Rabblande....

100926...Det är en sådan där dag när oron jagar och värker och som vanligt har jag inte en aning. Tänker att det bara är inbillning eftersom jag inte kan identifiera den. Så jag kommer på mig med att stirra in i en svart tv och flämta efter luft och följande dialog utspelar sig inuti huvudet; (rösterna döps till P som är perfektionisten och I får stå för den imbecilla)
P -Hörru...
I- Ja...
P- Är du medveten om att du ligger och stirrar in i en svart Tv och flämtar?
I-  Ja...
P- Ja...och du funderar inte över om det betyder något?
I-  Som vad?
P- Som att det skulle kunna betyda att du inte mår så bra just nu.
I-  Gör jag inte?
P- Ja, inte vet jag, men så här utifrån skulle ditt beteende just nu kunna tyda på en ångestattack, i rent litterära termer alltså..
I- Jaha...och....
P- Ja, Du skulle kanske ta vägen någonstans med detta..
I- Vart?
P- Inte vet jag. Hur ska jag kunna veta det? Men ur en psykologisk aspekt skulle du kanske tala med någon...
I- Och säga vad?
P- Att du kanske inte mår så bra....
I- Men...  Jag kan inte hitta några känslomässiga tecken på att jag skulle må dåligt.
P- Så att ligga och flämta så där är helt normalt då?
I- Hur fan ska jag kunna veta det? Det jag säger är att jag inte kan finna några som helst skäl att gå och säga till någon att jag inte mår bra när jag inte känner att det är så.
P- ....
I- Om du nu är så förbannat smart kan du ju tala om vad jag ska säga.
P...
I- Nej, misstänkte väl det...Alltså är detta bara hjärnspöken.
P-...
I- Med andra ord går det väl över...
P- ...

Så för att bespara mina husgrannar och tysta rösterna är det Linkin Park HÖGT med hörlurar som gäller just nu, och ibland kan det inte bli högt nog fast jag misstänker att min ansvarige audionom inte skulle uppskatta det. Avskyn och vämjeligheten jag känner inför att jag sagt allt jag har att säga och att allt bara är en upprepning, något missriktat försök i självhävdelse där jag egentligen bara söker negativ uppmärksamhet. Kluven och splittrad är frekventa ord men i själva verket känner jag mig nog mest söndersprängd men hänger ihop endast på grund av att mitt intellekt förklarar för mig var alla delar befinner sig och att de hör samman även om de inte sitter ihop. Överperspektivisera...är antagligen inte ett giltigt ord enligt SAOL men det är det ordet som ramlar fram när försöker förstå hur jag hanterar livet. Hur jag på något sätt alltid har full översyn men inte är närvarande. Hur jag på något sätt alltid är upptagen med att hålla balansen så att allt splitter håller sig på plats. Det är konstigt hur illa mina delar stämmer med varandra, hur oanpassade de är till varandra, som om varje del egentligen tillhör någon annan. Så snart jag försöker identifiera, vara närvarande i en del, är det som om det sker en kemisk, fysisk reaktion där alla andra delar stöter ifrån, hör inte hemma här, passar inte ihop, och försätter mig i en ständig konflikt där jag aldrig vet vad som är rätt, där jag aldrig vet vilken röst som ljuger eller talar sanning. För att klara sig ur och från dessa konflikter måste man lära sig att medla, förhandla och ha ett förhållningssätt där man skapar så lite friktion som möjligt mellan olika parter. En skenmanöver där man ser till att de har fokus på dig och inte varandra samtidigt som du gör dig så obemärkt du kan. När det ändå uppstår konfrontation kan man ju alltid överlämna det åt sin fysiska varelse tills det bedarrat samtidigt som man själv stänger ner, stänger av, blir stum och döv. Kanske kostnaden för detta är närvaro. Kanske är priset för frånvaro, avsaknad av känslomässiga minnen. Och då....ja...inte vet jag...Inte vet Vi....