Antites...

2010-09-20 Jag börjar med att datera detta inlägg för jag diciplinerar mig nu och sätter mig vid tangenterna för att skriva men jag har ingen aning om ifall jag kommer att kunna slutföra det eller inte. Det är nästan så jag börjar undra om omöjligheten att skriva egentligen ett försvar som slår till, att något säger mig att "skriv inte, börja inte försöka formulera dig för då börjar det koka i dig och det orkar du inte". Av någon anledning blir jag provocerad av tanken och kan inte låta bli att utmana den, tänker att jag går ett steg till, försöker ta bort ännu ett filter, mellan mig och bokstäverna.

Jag filosoferar just nu mycket över detta med ytterligheter, motsatser, dubbelheter, vagheter, sanning, lögn, genuinitet och falskhet. Observerar hur lätt jag går igång, hur ilsk jag blir på ingenting, hur känslan av förintelse får fäste av ingenting, hur ensamheten skördar alla trevande skott trots alla människor runt mig. Vid tidigare inlägg har jag nämnt Susan Boyle och den låt som hon fått skriven och jag försöker ringa in vad det är som tilltalar mig så oerhört med detta livsöde. När jag tänker med mitt intellekt som är format av erfarenhet och kunskap så säger det mig att det psykologiskt handlar om identifikation, drömmar och förhoppningar som man själv bär och som man för ett ögonblick tillåter sig känna. Med risk för att jag nu kommer att låta som den förbannade pessimisten som aldrig går att tillfredsställa, den där människan som alltid finner fel, den där människan som jag Absolut inte vill vara, som jag inte ens vill bli förknippad med, som går emot allt jag tror på, så måste jag säga Nej, för mig handlar det inte om identifikation. Tvärtom slår det mig med en oerhört kall brutalitet hur lite jag kan identifiera mig med detta. Följer man det psykologiska konceptet bygger hela tanken på att frigöra sig på detta sätt att man någonstans vet att man tidigare inte haft möjlighet att vara den man är. För att späda på den där äckliga negativiteten måste jag nog säga att det gäller inte mig. Jag tror att De bestal mig på det så snart det började gro, så snart personligheten började uttrycka sig krossades den, sedan, med en iskyla och obarmhärtig effektivitet, tog De smula för smula och pulveriserade dem mellan sina fingrar i min åsyn. Bara så att jag skulle Veta.

Dessa bokstäver står mitt andra medvetande för, den där andra dimensionen som har så mycket information jag inte förstår, inte kan ta in, som jag omöjligt kan sätta in i mitt aktuella vakna medvetande men som jag ändå, någonstans, begriper är en sanning. Jag kan acceptera att det kan vara en sanning men jag tappar nästan andan när jag försöker förstå detta för jag tänker att det borde väl rimligtvis innebära en outsäglig sorg och en enorm vrede men det slår inte an i en enda aktiv neuron, det ljuder ingen som helst genklang i mitt huvud vilket gör mig oerhört frustrerad. Bara så att du Vet...det är mycket sådant, hur De på något sätt, åt vilket håll jag än vred mig, hur många gånger jag än vände in och ut på mig stod De där, tog De alltid det sista syret, den sista oanvända centimetern, blockerade varenda möjlig utgång, bara för att jag skulle Veta. Jag skulle alltid veta att jag inte kunde veta.

