Omdirigering...

Ja, det känns som om jag måste omdirigera något, allt, det där konstiga som är i kroppen. Under två dygn har jag dragit mig undan som ett sårat djur för att plåstra om och bygga nya strategier. Två dygn där jag under stunder har varit tvungen att räkna sekunder för att orka, räknat sekunder och undrat hur i hela friden jag ska orka, om det finns någon mening med att orka.

De kloka förmedlar att jag inte behöver lösa något, att jag inte behöver lägga upp några strategier, att jag bara ska vara, vara i det som är och händer. I mitt huvud blir detta ERROR!

Två bilder dyker upp i mitt huvud;
Nummer 1: är en karta, en stridsplan där jag ritat pilar för offensiver, ställt upp bataljoner som täcker bakhåll och soldater som täcker flankerna. Att anta den hållning som de Kloka förmedlar, att bara vara, innebär att min stridplan fullständigt skulle raderas, bli en tom karta. Hur placerar man sig på en tom karta?

Nummer 2: En sjö, de Kloka ger mig ett fiskespö och en båt och säger, där är sjön, ut och fiska. Jag förstår begreppet båt, ser båten, kan ta i båten. Jag förstår begreppet fiskespö, ser fiskespöt och kan ta i fiskespöt. Jag förstår begreppet sjö, ser sjön och känner sjön. Det är bara det att jag har en så stark känsla av att det inte finns något att få i sjön. Den känslan är så stark så jag kan inte förstå varför de Kloka säger åt mig att ge mig ut på sjön, vilket ger en överhängande rädsla för att åka ut där och komma tillbaka tomhänt, rädsla för besvikelsen och straffet från de Kloka, skammen över att jag inte har förstått en sådan enkel instruktion, för att jag inte har kunnat prestera det de förväntat sig.

Ja, det var morgonens funderingar, har varit uppe sedan 05.00 och ska försöka att finna en distraktion en stund så jag får vila, vila från den där sekundvisaren som inte går snabbare hur jag än gör.

En dag med eftertänksamhet...

Jag vet inte egentligen om eftertänksamhet är rätt ord, det kanske mer är ett konstaterande. Det lugn jag igår kände har nu ersatts med en gnagande oro, en känsla av att ingenting kommer att bli som förut, och det känns, det känns i magen men jag försöker att nonchalera det, distrahera mig med film eller sova. Jag önskar att jag kunde döva det, jag vill inte känna det, jag har en vag föraning om vilken proportion det skulle kunna ta om jag lät känslan styra och idag finns ingen jag skulle kunna avlasta lite av denna känsla på, så jag biter ihop. Mitt hurtiga uttalande igår om att "nu har jag gjort det så jag behöver inte göra det igen" känns som jag skulle vilja modifiera lite, nagga lite i kanten på det samtidigt som det ändå inte riktigt är samma känsla. Jag vet inte hur jag ska förklara det men ett försök är att om jag hade en "jobbighetskänsla" förut så var den som vågskum som jag kunde fokusera bort genom att, exempelvis, använda någon av mina beprövade metoder på, jag kunde lägga fokuset utanför mig, den här känslan jag har nu går liksom mer på djupet, under vågskummet och ytan, den sitter liksom längre in i kroppen och det hjälper inte att lägga fokuset utanför, bortanför, för den ligger där i alla fall, plåster hjälper inte mot migrän.

Jag vet inte om denna förklaring ger någon klarhet, själv kan jag bara dra slutsatsen att något är annorlunda och jag vet inte om jag tycker att det är så angenämt, det ligger lite utanför min kontroll, inte allt men en del av detta känns det som om jag inte längre kan styra upp som jag vill, som jag brukar. Hmm, jag tror jag slutar skriva för nu för jag orkar inte riktigt med att skärskåda mer just nu, måste distrahera mig.

Annars har jag i dag fått en påhälsning av en svart luddig sak vid namn Ross, 10 veckor tror jag han är, och alldeles bedårande. Han var lite trött så matte skulle ta med honom hem men tog svängen förbi. Ja, det är en schäfervalp jag talar om, och så förbannat söt.

Två dagars frånvaro...

Om jag tidigare har sagt att jag fuskat kan jag meddela att jag nu har JÄTTEFUSKAT, jag fuskade så pass att det blev en natt på St Görans, och jag som verkligen avskyr sjukhus...Nåväl, kom tillbaks till Huset under gårdagen men jag hade fullt sjå med att återerövra min närvaro så jag orkade inte skriva. Igår knackade ledsamheten på min dörr men jag släppte inte in den, avvisade den på tröskeln, eller rättare sagt Motsträvigheten avvisade den. Jag var lite skakig och mina försvar var trötta men inte tillräckligt trötta för att ta emot denna oinbjudna gäst.

Jag kan nu konstatera att jag har använt alla mina, mycket väl beprövade, metoder för att hantera mitt okända själsliv, och inte ett enda av dem har gett mig den sinnesro de tidigare har gjort. Det gör mig naturligtvis frustrerad och orolig över att den önskvärda effekten uteblev och att jag inte längre har någon kontroll. Jag påstår inte på något sätt, att jag inte kommer att använda någon av dessa metoder igen när frustrationen blir för stor, men för närvarande finner jag ett lugn i att inte behöva fundera på om jag ska göra det eller inte, det är nu gjort.

