtta månader i veckan och i drömmen glömde jag för en stund att jag lämnat allt, glömde var jag bodde och jag hade nycklarna till det gamla. Allt var så skört och jag fick sova på soffan och där kom jag plötsligt ihåg att jag inte bodde där, att jag hade ett annat boende, att jag lämnat detta boende också och att jag faktist lämnat allt till detta varande som är nu.

Och jag önskar så att jag kunde finna vertygen till detta med relationer. En av de Kloka klev i går in hos mig, stannade en stund och jag förmedlade bara tystnad, visste inte hur jag skulle agera, vad som förväntades, vad som skulle vara okej... Den Kloke gick sedan vidare och jag kände övergivenhet, en känsla av att Hallå, se mig, hjälp mig att stanna kvar och stå ut i detta varande. Jag inser att jag inte kan kräva detta av min omgivning, speciellt inte när jag inte förmedlar vad jag vill, inte vet vad jag vill, behöver, utan endast förmedlar tystnad.

Jag har fått ett mail från en gammal vän som uttrycker att hon så gärna skulle vilja nå mig. Det är en gammal vän, förmodligen den människa jag har blottat mig mest för, den ärligaste relation jag haft, en vän som betytt och betyder mycket för mig men som jag lyckats stöta bort i min okunnighet, rädsla och oförståelse när det gäller relationer. När det kom för nära sprang jag åt andra hållet och byggde djupa vallgravar som jag fyllde med självförakt, obetydlighet, förminskande, bagatelliserande och ouppnåerlighet. Och så mycket jag har ångrat detta, ångrat och önskat ogjort, undrat var livet hade tagit vägen om jag stannat kvar, vågat låtat slöjorna falla och bjudit in.

Man kan nu som utomstående tycka att nu är det väl bara att slå till, passa på att kliva in när dörren är öppen, ta nya tag och skicka inbjudningskorten som aldrig nådde brevlådan och ta den utsträckta handen med ett utbristande Tjoho, en ny möjlighet till att bygga relation. Men det är här det kör ihop sig för mig. Jag känner mig fullständigt tafatt och inget ord i mitt språks skafferi räcker till, de klarar inte av att formas i min mun och jag känner mig som en fisk på torra land som bara kippar efter luft. Det gör nästan fysiskt ont att säga Hej, här är jag igen, fast det är det enda jag vill. Jag är så glad att Du finns men jag måste be om tålamod fast jag inte har rätt till det, be om överseende när jag inte lyckas förmedla något vettigt utan bara tystnad. Jag vill att du finns och jag har plockat upp dina ord ur min packning, alla orden som jag bevarat och aktat.....

till salu....

Känsla av en krypande panik som väckte mig abrupt denna morgon. Känns som om jag står och skriker mig hes på en öde ö, i fåfäng förhoppning om att någon skall höra mig. Skriker mig hes utan ljud, ett vrål som ekar i mitt inre och som jag inte finner ord för, en känsla av vanmakt och utsatthet som jag inte kan värja mig emot. En känsla av att jag håller på att gå sönder och jag lyckas inte att hålla ihop mig för det rasar på för många ställen samtidigt.

Jag har befunnit mig här förut. Det är nu jag drar mig undan för att reparera mitt pansar och slipa mina värjor. Det är nu min stumhet sätter in, stumheten som rymmer alla orden jag inte kan uttala, alla orden som går sönder likt glas i min mun om jag skulle våga, ta mig rätt att ta dem i min mun och försöka uttala dem. Orden som som känns skamliga, för naiva för att få uttalas. Det är nu jag har så svårt att värja mig och skydda min själ från omgivningen, det är nu det känns som om allt och alla har fritt tillträde till min kropp och själ och rätten att göra vad de vill med den.

Det är nu jag är till salu till den det behagar.

Vem är jag....

