I am done...

Ja, så känns det...har i dag avverkat en terapisession utan ett ord, kan inte förmå mig att säga något. Jag blir frustrerad och provocerad av min egen stumhet men Orden tar emot, vägrar att låta sig blottas och jag vete fanken hur jag ska ta mig ur detta skruvstäd. Som jag ser det kan jag försöka att ta mig ur det genom att halka in i gamla igenrostade gängor eller skruva mig åt andra hållet för att skära upp nya. Vilket jag än väljer kommer det att innebära smärta och jag väger och mäter den eventuella vinst som skulle komma med respektive smärta men jag kan inte komma på något. Det finns ju ett tredje alternativ, att bara stanna kvar, att inte skruva mig överhuvudtaget, men det alternativet verkar inte vara speciellt realistiskt. Jag menar, livet fortgår väl ända tills det upphör oavsett vad jag tycker, känner eller tänker. Livet kräver väl av mig att jag ska hänga med, verkligheten med sina krav på försörjning, bostad och en viss social delaktighet upphör ju inte för att jag slutar skruva på mig. Kan man upphöra att existera trots att pulsen ihärdigt slår, existerar man bara för att hjärtat pumpar fram blodet genom venerna?

Jag vet inte om jag ska pulverisera allt runtomkring mig, inklusive mig själv, gråta eller sluta andas. Jag vet inte vad min själ vill, vad min själ önskar eller behöver. Jag har mjölksyra i armar och axlar men kan inte erinra mig att jag känt någon muskelanspänning. Jag begriper att det rent fysiologiskt borde tyda på en ordentlig anspänning för att få mjölksyra men har inte känt av det överhuvudtaget.

Jag skulle vilja säga att allt är åt helvete men kan inte övertyga mig själv om det. Jag ser inga mörka stormbrutna vatten, mina tankar väger inte tungt men ändå är jag förlist och tumlar skoningslöst runt mellan vågkammarna. Mitt mentala Jag har inte förmåga att uppfatta varken vätan eller kölden och benen trampar, trampar och håller mig flytande. Förstå denna paradox; någon del av mitt Jag säger mig sluta trampa, sjunk och ta djupa andetag med vatten, en annan del av mig säger mig att trampa tills jag finner något att flyta på och ytterligare en annan del av mig säger att även om jag finner något att flyta på befinner jag mig i en oändlig ocean där det inte finns någon fast mark. Så hur jag än gör innebär det samma slut, att upphöra existera, det är bara tidsintervallen som skiljer dem åt.

Mina tankar irrar runt så fort och jag bombarderas hela tiden med tanken på att ge upp denna process, gå ut härifrån, rätta in mig i ledet, kamma luggen hyfsat och fortsätta låtsasleken, mitt låtsasliv. Det kanske är det enda rätta, det kanske är den enda möjliga väg för mig att vandra. Just nu finns det inget som talar för att detta Jag, som är nu, varken är genuint eller livsdugligt. Jag söker en tanke att fullfölja, en tanke med en början, en känsla och ett slut men jag når aldrig fram till varken känsla eller slut utan istället kommer nästa tanke, nästa mening, nästa fråga. Vad är det meningen att man ska göra med själens svar när man inte ser frågorna som berättigar svaren? Hur är det möjligt att ge utlopp för en reaktion när man inte uppfattar någon aktion?

Arkebusering...

Kan någon skjuta mitt undermedvetna? Jag vill inte mer, förstår inte vad det skall vara till för nytta att ha en själslig närvaro som hela tiden konfronterar mitt medvetande. Som hela tiden ska försätta mig i situationer som jag inte har förmåga att reda ut. Som bara blir ytterligare en sak till som jag stampar ner i den beryktade ryggsäcken och hoppas att sömmarna håller en tid till. Har idag kommit fram till flera slutsatser som ingen av dem är speciellt utvecklande för min självkänsla eller mitt varande.

1. Jag har NOLL tillit. Jag inser att jag faktiskt har gått runt och trott att jag har tillit till en del människor, som till exempel De Kloka och Den Gode Terapeuten samt ställföreträdaren. Jag vaknade bryskt i dag och insåg att Nej, mitt jag, min själ hyser ingen tillit. Det är bara mitt intellekt som förhåller sig till begreppet och som intellektuellt kan förstå att de går att lita på men min själ sitter inte i samma kupé. Det är en sådan obetydlig fjuttdetalj som gjort mig uppmärksam på detta att jag nästan skäms för att skriva det men kanske jag måste...för att gå ännu ett steg på spelplanen. Var i dag i Staden och mötte en av De Kloka, utanför området och som var fri och ledig, alltså utanför tjänst. Jag uppmärksammar vederbörande men ser nästan omedelbart bort. Varför? Jo, för att inte utsätta vederbörande för något obehagligt, för att inte försätta vederbörande i en situation denne inte vill vara i och...för att bespara mig den eventuella förintelse det skulle innebära att säga Hej och vederbörande bara skulle se förbi mig och inte svara. SÅ långt sträcker sig min instinktiva tillit....Inte alls, inte ett dugg och jag undrar varifrån min fientliga misstänksamhet härstammar ifrån, när den fick kraft att ockupera mig.

