Ytterligheternas verklighet....

Egentligen orkar jag inte skriva, vet jag inte vad jag ska skriva men jag vet mig inget annat råd, på något sätt är detta det enda uttryck jag har och jag både vill och inte vill. Som tidigare nämnt är mitt skrivande ett ytterst märkligt fenomen, det enda uttryck jag har men när jag som mest skulle behöva kan jag inte förmå mig. Det har varit några oerhört slitsamma veckor, en tillvaro jag allt mer mindre förstår. En tillvaro där jag håller på att drunkna men jag kan inte förmå mig att anstränga mig för att ta mig upp till ytan för börjar jag sprattla vaknar mullret inom mig, mullret som inte har någon riktning och som förblindar.

Jag lever i en värld utan gränser där endast ytterligheterna säger mig var ramarna går, där de yttersta ramarna bekräftar att längre än hit går det inte att komma. Allt däremellan är mig oförståerligt, saknar legitimitet och hållbarhet. Allt däremellan är beslöjat med en mer eller mindre skitig lögn, en förvanskning av Verkligheten. För varje lögn, varje förvanskning försvinner ännu ett andetag ur min kropp och jag kan inget annat än att storögt stå bredvid och stumt se hur livsutrymmet krymper. Hur livsutrymmet förvandlas till en verklighet jag inte förstår, jag inte kan tolka eller se någon mening med. Jag lever en tillvaro där jag håller mig på mitten, emellan ytterligheterna som meningslösheten och vansinnighetens Muller. Mitt väsen agerar självständigt och gör allt för att hålla mig på mitten där jag inte ids eller det inte bekommer mig, där jag förhåller mig och finner lite syre mellan varje lager lögn samtidigt är det något som skriker att jag Orkar inte mer, jag orkar inte längre slåss för ännu en lögn. Men jag kan inte förmå mig att Inte orka, kan inte förmå mig att låta Mullret få någon genomslagskraft, istället väver jag en ny lögn som gör mig än mer illamående. För att bli löjligt övertydlig men ändå måla en tavla, jag sitter fast i vanmakten mellan att skjuta mig själv eller spränga världen. Ytterligheternas ytterligheter, språket jag förstår och kastas emellan, varje andetag. Allt däremellan känns falskt.

Naturligtvis är jag inte dummare än att jag begriper att det finns ett samband mellan allt detta någonstans i min historia. Ett samband mellan de yttersta gränserna, lögnerna, det desperata behovet av genuinitet, enkelhet och tydlighet, en ryggrad. Jag vet inte om jag har beskrivit det tidigare men jag har alltid levt med uppfattningen att min värld och verklighet tillsammans med Föräldrarna var oerhört dogmatisk, att allt var väldigt tydligt. Gick jag för långt ut på någon kant så small det, fysiskt eller psykiskt. (I ärlighetens namn vet jag inte, kan jag inte minnas på vilket sätt det skedde.) Gränserna förflyttades visserligen timme för timme men det var dock väldigt tydligt, det gick inte att missta sig när man var vid en ytterlighet. Så, att hålla sig på mitten blev en väldigt bra lösning samtidigt som man var tvungen att vara på alerten för att gira när en gräns plötsligt ändrade position. I dag tycker jag mig dock ana att det mitt i all denna extrema tydlighet finns en vaghet jag inte kan sätta fingret på. Denna onämnbara dubbelhet som inte kunde beskrivas, som inte gick att fånga eller illustrera för någon annan levande varelse. Den där känslan av att hela världen betraktar en och samma tavla medan jag själv aldrig fick se, kunde se vad det var de såg. Jag förstod dock tidigt att det motivet världen såg, det var sanningen, det var det som var mitt liv, det andra, skuggornas illusioner fanns inte förutom i min värld. Så tack och hej, Kabang och Duns, rassel och klick klick, pansarbeklädda dörrar och oräknerliga lås, där försvann världen och min ogripbara verklighet. Kvar fanns och finns denna värld, där jag var och är, fullständigt beroende av att andra formulerar hur verkligheten ser ut. Själv har jag som sagt bara ytterligheterna kvar, att andas eller inte andas. Det har, trots både små och förbannat stora skavanker, fungerat alldeles utmärkt hittills. Varför sitter jag här nu, fångad mitt i den största motsägelsefullheten hitintills; Om ingen beskriver min verklighet finns den inte men Mullret...det vrålar...Jag står inte ut, jag ORKAR inte med en enda sanning till som inte är min egen. För varje levererad sanning skalas ett lager av min hud bort men jag äger ingen annan verklighetsuppfattning. Så, vart ska jag rikta avtryckaren?

För att avsluta detta inlägg vill jag bara säga något som for fullständigt spontant genom huvudet när jag sent omsider öppnade bloggen idag, utan värderingar, baktankar, dolda budskap eller syfte utan i all den enklaste enkelhet och äkthet. Tack gode Gud för Roger.... ; )