Det var en gång....

För 22 år sedan var det en förvirrad ung tjej som precis nått sin myndighetsålder och som infann sig ganska så exakt samtidigt på ett behandlingshem i de västmanländska skogarna. Skulle jag måla en bild av den tjejen så skulle jag måla en tjej som var kantig och vass i formerna, en tjej som utstrålade med hela kroppen KOM INTE I NÄRHETEN samtidigt som jag skulle måla ett par stora förvirrade, frågande ögon. Ett par ögon som förtvivlat försökte förstå sin omgivning och hennes plats i tillvaron. Skulle jag beskriva henne litterärt skulle det nog bli så som jag skildrat henne i ett brev till sin mor och som utspelar sig på en låst avdelning på barn och ungdomspsykiatrin. Ett stycke av den är följande;

De upptäckte vad som dolde sig under min långärmade tröja i går kväll och de röjde igenom rummet. Tog alla glasskärvor med sig och meddelade mig att nu skulle de titta till mig med jämna mellanrum. Så nu får jag inte vara ifred på mitt rum heller. I dag har jag haft den stora äran att träffa en av ställets psykologer. Ingen höjdare direkt. Jag fick börja med att rita träd, jo du läste rätt, träd. Eftersom jag trodde att hon drev med mig stirrade jag bara på henne en lång stund innan jag förstod att kärringen var fullt allvarlig. Då ritade jag ett träd men hon tyckte att jag hade så bråttom så hon ville att jag skulle rita ett till, ett med lite frukt i kanske. Vad har du sagt till dem här egentligen, att jag är dum i huvudet eller? Du har fortfarande inte ringt föresten, skäms du? När hon var nöjd med mina träd skulle jag titta på bilder i svart och vitt som inte föreställde något. Hon ville att jag skulle tolka dem så jag drog till med en massa elände. Död, våld och sorg, ack och ve. Det var ju vad hon ville höra i alla fall och hon såg så nöjd ut så. Suck! TA MIG HÄRIFRÅN!

När jag läser detta och tänker på den tjej som slogs med verkligheten för 22 år sedan kan jag känna en viss förtvivlan och hopplöshet. Personalen på ovannämnda behandlingshem kämpade som djur för att få denna tjej att släppa garden, attityden och vara den hon var. Under tre år vistades hon på behandlingshemmet och hon slet även hon som ett djur, inte för att släppa garden eller ändra attityd utan för att försöka begripa vad det var de ville ha av henne. Vilket beteende som var acceptabelt, vilket beteende de ansåg vara sant.

Jag kan inte påstå att jag känner någon förtröstan när jag tänker på detta då det känns som om jag fortfarande efter 22 år slåss med samma oförståelse för detta med mitt jag. Jag kan se hur jag under dessa år har slipat kanter, polerat ytor, rundat hörn för att skapa mig en tillvaro, skaffat mig en universitetsutbildning, ett fast arbete och under några år även en familj. Men...var är jag i dag?... På ett behandlingshem där jag skall arbeta med mig själv med syftet att kunna bli ett med mig själv, kunna bli jag.

Det pågår en ständig konflikt mitt huvud där det i slutändan aldrig är tillräckligt. Jag ska illustrera följande händelse som i sig är en oerhört banal sak men som triggar saker i mitt inre som jag inte kan förklara. De Kloka och den gode Terapeuten försöker få mig förstå att jag har behov och att jag måste låta dessa komma fram. Jag måste inte lösa eller klara allting själv utan kan ta hjälp från min omgivning. Jag har därför tvingat mig själv att blotta mig och säga "jag behöver" när det gäller kontakt med sjuk- och tandvård. Jag kan klara detta alldeles själv med glans men har en historia med mig som gör att jag tycker att det är så förbannat jobbigt. Därför valde jag detta som ett oerhört tydligt och konkret sätt för mig själv att illustrativt försöka uttrycka "jag behöver". Därför, när jag för någon vecka sedan kände att Aj, nu är det något som inte är som det ska med mina tänder, sade jag till De Kloka och de ordnade en tid och en Stadig följde med till tandläkaren som stöd. Det blev precis så komplicerat som jag misstänkte att det skulle bli och fick en remiss till rotspecialist. Nåväl, tanden borrades i alla fall ur och fick en provisorisk fyllning. Jag upptäckte efter ett par dagar att det var en sylvass kant på fyllningen och undrade om det var möjligt att De Kloka kunde undersöka om det fanns någon liten tid för att slipa av kanten hos tandläkaren. Detta skulle ordnas men sedan hörde jag ingenting på flera dagar och jag (Dumma mig) tänkte att asch, det funkar tills jag får tid hos specialisten. Men...i går morse klockan 08.00 blev jag väckt med utropet "Du skall vara hos tandläkaren om en timme". VA???? Jag svarade omedelbart, I HELVETE HELLER! Åh, ett så icke konstruktivt uttalande...

I detta ögonblick händer det massor av saker, väcks det saker inom mig som jag inte har ord för. Just för att det var morgon och jag blev väckt med detta besked gjorde att mina röster inte vaknat helt och hållet utan min kropp reagerade fortfarande instinktivt. Min instinkt sa ALDRIG, INTE EN CHANS! Den personal som väckte mig och skulle följa med är inte en av dem som jag känner något förtroende för och jag skulle aldrig släppa denne i närheten av mig, mitt jag.

