Antites...

2010-09-20 Jag börjar med att datera detta inlägg för jag diciplinerar mig nu och sätter mig vid tangenterna för att skriva men jag har ingen aning om ifall jag kommer att kunna slutföra det eller inte. Det är nästan så jag börjar undra om omöjligheten att skriva egentligen ett försvar som slår till, att något säger mig att "skriv inte, börja inte försöka formulera dig för då börjar det koka i dig och det orkar du inte". Av någon anledning blir jag provocerad av tanken och kan inte låta bli att utmana den, tänker att jag går ett steg till, försöker ta bort ännu ett filter, mellan mig och bokstäverna.

Jag filosoferar just nu mycket över detta med ytterligheter, motsatser, dubbelheter, vagheter, sanning, lögn, genuinitet och falskhet. Observerar hur lätt jag går igång, hur ilsk jag blir på ingenting, hur känslan av förintelse får fäste av ingenting, hur ensamheten skördar alla trevande skott trots alla människor runt mig. Vid tidigare inlägg har jag nämnt Susan Boyle och den låt som hon fått skriven och jag försöker ringa in vad det är som tilltalar mig så oerhört med detta livsöde. När jag tänker med mitt intellekt som är format av erfarenhet och kunskap så säger det mig att det psykologiskt handlar om identifikation, drömmar och förhoppningar som man själv bär och som man för ett ögonblick tillåter sig känna. Med risk för att jag nu kommer att låta som den förbannade pessimisten som aldrig går att tillfredsställa, den där människan som alltid finner fel, den där människan som jag Absolut inte vill vara, som jag inte ens vill bli förknippad med, som går emot allt jag tror på, så måste jag säga Nej, för mig handlar det inte om identifikation. Tvärtom slår det mig med en oerhört kall brutalitet hur lite jag kan identifiera mig med detta. Följer man det psykologiska konceptet bygger hela tanken på att frigöra sig på detta sätt att man någonstans vet att man tidigare inte haft möjlighet att vara den man är. För att späda på den där äckliga negativiteten måste jag nog säga att det gäller inte mig. Jag tror att De bestal mig på det så snart det började gro, så snart personligheten började uttrycka sig krossades den, sedan, med en iskyla och obarmhärtig effektivitet, tog De smula för smula och pulveriserade dem mellan sina fingrar i min åsyn. Bara så att jag skulle Veta.

Dessa bokstäver står mitt andra medvetande för, den där andra dimensionen som har så mycket information jag inte förstår, inte kan ta in, som jag omöjligt kan sätta in i mitt aktuella vakna medvetande men som jag ändå, någonstans, begriper är en sanning. Jag kan acceptera att det kan vara en sanning men jag tappar nästan andan när jag försöker förstå detta för jag tänker att det borde väl rimligtvis innebära en outsäglig sorg och en enorm vrede men det slår inte an i en enda aktiv neuron, det ljuder ingen som helst genklang i mitt huvud vilket gör mig oerhört frustrerad. Bara så att du Vet...det är mycket sådant, hur De på något sätt, åt vilket håll jag än vred mig, hur många gånger jag än vände in och ut på mig stod De där, tog De alltid det sista syret, den sista oanvända centimetern, blockerade varenda möjlig utgång, bara för att jag skulle Veta. Jag skulle alltid veta att jag inte kunde veta.

Och det är här Antiteserna föds och skapar en värld som jag idag lever i och allt mindre förstår. Som tidigare nämnts har Den Gode Terapeuten, Ställföreträdaren och De Kloka framfört (dock i längre och mer insiktsfulla  förklaringar) att jag är präglad av Ensamhet. Jag köper det, jag tror att jag tidigt lärde mig att ska jag överleva och det med minsta möjliga skada får jag ordna det själv. MEN...som jag sagt, De var ju Alltid där. Jag var ju ständigt påpassad, övervakad, satt på plats, inringad, omringad, ett villebråd som ständigt var i strålkastarskenet och som vem som helst, när som helst kunde göra vad det ville med. Vad har det med ensamhet att göra? Min logiska hjärna säger mig att det är väl snarare bristen på privatliv, möjligheten att få vara i fred som är den rätta problemställningen? För det är det som mina reaktioner just nu förmedlar, den där känslan av att allt jag gör, säger, värderas, vägs och kastas tillbaks på mig med budskapet att du gör fel, du Är fel. Jag står åter i mitten och begriper inte riktigt hur jag ska lösa detta. Den där känslan av att jag håller ihop mig med lager av buntband och så snart det krackelerar lite kan det (som exempel) komma en kommentarer som "vad arg du är eller vad aggressiv du är" och jag är färdig att gå i taket. Jag tänker att om ni tror att detta som jag nu visar är vrede så oj, oj, oj, det har knappt börja glöda. Nu ställer sig alla logiska resonemang i givakt och talar om för mig att det är en oskyldig kommentar, människor har rätt att reagera på vad du gör och säger, om de anser att du är arg eller aggressiv har de rätt att tycka det, om de tycker det är jobbigt ska du ta hänsyn till det. Jag har inga som helst motargument mot detta, mitt moraliska överjag säger mig att går jag emot dessa argument är jag omoraliskt hänsynslös. Trots detta ligger kraften i reaktionen kvar i kroppen och dunkar i timmar efteråt och jag undrar Hur det ska vara möjligt för mig att få ur mig detta. Ska jag få ur mig allt detta som ligger i sina bortglömda dammiga lagerutrymmen så måste jag ju börja med att glöda men hur ska jag lyckas med det när minsta lilla reaktion från omgivningen är lika effektiv som en av brandförsvarets godkända brandfiltar. Och här kommer ännu en av mina förbannade motsägelsefullheter; för att slippa mina egna reaktioner, det där bultandet och gnagandet bakom bröstbenet, vore det ju alldeles utmärkt om omgivningen inte reagerade på min existens fast å andra sidan skulle jag ju aldrig ens komma i närheten av mig själv, mitt känslojag om det inte fanns en omgivning som gav respons. Åter, Fast, på mitten....

Det kloka intellektet skickar följande frågeställning till min dygnetruntöppna "Miapedia" där Rösterna (både med och utan arbetsgivarintyg från mig) arbetar; Om jag nu är präglad av ensamheten, vore inte den naturliga reaktionen att bara suga åt sig all mänsklig kontakt och samvaro? Att bara skörda vilt? Eller är detta också en av de grundläggande byggstenar jag helt enkelt saknar, att jag faktiskt inte har en aning om hur en normal interaktion fungerar?