Så, vad gör jag nu, när ingen av mina tidigare metoder fungerar? Ja, för att beskriva det bildligt så står jag mitt på ett minfält och kartan är förlorad. Det är förmodligen nu det kommer att handla om tillit, att jag ska våga tro på de Kloka, våga sätta min tillit till att de orkar och vill guida mig genom minfältet. Hmm, Kan själv! är min devis, och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna ompröva denna. Rent empiriskt kan jag konstatera att, sätta min tillit till annat än mig själv, aldrig har fungerat förut så...Det är, rent ut sagt, jävligt skrämmande just nu. Till råga på allt detta har en av mina terapeuter slutat så jag ska från och med måndag sätta min lit till den andre terapeuten jag har. Jag betvivlar icke hans kompetens men som jag har sagt till honom vet jag inte riktigt vilket hörn jag ska ställa mig i för jag vet inte från vilket håll han kommer att slå. Snacka om att vara paranoid...Men det är ju sådan jag är, misstänksam och vaksam, ständigt förberedd på anfall från något håll...Ja, herre min skapare, det kommer att bli en annorlunda resa det här...

Rävsaxen...

rävsaxen fungerar ypperligt kan jag meddela, behöver inga åtgärder för att kunna fungera ytterst våldsamt, omedelbart och olustfyllt. Möjligen finns det rost här och där som kan putsas bort men annars...TOPPTRIM!! Jag vet inte vad jag håller på med eller vilken röst det är som styr mig för närvarande men jag sitter fast. En röst vet precis vad som borde göras och vad som är det rätta men alla de andra vägrar att förhandla. Kroppen, min lekamen, vägrar att röra sig åt samma håll som rösten som vet vad som bör göras. Min kropp är naglad i rävsaxen och vilken rörelse jag än gör nu kommer det att på något sätt skada min kropp. Och jag vill men jag vill inte, och jag bör men jag borde inte och jag kan men jag kan inte.

Hela det här inlägget är i sig ett ytterst bevis på absurditet, på en löjeväckande vekhet, ett "Ååh nu svimmar jag" citat ur en gammal film, där damen faller hjälplöst ihop och får luktsalt till bot. Ja, det är ju det, att jag skulle kunna och att jag vill, men att det är något med den här kroppen, det här psyket, som strävar emot. Som inte kan nöja sig med ord, som inte kan förstå det som inte känns. Något som kommer att falla i ett ödsligt bottenlöst landskap om jag går emot allt och följer den där rätta rösten. Samtidigt som jag inte vet om den rätta rösten har rätt, slagen kanske väntar i hans ände....

Dagens fokus...

Denna dag har jag skrivit, räknat stavelser, letat synomymer och provat takter och ackord. Skörden av detta blev;

Sorti

Det blir åska i natt, sa Du och log
men himlen var klar så jag förstod
att stunden var nu, det skulle inte bli
ett sen, för oss

Jag gick genom rummen, bilderna smälte
allting blev naket men bränt av vårt märke
Jag lämnade huset där drömmarna levde
Om oss, med oss

Det har härjat i huset, härjat i oss
Orden har ramlat där vi inte kan slåss
I vredens blindhet har sorgen rasat
Mot oss, av oss

I Din stolthet har jag krupit, i Din skugga har jag gått
men jag ville inte se att det inte fanns något hopp
Jag kunde inte stanna, jag ville inte gå
från Dig, från oss

Jag drömmer
Jag faller
Bilder av Dig rusar förbi
Det här är min sång
För alla de ord
jag inte kunde ge

Huset är packat, kartongerna bär
avtryck av trevande fingrars besvär
En skälvande sång, en skugga av allt som
var vi, var oss

Avsked, men längtan som får hjärtat att slå
Det finns inga mönster dit jag ska gå
Men jag ska treva mig fram för att hitta en hamn
För mig, av mig

Jag drömmer
Jag faller
Bilder av Dig rusar förbi
Det här är min sång
För alla de ord
jag inte kunde ge

Jag har fuskat...

Det blev inget skrivet i går, det var ett så högljutt kaos i mitt huvud så att det var svårt att höra orden som vill ut, orden som på något sätt ska förklara detta tillstånd, för andra, för mig själv. Jag måste erkänna att jag har fuskat, att jag har valt att inte orka, att jag har förkroppsligat detta intet till en ren fysisk smärta, och jag måste ärligt säga, trots att jag inte vill att det ska vara så, att det är så förbannat skönt, så ögonblicks befriande. Jag får in en mililiters nytt syre som lättar trycket i kroppen, i huvudet. Ett ögonblicks klarhet. Jag ställer mig frågan hur jag ska kunna sluta med detta fuskande och Kostymnissen säger att, Hallå, det är ju bara att sluta. Ja, jag vet det, att jag mentalt kan bestämma mig för att Nej! gör det inte och jag skulle inte ha några svårgheter med det. Det är bara det att jag inte vet om jag har lust att sluta. Det är det som är "taxens hjärta" liksom. De Kloka säger att jag ska komma och tala med dem istället och uppmuntrar att jag ska visa min irritation och frustration. Men som jag tidigare har nämnt anser jag att det blir en felprojecering som inte är försvarbar för mig själv. I min värld funkar det som följande; Om jag ska gå och tala med någon måste jag veta vad jag ska säga, i vilket syfte jag säger det och när situationen tillåter detta. Detta gör att jag, när slagen kommer, vet vad som framkallade slagen. Mr X kan då omstrukturera kartan så att jag inte behöver gå på samma mina två gånger.

