Despair....

Det pågår ett vilt slagsmål mellan orden nu. Orden som vill bli sagda, orden som gömmer sig, orden som skaver och orden som är så förbannat otillräckliga, som inte lyckas formulera det jag vill, behöver ha sagt. Alla mina resonemang faller på att orden förmedlar något annat än det jag vill ha sagt, vill beskriva.

Tvivlet är så starkt nu men jag lyckas inte förmedla mig utan hamnar hela tiden i ordfällor som gör att jag inte får fram den avskalade centrala och för närvarande den oerhört existentiella frågan som plågar mig. Jag vill att någon skall förklara för mig, påvisa vad det är som gör att De Kloka och den Gode Terapeuten har rätt . Här uppstår en ordkonflikt i motsatsförhållandet rätt eller fel men det är inte det jag menar när jag använder ordet rätt. Det jag vill är att någon skall förklara för mig att Deras sanning är sann. Här uppstår motsatsförhållandet sant eller falskt men det är inte heller det jag är ute efter när jag använder ordet sanning.

Den Gode Terapeuten uttryckte häromdagen " Jag vet inte vad det är du förväntar dig ska hända". Förväntan och förväntan. Jag förväntar mig inte, jag har lärt mig att inte förvänta samtidigt som jag förväntar mig något annat än detta. Jag känner egentligen att det inte är speciellt rättvist att fråga vad jag förväntar mig för det är inte jag som har skapat denna eventuella förväntan. Den är uppbyggd på, har sin grund i att De Kloka samt den Gode Teapeuten hävdar att det finns något annat. Jag tänker att detta egentligen borde vara ett bevis på en viss tillit. Jag hör vad de säger och jag tror på det de säger till den omfattning att jag faktiskt kan införliva det och våga tro på att det finns utrymme för förändring men ordet Förväntan får mig att skygga. När jag får frågan "Vad förväntar du dig" reagerar mitt psyke och min kropp med en omedelbar känsla som säger mig att jag gjort något fel. Ordet förväntan blir här samma sak som krav, att om jag förväntar mig så kräver jag och hela min existens är grundmurad på tesen att vad har väl jag för rätt att kräva? Vad skulle göra mig förmer så att jag skulle ha rätten att förvänta mig, kräva något av någon annan individ eller överhuvudtaget av livet?

Jag inser att jag är en ordens mästare och att språket har blivit ett effektivt vapen både när det gäller försvar och anfall i min kamp om livet. Jag förstår detta och vill utmana mig själv att ta mig bakom orden. De Kloka samt den Gode Terapeuten och Ställföreträdaren har erbjudit mig att få tid för avslappning vilket jag har tagit emot. Det har även kommit till min kännedom att Ställföreträdaren behärskar hypnos och i min kamp att utmana mig själv har jag frågat Ställföreträdaren om det skulle vara ett möjligt arbetssätt i mitt sökande efter mig själv. Ställföreträdaren har sagt mig att det visst skulle vara möjligt men att detta kräver att jag själv vill, jag ska inte göra det om jag inte vill/kan/vågar/... Jag ställer mig inte dessa frågor då jag inte vill finna några argument som skulle lura mig att avstå eftersom detta skulle motverka hela mitt syfte med att utmana mig själv, så jag har sagt ja till att försöka. Den första övning vi gjorde var att jag skulle tänka mig en blomma som jag vidare skulle utveckla mer ingående samt tänka mig dess omgivningar. Jag skulle sedan till nästa gång måla en bild av denna blomma. Resultatet blev ovanstående bild. En bladväxt med en liten en liten kruka för befintligt rotsystem i ett oändligt ökenlandskap med en gassande sol som får jorden att torka ut och spricka.