Och det är här Antiteserna föds och skapar en värld som jag idag lever i och allt mindre förstår. Som tidigare nämnts har Den Gode Terapeuten, Ställföreträdaren och De Kloka framfört (dock i längre och mer insiktsfulla  förklaringar) att jag är präglad av Ensamhet. Jag köper det, jag tror att jag tidigt lärde mig att ska jag överleva och det med minsta möjliga skada får jag ordna det själv. MEN...som jag sagt, De var ju Alltid där. Jag var ju ständigt påpassad, övervakad, satt på plats, inringad, omringad, ett villebråd som ständigt var i strålkastarskenet och som vem som helst, när som helst kunde göra vad det ville med. Vad har det med ensamhet att göra? Min logiska hjärna säger mig att det är väl snarare bristen på privatliv, möjligheten att få vara i fred som är den rätta problemställningen? För det är det som mina reaktioner just nu förmedlar, den där känslan av att allt jag gör, säger, värderas, vägs och kastas tillbaks på mig med budskapet att du gör fel, du Är fel. Jag står åter i mitten och begriper inte riktigt hur jag ska lösa detta. Den där känslan av att jag håller ihop mig med lager av buntband och så snart det krackelerar lite kan det (som exempel) komma en kommentarer som "vad arg du är eller vad aggressiv du är" och jag är färdig att gå i taket. Jag tänker att om ni tror att detta som jag nu visar är vrede så oj, oj, oj, det har knappt börja glöda. Nu ställer sig alla logiska resonemang i givakt och talar om för mig att det är en oskyldig kommentar, människor har rätt att reagera på vad du gör och säger, om de anser att du är arg eller aggressiv har de rätt att tycka det, om de tycker det är jobbigt ska du ta hänsyn till det. Jag har inga som helst motargument mot detta, mitt moraliska överjag säger mig att går jag emot dessa argument är jag omoraliskt hänsynslös. Trots detta ligger kraften i reaktionen kvar i kroppen och dunkar i timmar efteråt och jag undrar Hur det ska vara möjligt för mig att få ur mig detta. Ska jag få ur mig allt detta som ligger i sina bortglömda dammiga lagerutrymmen så måste jag ju börja med att glöda men hur ska jag lyckas med det när minsta lilla reaktion från omgivningen är lika effektiv som en av brandförsvarets godkända brandfiltar. Och här kommer ännu en av mina förbannade motsägelsefullheter; för att slippa mina egna reaktioner, det där bultandet och gnagandet bakom bröstbenet, vore det ju alldeles utmärkt om omgivningen inte reagerade på min existens fast å andra sidan skulle jag ju aldrig ens komma i närheten av mig själv, mitt känslojag om det inte fanns en omgivning som gav respons. Åter, Fast, på mitten....

Det kloka intellektet skickar följande frågeställning till min dygnetruntöppna "Miapedia" där Rösterna (både med och utan arbetsgivarintyg från mig) arbetar; Om jag nu är präglad av ensamheten, vore inte den naturliga reaktionen att bara suga åt sig all mänsklig kontakt och samvaro? Att bara skörda vilt? Eller är detta också en av de grundläggande byggstenar jag helt enkelt saknar, att jag faktiskt inte har en aning om hur en normal interaktion fungerar?

Så skrev jag den 7 september....

... men det blev omöjligt att slutföra......

Är det bara jag eller är det fullständigt omöjligt att göra sig förstådd, är det helt orimligt att hoppas på att någon stackars sate skall höra det jag egentligen säger bakom alla ord. Som en dyslektiker i ett bokstavsregn formar och ljuder min mun en massa ord men de överensstämmer oftast så illa med vad jag egentligen borde säga, vad jag egentligen behöver säga. Jag begriper att i en matematisk, logisk och analytisk värld är omgivningens reaktioner en respons på mina aktioner men jag slukas allt mer av den där känslan av att allt däremellan faller platt, konsumeras med dövhet.

Herr Censurering har blivit inbeordrad med övertidsersättning så länge det behövs för att stilla en yrvaken storm i mig, lägga fram motargument tills jag inga angrepp har och börjar glömma. Inte veta eller ge möjlighet att analysera varför jag fyra timmar tidigare varit redo att packa och lämna. Endast lämnar tomma vidder där inga mål för eventuell vrede eller andra känsloreaktioner finns. Att stångas med luft frammanar en känsla av desperation, en vit glöd som måste kväsas då det inte finns något annat som kan hejda den. En eld som inte har något syfte och finns bara för att den kan, för att det finns syre att förbruka. Varför ska jag ge denna eld ett liv? I ärlighetens namn måste jag nog säga att det känns ganska meningslöst just nu, att jag varken kan förstå eller se något syfte med detta varande....