Jag har tidigare nämnt att jag tror att alla har en förutbestämd mängd "migsamvaro". Jag tillämpar samma princip på talet. Jag tror att man bara kan använda ord ett förutbestämt antal gånger. Om jag säger att det är jobbigt nu (när det inte känns annat än irritation och frustration) vad ska jag då använda för ord om det verkligen blir jobbigt, så där "detgörjävligtont" jobbigt? Hur ska min omgivning kunna tro på det då? Hur ska jag kunna tro på vad jag känner? Det är pojken och vargen syndromet. Det finns även en annan faktor i detta som manar på yttersta försiktighet och det är att jag inte får väcka Den man inte får nämna vid namn. För om jag använder, exempelvis ordet jobbigt, i fel förutbestämda (av Mr X) sammanhang så finns risken att Den man inte får nämna vid namn vaknar och ger en ordentlig anledning till att säga att det är jobbigt. För att beskriva Den man inte får nämna vid namn mer ingående föreställer jag mig honom som "Gud som står bakom hörnet med basebollträet i handen". Säger, tänker eller uppträder jag på något sätt som inte är sanktionerat av Mr X, Kostymnissen, Förtäraren och Den man inte får nämna vid namn, så är risken stor att han klipper till med basebollträet, hårt och kompromisslöst.

Ja, jag är vaksam nu, väntar på att slagen ska komma, men jag har inte räknat ut från vilket håll ännu. Jag begriper inte min omgivning för närvarande. De Kloka säger att jag har det jobbigt och jag har haft det så under en tid. Jag blir ytterst vaksam och undrar om de egentligen säger att "fy fan, nu har du gått runt och muttrat i flera veckor och inte sagt något av värde och du har inte heller uppvisat något beteende som skulle styrka att det du säger på något sätt skulle vara sant. Så...Ryck upp dig och var som folk". Det är också då jag skäms, jag skäms för att jag gjort fel och Kostymnissen säger att "hur kunde du vara så jävla korkad och gå på den minan". Mr X organiserar genast om kartan och visar andra vägar jag kan gå, vägar som är minröjda.

En text...

som vill ha ett ögonblicks uppmärksamhet och textbearbetning innan den går in i det fördunkla igen.

HAN

Kanske Du inte alls förstod...

Att dina händer brände min hud

Att jag behövde Dig så förtvivlat mycket

Att jag därför överlät mig åt Dig

Kanske Du inte uppfattade...

Att jag gled in i en annan värld när Du sade att Du älskade mig

Att det inte fanns utrymme för Dig i mitt innersta jag

Att jag långsamt förtärdes av Dina spelregler

Så mycket tvivel...

På vem jag var

På vem Du var

På vad vi var

Och hon som stod där bakom...

Som en skugga, självande och oerhört närvarande

Med svartsjuka ögon fyllda med anklagelser

Med en tystnad som frös tiden

HON

Kanske Du aldrig insåg...

Att jag försökte skydda Dig

Att Din skuld var mig övermäktig

Att Din bekräftan var ovärderlig

Kanske hade Du inte förmåga till...

Att se att jag sökte Din påtaglighet till självutplåning

Att förstå att jag inte kunde ge Dig den kärlek Du aldrig gav

Att acceptera att Du inte kunde äga mig till fullo

Alla dessa ord...

Som gjorde avståndet allt längre för varje gång

Som förpassade mig till en värld i oförståelse

Som levde sitt liv i stumhet i mitt huvud

Och han som tog verkligheten i besittning...

Genom att styra oss likt marionettdockor

Genom att vara den vi älskade mest

Genom att vara tryggheten som fick oss att orka

Så oändligt irriterad....

Så irriterad att jag inte vet varåt jag ska rikta mig. Vaknade 05.15 och gick upp och drack några koppar kaffe och löste korsord. Vid åttatiden gick jag och lade mig och tittade på film och fick slumra i någon timme. Och vad kan jag ha drömt för trevligt?...En ständig kamp med att utmanövrera folk, manipulera bort dem så att jag kan få lite lugn och ro att få dricka utan någons värdering i detta. Har bestämt mig för att jag i dag går härifrån under några dygn, orkar inte ha det så här, befinna mig i ett icke varande med ständiga drömmar om att ta mig härifrån och berusa mig. Om jag går härifrån så går jag in i ett varande och jag kan finna någon ro i detta för en stund.

Om det är klokt?, nej förmodligen fullständigt idiotiskt men jag orkar inte bry mig. För helvete, knuffa mig över kanten så att det klarnar, så det blir begripligt till varför jag är här, förståerligt vad jag behöver hjälp med och förändra mitt ickevarande till något mer substantiellt. Hur ska jag kunna uttrycka något / finna ett utryck i detta ickevarande där jag inte vet vad som förväntas av mig. Förväntas jag vara glad, trevlig och väluppfostrad, arg, ledsen, förtvivlad, VAD? Och hur ska jag agera eftersom jag inte har några uttryck, något hum om vad jag känner förutom att jag är irriterad och frustrerad. Både irritationen och frustrationen är något jag inte kan lägga utanför mig själv eftersom det ligger hos mig, det är bara oförskämt att projicera ut det på omgivningen eftersom jag vet att de inte bär skuld till dem.