Hade jag fått detta besked så snart inpå under eftermiddagen i stället hade jag aldrig agerat så tydligt och jag vet faktiskt inte vilket beslut jag hade tagit. För...Rösten i mitt huvud säger mig att jag visst hade kunnat åkt till tandläkaren utan problem och gjort precis vad de nu hade velat göra med mina tänder, oavsett stöd eller ej. Jag har ju gjort det förr så det kan jag, bit ihop, stäng av och kom igen. Rösten säger mig även att hela mitt agerande är så trivialt och att jag är patetisk som bara söker uppmärksamhet på ett banalt sätt. Jag åkte inte till tandläkaren trots att jag fick beskedet att besöket skulle faktureras även om jag inte åkte... OCH...DRA ÅT HELVETE. Sedan kom den personal som hade bokat tiden och undrade om jag inte fått veta något tidigare. Nä, jag hade ju inte det och jag förmedlade då även att jag inte åker, inte riskerar att åka i väg med någon som jag inte känner stöd av till vare sig tandläkare eller specialister. Jag fick då svaret att det var ju inte Personalen som skulle göra rotfyllningen....

Vad är det då så händer i mig? Det är två sidor som slåss. Den ena sidan som säger att Okej, nu genomför vi det här själva, vi struntar i något stöd och den andra som säger att jag skulle ju prova, jag skulle ju våga ta stöd från min omgivning. Problemet är att dessa två sidor inte kan mötas. Uttalandet att "det är ju inte XX som ska rotfylla" gör att jag inte känner att jag blir tagen på allvar, att det hela bara sköts med vänsterhanden. VARFÖR ska jag då uttrycka ett behov? Vad ska jag göra för att omgivningen skall förstå att det är i allra högsta grad jävligt allvarligt för mig? Spika upp anslag på väggen? Eftersom jag nu har uttryckt "Jag behöver" och det blir en sådan situation som nu uppstod talar rösterna om för mig att "Där ser Du, det är inte tillräckligt. De anser inte att ditt behov är tillräckligt för att behöva tillgodoses". Och i min mage sitter det lilla analytiska barnet och mumlar, muttrar och förbannar....

Dumma dumma dig som trodde något annat....

Att rasa....

Det är något med detta som fascinerar mig, när människor rasar ut, agerar ut, kastar ut hela sin frustration, förtvivlan och ensamhet. Jag skulle så gärna vilja göra det, explodera, för att illustrera mitt inre och göra det synligt. Jag vill samtidigt inte känna, uppleva den förtvivlan som måste ligga som grund för en sådan explosion. I min hjärna ligger skalan på måttstocken för att få agera ut på detta sätt vid besked om döden, att någon i ens omgivning har dött eller att man själv får en dödsdom. Detta vill jag naturligtvis inte uppleva.

Jag sade till till den gode Terapeuten häromdagen att jag skulle vilja bli riktigt så där galet förbannad och han sade mig, "Varför blir du inte det då?" Jag svarade då att jag inte kan komma på någon anledning till att jag skulle få bli förbannad och han svarade då "Du har hundra gånger fler anledningar än vad du kan fantisera om"...Vad svarar man på det? Jag känner mig frustrerad i terapin, jag förstår för närvarande inte om det händer något av värde i sessionerna och jag föreslog den gode Terapeuten att han, bildligt talat, skulle trycka upp mig i ett hörn och pressa, pressa och pressa tills jag inte kunde komma undan längre, tills han verkligen mötte den som är jag längst där inne.

Jag känner mig för närvarande otroligt kluven där jag känner att jag måste förstå min historia för att kunna gå vidare, utvecklas, samtidigt som jag inte finner den känslomässiga kontakt som krävs för att jag ska kunna förstå. Jag snubblar hela tiden på något som jag tror är viktigt men jag kan inte fånga det. Vi talar ganska mycket om omsorg, hur viktigt det är för barn att få omsorg och vad omsorg är för något. Jag hör att jag har levt i en miljö där det var en stor omsorgsbrist, en fientlig miljö där jag egentligen inte hade någon plats. Jag hör men kan inte förstå, kan inte införliva detta, det klickar inte någonstans men jag måste ju tro på att de har kunskap och kompetens nog att kunna uttrycka detta. Någonstans i mitt bakhuvud säger mig en röst att det var absolut förbjudet att visa att jag på något sätt fick omsorg från något annat håll än hemifrån. För att illustrera detta kan jag beskriva följande händelse. Jag var 7 eller 8 år tror jag, min mor hade inköpt stövlar med hög klack till mig vilket jag bara avskydde. Jag var dock så illa tvungen att bära dem eftersom alternativet att inte vilja inte fanns. Hur som helst, i skolan vid matsalen, vinter, smältvatten på linoleummatta, jag halkade och vrickade till foten något så förbannat. Sjuksyster lindade om men ville att man skulle vara vaksam på om det blev sämre. Jag kommer i håg att det gjorde gruvligt ont och i dag förmodar jag att det nog blev en spricka i foten. Efter skolan hos dagmamman, när det var dags att bli hämtad, tog jag av bandaget. Min dagmamma undrade varför jag gjorde detta men det kunde jag inte svara på. Det var bara en känsla. En övertygelse om att detta var inte tillåtet, jag fick absolut inte visa att jag hade bandage eller att det gjorde ont. Jag vet inte än idag varför denna övertygelse var så stark, kan inte förstå vad som föreligger denna reaktion.

Jag får associationerna till relationer där det förekommer kvinnomisshandel, stadierna med isolering och begränsat livsutrymme. Jag kan se att familjen var oerhört sluten och att där inte fanns någon som helst insyn. Men jag kan samtidigt inte se eller förstå vad det var som skulle döljas. Jag börjar se fenomen som jag inte kan förstå, jag därför inte heller kan tro att det är sant, jag kan inte få ihop det till ett sammanhang där jag ingår. Det är där jag känner att jag inte har tillgång till min historia, att jag är så skiktad och det finns ingen gemensam nämnare för de olika lagren utan varje lager har sin verklighet. Jag kan inte förstå hur det är möjligt att jag ska kunna komma i kontakt med den rädsla jag levde med, hur jag ska kunna inse hur fel allting var och jag har så svårt att acceptera att jag inte kan förstå detta, att jag inte kan räkna ut och förklara.

Så...