Sedan försvann pressfriheten i mig och jag hade inte tillåtelse att skriva mer för rösterna sade mig att vad i hela friden är det du tar dig för, vad är det du försöker bevisa och är du medveten om att skriver du en enda av de bokstäver du tänker gör det dig till en självisk, arrogant, cynisk översittare. Det kunde jag naturligtvis inte försvara mig mot så det var bara att sluta. Jaha... och vad är det jag vill säga nu då? Herregud, ibland känns det som att det är så mycket jag behöver skriva, behöver säga men jag hittar det inte i mitt huvud, det ligger på en annan medvetandenivå, en nivå där det hela tiden arbetar och ibland fångar jag upp brottstycken som jag vagt kan ana innehåller en massa information som jag inte kan ta in. Stora bokstäver som rymmer så oerhört mycket och det rusar i mig hela tiden och jag vet inte vart jag ska ta vägen med det. Jag upptäcker allt mer att det finns enorma luckor i min tankeverksamhet. Att jag helt enkelt saknar en massa grundläggande slutledningar. Exempel: Att bli arg. Skolboken säger mig att när människor blir arga förmedlar de det på något sätt, det är det "normala". Jag kan läsa så jag kan ta in det och att jag inte ger min eventuella aggression handlar inte bara om att jag är rädd för vad omgivningen ska tycka. Jag börjar allt mer förstå att det även handlar om att det inte är ett alternativ, att ge en känsla en aktion finns inte med i min stukturella intellektuella världsbild. Automatiskt bommar jag för, jag hinner låsa och kasta nyckeln innan jag ens (Om jag överhuvudtaget) undrar vad folk skulle tycka. Nä, nu måste jag sluta detta inlägg för att styra upp inne i huvudet, det är så söndersplittrat....

Det är ju val....

Jag vet inte om jag är politisk överhuvudtaget men det råder säkert inga oklarheter åt vilket håll jag är vriden åt :) Bara just för att det är val och för att jag i år inte har något som helst engagemang och bara för att jag tror att alliansen blir kvar och bara för att det känns som att det egentligen inte gör så förbannat stor skillnad om det är rött eller blått för egentligen är hela bunten lila med några gröna grässtrån och röda blommor, och bara för att jag ska komma igång och skriva igen, slänger jag in en något missanpassad text för detta land, men...bara för att göra något statement i dessa valtider när marginalisering är ledordet...


Dear Mr. President" (Pink)
Dear Mr President,

Come take a walk with me.
Let's pretend we're just two people and
You're not better than me.
I'd like to ask you some questions if we can speak honestly.

What do you feel when you see all the homeless on the street?
Who do you pray for at night before you go to sleep?
What do you feel when you look in the mirror?
Are you proud?

How do you sleep while the rest of us cry?
How do you dream when a mother has no chance to say goodbye?
How do you walk with your head held high?
Can you even look me in the eye
And tell me why?

Dear Mr. President,
Were you a lonely boy?
Are you a lonely boy?
How can you say
No child is left behind?
We're not dumb and we're not blind.
They're all sitting in your cells
While you pave the road to hell.

What kind of father would take his own daughter's rights away?
And what kind of father might hate his own daughter if she were gay?
I can only imagine what the first lady has to say
You've come a long way from whiskey and cocaine.

How do you sleep while the rest of us cry?
How do you dream when a mother has no chance to say goodbye?
How do you walk with your head held high?
Can you even look me in the eye?

Let me tell you 'bout hard work
Minimum wage with a baby on the way
Let me tell you 'bout hard work
Rebuilding your house after the bombs took them away
Let me tell you 'bout hard work
Building a bed out of a cardboard box
Let me tell you 'bout hard work
Hard work
Hard work
You don't know nothing 'bout hard work
Hard work
Hard work

How do you sleep at night?
How do you walk with your head held high?
Dear Mr. President,
You'd never take a walk with me.
Would you?


P.S Jag vill bara påtala att jag har röstat. Jag anser att eftersom vi lever i ett demokratiskt land är det vår moraliska skyldighet att rösta, om inte annat som något moraliskt stöd för alla människor som inte har möjligheten. 

Favorit i repris : )

Nä jag har inte drabbats av någon outsäglig lusta att börja upprepa mig men en del saker kan jag göra om och om igen. Till exempel se på "Sagan om ringen" filmerna, trots att jag nog kan hälften av replikerna vid det här laget. Vad ska man göra, de är ju bara SÅ BRA (förutom Legolasse som mest springer runt och ser vän ut och fäller några väl valda ordstäv rätt som det är). Man kan, (det vill säga jag) även se på dokumentären Susan Boyle-Drömmen som blev sann, hur många gånger som helst. Vilken jävla kraft! Här följer "Who i was born to be" med Susan Boyle...