Så oändligt irriterad och frusterad är jag att jag inte vill detta varande längre, har ingen önskan om att bära denna imaginära tillvaro som slutar bakom den målade duken, det finns inget där, inga livbojer eller ankare, bara en ödslighet där inget kan växa. Är det då inte bara dumt att lura sig själv att sträva efter något som inte finns och inte har funnits? Människan är allena så är det då inte självbedrägeri att sätta sin lit och sitt hopp till andra människor när det inte finns något att bygga på? Jag vet inte vad jag vet eller inte vet, jag vill bara inte orka mer nu, låt mig få tillbringa tid i en välkänd miljö där jag förstår och vet vad som förväntas av mig......

Kort men oändlig natt

06.00 vaknade kroppen idag vilket innebar sex koppar kaffe, två maskiner tvätt som blev tvättade och torra vid klockan 10.00. Vid 13.00 transporterades jag till Uppsala och domkyrkan, inte för bikt utan ren inspektion. Lyckades vänligt men otvivelaktigt bli ombedd att lämna kyrkan om jag inte, förstås, skulle lyssna på Verdis orgelkonsert. En mycket trevlig utflykt med trevligt sällskap i ett fantastiskt vinterlandskap med strålande sol.

Jag vet inte längre vad jag ska/ får skriva, rädd för att hela bloggen ska bli ett stort jämrande YNK med en skamligt narcisistisk självupptagenhet. Kanske är det tillåtet i en blogg, jag vet inte. Jag vet inte om någon läser den eller om någon skulle finna intresse i min navelskådande klagan över asfalterade sandlådor och trasiga leksaker. Det har trots detta tvivel och naivitet uppstått /återuppväckts ett behov av att skriva och jag kanske ska ge mig tillåtelse att göra detta. Är det okej med dig, Mr X? Och Du därborta, Kostymnissen, tror Du att vi skulle kunna göra en överenskommelse om att Du är tyst under de korta stunder jag skriver?, att ge mig det utrymmet, jag ger Er alla mina vakna stunder och Ni har även börjat erövra min sömn..Så, snälla...

Jag har börjat drömma...eller jag vet inte riktigt, kanske jag alltid har drömt men inte kommit ihåg dem förän nu. Det händer saker med min hjärna och min kropp jag inte har kontroll över. Under fem nätter har jag bevittnat två brutala överfall som slutat med döden, två nätter med en jakt på kroppslig och mentalt bedövande medel varav det i den ena var konstant dagsljus även nattetid. De Kloka (de kolletktivanställda proletärerna) säger att det beror på att jag har varit nykter under en längre period och jag tänker att vadå, jag har väl varit nykter förut, det är ju inte så att jag varit konstant onykter i flera år, druckit har jag väl gjort, intensivt ibland och sporadiskt ibland, och några gånger har varit nykter under flera månader...Hur länge jag gjort detta? Ja, det blir väl i..cirka.., ja på en höft...tjugo år. Det blir skrämmande nog ganska exakt halva mitt liv. Jag vet inte om de har rätt, det hela känns overkligt, inte möjligt att ta in som sanning, som en arbetshypotes med modifikation möjligen men inte som en sanning.

Nu har en ny kväll kommit och jag ska försöka komma till ro, det är bara så svårt, så fort jag försöker få tanke och kropp att stanna upp slår tanken till att jag ska ta mig härifrån, bort, bort och kroppen suger efter bedövning....Suck, nu gjorde jag det igen, gnällde..Ynk..Nä, godnatt säger jag för nu, innan något mer trillar ur huvudet. Godnatt!

FREDAG DEN 13:E...

ja, på något sätt känns denna numerologi ganska ointressant när det gäller mig och mitt varande både då och nu...jag menar att det inte verkar som om ödet brytt sig så himla mycket om vilket datum det har varit när livet har ramlat på ända. Noop, mitt ödets slogan är nog snarare "börjar du känna dig säker? Slappna inte av för vi kommer dygnet runt, när du minst anar det".

Jaha, har varit uppe sedan sjutiden och är redan rastlös...Har hunnit fundera ett antal gånger på om denna dag är den dag då jag faktiskt går härifrån och lämnar mig åt avdomnadens nektar och konsekvenser, eller... om jag ska fega ur igen och tänka att en annan dag är bättre. Det är ju det..Mr X och Kostymnissen vrålar åt mig att, "Det kommer inte att komma en annan dag då det skulle vara så mycket bättre att göra det på, så TA KLIVET för H-vete"!!! Den man inte får nämna vid namn är också han lite orolig, börjar tränga fram, "håller du inte på och leker lite för mycket nu, använder lite för starka ord för ingenting och om du inte är VÄLDIGT försiktig kanske jag kan ge dig en anledning till att verkligen använda dina ord som jobbigt och smärta".

33 minuter kvar till morgonmöte...fjärde koppen kaffe avklarad, 32 minuter kvar till morgonmöte..........

Blanda inte in mig...

Blanda inte in mig i vår relation...Det är väl just det, att jag inte beblandar mig med relationer överhuvudtaget, att jag på något sätt endast är i denna stund vilket innebär att jag inte kan förstå en relation utanför den nuvarande specifika situationen, att jag inte kan se att den kan hålla längre än just nu. Samtidigt som jag på något sätt inte ens närvarar i den specifika situationen, samtidigt som jag inte ens vågar tro på att relationen håller i just denna minut, denna sekund. Jag har en föreställning om att alla människor runt mig har en förutbestämd mängd av hur mycket "migsamvaro" de orkar med/vill ha och att jag, varje gång jag på något sätt interagerar, förbrukar en del av denna mängd. Detta innebär att jag hela tiden är vaksam och försöker att inte ta för mycket, så att det kanske finns något kvar den där dagen när jag står på gränsen och min kära Mr X säger att det är tillåtet för mig att eventuellt få luta sig lite på sin omgivning.