Så nu har jag då fyllt 40 år och jag måste säga att det har varit en mycket trevlig helg där jag känt mycket uppskattning av alla de olika skäl. Jag har införskaffat mig ett halsband från Efva Attling vilket jag har suktat efter i flera år och är nu i stället stolt ägare. Jag har även genomgått en mycket välbehövlig frisering och resultatet blev mer än godkänt. Jag har i dag ätit middag med min gode vän N och fått presenter av henne som var så där klockrena som det bara kan vara när man verkligen känner någon. Jag fick ett armband och en diktbok vilka bägge två var precis så som jag är. Den första dikten mina ögon fastnade på måste citeras och är av Claes Andersson..

"Vi blir mänskor när någon rör vid oss

Det blir en mänskas hår först när någon stryker över det med handen

Leendet blir synligt först när någon hör det

Utan vår hud har vi ingen själ

När någon rör vid oss berörs vi

Först när någon rört oss blir vi verkliga

En mänskas ansikte blir levande först när någon rört vid det med sina händer

Den oberörde berör ingen

Ingen har någonsin rört vid den som blivit oberörd

Det blir en mänska först när någon smekt henne med sina händer"

Ja...vad ska man tillägga? Det känns som om detta är en av de grundläggande saker som De Kloka försöker få mig att förstå, inse och ta in. Det som också är en mycket intressant faktor med denna dikt är att det var just denna dikt som fick vännen N att köpa boken till mig...Känner man någon så känner man någon.....Jag är glad att jag har återfunnit vännen N och jag skall verkligen lägga manken till för att upprätthålla detta bra, låta mina röster skrika sig ohörda när de vill värja mig, få mig att bli osynlig, få mig att inte våga vara närvarande.

Resan med Den Kloke M till Stockholm och eftermiddagen med gode vännen N är mycket bra motvikter till de annars så märkliga röster som gjort sig hörda. Föräldrarna, Mor och styvfader, ringde men jag valde att inte svara då jag bara inte orkar, inte detta år heller. Mor lämnade då i stället följande meddelande på telefonsvararen "Vi ville bara gratulera på födelsedagen" Klick....Far ringde och lämnade följande meddelande"Hej, det är far din, kan du ringa upp mig".... Far har även skrivit grattis på facebook samt i ett mail undrat om detta är enda sättet att nå mig.

Ja, inte vet jag men någonstans hörs en röst som säger mig att detta egentligen är ganska absurt. Här kommer de en gång om året och rör runt i min kropp och mitt psyke och det ligger någon outalad förväntning om att nu så ska jag sätta på stora charmen och neutralkonversationen så att de känner sig nöjda och glada med att ha gjort sitt åtagande på ett bra sätt. Tack men nej, jag orkar inte. Hela min kropp säger mig att jag inte ska svara på Fars mail men min hjärna säger mig att jag borde. Att jag måste göra det för hur ska jag annars kunna förvänta mig något av honom. Jag känner mig även feg som inte svarar när Föräldrarna ringer men jag får bara panik i kroppen. Jag kan inte förmå mig att svara men känner även att då får jag nöjd stå där i skamvrån, de har ju gjort sitt, så nu ligger ansvaret hos mig, skulden är nu min, bara min.

Jaja, tack och lov för De kloka och och den gode vännen N för jag känner mig mycket tillfreds med denna födelsedag, den första på mycket länge.

NEJ!

Nu ska jag ta er med ut i paradoxernas värld, min värld, där jag ska försöka åskådliggöra hur de mest triviala, enkla saker, blir helt obegripliga för mig. Avresestationen heter "jag fyller år och jag ska fylla 40 år". Jag har aldrig haft några ålderskriser överhuvudtaget så jag finner inte själva fenomenet att jag fyller 40 speciellt besvärande. Jag lider mer av att "fylla år" kris. Jag beslutade mig för att jag denna födelsedag skulle bege mig till huvudstaden för att förnöja mig under hela helgen. Jag bestämde mig även för att bege mig oavsett vad De Kloka eller den Gode Terapeuten hade för åsikt kring detta för jag tänkte att detta, detta bestämmer jag, endast jag över och jag skall genomdriva detta oavsett vilka tårar som kommer att falla.

Min planering var att på fredagen göra en krogrunda, få känna av, återetablera den känslan, på lördagen flanera och botanisera affärer och på kvällen någon kultur och god mat och sedan återvända till Huset på söndagen. Jag slängde ut några krokar till min gode vän N och vänner från livet innan det havererade och jag fick några napp vilket gjorde att jag kunde planera än mer. Av någon fullständigt outgrundlig, idiotisk, helt förbannat befängd anledning ville jag vara helt ärlig och berätta mina avsikter för De Kloka i stället för att komplicera till allting än mer med lögner och undanflykter. Detta resulterade naturligtvis i att De Kloka inte tyckte att just krogrundan var någon bra idé med den enkla förklaringen att "för Din egen skull, för Ditt eget välbefinnande är väl inte detta någon god idé". Nej, det kanske det inte är men det spelar väl för helvete ingen roll.....

Vad vill jag då uppnå med att göra denna resa? För det första vill jag känna att jag existerar utanför denna skog, detta hus, känna att jag har ett värde, att jag fortfarande existerar, har en plats i livet utanför. Jag upplever mig för närvarande som ett immigt handavtryck som försvinner så länge ingen andas på det och jag vill att min födelsedag ska göra något avtryck i världen. Jag har försökt förmedla detta till De Kloka och de har givit mig förslaget att jag skall få åka till huvudstaden med en av De Kloka, en av dem som jag har mest lit till, och få förströ en del av dagen, bara jag och Den Kloke. Med fokus på bara mig och min födelsedag.