Med dessa ansträngningar tycker jag att jag verkligen försöker medverka till att finna vägen till mig själv men nu börjar mitt psyke och min kropp att protestera, att värja sig. Det är något med allt detta som triggar någonting inom mig och som ifrågasätter. Man skulle nu lätt kunna tänka sig att det hela beror på att det börjar bli för jobbigt, att jag börjar komma mig själv för nära och att det är mina försvar som protesterar men jag är inte alls lika övertygad. Det uppstår i stället en vild kamp i mitt inre där mitt intellekt inte bara kan acceptera. Där mitt intellekt värjer sig och klöser ifrån. Jag kan inte försvara mig inför mig själv. Man säger mig att jag ska lyssna på mig, att jag ska lyssna inåt på vad det är jag behöver. Här blir det naturligtvis en frontalkrock. Explosiv och förödande. Mina röster fräser och klöser och ifrågasätter och bagatelliserar. Men eftersom mitt syfte är att utmana mig själv så försöker jag inte lyssna utan i stället delta vilket resulterar i att jag vid varje avslut vid dessa möten befinner mig på ett annat tåg De Visa (De Kloka, den Gode terapeuten och Ställföreträdaren). I ett logiskt resonemang, i en logisk verklighet skulle jag bara förmedla vad jag upplever och då mitt psyke protesterar skulle jag bara avstå från dessa övningar. Men jag kan som sagt inte försvara dessa beslut och då kan jag ju inte heller fatta dem. Jag drabbas istället av en obehaglig känsla av att det faktiskt är så att jag förväntar mig för mycket. Att det som händer i mig är endast det som ska hända vilket i sig skulle innebära att det inte finns något annat, något mer. Dessa resonemang får mig bara att känna mig än mer vilsen. För jag kan ju inte få fatt i, få tyst på den där gnagande rösten som säger mig att det finns något annat, att jag är mer än så här men att jag aldrig kommer att lyckas få kontakt med mitt genuina jag.

Jag påstår inte att jag skulle vara så förbannat speciell att jag inte skulle vara mottaglig för terapi eller att jag inte har några utvecklingsmöjligheter. Jag anser mig mig inte vara annorlunda mot andra människor. Jag tror mig inte ha några andra eller mer särskilda behov än vad andra människor har. Jag tror mig inte vara annorlunda eller mer svårlöst än andra människor. Det är inte det jag försöker beskriva och det är inte heller det jag försöker få svar på. För att använda bilden igen så känns det som om jag befinner mig i ett öde ökenlandskap. Man har sagt mig och all vetenskap talar för att det med största sannolikhet någon gång kommer att regna så jag väntar och väntar men allvarligt tvivel börjar härska. Jag börjar tänka att även om det nu kommer att börja regna så vet jag ju inte om det kommer att vara tillräckligt. Kommer det att komma så mycket regn att det kommer att få jorden att läka, kommer jorden att kunna läka så mycket att det finns plats för ett rotsystem att gro, kommer det regna så mycket att jorden kommer att klara av att ge ett rotsystem näring så det kan komma att växa.

Så jag sitter där, strax till höger om min blomma och stirrar på den glödande solen och avvaktar. Söker efter något som påvisar att att faktiskt kommer att falla ett livgivande regn. I denna väntans tystnad skriker och bråkar rösterna, bombarderar, invaderar de mig. De slåss om herraväldet och vill få mig att välja sida. Ena sidan som säger att om det nu skulle regna får jag vara snabb så att jag hinner sluka de allra nödvändigaste dropparna innan det upphör. Det är kring dessa droppar jag får bygga min tillvaro, det är dessa droppar jag får förhålla mig till och utifrån detta redigera behov och krav. Den andra sidan som säger att det faktiskt är möjligt, att det finns belägg för att det skulle kunna komma ett skyfall som skulle kunna ge både min blomma och jorden mycket mer än bara det allra nödvändigaste. Ingen av dem lyckas dock övertyga mig vilket gör att jag sitter däremellan och väntar, avvaktar och förhåller mig....

RESULTAT...

Vännen N frågade mig häromdagen om jag har fått skrivkramp och jag svarade att jag låg i startgroparna, att jag laddade upp för ett nytt inlägg. De här uppehållen i bloggen gör mig oerhört frustrerad. Jag tänker varje dag att jag ska sätta mig vid bokstavsbrädan och skriva men av någon fullständigt outgrundlig anledning kommer jag mig inte för. Jag har därför ägnat dessa dagar till att fundera över vad det är som gör att jag inte klarar av att skriva. Det är ju inte så att det är en skrivkramp där det är blankt i huvudet utan jag vet precis vad jag borde, behöver skriva om men som jag istället går omvägar kring för att slippa.