En annan fundering jag haft här under kvällen är följande fenomen; tittade som hastigast på kampsport och såg de två männen mellan 25 och 30 år gå upp i ringen. Det är ju en oerhört manlig sport där de får använda både händer, ben och fötter, närkontakt alltså, välbyggda är de och har en machoutsrålning där de står. Den ena mannen hade kortbyxor,linne och ett rep runt ena armen? Lagkapten över sig själv kanske. Den andre Mannens följeslagare rappade när de klev in i ringen och han hade bar överkropp med en stor tatuering som säkert var något väldigt maskulint. Jag inte låta bli att observera att den tauerade mannen hade något som liknade kalsonger med folieremsor hängda runtom. Sorry, men jag fick svårt att köpa konceptet" I am tarzan and i kill everyone who tuch Jane". Jag menar hur macho kan man känna sig i en silvrig uttvättad och sönderklippt balletkjol?

En enkel resa...

Står på perrongen och väntar
Jag reser min väg men jag vet inte vart

Tankarna vandrar mellan nu och då
men jag kan inte minnas varför jag far

Söker mig runt i livets kupé
men jag inte finna den plats som är min

Smyger omkring som en objuden gäst
tar mig fram när ingen hör eller ser

Öde station, rusande tåg
drömmar som livet glömt bort
Enkel biljett, resa med okänt mål

I ljuset från slockande stjärnor
jagar skuggorna efter en osalig själ

Famlar omkring som ett irrande bloss
genom natten, över stormande hav

Minnen som glömts letar sig fram
som ett eko från en skrattande narr

Längtan och sorg gömmer sig
bakom saknad av det som aldrig fick rum

Öde staion, rusande tåg
Drömmar som livet glömt bort
Enkel biljett, resa med okänt mål

Står på perrongen och väntar
men jag kan inte minnas vart jag är på väg

Såå...onsdag kväll till slut....

... men ännu ett par timmar till innan jag får sova. Jag vill det nu, sova...få lite ro och andrum från min kropps härjningar och mitt huvuds frenesi. Med risk för att låta som en "skullehagåttipensionförlängesedan" fröken på dagis "Tänk att de aldrig kan hålla sams, ja, jag säger då det, ouppfostrat är vad det är". Mmm, de är ju det, fullständigt osnutna och oförskämda nog att inte anpassa sig till varandra, stryk skulle de ha så att jag kanske fick något vett till att rycka upp mig och ta skeden i vacker mun och, som Kristina Lugn skriver "se ut som en som vill ha mera gröt"!

Jag har under en längre tid bedrivit ett krig med mig själv där jag helt enkelt inte har intagit någon föda i form av mat, jag har tillåtit mig att inta godis och dricka, dock ej i något överflöd utan sparsamt jämt fördelat varje dag. Syftet med detta har varit att driva min kropp till en gräns där Mr X skulle säga, Här, här går gränsen mellan ickevarande och smärta, och ja, nu har du tillåtelse att säga att "jag finns, jag känner, jag mår inte bra, och Gud förbjude, jag behöver hjälp" men detta stadium har icke infunnit sig och jag inser att om jag inte väljer att sluta helt med både vätske- och födointag kan det komma att ta tid innan effekten visar sig. Så, ..i dag har jag kapitulerat och börjat äta, och så fullständigt meningslöst det känns, all denna strävan efter ett begripligt tillstånd så fullständigt bortkastat...Och nu då? Vad ska jag ta mig till nu? HUR ÄR DET MENINGEN att jag ska få Mr X att definiera verkligheten och göra den begriplig för mig nu? Hela min kropp skriker efter mig och ber mig om en aktion, en aktion som antingen trubbar av den eller får den att värka...bara jag befriar den från detta Intet, ickevarandet. Illustrativt; Du står mitt ute i intet vid en skylt som det står busshållsplats på . Det finns ingen tidtabell men du tänker att eftersom det uppenbarligen är en busshållsplats bör det rimligtvis komma en buss. Så, du väntar, och väntar, men ingen buss uppenbarar sig så du börjar tvivla, kommer att tänka på att du långt tidigare passerat en annan busshållsplats där du även sett att passagerare gått på och av bussar som passerat. Du vet att det är flera timmars promenad dit och du kalkylerar med sannolikheten att det under denna tid det tar att gå till den andra busshållsplatsen finns en möjlighet att det faktiskt kommer en buss till var du är.... Du kan ju inte veta och du tänker att om du går därifrån och det faktiskt kommer en buss så kan kan du ge dig f-n på att du har gått miste om ditt livs viktigaste resa och möjligheten kommer aldrig mer tillbaks...så du står där, kroppen börjar skrika och ditt huvud invaderar dig med tvivel, kommer det komma någon buss...och är det rätt buss och varför inte göra det du förstår och vet, ta den andra bussen...men...ifall...kanske...Nä självklart inte...men om...om...

Väl bekomme...det var bara trevligt att ha dig på besök, det blir lite ensamt och enformigt ibland med mina följeslagares sällskap...Och... Vi har ju ingen aning om vad vi ska ta oss till nu, vilken j-vla buss som har plats för oss... det lutar åt den andra...den välkända...men......

Fjärrkontroller och lampor...