Här blir Rösterna totalt oregerliga. Jag hör mig säga att "Ni har nog rätt, jag stannar kvar och beger mig i stället ut med en av De Kloka"....Va? Vem var det som sade det? Inte var det den person som har sitt näste i min mage och bröst i alla fall för den skriker "Ge fullkomligt fan i vad alla säger..ÅK". Du måste åka för att markera en ståndpunkt. Du måste sätta ner foten och skrika att detta är jag, jag, jag. Detta resulterar i att även den Cyniske vaknar och maler i mitt huvud att jag är patetisk, vek, velig, inte mer än en våt fläck på livskartan. Jag kan inte förstå varför jag inte bara åker, varför jag låter mig tystas och låter mig än mer försvinna, lösas upp. Det är något i mig som bara vrålar av vanmakt, fängslad och kuvad, som bara vill rasa för att markera, för att ge mig konturer igen.

Alla De Kloka är av avsikten att jag måste lära mig att säga nej, hävda min egen rätt. Jag har ju inte gjort det i mitt liv. När jag växte upp fanns inte ordet Nej med i familjens ordlista, jag utvecklade i stället en stumhet där det bara var att svälja, göra och härda ut. Detta är något som följt med mig genom livet och därför blir det paradoxalt för mig att jag nu självmant finner mig i att inte åka iväg själv. Att jag så självklart köper De Klokas argument utan någon som helst konfrontation trots att mitt inre vill något annat. Detta fenomen uppstår även när det kommer till huruvida jag äter eller inte. Jag vill bestämma själv, jag vill själv avgöra om jag ska äta eller inte men när De Kloka konfronterar mig faller jag undan igen och gör som de vill. Någonstans i mitt huvud förstår jag att De Kloka inte med god vilja kan stå bredvid och se på när jag väljer att inte äta under en längre period eller bege mig ut och berusa mig men samtidigt vill jag att de ska acceptera mitt nej.

Så, nu har jag beslutat att åka iväg med en av De Kloka och jag vill verkligen det. Jag uppskattar verkligen att detta förslag har kommit upp och jag kan se framför mig att detta kommer att vara ett minne som värmer och består. MEN...alla mina röster är inte bekväma med mina beslut. I den kakafoni som nu råder säger de följande; "För helvete, jag säger nej, det ska väl räcka, Åk själv, stuntdetsamma vad De säger, du måste åka för att formulera dig", Nä, det kanske inte är så klokt att bege sig ut, risken är väl ganska överhängande att jag gör något riktigt galet", "Så förbannat patetisk du är, hur vek du är, hur INTE du är, hur INTE du finns...." "Vad skönt det ska bli med att få åka i väg själv med just Denne Kloke" "Tänk att de ger mig flera timmars ensamtid med just Denne Kloke", "Ensamtid i flera timmar, med fokus på mig....Hjälp!! Vad ska jag göra, vad ska jag säga, hur ska jag vara?" "Undrar om just Denne Kloke vill tillbringa så mycket tid med mig, bara mig? Tänk om Hon tycker att det är jättebesvärligt? Undras hur jag ska göra tiden så bra, så lätt som möjligt för henne?" "Förbannade vekling...ge dig ut och gör en markering, en markering som gör dig synlig...vad ska det bli med dig, en odugling som inte kan stå för ett nej......:"

Rösterna hetsar upp en panikstämning i min kropp, i mitt blod, som rusar och brusar upp men den fastnar i den oändliga, eviga, stumheten. Och så börjar det om.....

Ond?

Det är väl vid det här laget konstaterat att det inte är mycket bevänt med mitt känsloliv. Det är min livshistoria som står under lupp under terapissessionerna vilket i sig leder till att jag ibland får frågorna "Vad känner du inför det du varit med om? Vad känner du inför att du faktiskt blev tvingad till det och det? Vad känner du inför det barnet som blev utsatt för det och det"? Jag börjar få en känsla av att jag egentligen är en ganska obehaglig människa för jag kan inte svara på de där frågorna. Jag hittar inga känslor varken för det jag varit med om eller för det barn jag kan se utifrån i ett vuxenperspektiv.

Jag arbetade under tre år som handläggare för barn och ungdomsutredningar. Det var tre tunga år för jag fann aldrig den där självklarheten till besluten. Jag fick arbeta med ett flertal placeringar av barn och ungdomar som på något sätt for illa. Jag fann att jag hade mycket lättare att arbeta med placeringar där barn på olika sätt var utagerande i den grad att det var fara för deras liv och utveckling. Det var påtagligt och därav mycket lättare att motivera besluten. När det gällde barn som for illa av vuxnas agerande och bristande omsorg hade jag så mycket svårare att hantera det. Jag såg i mina kollegor en beslutsamhet och en självklarhet i agerandet som jag aldrig fick. Jag kunde med logiken se och förstå beslut om placeringar när det var uppenbara omsorgsbrister som ingen tillsyn, ingen mat, ingen läkarvård etc. Jag förstod men var aldrig känslomässigt övertygad. Jag kunde aldrig relatera känslomässigt till dessa beslut. Än värre var det när omsorgsbristerna inte var uppenbara för då dök den där rösten upp som sade "Att vem är väl du att fatta sådana beslut? Vem tror du att du är som kan säga till en annan människa att du är inte en tillräckligt god förälder? Vad är en tillräckligt god förälder? Efter tre år bytte jag tjänst till handläggare för ekonomiskt bistånd och det var nog först då jag riktigt förstod hur svårt jag tyckte det hade varit. Min dåvarande sambo konstaterade redan första veckan efter att jag bytt tjänst att jag inte led av huvudvärk längre vilket jag då insåg att jag säkert haft under ett halvår.