2. Jag är så splittrad i mitt Jag att jag inte vet hur det är möjligt att kunna bli hel. Förstår inte hur det är möjligt att bli så splittrad utan att gå in i galenskap. Nästan så att jag kan tänka; varför fick inte jag bli galen. Varför fick inte jag tillträde till en värld som häver dessa fysiska och psykiska begränsingar som formar vår värld. Kränkningar, misshandel och övergrepp....ord, ord, visserligen starka ord men ändock...bara ord. Jag tänker att dagen jag gick sönder var den dag min yttre tillvaro rasade samman men inser att mitt känsloliv måste gått sönder långt tidigare. Så långt mycket tidigare att jag faktiskt inte vet hur det är att inte vara trasig, så splittrad att jag inte har förmåga att inse mitt känslolivs sönderfall, inte har förmåga att inse dess omfattande förödelse.

3. Jag saknar, saknar så att jag fysiskt darrar. Inser att för att bli av med detta, för att komma ut måste jag trava igenom all jävla bråte jag ställt på farstubron och jag inte vet om det är möjligt, om jag orkar. En svindlande tomhet för att ingen egentligen, på riktigt, bryr sig. Ett instinktivt massivt motstånd mot att någon bryr sig. Och jag undrar vem som ska hjälpa mig att bära allt detta, om jag har någon rättighet att önska att någon kan hjälpa mig att dela bördan, om det är moraliskt försvarbart att önska sig något som detta av en annan människa.

4. Ju mer komplicerad tillvaron blir desto mer förlorar jag förmågan att fomulera mig muntligt. Jag drabbas av en tunghäfta där jag intellektuellt jagar runt i labyrinter för att hitta ingångar där orden får tillåtelse att ramla från mina läppar. Plötsligt är det omöjligt att högt säga, Jag drömde i natt...jag känner...jag tänker...I min stumhet behöver jag frågor för att kunna förmedla samtidigt som jag klöser vilt omkring mig när frågorna kommer. I mitten sitter denne okände gestalt som allt mer tar över min verklighet och begriper ingenting.

Och inte en krusning rör sig över den vidsträckta snön....

Paradigmskifte....

Jag tror att jag håller på att förlora förståndet. Ingenting är längre som det förefaller vara och jag vet inte vad som är sant eller falskt, konstruerat och feltolkat. Jag tänker och säger saker jag inte med säkerhet vet att jag har belägg för vilket gör att jag undrar om jag ljuger för mig själv och min omgivning. Exempelvis dyker ordet paradigmskifte upp i mitt huvud under tiden jag ser på backhoppning. Paradigmskifte....jag tror jag vet vad det betyder men slår ändå upp det på Wikipedia och och får det bekräftat. Det är som om jag genomgår ett paradigmskifte i mitt psyke och min själ och jag förstår ingenting, jag har förlorat min skarpsynthet och ser inget bortom det alldeles uppenbara och jag tiger still och väntar på något som inte kan kläs i ord.

Jag hade häromdagen en dröm där jag tog livet av en kvinna, jag vet inte vem, hur eller varför men jag sänkte kroppen i ett kärr så att den skulle vara omöjlig att finna. Långt ner bland jordens bevarade hemligheter sänkte jag den och vaknade efter mycket vånda upp och inser att det inte är sant. Det mest intressant med denna dröm är att jag inte hade kval kring det faktum att jag faktiskt mördat utan det var skulden, den oerhörda skulden i att veta att kroppen var sänkt och jag inte kunde dela detta med någon annan. Jag var tvungen att bära denna hemlighet alldeles själv och jag kände hur jag sakta men säkert bröts ner så det var ett lättnadens andetag när jag insåg att jag inte behövde känna skuld...Här skulle det vara oerhört lätt att göra en Freudiansk övertolkning eller hur? Det är onekligen ett intressant upplägg men jag väljer att inte göra någon tolkning av rädsla för att jag skulle konstruera något som inte är sant, skapa ett samband mellan ting som i själva verket är oberoende av varandra.