Vad vill jag uppnå med mina envetna försök att trassla till det för mig? Åter har jag försökt att blåsa ur mitt huvud och skapa en situation där jag kan köra i 180 rakt in i i bergsväggen. Vad är det som driver mig att skada, skada och åter skada min kropp. Jag har nu ett brinnande behov i min kropp av destruktivitet. Jag har åter skapat en situation där jag tänkt att konsekvensen skulle bli att jag blir avvisad från huset. Åter har jag packat väskan för att gå härifrån mot en situation som skulle innebära en möjlighet att driva min kropp tills den stänger av, släcker ner systemet. Det gick inte denna gång heller, De Kloka verkar envisas med att inte skicka ut mig i kylan och genom detta göra det möjligt för mig att uppnå mitt syfte.

Jag befinner mig nu i en komplexitet där jag å ena sidan inte känner någonting och å andra sidan är det fullt i min kropp och mitt huvud, det trycker i bröstet och i huvudet och jag vet inte hur jag ska få ut det. Jag är livrädd för att bli lämnad i det tomma intet som finns där ute och jag undrar hur i helvete jag ska ha det, varför kan jag inte inte bestämma mig. Jag undrar om jag fortfarande håller och testa de Kloka för att se om de håller, när jag når gränsen för att de tröttnar på mig. Jag tror nämligen det, att de kommer att göra det om de inte redan gjort det, jag menar hur länge kan man stå ut med de barnsligheter jag håller på med. Det är ju det, barnsligheter, om jag menade allvar med min önskan att begå självmord skulle jag väl göra det. Jag inser att om jag skulle komma ut i kylan skulle jag begå självmord genom att utsätta min kropp för en maximal ansträngning och antagligen försätta mig i situationer som jag inte skulle reda ut. En maximal ansträngning som kroppen inte skulle orka med längre än en vecka. Jag tror nämligen att om jag skulle komma ut skulle jag satsa allt på ett enda kort och den enda insats jag skulle ha var livet.

Jag kan inte se hur jag ska ta mig ur denna spiral av önskan om destruktivitet. Jag är så in i helvete trött på mig själv och mitt varande, denna meningslöshet och känslan av att det inte spelar någon som helst roll om jag finns eller ej. Jag kan inte se en anledning till strävan, vad har jag att uppnå? Jag känner mig så jävla ensam fast det finns en hel hög människor runt mig. Rent krasst inser jag att människan är ensam och jag vet inte om jag orkar att ha det så. Om jag åter en gång orkar kämpa för en imaginär verklighet där jag endast existerar för mig själv i en given roll som exempelvis yrkesroll. Jag tror inte heller att någon har intresse av mig bortanför den givna rollen. Vad har jag att ge en annan människa, vad har jag som skulle intressera en annan människa utom möjligtvis kallprat över en fika.

Jag har så många gånger skapat stundvisa verkligheter som jag har lämnat och stängt dörren om, där jag inte skapat något som håller över tid. Stundvisa verkligheter som håller ett tag innan jag åter faller in i destruktivitet. Stundvisa verkligheter där endast min fysiska kropp deltar men jag aldrig har landat i, som jag aldrig tillåtit min själ att landa och delta i. Jag orkar inte med att leva så längre.

Min själ är så trött och uppgiven och önskar få vila, att få vila i en vetskap om att det finns en relation utöver denna sekund, att få vila i trygghet utan att ständigt vara beväpnad till tänderna beredd för krig. Min själ känns så gammal och utnött, uttänjd och tuggad på, att det bara finns fläckvis av substans som hela tiden sliter för att hålla ihop resten för att den inte ska rasa ihop och förintas. Jag undrar när jag ska få ro, om jag någonsin kommer att få det eller om detta är mitt liv. Om så är fallet vet jag inte om jag orkar att delta i det, Jag tar tillbaks detta med att jag inte känner något, jag börjar känna en sorg som känns uråldrig och jag vet inte vart jag ska ta vägen med det. Jag vet inte om det är legitimt, tillåtet att delge en annan människa det, jag vet inte heller hur man gör, så jag sitter här med tårar som jag hindrar att falla, som jag inte vet om det finns något syfte med, tårar som fastnar och skaver och som inte klarar av att träffas av ljus utan att stelna.

Sorg som inte tål granskning
av rädsla för att förlora
sin rätt till existens

Sorg som förvisas
av Ers Överhöghet
som inte tillåter svaghet

Sorg som bara vill
göra sin röst hörd
i stridslarmet

Sorg som gömmer sig av skräck
för att bli lämnad ensam
i brinnande krigshärd

Revolution...