Det jag vill konstatera med detta är att jag tycker att jag börjar framstå som en väldigt känslokall människa vilket jag finner ytterst obehagligt. Jag får en bild av att jag innerst inne inte bryr mig ett förbannat dugg om andra människors välbefinnande. Jag börjar tro att jag, mitt sanna väsen, faktiskt är en ond människa och jag vill inte vara sådan, jag vill inte låta den sidan få näring, vill inte att den ska utvecklas. Ur hennes perspektiv, kvinnan som är kall och ond, är detta en total meningslöshet. Vad i hela friden är poängen med terapi om det ändå inte bekommer mig? I slutändan spelar det väl ingen roll om jag /hon ändå kliver ut i livet och kommer vara totalt oberörd av andra människor. Då är det väl ändå omöjligt att skapa en gemenskap, en samhörighet med andra människor. Då blir väl livet en enslig ödslighet i alla fall så vad syftar då denna behandling till? Är jag överhuvudtaget mottaglig för detta så att det kan ske en förändring? Kan man med en så stark ond sida bli god? Den är den Onde som säger mig att jag bara ljuger när jag försöker tänka, framföra att jag nog inte mår så bra psykiskt. Att det inte är legitimt att säga att jag mår dåligt om det inte går att påvisa, om jag inte står på knä och kippar efter luft. Det är den Onde som dagligen frågar mig varför jag är här, varför jag ens vågar tänka tanken att hoppas på att detta är bra, att det är en mening med det här.

Angående den brinnande frustrationen säger den gode Terapeuten "Gå ut och skrik" och jag säger NEJ! Det händer något i mig när han säger så, jag vet inte vad det är men det känns som om han förolämpar mig genom att säga så. Det kan jag ju inte uttrycka, säga till honom för min logik säger mig att det finns inget i denna mening, inte i en enda stavelse, ett uns av en medveten förolämpning. Så jag håller tyst fast den där kraften bubblar i mig, den där rösten som säger att "var för fan inte nedlåtande mot mig" samtidigt som det slås upp en barriär emellan oss. Mellan Terapeuten och mig, mellan mina jag, mellan den där lilla rösten som vill tro på detta, som tror att detta är den enda vägen, som tror på att detta kan leda till ett meningsfullt liv och den Onde som fnyser föraktfullt och säger att detta är en illusion.

Knocka mig, snälla....

Vad gör man när man känner att man behöver ett uttryck som är större än vad man själv är? Min ständiga frustration är allenarådande och i högsta grad närvarande och påtaglig och jag kan för mitt liv inte begripa vad i helvete jag ska göra med den. De Kloka och den gode Terapeuten råder mig att gå och slå på sandsäcken men jag kan ju inte. Det är någonting i mig som hindrar mig från att kunna agera. Om jag ställer mig vid sandsäcken med syfte att gå loss på den är det som om det blir blankt i mitt huvud. Det är någonting i mig som faller ifrån, som försvinner, gömmer sig så fort jag ska komma till ett uttryck. Jag har en känsla i kroppen som säger mig att jag skulle vilja skicka ut varenda stol genom fönsterrutorna men jag gör ju inte det. Jag gör ingenting, jag går in på mitt rum och är foglig, tyst och sanslöst frustrerad. På något underligt sätt är det som om jag måste ha mina utbrott regisserade och redigerade. Jag måste veta varje steg, om jag nu skickar ut den där stolen genom fönstret, vad gör jag sedan och det är där det blir blankt....Vad gör jag sedan? Jag har absolut ingen aning om hur man agerar. De bilder jag ser är kopior av andra människors agerande, jag har sett andra vara utagerande och det är endast dessa beteenden jag kan relatera till. Mitt egna känslouttryck har jag inget manus till.

Jag är för närvarande i stort behov av att bli formulerad, det känns som om jag håller på att lösas upp, blir suddig i kanterna och jag kan inte förankra mig i min omgivning, hittar inget att hålla fast i. Det känns som om att det uttryck jag är i behov är det som måste ut och innan dess kan jag inte bli formulerad. Jag insåg tidigare i dag att textraderna "röster som fördömer den jag är och röster som förnekar den jag var" i allra högsta grad är aktuella just nu. Jag hittar ingen fast grund att stå på i mitt inre, det är bara gungfly hur jag än vänder och vrider på mig. Detta gör att en krypande känsla av panik kryper i kroppen och rätt som det är så suger det bara tag i magen och jag måste sätta mig i rörelse. Jag har haft en bild som hör ihop med min frustration. Bilden har funnits under flera år och det är bilden av att bröstkorgen blir uppfläkt, vidöppen, där alla känslor går rakt in i kroppen och knockar mig, där jag inte kommer undan, där jag inte kan fly. Jag kan inte komma ifrån känslan att "slå mig för fan, hårt och effektivt" så att det händer något.

Det är ett virrvarr allting. Jag kan inte bestämma mig för hur jag ska bete mig. Jag har en känsla av att jag skulle vilja be varenda människa dra åt helvete vilket gör att jag muttrar och undviker folk SAMTIDGT som jag inte vill annat än att de ska fånga in mig och formulera mig, ge mig konturer för en stund. Se mig, slå mig, krama mig. Jag inser att dessa önskningar är av den art att de inte går att tillfredsställa vilket gör att jag än mer förlorar mina konturer och min omvärld blir overklig, ogripbar och obeständig.

Jag har agerat ut vid 3 eller 4 tillfällen i mitt liv och jag har varje gång varit väldigt full och det mest intressanta med dessa tillfällen är att jag även varje gång blundade under hela utbrotten. Det första utbrottet jag kommer ihåg hade jag när jag var 18 år. Minnesbilderna är luddiga men det gick väl till ungefär följande; Jag var full och hade blivit upplockad av polisen som skjutsade hem mig. Väl hemma följde polisen med in och forslade in mig i mitt rum, med i rummet var även min Styvfader T. Väl där, i min säng, händer någonting i mitt huvud och jag börjar att slåss, vägrar att lägga mig i sängen. T frågar polisen om de trodde att det skulle fungera om han klippte till mig så att jag lugnade ner mig. Poliserna tyckte dock inte detta var någon god idé varför de slutligen satte handfängsel på mig och tog mig med ut i bilen igen. Väl i bilen fortsätter jag att trilskas vilket slutade med att en av poliserna var tvungen att lägga sig på mig för att få stopp på mig. De skjutsade mig till akuten och väl där började jag att trilskas igen vilket ledde till att det blev ambulanstransport till Mellringeklinikerna för avgiftning. Även i ambulansen fortsatte jag trilskas men där var jag fastspänd i båren så mycket trilsk blev det inte. Dagen efter remitterades jag till barn- och ungdomspsyk vilket i sig är en helt annan historia. Det jag skulle komma fram till var att jag under hela detta utagerande blundade.