Den Gode Terapeuten befinner sig för närvarande på en knivsegg där mitt sinne slumpmässigt bestämmer vilken sida han ska ramla ner på. Sidan där han endast väcker en obegriplig irritation eller sidan där han är ett kommunikationsverktyg men egentligen inte bekommer mig. I tisdags ramlade han ner på irritationssidan vilket han uppmärksammade genom att fråga om något hade hänt eller om jag var irriterad på något. Jag svarade, naturligtvis, Nej på båda frågorna och fortsatte irritera mig på något som jag inte kan ta på. I dag gled han omärkligt ner på kommunikationssidan. Alla med en tankeförmåga över grundläggande addition skulle här hävda att det är kriminellt korkat att hålla terapeuten på "bekommer mig inte" sidan då det motverkar hela syftet och processen med terapi. Mm, jag vet det och förstår det till fullo men åter igen är det inte mitt intellekt som styr på vilken sida han hamnar. Det är inte mitt intellekt som bestämmer på vilken sida någon hamnar. Alla ligger i riskzonen för att hamna på irritationssidan och jag kan inte motverka, gardera eller manövrera det till andra sidan med mitt intellekt.

Det är oerhört frustrerande att inte veta vad som triggar min irritation eftersom jag inte kan hantera den, inte kan ge den utlopp. För hur jag än letar finner jag aldrig någon reell godtagbar anledning till att vara irriterad varför jag inte tycker mig ha rätten att ge den utlopp så då biter jag ihop och tiger och minsta lilla kan få mig att vibrera. Så kommer jag åter till stadiet där jag för att stå ut, skalar bort lager efter lager av yttre påverkan och så går hjulet runt, runt. Och utanför är det fortfarande stilla snö....

Okej.....

Kanske jag ska göra ett nytt försök med att skriva? Kanske jag bara ska skriva ett ganska meningslöst inlägg bara för att värma upp mina stela fingrar? Kanske ska jag åter försöka närma mig mig själv och försöka formulera mitt kaos? Kanske ska jag våga att åtminstone snegla mot mitt inre?

Det har varit en lång och tung period sedan senast och jag insåg inte riktigt hur förbannat jobbigt det har varit förrän jag åter, plötsligt, kände syret återvända till mina vener. Då insåg jag att jag hållit andan under många veckor, varit i full stridsberedskap med tunnelseende där det endast har handlat om att undan för undan sortera bort alla yttre intryck så att min kropp och själ fått vila i ett andetag. Det känns som om att jag varit invaderad, erövrad och plundrad av ett osynligt väsen, en annan dimension av verkligheten som inte har något språk utan som är oerhört subtilt. För att illustrera det hela (jag och mina illustrationer....) Tänk Er att verkligheten vi lever i, den verklighet vi alla ser och anpassar oss efter är en svartvit stumfilm. Jag ser den, Ni ser den och vi talar samma språk. Samtidigt, bakom stumfilmsduken, pågår ett Noréndrama i tusen färger och det är den jag ser, hör och bombarderas av intryck från hela tiden. Jag kan inte förmedla det för jag vet inte vad det är jag ser eller hör men min kropp reagerar hela tiden på det osynliga dramat och för att stå ut i ordlösheten måste jag skala av, lager för lager, all yttre påverkan så att min kropp håller sig lugn. Mitt intellekt hänger inte med alls, förstår inte och kan inte tolka.

En annan illustration; Mina ögon ser en vidsträckt slätt, snö överallt, vitt, stilla och inte ett oväder hitom horisonten. Trots detta smäller mina efter mina under mina fötter. Min kropp och psyke känner chockvågorna men mina ögon ser inget annat än stilla snö, min hjärna talar om för mig att marken är kassaskåpssäker. Hur förmedlar man det? Ursäkta mig men det exploderar.... Var? Vad? Varför? Inte vet jag, men jag känner att marken skälver...Eftersom jag inte vet vad som får minorna att explodera är det helt omöjligt att gardera sig. Det är nog en av de stora anledningarna till att jag inte skrivit. Rädslan för att om jag försöker finna ord på det som händer exploderar marken under mina fötter och jag har verkligen haft fullt upp med att hålla mig flytande. Jag har visserligen börjat andas igen men jag måste hålla mig alert och sondera terrängen efter uppenbara minor eftersom all min kraft går åt till att stå kvar och fortsätta efter de osynliga minexplosionerna...som mina ögon inte ser.....som min hjärna inte kan tolka, översätta eller förbereda sig för. Mycket märkligt är det.