Har under flera dagar försökt att samla kraft för att skriva, jag har ett oerhört behov av att skriva men just nu vet jag inte vilken ände jag ska börja. Tillvaron är så flytande och icke gripbar. Har tidigare försökt beskriva min känsla av att inte befinna mig i realtid utan på något sätt flyter runt i en egen dimension strax ovanför marken, en dimension där ingenting kommer in och jag når inte ut, en dimension där tid och människor upphör att finnas över längre tid än just nu, i denna sekund.

Hur jag mår? Jag har inte en aning, har en känsla av att jag är så förbannat välartad och har någonstans en känsla av att ja, jag är här och jag uttrycker ingenting, men jag faller, faller och jag har ingen aning om vart jag skall landa. Kan inte låta bli att tänka att det är dags för en revolution, att avvika och köra hårt en vecka eller något och se vart det landar. Se om det är någon som sätter stopp, som hjälper mig att skapa ramar för min tillvaro.

Jag ingår inte i något sammanhang och får en känsla av desperation när jag tänker tanken att jag ska tillåta mig att ingå i Husets sammanhang, släpper jag inte taget om livet då? Släpper jag inte taget om allt jag någonsin ingått i? Jag är fullständigt klarsynt när jag konstaterar att nej, jag har aldrig ingått i ett sammanhang med min själ, kroppsligen har jag varit där och uppfyllt mina åtaganden och plikter på ett föredömligt sätt men jag har aldrig med självklarhet ingått i sammanhanget. När jag kliver ur sammanhanget är det som om mitt sinne säger att "nu finns det inte" och ingen annan levande varelse räknar med att du skall finnas kvar utanför det givna rummet. Detta innebär att jag kan inte se utanför Husets gränser, det finns inget där ute som jag tillhör, vilket innebär att om jag släpper taget och låter mig landa här kommer jag att ge upp, ge upp min chans att få tillhöra något annat. Hur ska jag då kunna få ett liv utanför detta?

Det känns för närvarande fullständigt meningslöst med min närvaro här och en total uppgivenhet med tanke på att det inte finns något annat. Min motivation har försvunnit eftersom jag inte längre vet vad jag skall sträva mot, har något att sträva för. Jag skriver texter som mitt huvud ger mig men jag har ingen känslomässig relation med dem förutom som utomstående textkritiker. Jag känner mig som ett neutrum som bara finns här för att någon placerat mig här, jag kan inte förstå vidden av det de säger, förstå allvaret i det de säger, utan misstanken om att det skett ett misstag växer sig starkare, vilket späder på min desperation för en revolution. Jag uttrycker inget, känner inget och har inget vettigt att säga förutom det uttjatade "jag vet inte", "jag förstår inte" och det övriga ynkadet som faller ur min mun.

Sju månader har jag varit här och jag har fortfarande inte uttryckt en enda känsloyttring, ingen aggression, ingen ledsamhet, inget uppstudsigt oförskämt, ingen protest. Betyder det att det inte finns något av detta inom mig? Att jag lullar runt här för att det inte finns någon annan plats för mig att vara, att jag som person inte finns kvar på livets karta. Ska jag komma ut till ingenting där jag åter skapar en imaginär verklighet som fungerar så länge jag uppför mig? Det finns ju INGENTING ANNAT utanför Husets gränser, inget som jag med självklarhet kan ingå i.

Fick frågan av en av de Kloka hur / när jag ska ha semester...? Ööh, till vart? Till vem? Jag har ju ingenstans att ta vägen. Har en känsla av att de Kloka verkligen inte inser eller förstår att jag är fullständigt allvarlig när jag säger att det inte finns något annat än denna målade duk som är Huset, och att det bakom duken bara finns tomrum... Jag kommer aldrig att återvända till det som var innan för jag är medveten om att där finns inget mer att hämta, att jag aldrig kommer att kunna skapa en annan tillvaro där än den som har varit. Det kommer bara att bli detsamma och det har ju uppenbarligen inte fungerat eftersom jag nu är här.