Jag har kommit fram till att anledningen till att jag blundar är att när jag väl är där så kan jag inte titta, se min omgivning, för slår jag upp ögonen inträffar samma fenomen som med sandsäcken, jag faller ifrån, jag tappar bort känslan, den springer och gömmer sig någonstans och jag vet inte vart. Eftersom behovet av att få ur mig vid dessa tillfällen har varit så stort har jag istället valt att blunda tills det rasat klart i kroppen. Det är där jag är nu, jag vill bli furiern som går lös i timmar men jag hittar inget startskott, kommer inte loss. Jag väntar och kan inte låta bli att tänka tanken att det skulle vara så skönt få berusa sig nu, att få öppna den där förbannade kanalen och bara blöda. Jag sitter här, luddig i kanterna och ett jävla tomrum utanför där jag kastar ut osäkrade handgranater men de exploderar aldrig, de bara slukas av tomrummet som om ingenting hänt. Jag får inte den där svidande käftsmällen jag behöver för att komma loss. Det är bara ludd, ludd, ludd....Aaaargh!!!!!

Ord....

Jag har under en tid beskrivit min frustration för avsaknad av ord och jag har börjat fundera på vad orden egentligen betyder för mig. Hur viktiga de är och varför de är så viktiga. Kombinationen känsla och ord, känner jag överhuvudtaget eller är det bara ord? I diskussion med De Kloka framgår att de är av åsikten att jag visst känner, annars skulle jag inte kunna skriva de texter jag skriver. När jag då hävdar att detta inte stämmer känns det som om det jag säger inte är trovärdigt. Jag kan verkligen inte, med handen på bibeln, påstå att jag känner det jag skriver. I hela min skrivandeprocess handlar det om att jag vill finna orden som beskriver ett fenomen. Jag tar ett ovanifrånperspektiv där jag försöker måla upp en bild som beskriver ett fenomen som jag tror att jag på något sätt borde uppleva, borde känna. Den matematiska strikta bilden; Jag har varit med om händelse A, i all litteratur jag läst framgår att när man varit med om händelse A brukar, är det vanligt förekommande, att reaktion B och C uppstår, i vissa fall även reaktion D beroende på hur intensiv händelse A varit. Jag försöker då måla upp reaktionerna i form av bilder, en syntes, en konklusion.

För att vara konkretisera det hela; Jag har under en längre tid dragits med en bild på min näthinna där jag är i mitt barndomsrum, i den lägenhet vi bodde fram till jag var 15 år. Jag har en känsla av att bilden inte riktigt är med sanningen överensstämmande men den har ändå naglat sig fast och det är bilden av tomhet. Jag kan vagt se möblemanget i hela lägenheten men ändå är det bilden av en kall linoleummatta som naglat sig fast, som darrar av kyla och tomrum. I bilden är lägenheten för övrigt tom på liv, det är bara jag, mitt psykiska väsen som rör sig i rummen och försöker sätta fingret på något obestämt som jag inte kommer åt. Här skulle man nu kunna tänka sig att jag borde känna något men jag kommer inte åt någon känsla. Jag känner bara att bilden måste uttryckas och det uttrycker jag, beskriver jag, som ett fenomen i form av text. Det skall här även tilläggas att den text, de ord som formuleras, även är ett verktyg för mig för att jag ska kunna åskådliggöra fenomenet för att kanske kunna förstå det, för att skapa kontakt med mitt jag. Jag har i hela mitt liv läst mycket och ibland har jag funnit författare som har haft språket, orden som naglat fast just de fenomen som jag levt med men inte kunnat uttrycka. Peter Pohl är en av de författare som gav mig explosioner av närvaro, som på sida efter sida beskrev fenomen jag aldrig haft ord för. Fenomen jag inte ens visste att jag saknade ord för innan jag läste dem och som beskrev dem så där med fingret mitt på blåmärket, smärtsamt men ändå en njutning att läsa dem. Det har hänt att jag vid ett flertal tillfällen gått in på ett bibliotek och letat upp just de där böckerna, med just de där befriande meningarna och läst om och om igen. När jag har drabbats av driften att göra detta har jag oftast befunnit i ett känsloläge där jag känt mig avtrubbad, avskild från verkligheten. När jag då har läst de där meningarna, orden, har jag på något sätt lyckats etablera en kontakt med mig själv. Jag antar att detta kan vara en typ av spegling. I de stunderna har jag på något sätt kunnat känna att jag är. Det är så märkligt för jag kan se framför mig hur jag står där mellan bokhyllorna i ett avskilt hörn och läser, försöker att etsa fast orden på min näthinna. Så fort ögonen lämnar texten smyger den andra verkligheten på och jag ser hur jag nästan tvångsmässigt läser om och om igen för att på något sätt mätta en del av mig själv, mätta såpass att jag åter en stund inte har något behov av att behöva bli formulerad.