De Kloka påtalar ofta för mig att jag inte behöver LÖSA saker, jag måste inte ha färdiga resultat för allting. Jag tror att jag beskrivit det tidigare det här med att min hjärna hela tiden räknar ut, kalkylerar och skissar upp alternativa lösningar. Det som händer vid en så enkel fråga som "Hur mår du?" Hjärnan registrerar blixtsnabbt vem det är som frågar, vilket humör människan verkar vara på, vilket tidsutrymme människan har och vilket svar som är lämpligast för tillfället samt att jag även kalkylerar upp eventuella följdfrågor och färdiga svar. Jag har kommit fram till att detta även gäller mitt skrivande, jag vill att det ska finnas ett färdigt resultat innan jag sätter mig och skriver. Jag har även kommit fram till att detta är fullständigt befängt och för att trotsa systemen tvingar jag mig nu att skriva. Detta låter säker stelt, kallt, opersonligt och fullständigt livlöst där ingenting förefaller vara äkta utan bara något konstruerat. Jag vill därför påpeka att allt som jag skriver är äkta, att allt detta är det som rör sig i mig men att det är dessa absurda system som går på autopilot som styr mig. Jag försöker dock hela tiden finna kryphål för att gå förbi dem. Det är väl det som gör att det är en ständig konflikt i min hjärna, om jag bara skulle låta mina försvar och min historia styra mig skulle jag väl inte behöva fundera så mycket utan bara förhålla mig. En annan sak som också påverkar mitt skrivande är att när jag väl börjar skriva så hittar jag så många trådändar som jag vill nysta upp men jag måste ju hålla en viss struktur i mina inlägg annars protesterar min hjärna mot oordning.

Så vad pågår just nu? Det är en väntan och jag inser att jag även här väntar på ett resultat. Jag väntar på att mina försvar ska krackelera, vittra sönder och falla men det händer inte så mycket, inte ett förbannade dugg är väl en mer korrekt beskrivning. Detta gör mig oerhört frustrerad då jag för närvarande inte förstår ett dugg. Jag kan banne mig inte begripa hur det överhuvudtaget är möjligt att jag skall finna en annan nivå i mitt själsliv. Detta gör även att jag funderar över i fall det finns något mer, några andra dimensioner i mitt själsliv eller om denna väntan är obefogad. De Kloka och Den Gode Terapeuten ler bara tålmodigt och uttrycker med full och fast övertygelse att detta tillstånd är fullt naturligt och att det kommer att hända, nycklarna till mina sjutillhållarlås kommer att hittas men att det kommer att ta tid, det måste få ta tid. Aaargh!!! Vad är det meningen att jag ska göra under denna förbannade väntan då?

Jag förstår att 40 års skapande och slipande av försvar inte rivs ner på en dag men jag tycker att jag varit tålmodig och faktiskt gett det hela mer tid men nu vill jag gärna finna några resultat. Men icke, förvirringen bara växer och min frustration får än mer näring. Jag försöker utmana mitt intellekt med att leta och finna frågorna som kan få försvarens grundvalar att darra lite men det är så svårt. Ibland tycker jag mig ana och kan nästan nagla fast en frågeställning men de glider undan, upplöses som dis när jag närmar mig. Jag tycker att jag är redo, att jag har full förståelse för vad som kan komma, att jag inser att det med stor sannolikhet kommer att bli riktigt jobbigt men...trots detta Intet, inte ett förbannade dugg och som sagt, jag undrar om detta är sant. Är detta verkligt eller är det bara en chimär?