Jag är i desperat behov av hjälp att finna motivation, någon som kan förklara för mig allvarets nödvändighet för min närvaro här, någon som kan förklara vilka behov jag har och varför det är viktigt att jag uppfyller dessa, någon som kan få mig att förstå varför jag ska skall stå ut i denna dimension där jag bara är ett neutrum och hur i helvete det kommer vara möjligt för mig att någon gång skapa en annan tillvaro där det nu är total ödslighet. Få mig att vilja fortsätta, få mig ur denna känsla av fullständig meningslöshet, få mig att känna att det faktiskt finns en anledning till att vilja fortsätta existera.

Detta blev ett långt inlägg och jag känner fortfarande att jag egentligen inte har lyckats förmedla mitt tilltånd till fullo, att jag inte lyckats illustrera denna genomsyrande övergripande känsla av meningslöst intet som uppfyller mig, den där sidan jag inte visar utåt eftersom jag inte kan förklara den, få den att bli begriplig för någon annan eftersom jag inte kan uttrycka den känlomässigt. Orden faller platt och får ingen mening för omvärlden om den inte gestaltas med en känsla.

"I have a demon in my head, I do not know what I said, I´m so sorry for the storys that i told, nothing is for real, I having nigtmares all the time for resons I can´t find, its getting darker now but I wont close my eyes. Here I am, I´m keep falling down, Will you help me live, when I run away, take this pain away "

Gamla bekanta...

Börjar få besök av gamla bekanta som jag sedan länge har förpassat till perifirin och belagt med munkavle med varierande framgång. Två nätter utan sömn...Intensiva röriga drömmar, Vaknat första gången vid 01.30 och sedan tvingat mig själv att småslumra tills jag inte längre står ut. Kan inte gå upp för tidigt för då blir dagen så oändligt lång. I går lyckades jag stå ut till 06.00, en godkänd tid att gå upp, i dag orkade jag bara till 04.00 och har slagit ihjäl tid med att titta på avsnitt efter avsnitt av mord i sinnet. Nu har jag bara halva 4:e säsongen och 5:e säsongen kvar, så nu får det snart inte bli några mer vaknätter :).

Har både igår och idag vaknat med en oförklarlig oro som går genom kroppen som vågor och får mig att att både bli varm och kall, svettiga handflator och i allmänhet jävligt kallsvettig. En opåkallad dödsångest /panikångest som jag inte vet vad jag ska göra med och som kräver min uppmärksamhet. Den vill inte längre låta sig distraheras eller tystas och jag har inga medel att förpassa den till perifirin. Så, ... Vad är meningen att jag ska göra nu? Ingen av de Kloka som jag så sakterliga testar av och hittills har hållit för granskning arbetar denna helg, och de som arbetar känns som om de bara är rön för vinden, ingen substans, ekar tomt utan belägg. Nu låter jag oerhört föraktfull och jag menar verkligen inte att de på något sätt inte skulle uppfylla kraven för att få arbeta här. De är bra personal men håller inte för mitt krampaktiga behov av att hålla fast. (naturligtvis bara i mitt huvud, återigen vill jag påtala att det ligger hos mig och inte hos dem).

Jag inser att jag tidigare, effektivt, har låtit denna rörelse och oro tystas av aktiv handling, ge mig ut i en folkmassa där pulsen är så hög och så högljudd så att jag inte kan höra eller känna oron och utöver detta bedövat den med alkohol. Jag har nu inget av dessa alternativ att tillgå. Pulsen kan aldrig bli så hög eller tillvaron så högljudd här så att rösterna och oron tystnar och inte heller kan jag berusa dem så att de förlorar fokus. Det alternativ jag ser just nu är att jag skapar en situation där kraven på tystnad uppfylls, jag vet bara inte riktigt hur jag ska lyckas med detta. Jag vet bara att jag inte vill ha deras besök, vill förvisa dem och förneka dem. Vill inte ha deras förlamande och härskande närvaro. Vet inte hur jag ska få rum med deras intensivitet utan att krackelera.

Bland sinnets skamfilade flagor
och livets vassa skärvor
har tvivlet ätit sig mätt
på att hjärtat får slå