Det är så mina texter är för mig, orden har vägts, justerats, för att varje stavelse skall vara så exakt som möjligt, för att bilden skall bli precis så avskalad, påtaglig och stilren som den är i mitt huvud. När texten är klar kan jag börja titta på den och försöka se om den förmedlar den känsla jag vill komma åt men som jag inte har orden för, att orden på något sätt skall lyckas få mig känna det jag rimligtvis borde känna. Jag tror mig börja ana att jag byggt hela min existens på orden, att orden har formulerat mig och inte tvärtom. När jag nu börjar tappa orden ställs min värld på kant, hur ska jag nu kunna hävda mitt varande? Jag har tidigare nämnt att det på något konstigt sätt känns som om jag tappat ett år och jag tror att jag på något sätt med detta har tappat orden. Det känns som om jag under detta år har använt alla ord jag har och nu vet jag inte hur jag ska gå vidare utan att upprepa mig. Jag skall i ärlighetens namn tillägga att med ordens förlust har jag även tappat ett av mina allra effektivaste vapen och försvar.

Detta påverkar naturligtvis även min terapi. Jag menar, terapi är väl uppbyggt på grundstenen kommunikation och när jag nu inte längre kan leverera ord som håller den gode Terapeuten på behörigt avstånd, vad skall jag då ta mig till? Med ordens förlust kommer bilderna men bilderna är så mycket mer känsliga än orden och därav mycket svårare att förmedla. Jag försöker vara modig, försöker att vara ärlig mot mig själv och den gode Terapeuten. Med detta menar jag, att ofta när vi sitter där och orden tryter, dyker det upp bilder och jag försöker då att fånga dem, hålla fast dem och glänta lite på dörren, namnge och bekräfta dem, högt och tillsammans med Terapeuten. Jag har upptäckt att detta är mycket mer besvärligt än vad jag föreställt mig. Jag känner mig så förbannat obeväpnad och på något sätt känns det som att det inte riktigt får plats någon mer i bilderna än mitt väsen, att risken för att bilderna skall bli förstörda, besudlade, av en annan person är så mycket större än när det gäller orden.

Dårskap

I gryningsljusets bleka skepnad

sinnen vaknar, trevar genom

den tunna väv som skimrar

på gränsen mellan dröm och dag

I tomma rum där skuggor råder

ögon vakar, söker spåren

efter något som förklarar

livet och förgängelsen

Med ljuset kommer frågorna

som nattens slöja har fördolt

men det lämnar inte några svar

Den skarpa eggen som skiljer

dårskap från vettet

föder världar och skapar röster

hos en pojke som ingen hör

Kluvna tungor tar sig makten

ordens kanter skaver, bränner

i en pojke som ingen frågar

och som inte har någon röst

I tvekamp med svekfullt sinne

pojken löser svåra gåtor

letar genom öde marker

efter något som är han

Har du tid

så ta hans hand

och res med honom

till hans eget land

Låt honom leda dig dit

Följ med honom

Var med honom

Hör hans röster

Känn hans gastar

Vill du visa vägen därifrån

Hur mår du egentligen?

Myrinvasionen har i dag bestämt sig för att erövra ytterligare delar av min kropp och har nu begett sig ner till mina lår. Jag kan, som jag tidigare sagt, inte finna ord för denna upplevelse varför det nästan blir som en overklighet. Under gårdagen nådde jag en punkt där jag tänkte att kan det inte bara slå över, kan hjärnan inte bara koppla ifrån, gå in i en psykos. Jag är helt införstådd i att psykoser inte alls är att föredra men det är behovet av att bara koppla ifrån den här världen, gå in i ett annat land, en tillvaro där jag härskar, där jag bestämmer spelreglerna.

Jag hör De Kloka och jag är helt införstådd, rent intellektuellt, att jag inte behöver ha ord på det som händer, att jag bara ska låta det hända, att orden kommer när jag är redo. Detta innebär dock inte att mina röster håller med. De vill namnge och kategorisera, förklara, illustrera, få mig att förstå. Det är ju det som blir så oerhört frustrerande för mig. Det handlar inte bara om att jag måste kunna namnge tillstånd för sakens skull, utan det är ju så att om saker och ting inte har ett namn, så finns de inte i min värld och då kan det inte uttryckas och kan det inte uttryckas finns det inte. Moment 22, det är min värld. Under gårdagskvällen, under en stund av höga vågor, vek jag ihop mig som ett N, vek och knycklade ihop så mycket som gick bara för att hålla emot, få vågorna att lägga sig. När jag låg där började en röst fråga mig varför jag låg där, ihopvikt, var situationen en sanning eller var det bara ett resultat, en illustration av den litteratur jag läst. Ett uttryck som jag stulit. Har jag någonstans läst ..."att när individen mår dåligt är det vanligt förekommande att denne kryper ihop i fosterställning"...Låg jag där som ett N fast jag egentligen inte var berättigad det? Uppfyllde jag verkligen kvoten, var vågorna tillräckligt höga för att få ligga som ett N? Jag resonerade aldrig färdigt med rösten för en av de Kloka kom förbi och förmedlade att det var dags för min"kökstjänstgöring" så jag gick och gjorde middag istället. Men det är just den här springande punkten jag vill fånga in och nagla fast. Det kokar i mig men jag uttrycker inte dess proportion, det blir därav inte synligt varför jag undrar om De Kloka verkligen förstår vad jag säger, om de överhuvudtaget hör vad jag säger, proportionerna....Och om jag inte vet om de hör, förstår, kan jag inte heller agera för jag vet inte vilken aktion som är behörig. Jag vet egentligen inte alls hur jag mår, förutom denna kokande känsla. Usch, nu känns det som om jag har tjatat om detta tillräckligt men jag vill så febrilt FÅNGA det, det där kokandet.

Har i dag gjort några test gällande min självskattning. Jag AVSKYR sådana frågeformulär. Jag har absolut inget emot att delge mitt inre men frågorna är oftast så idiotiskt utformade och man ska alltid uppskatta var någonstans man är mellan 1 och 5, mindre, lite, lite mer och så vidare.

Exempel: Händer det att du har lust att slå någon fast du inte vill det?

