Funderar på vem som kan vara intresserad av denna blogg....

Det är ju trots allt en blogg som med största sannolikhet inte kommer att tillföra någon eurekakänsla av att livet är ett rosaskimrande sidentäcke. Hmm. Lyssnar på Totta Näslund och får åter en känsla av att jag vill vara någon annanstans i livet än just här. Snappade i morse upp en boktitel från morgontv:n på tv 4, Jag vill inte dö, Jag vill bara inte leva. Ja, det är en viss skillnad på de två påståendena och så sant. Det känns ju så ibland, att man inte orkar, att man undrar what´s the fucking point, men har ändå en strävan efter något man inte vet vad det är. Att man inte ens vet om det är värt den strävan man gör. Rädslan för att komma i mål och man fortfarande befinner sig i samma tillstånd som när man började resan och inte nytt under solen tillkommer. Samtidigt som man inte vill förlora loppet, förlora resan, eller att förlora livet. ja, titeln är värd att ägna en stunds eftertanke...

Tisdag 27 januari...och jag skall påbörja en blogg

En blogg kring något som så outgrundligt men så vanligt, så utarmat, uttjatat och så vardagligt...Livet, mitt liv, just nu, i detta varande som jag befinner mig, vid sidan av. Jag har beordrats en rast, att ta en paus från det pulserande livet som kallas vardag. En rast för att samla mig, finna mig och läka mig. Förordnandet innehåller även det finstilta där det framgår att om jag inte följer rekommendationen finns en stor risk för att jag lämnar detta jordeliv för gott och då finns det ingen att stämma, att anklaga eller förbanna. Då är det över.

Drastiskt eller hur? Jag har för närvarande bara så svårt att förstå vad de säger. Jag ser deras läppar röra sig, hör orden rulla, studsa, tränga in i mitt huvud men jag kan inte förstå, inse att de talar om mig. Vadan denna oro? Hallå, jag är ju här, alive and kicking so what´s the problem? Jag hyser inga konspirationsteorier så jag tror inte att de ljuger men jag har en förfälig känsla av att de har misstagit sig. MEN, eftersom jag är en snäll, väluppfostrad individ så jag stannar här, vid sidan av, och väntar...väntar...på att livet skall finna mig...