Eureka, fjärrkontrollen är återfunnen. Av någon outgrundlig anledning hittade jag den i papperskorgen...Ööh, visst var filmen otroligt dålig med katastrofala skådespelarinsatser, men att den på något sätt skulle bli bättre genom att slänga fjärrkontrollen...Ibland blir jag rädd för mig själv. Det heter att den vänstra handen inte vet vad den högra gör, inte som i mitt fall, huvudet vet inte vad resten av kroppen gör...Gällande lampor har jag inte aning om vad jag ska göra härnäst. Hur och vilken typ av lampfot det ska bli. Har provat att dreja en och det kan nog fungera om jag tar en annan lera. Den vita leran är alldeles för mjuk i min smak för att kunna dreja, eller så är det jag som är för våldsam. Jag är lite för spattig, eller mina händer är, de far iväg rätt som det är och då sitter jag där med pekfingret rätt igenom leran. Jag ska prova den röda leran lite senare när jag samlat ihop mig rent tålamodsmässigt. Annars känns det som att den här dagen kan sluta lite hur som helst :) eller :/ eller :\ ... Ska kvittera ut lite pengar så får vi se vad som händer...Ska spela lite WoW en stund så att min kära Zorazz med kisse får röra lite på sig, de har stått på den där bron i flera veckor nu...

Morgonbestyr...

Jag har ett rum som är lika stort som fyra busskurer (är helt oduglig på det där med kvadratmetrar) ungefär, kanske något mindre. Alltså inte speciellt stort men tycker att det är ganska skönt att det är litet, blir lite tryggare då, lite tydligare ramar. Ja, nog om detta men kruxet är att jag har lyckats tappa bort fjärrkontrollen till DVD:n på denna lilla yta. Jag menar, lyft på fyra saker och rummet är genomgånget...men den är borta...Jag inser att det bästa är att sluta leta så kliver jag väl på den slut. Denna morgon har jag skurit till min lampa /skärmen (bilden uppe i hörnet) och skall fundera ut en sockelkonstellation. Jag har skurit till den i nederkant och tänker mig att den skall bli en stående lampa. Får se hur det kommer att bli, återkommer med bild på det färdiga resultatet (om jag inte kommer att tycka att den blir katastrofal för då hamnar den in soporna). Jag tänker mig att sockeln skall bli i lera, alltså keramik, det är bara formen jag skall bestämma mig för.

Livet på en pinne...

Eller två....denna bild illustrerar min verklighet just nu. Jag vill å ena sidan bara försvinna härifrån och bedöva verkligheten med en domnande förskönande substans å andra sidan orkar jag inte fly, vill vara kvar, vill sätta min tillit de professionella som finns här runt mig dagligen, jag vill släppa taget samtidigt som det är en total avgrund som öppnar sig framför mig. Bilden som kommer upp framför mig när jag tänker tanken att jag ska gå emot Mr x, Kostymnissen och Förtäraren, är att jag är stående naken mitt ut i Saharaöknen och det enda som finns runt mig är miltals tomma sanddyner. Total ödslighet...och inget att klamra sig fast vid...Min kropp och hjärna arbetar mot varandra hela tiden. Det känns som om jag skulle behöva bli upptryckt, instängd i ett hörn, för att jag ska kunna släppa taget, att jag skall nå ett annat känslouttryck i stället för denna ständiga irritation. Jag kan inte äta kakan och ha den kvar och jag undrar...vilken pinne är den mest hållbara i längden....

Fucking jävla måndag....

Dagen när allt bara är åt helvete, haft soc.möte som i och för sig gick bra men jag är bara så förbannat irriterad, så irriterad på absolut ingenting och allting. Precis allting och inte ett jävla dugg. Kan man säga samma sak på fler sätt? NOT SO FUCKING SPLENDED! Fuck off and die! Återkommer när jag sansat mig lite och kan skriva något konstruktivt...Lite kaffe kanske hjälper just nu :)

En text som ramlat ur mig och inte vet vart den ska gå

I månljusets regn, en pojkes bleka kind
mot en kudde som är våt av tårar
En pojke, en måne, en natt

Mot bröstet en nalle han fick när han var tre
och hans ögon de blundar men han hör
En pojke, en nalle, en natt

Slagen som faller ekar i hans rum
och skräcken bygger bo i hans bröst
En pojke, ett eko, en natt

I morgon så fyller han år
han blir elva och då blir han stor
Då ska han läka det natten har gjort
och lova sin lydnad och tro

När vreden har slocknat och orden fallit ner
till golvets stumma grund igen
En pojke, ett krig, en natt

Till drömmarnas land letar pojken sig fram
där är han prins och allting är bra
En pojke, en prins, en natt

Bland kojor och slott
en drottning, en kung
och en pojke som drömmer en dröm
I morgon så fyller han år
Han blir elva och då blir han stor

Gårdagen....

Var en mycket intressant dag så till vida att mitt psyke (tror jag) spelade mig ett spratt. Jag tog en liten eftermiddagslur och vaknade samtidigt som det knackade på dörren, jag tror jag vaknade en tiondels sekund innan med känslan av att jag måste upp, upp innan jag drunknar...sen när jag kvicknat till i huvudet så började jag skaka, inte i kroppen utan i bröstet. Det var som om det fanns en fyrkant ställd på ett hörn som vibrerade kraftigt i bröstet...Helskum känsla. Resten av kvällen var ganska lugn....