"When I was a child

I could see the wind in the trees
and I heard a song in the breeze
it was there, singing out my name


But I am not a girl
I have known the taste of defeat
and I have finally grown to believe
it will all came around again


And though I may not
know the answers
I can finally say I am free
And if the questions
led me here, then
I am who I was born to be


And so here am I
Open arms and ready to stand
I've got the world in my hands
And it feels like my turn to fly

And though I may not
know the answers
I can finally say I am free
And if the questions
led me here, then
I am who I was born to be

When I was a child
there were flowers that
bloomed in the night
Unafraid to take in the light
Unashamed to have braved the dark


And though I may not
know the answers
I can finally say I am free
And if the questions
led me here, then
I am who I was born to be


I am who I was born to be"

Bara så att du vet din plats...

Frågorna kommer då och då, frågorna som till syvende och sist handlar om tillit. Varje gång svarar jag att; Nej, jag är inte rädd, Nej, jag misstror Er inte, Nej, jag tror inte att någon av Er med vett och vilje på något sätt skulle skada mig. Alla dessa svar är sagda med sanning, hela min intellektuella värld säger mig att detta är sant. Jag har dock under dagen insett att nåväl, det jag säger är sant men det är inte vad jag känner. Jag lever med en ständig förväntan om att människor när som helst och hur som helst, PANG, slänger igen dörren i ansiktet, SMACK, markerar en osynlig gräns och talar om att "Håll Dig för helvete utanför, det här är inte för Dig", KLICKETIKLOCK, utlåst i kylan och alla tvår sina händer. Av någon outgrundlig anledning har jag en förvissning om att livet och världen måste sätta mig på plats, varje dag, så att jag inte överskrider mitt bestämda livsutrymme, så att jag håller mina skitiga fingrar från det som rätterligen inte är mitt. Varenda eviga gång den där känslan rasar över mig finns även den där rösten som säger att; "Du borde ha sett det komma, alla tecken fanns där men lik förbannat var du tvungen att ta ett steg för mycket, skyll dig själv din förbannade klåpare".

Den är inte obekant den där känslan, den är min livskompanjon som inte har bidragit med en enda penny till försörjningen men trots detta njuter och tar för sig av mitt syre och mitt liv. Åter måste jag säga att det har fungerat rätt bra hittills, den tysta överenskommelsen har inte resulterat i några större inbördes stridigheter. Nu känns det dock som att den har blivit så mycket starkare än jag, att den stjäl mer syre och kraft av mig för varje gång och förintar mig mer och mer. Med andra ord, har den tidigare nöjt sig med att sparka mig i häcken för att få in mig inom gränserna så placerar den idag en välriktad känga i huvudet på mig. Den kommer även allt oftare, senaste veckan har den våldgästat mig minst en gång per dag och dess besök värker i själen. Jag söker dess ursprung och försöker finna sammanhang, vad är det som triggar den, när och varför anfaller den. Finner inga svar, det handlar sällan om vad jag eller någon annan säger eller gör, rent konkret. En oskyldig mening som sägs under eftermiddagen, en mening jag inte ens reflekterar över, kan komma tillbaka under kvällen nästkommande dag och fullständigt slå andan ur mig. Lämnar mig med den där känslan av massförstörelse och klandret över att jag åter gått för långt.

Det är så jävla slitsamt allt detta, alla dessa stormar där jag kippar efter luft för inget slipper ut. Jag gråter inte, jag skriker inte, jag slår inte. Allt hålls ihop med en osynlig järnhand som trycker ner och naglar fast. Insikten finns och den blir allt starkare för varje timme att jag måste få det ur mig men jag vet inte hur, kan inte förmå mig. När hela min själ vädjar och talar om att jag inte orkar mer kommer jag inte närmre än att det ibland bränner till i tårkanalerna, sedan tar det tvärstopp. Jag undrar allt mer över om jag gör mig förstådd, om jag lyckas förmedla att jag inte har någon som helst kontroll över denna riddar Katos järnklo. Jag har de senaste dagarna börjat undra om jag kanske lider av någon slag autismspektra, att det någonstans handlar om att jag faktiskt inte begriper, att jag inte har förmågan att förstå vissa saker. Eller ska jag annonsera; Bombexpert eller någon annan obehörig sprängkunnig människa sökes för ett insiderjobb. Kunskap om att tillverka en kraftfull sprängladdning som skall brisera på begränsat område av 15 cm eftersökes.