Detta är en egenhändigt formulerad fråga men jag vill spegla tvetydigheten. I mitt huvud lyder frågan; vill jag slå fast jag inte vill....? I min värld så vill jag slå eller så vill jag inte, inget trams däremellan. Sedan ska man dessutom uppskatta hur mycket man i så fall vill slå. Hur ska det gå till? Det beror väl helt och hållet på situationen för det är väl ingenting som är statiskt.

Jag har också oerhört svårt att uppskatta mitt jag, min värld, på en skala.

Exempel: Känner du dig oduglig? (Egenhändigt formulerad fråga)

Svarsalternativ: Inte alls, lite, ibland, mycket eller alltid???

Ja, jag känner mig oduglig men när jag sitter där med pennan i handen så far ju rösterna runt i huvudet och en röst säger mig att det är absurt och patetiskt att markera "alltid" för så förbannat synd är det inte om dig och du har ju inga skäl till att känna dig oduglig. Samtidigt som en annan röst ropar att du känner dig visst oduglig, du tycker inte att du är till någon nytta alls, vare sig för dig själv eller omvärlden. Det slutar alltid med att jag kryssar mig i alternativet "mycket" men inte helt och hållet. Så frågan är hur mycket resultatet speglar det verkliga väsen som är jag.

Jag upptäckte i förmiddags att jag i natt, eller vid 23.30, fått ett sms från min före detta C (jag måste komma på en annan benämning..) C skrev "Fan, förlåt..men ibland som just nu önskar jag så att du var här..." Jag läste det och svarade utan att ge mig något tillfälle till att reflektera....""Om du visste, om jag kunde viska Dig hur gärna jag skulle vilja vara Dig nära vissa stunder. Jag beklagar så Marys bortgång". Anledningen till att jag svarade direkt var för att jag inte skulle bli fångad av rösterna som skulle börja väga och mäta varje ord. Jag menar varje ord jag skrev fast jag är bekymrad över att jag inte såg det i natt, att det tog så lång tid innan jag svarade, att orden inte kom när hon behövde, att orden i dag bara studsar mot hennes sköld och blir meningslösa, intetsägande, oviktiga, patetiska...

Övertryck....

Huvudlös eller kroppslös, ja jag vet inte vilket av det som jag är. För närvarande är en förkylning påtaglig i min kropp och de Kloka säger "Vad bra"...Har ni hört något så vansinnigt..."vad bra"...Sensmoralen av detta uttalande är dock att De Kloka anser att det är bra att min kropp börjar känna något även om det nu råkar vara en förkylning. Jag är dock inte lika övertygad om det positiva i detta och kan inte påstå att jag känner någon större entusiasm heller utan det är mest en gnagande, irriterande känsla av att kroppen inte fungerar som den ska. Denna känsla ligger vägg i vägg med Mr dödsångest vilket innebär att jag på något sätt, utanför mig själv kan konstatera att det är en förkylning men jag kan inte införliva det i mig själv för då vaknar Mr dödsångest..."Ingen kraft i armarna, kroppen är sliten, kroppen fungerar inte som den ska"... "Hmm..är det en förkylning eller är det av allvarligare art, står livet på den sköra tråden mellan världarna?" Ja, Ni hör ju..jag har ingen ork att kämpa med honom just nu så jag låter både förkylningen och honom stå i farstun och försöker se till att de inte kommer längre.

Angående den myrinvasion som pågått i min mage håller de på fortfarande på att springa runt fast de har omgrupperat sig längre ner i magen och är så stridsberedda att det glöder. Det är en frustration som inte vill ge med sig och jag vet inte vart jag ska rikta den så jag håller emot och tar emot stötarna när det flammar upp. Det vägrar att ge med sig och i mina världar ser jag olika scenarier där glöden får utlopp genom att antingen berusa mig till dövhet eller gå loss som en furie och rensa rent, massakrera och dissikera. Men här i den riktiga världen vet jag inte hur jag ska agera, vet inte hur jag ska få utlopp för den. Den växer sig starkare och stundvis känns det som det är ett övertryck inombords som resulterar i en känsla av att nu brister något i huvudet.

I detta blir jag rastlös, kan inte hålla fokus längre än några minuter. Det här inlägget har jag skrivit på under en hel dag, tio minuter i taget. Min hjärna jobbar så fort att jag inte hinner att fånga orden, jag hör tankarna glida förbi och ibland kommer det meningar som jag känner att jag måste formulera, som är viktiga, men jag hinner inte fånga dom. Jag blir därför splittrad och känner att jag måste skriva men vet inte vad av allt som händer som jag skall beskriva. Jag har börjat med att skriva på en ny text och jag inser att själva textskrivandet är en helt egen process för sig. Oftast börjar varje skapande av en text med att jag har en bild i mitt huvud, en bild som vill säga mig något och som jag tror skulle förtjäna ord. Problemet är att jag oftast inte har en aning om vad det är jag vill säga utan varje mening är ett eget värkarbete och de kommer inte i följd utan mer som ett pussel. Jag får slipa kanter, måla om några bitar samt förkasta och göra nya bitar för att till slut sätta ihop det. Det är egentligen inte förrän texten är klar som jag vet vad jag vill förmedla och om jag har lyckats att beskriva bilden rättvist. "I tomma rum där skuggor råder, barnet leker med tysta gåtor"...Ja, där är jag nu i mitt textvärkande och jag har ingen aning om var det ska bära hän. Jag vill ju att det trots detta dunkel skall vara så klart att det förmedlar något till läsaren, att det skall beröra.

Det känns som om det är så mycket jag skulle behöva formulera just nu men det är helt omöjligt för mig att samla mig så pass. Jag tänker att jag ska försöka "tvinga mig" att skriva något varje dag så kanske jag lyckas utsortera vad det är som behöver mest uttryck just nu, Annars får jag helt enkelt skriva flera korta inlägg varje dag, bara det kommer ut ur huvudet för där är det så fullt just nu att jag inte hör mig själv.