Idag har jag lekt med pappiermache, jag har ingen aning om vad det ska bli men det var rätt skönt att bara leka lite. Och så har jag skrivit en text som jag tänker mig att det ska bli en låt om Kostymnissen kan hålla käften och tillåta mig detta. Återkommer mer om detta, ska gå och ta mig lite kaffe, försöka få någon att köra mig så jag kan köpa cigg.....prova decopuage på vad det nu är jag tillverkar.... jaja....återkommer senare.....
asd

Torsdag kvällning.

Har varit hos optikern...och konstaterat att jag behöver glasögon...tydligen hade

det med astigmatiker och ålder att göra...Hmm....Kostymnissen är inte lika övertygad, han ställer sig ytterst fnysande till utlåtandet och menar att det finns väl inget som tyder på att det optikern säger är sant...Jag kan tyvärr inte komma med några motargument men har lyckats deala med honom att det inte gör något om man provar om det funkar eller ej, vad som är sant eller ej. Eftermiddagen har annars förflutit i ett lugnt tempo och hör och häpna , JAG har LYCKATS med att få en bränd skiva att fungera. Helt otroligt...

Torsdag förmiddag........

Det blev inte någon tripp till staden, hipp hipp hurra för att jag är så duktig, men varför känns det inte som det? Varför känns det nästan som ett misslyckande att jag inte åkte? Varför sitter någon i mitt huvud och säger "jävla mes, kan du inte ens stå upp för vad du vill? Om du verkligen ville skulle du ha åkt...Mees, Mees, Mees..." Istället för att åka till staden har jag ägnat min tid åt detta fenomen som kan få vem som helst att få ett nervsammanbrott, nämligen Datorn. Har under 6 timmars tid försökt att installera ett program så att jag kan bränna en skiva...Och jag säger bara en sak. Jag HATAR windows vista... det är ett så gnälligt, bjäfsigt, irriterande, surrande, tjurigt och obstinat program så hälften vore nog. Skicka det till en uppfostringsanstalt så det lär sig lite smidighet vetja. SUCK. Nåväl, nu tror jag det är installerat men nu vill inte brännaren känna av skivan, NÄ MEN HALLÅ, det blir ännu bättre...hittar en skiva som går att bränna men nu vill inte DVD:n köpa formatet. SÅ nu sitter jag här men en skiva som dock är bränd men otillgänglig...

Vi har fått en ny hyresgäst i dag, en kvinna som tillhör samma ålderskategori som jag. Hon verkar trevlig och vettig. Själv känner jag mig inte ett dugg trevlig för närvarande. Min toleransnivå är lika med NOLL och jag är grymt irriterad. Jag har ingen aning om på vad eller varför men det känns som om jag skulle vilja starta ett ordentligt slagsmål. Utgången är redan klar efterom jag är liten till både höjd och kroppsmassa, typ smurf...Jag kanske ska klargöra några viktiga omständigheter till mitt boende och varande annars kommer det nog bli obegripligt framöver. Ja, jag bor ju alltså i Huset. Huset är inget jag själv har valt eller varit intressant på utan en socialnämnd i en ytterst vanlig kommun har genom att besluta att jag skulle ha ett LVM (Lag om vård av missbrukare i vissa fall) Detta hade jag under 6 månader. Jag är i dag här på frivillig basis vilket innebär att jag kan vägra vara här och i stället hoppa på tåget till vardagen där ute. Jag har dock valt att stanna då jag någonstans inser att jag behöver komma till rätta med vissa saker innan jag kan fungera. Vid två tillfällen varje vecka bedrivs det terapi med, naturligtvis, utbildade terapeuter. Och ja, det är SKITJOBBIGT! Det är för närvarande ett jävla slit med att stanna och inte bege mig till Er därute för att fylla kropp och själ med avtrubbande, avdomnade substanser. I går lämnade jag ifrån mig visakort och de pengar jag hade för att försvåra möjligheten att bege mig ut. Jag har nämligen en plan, :) under tiden de kollektivanställda proletärerna har handledning i morgon förmiddag och ingen har en susning om var jag befinner mig, tänkte jag åka in till stan och införskaffa Det så nödvändiga. Utan pengar och visakort är detta inte möjligt. En kanonidé men ack så smärtsamt att stänga denna bakdörr. Kruxet just nu är att....ja jag har haft pengar ute som jag har fått tillbaks så nu sitter jag med 400 på fickan och funderar på hur jag ska göra.....Förtäraren vinner mark...och jag kan inte bestämma mig för om jag skall sätta in en motoffensiv eller kapitulera med flaggan i bakfickan....I make the right moves but i am lost within....In my mind i find i can´t rely on myself...

Vad Fan ska man göra....

När man hela tiden vill att tillvaron ska explodera men man samtidigt skickar ut nödsignaler om att fara är på färde? När hela kroppen skriker efter förlöselse men man hela tiden stänger dörrarna? När man vill att tåget skall gå så långt det finns räls och kanske ännu längre än så och man hela tiden stannar vid en ny station? Jag vet inte vad man ska göra, jag vet ingen genväg och jag har heller inga lösenord som skulle fungera. Så, jag sitter här och skriver i en blogg som jag inte vet syftet med samtidigt som jag försöker komma fram till beslut huruvida jag ska explodera trots att nödsignalerna är utsända eller om jag bara ska finna mig i detta varande...varandet som vill EXPLODERA.....