När det gäller detta jagande av frågor är det trots detta en fråga som spökar för mig och det är frågan "Vad händer om jag landar, om jag verkligen sätter ner foten"? I den dimension som jag nu befinner mig i när det gäller min jakt på mig själv tryter mitt ordförråd och i stället för ord är det bilder som blixtrar förbi på näthinnan. Jag tycker att jag har landat här, jag har tillåtit mitt sinne att acceptera det De Kloka och Den Gode Terapeuten förmedlar, att jag är i stort och nödvändigt behov och att detta inte är något jag kan lösa själv. Trots detta är det något som säger mig att det inte är hela sanningen. Det är ändå något i mig som ihärdigt frågar "Vad händer om du sätter ner foten"? För att försöka beskriva detta tillstånd är det som om jag med hela mitt väsen svävar cirka en decimeter över marken, grunden, tillvaron, livet...Det är som om jag och allt det andra är som två såpbubblor som accepterar varandras närhet men om de möts upplöses de. Jag ser bildsekvenser med en liten fot som sträcker sig ner mot grunden men i samma ögonblick som tårna nuddar så eroderar marken. Dessa bilder får något i mig att hissna och jag kan inte följa bilderna längre än hit, här upplöses de och det som blir kvar är en fråga som jag inte förstår var den kommer ifrån. En fråga som mitt intellekt på något sätt inte kan acceptera. Mitt förstånd säger ju att jag är redo för mitt känslolivs utmaning så vad kommer den där rösten ifrån? Vem av alla röster är det som undrar vad som händer om jag landar? Vem av alla röster är det som inte har åkt på samma biljett som mitt iskalla intellekt? Vem av alla röster är det som blev lämnad kvar? Lämnad och ensam med en fråga jag inte har något begripligt eller färdigkonstruerat svar på. Lämnad och ensam men med en treårings envishet som inte tänker ge vika förrän den fått ett vettigt och ärligt svar.

Fragment...

Jag har under större delen av dagen känt mig fragmentiserad och mellan varje bit har det funnits en känsla av ett oerhört obehag. Har slitit som en galen för att somna en stund och lyckades sova en timme under eftermiddagen och känner nu att bitarna åter smält ihop. Smält ihop till den där välsignade, förbannade betongmuren igen. Jag vet inte om det är så bra egentligen på sikt men kan inget annat, vet inget annat sätt att förhålla mig till min omvärld.

Var igår på ett föredrag av Göran Larsson, som skrivit en bok om Skam. Han hävdar att skammen är en känsla som styr våra liv mycket mer än vad vi är medvetna om. Jag har för närvarande ingen åsikt om hans teori för jag känner att jag måste tänka igenom det lite mer och måste nog även läsa hans bok innan jag vet vad jag tycker. Det känns som om han är något på spåret men jag måste ha mer fakta innan jag kan analysera och dissekera det. Det jag i alla fall reflekterade över var att jag tänkte att; Tänk om detta hade varit en föreläsning på universitetet och jag hade varit student, så många frågor jag skulle ha ställt, hur jag hade strävat efter en livlig vetgirig diskussion. Eller, tänk om jag hade jobbat och jag genom jobbet hade deltagit i en föreläsning med honom. Vilken yrkesmässig diskussion hade jag då haft med mina arbetskamrater, ett annat perspektiv, en diskussion som införlivade min yrkesroll. Nu lyssnade jag på föredraget som obehörig, utan någon självklar roll vilket gjorde att jag inte frågade, inte strävade efter att få igång en diskussion. Det slår mig obarmhärtigt att detta är något jag är oerhört duktig på, att anta olika roller och agera utifrån det, hålla mig inom ramarna för varje roll men jag kan inte sammanblanda dem. Jag kan inte både vara student och socialsekreterare, jag kan inte vara både socialsekreterare och detta Jag som är nu.

Jag spånade lite löst häromdagen kring vad jag skulle kunna företa mig för att utmana, stimulera mitt intellekt under tiden jag är här i Huset. I stora staden finns massor av möjligheter, från studiecirklar med afrikansk dans till att läsa på distans mot universitetet. Det finns massor som skulle roa och stimulera mig men, åter detta eviga MEN, jag vet inte hur jag ska få ihop det i mitt huvud, i min verklighet. Ni förstår, jag har fullt upp med att försöka begripa vad det är jag egentligen gör här och försöker uppskatta värdet av det eventuella behov som föreligger för att vara här. För detta måste jag ha De Kloka samt Den Gode Terapeuten som påtalar vikten av att jag gör detta och att jag är i behov, att det är fullkomligt legitimt för mig att vara här. Om jag nu ger mig ut och förströr mig med något i stora staden, vilket jag vet att jag skulle klara alldeles utmärkt, blir detta en värdemätare, en indikator på vilket behov som egentligen föreligger. Så eftersom jag klarar mig alldeles utmärkt hur kan det då föreligga andra behov, ett så stort behov av hjälp som andra säger sig veta att jag har?

En hemsnickrad teori från nattens filosofering med utgångspunkt; Om ett träd faller i skogen och ingen hör det, blir det då något ljud? Vi har ju samtalat en del om detta med spegling och jag börjar så smått inse vidden av det behov jag har av att bli speglad, att jag på något sätt inte existerar om jag inte blir mött. Att jag på något sätt inte är levande, en person, så länge ingen ser mig. Detta gör att jag funderar över hur det då har varit för mig genom livet. Om jag nu inte blivit speglad, mött och bekräftad i olika känslolägen, i olika situationer, finns då känslan? Kan känslan existera utan att ha blivit formulerad? Jag menar, om jag nu cyklar omkull och slår mig sönder och samman men ingen bemöter det, ingen säger Oj, hur gick det, ta det försiktigt, hur känns det? Istället sitter jag där och ser att jag fått skrubbsår och konstaterar att Aj, det svider. Då blir väl den stora cykelolyckan något som egentligen minimieras till den där gången jag cyklade omkull och fick lite skrubbsår, eller? Det jag vill komma fram till är, att tänk om det är så att det inte finns några stora känslor i mig som behöver få utlopp, tänk om mitt inre i allra högsta grad är något alldeles ordinärt, alldeles vanligt och inga trauman att tala om, VAD gör jag då här? Finns det då någon som helst möjlighet till förändring? Jag kanske inte är mer än så här och jag råkade födas med ett ganska obetydligt behov av att känna, jag råkade kanske i stället födas med en analytiskt konsekvenstänkande som konstaterar i stället för att känna?

För övrigt har jag under dagen även konstaterat att jag i hög fart försöker avverka Den ene Kloke efter den andre i en desperat irritation där de får klä skott för okända, ologiska och helt ogrundade, odefinierbara känslor. Allt detta sker naturligtvis endast i mitt huvud så de har nog ingen aning om hur irriterad och smått arg jag är för ingenting de gör. De gör ju nämligen ingenting utan det är bara jag, mitt kaotiska inre som finner situationer som triggar mig och gör mig än mer irriterad och frustrerad. Och så kommer rösterna...Om du verkligen tyckte om dem skulle du inte känna som du gör så då är de inte så betydelsefulla som du trott. Om de nu inte är betydelsefulla vem ska du då lita på? Hur ska du kunna ta dig vidare från här om de inte finns, och...du vet väl....denna tid är kalenderbunden och har ingenting med dig och din utveckling att göra så....eftersom du nu inte verkar tycka om , inte litar på och det ändå kan ta slut i morgon så....vad är det du gör här egentligen, Vad är det du hoppas på? Vad i hela friden är det du tror dig kunna uppnå?

Jaha....

Och, hur var det nu då? Varför skulle jag inte berusa mig till galenskap och få möjlighet att tömma huvud och kropp på oidentifierad frustration. Frustration som jag inte kan förstå vilket syfte den har. Jag har under denna vecka varit otroligt frustrerad och jag kan nästan, men inte helt och hållet, påstå att jag till och men blivit smått arg. Problemet är att jag blir så vansinnigt irriterad på absolut ingenting, det är saker som inte står i proportion till min irritation. Detta gör att jag får än mer svårt att uttrycka den för den känns så icke konstruktiv.

Jag försöker för närvarande förstå min verklighet. Jag är så otroligt trött på mig själv och mitt förbannade navelskåderi. Häromkvällen kom jag på mig själv med att tänka "att gode gud, gör så att den Kloke inte kommer och frågar hur det är, för jag vet inte vilket svar jag ska leverera för att undvika att se avsmaken i dennes ögon". På något plan förstår jag att detta är en orealistisk rädsla men jag kan inte hjälpa att den finns där. Jag har börjat med en ny strategi när det gäller kontakt med mina medmänniskor. Jag börjar undvika de som på något sätt betyder något för mig och agerar på de mest märkliga sätt för att inte hamna ensam med dem, med andra ord, ser till att jag inte får fokus på mig. Funkar jättebra om det inte vore för det där men....det finns ju annan annan sida hos mig som vill precis tvärtom men det kan jag inte uttrycka.

Jag förstår verkligen inte hur jag ska ta mig till nästa punkt för jag vet inte ens vilken punkt jag står på idag. Den gode Terapeuten sade mig häromdagen att det inte är ett dugg konstigt att jag inte förstår någonting just nu, att min hjärna inte får ihop ekvationerna då allt de Kloka samt den gode terapeuten står för är i total motsats till hur min verklighet är uppbyggd. Där de uttrycker att de inte begär något av mig, att de inte förväntar sig att jag ska bete mig på ett visst sätt. Detta blir komplicerat för mig eftersom jag i hela mitt liv har räknat ut vad det är människor i min omgivning velat ha av mig, vilket beteende som varit acceptabelt och på så sätt varit som en kameleont. Här vill de bara att jag ska vara jag och att det som är jag är helt acceptabelt. Nä, en gåta är det och jag kan inte förstå hur jag ska lösa den. På något sätt är det som att ha svaret men att inte ha rätt fråga till svaret och jag vet inte var jag ska hitta frågan.

Det kan ju vara så att den där frågan sitter där inne i mig någonstans men att jag måste ta mig dit och även få mod och stöd till att våga ställa frågan. Jag vet bara inte var jag ska börja leta. För att illustrera mitt nuvarande tillstånd tänker jag mig att jag nu står framför alla mina försvar som hägrar sig likt Berlinmuren framför mig och jag försöker febrilt komma på hur jag ska lyckas smita igenom dem utan att bli upptäckt och infångad. Utan att någon röst anfaller mig och stoppar framfarten. Det känns, som jag tidigare nämnt, ganska tröstlöst, hopplöst och även meningslöst för jag hittar ingen öppning och jag börjar tro att försvaren är så solida, så integrerade med mitt jag att jag inte kan göra någonting åt det. Med detta följer känslan av att även min omgivning är så trött på mig att de med vämjelse har mig i sin närhet vilket i sin tur gör att rösterna i mitt huvud säger åt mig att vara tyst, det är ingen som står ut med ditt malande, ältande, gnatande, tjatande, din ynklighet.

Så....varför ska jag inte berusa mig till galenskap?

Är det i dag?

Jag tror att jag kan svara på nästan exakt när en relation, en tillhörighet, en samhörighet upphört, när bandet mellan mig och något /någon annan gått av. Jag undrar om det är i dag detta kommer att ske, är det i dag jag kommer att kliva av, distansera mig från den plattform som heter Huset?

Det som oftast brukar föregå detta är att det händer något, personen man har en relation till säger eller gör något som bara gör att jag kapar bandet eller så är det jag själv som gör eller säger saker, drar igång situationer som besudlar och gör det omöjligt att gå tillbaka. Man skulle kunna säga att jag saboterar fast jag inte riktigt kan svara på varför. Ibland tror jag att jag gör det bara för att komma ur situationen för jag vet inte annars hur jag ska kunna gå vidare, vågar inte gå vidare, vägrar att bli den som ensam står kvar. Vägrar att bli stående kvar med texten "Du får inte..." i pannan. Jag tänker mig att det är som att skriva en bok och under processen komma fram till att jag har inte mer att säga...Då är det väl bara att skriva en avslutande mening och sedan lämna.

Jag vet inte riktigt vad jag har för syfte med detta inlägg för rösterna studsar bara, ekar och vibrerar...

-Jag klipper nu, skjuter ifrån, för jag orkar inte...

-Vadå orkar inte, vad är det nu då?

-Men...du vet att stöter du bort är det ingen som kommer att anstränga sig för att titta bakom och då blir du själv....

-Men jag orkar inte, jag vill bara be alla att dra åt helvete, det räcker nu, det är ändå ingen mening...

-Du vet, det är ett förbannat ältande det där...

-Ja men helt allvarligt, jag har inte mer att säga...

-Vad i helvete förväntar du dig då? Vad fan är det du vill ha, tror du dig att någon skall kunna ge?

-Jag vet inte....men nu räcker det...det får vara som det är...

-Jaha, så du ska bara vänta på något annat nu då, låta dig förvaras i väntan på att bli utsläppt till meningslöhet...

-Ja, men här är det ju bara hopplöshet så det går väl jämnt upp...

Att stå där

med skylten Jag Är

runt halsen

medan kulorna viner

Att iklädd själens trasor

darrande vackla

medan marken mullrar

av granaternas chockvågor

Att beslagtagen

Frånskild avskild

Knäböjande kapitulera

inför inkvisitionen

Är det att leva?