Klockan är över midnatt och min kropp börjar bli trött. Min hjärna smider dock ränker tillsammans med Förtäraren. Jag vill så gärna följa honom, behöver följa honom men jag är samtidigt rädd för att jag ska trassla till det så pass att jag förlorar mitt hyreskontrakt här i Huset. Jag är nämligen bra på det, att trassla till det, ordentligt. Min kropp vibrerar och behöver en urladdning men jag vet inte hur jag ska göra det utan Förtärarens verktyg så det verkar som om han vinner även denna kamp.

Forgive me Father for i must sin.....

Presentation av de 5 skepnader som styr mitt liv och deras samarbete....

Nr:1 Mr X; Han är någonstans mellan 60 och 80 år. Han står för ordningen, katalogiseringen och han definierar verkligheten både utom och inom mig. Det är också han som talar om när det är tillräckligt illa för att få be om hjälp. Illustrativt tillåter han att jag åker till sjukhus om jag brutit ett finger för att få det gipsat men efter det när gipset är på så är det inget mer med det. Är det inte synligt finns det inte, är det inte definierat av Mr X har det inget namn och kan då inte få finnas. Han definierar även smärtgränsen både den fysiska och psykiska. Jag vet inte riktigt var de går, hittintills har han bara förmedlat att ännu är det inte tillräckligt för att jag skall få tillåtelse att säga att det gör ont, att det sliter i min kropp och själ.

Nr:2 KOSTYMNISSEN; Han är någonstans mellan 25 och 35 år. Han står för de orala otrevligheterna. Det är han som talar om för mig när jag är patetisk, tjatig och jävligt banal. Hans svada sätter i gång så fort jag sagt till någon av de kollektivanställda proletärerna att "Fan jag mår inte bra", det gör psykiskt ont. Då kommer det; varför sa du så...fattar du inte att de börjar bli jävligt less på ditt malande, banala, tjatiga .....Här kommer även Mr X in och talar om för mig att det är inte tillräckligt, du mår inte tillräckligt dåligt för att få säga det, än mindre ta upp tid och plats. Mr X:s definition på att må tillräckligt dåligt psykiskt är när man är totalt lamslagen av ångest samt uppskurna handleder. Innan dess, en fis i rymden.

Nr:3 FÖRTÄRAREN; Han är någonstans mellan 45 och 55 år. Han är svår att definiera, göra begriplig för omvärlden, han är totalt obegriplig för världen utanför mig, obegriplig och oförståerlig då han står för en enorm kraft till förgörelse och det är dit han vill. Det är endast dit han vill, till explosionen, smällen med stort S, kraschen med stort K och han längtar efter frigörelse av de enorma krafter som skulle frigöras vid ett sådant tillfälle. För att göra det mer åskådligt och begripligt så tänk detta tankeexperiment; Du ligger under vatten fastbunden och du har fått ett sugrör att andas i. Detta är den enda syrekällan. Tänk dig då när du lyckats ta dig loss och bryter vattenytan och kan ta det första skälvande andetaget. Kan du känna kraften, euforin i just detta ögonblick, hur varenda nerv i din kropp vibrerar. Dit vill Förtäraren. Han brottas även han med Mr X som säger att det ännu inte är tillräckligt varför Förtäraren måste köra tåget ännu längre, längre fram mot gränsen där vi inte har ett dugg att säga till om när vi väl passerat den.

Nr 4: YNGLINGEN; Han är någonstans mellan 11 och 13 år. Han är den tyste som iaktar, lyssnar på de andra och som kommer fram när Förtäraren drivit det till en gräns där Mr X har gett sin tillåtelse för att det är tillräckligt. Han som säger Hysch...det räcker nu, kom tillbaka, vila en stund, andas en stund. När jag väl gjort detta försvinnner han i surret av de andra igen. Och så börjar det om ........ännu ett varv....

Nr 5; DEN MAN INTE FÅR NÄMNA VID NAMN; Odefinierbar ålder, alla åldrar eller ingen. Han är furiern, tillhör ej den tystlåtna typen utan skulle gärna hålla låda hela tiden om jag inte tvingar honom att vara tyst. Detta gör jag genom att helt enkelt undvika honom och vara oerhört försiktig med vad jag säger och tänker. Det är han som står på linjen mellan liv och död och härbärgerar dödsångesten så länge jag inte stör honom. Den man inte får nämna vid namn har ingen relation med de andra, han accepterar Mr X endast på grund av att han är den enda som är värdig att förhandla och köpslå med. Om Den man inte får nämna vid namn vaknar till liv kan jag förvänta mig en veckas argumentation, förhandling och köpslående för att få honom att bli tyst.

Jag har härmed presenterat mitt Persona Galleria där det i min hjärna finns en autobahn där de alla kör i 180 km/h för att vara den härskande som styr min kropp och själ. Jag har i dag fått lite arbetsuppgifter för att stilla mitt huvud och jag skall måla om ett rum. Passar mig som handen i handsken. Skall nu återgå till maskerande av dörrlister. See you in the dawn..

Huset och dess invånare....

För att göra min tillvaro mer åskådlig för eventuella läsare väljer jag att namnge min nuvarande placering och boende som Huset. Huset har, förutom mig, fler invånare som jag mer eller mindre interagerar med och jag tänkte i detta inlägg presentera de jag frotterar mig mest med; Mössan; en 19-årig söt tjej som vill alla väl ( förutom sin huskamrat som hon fantiserar ut olika möjliga avrättningsmetoder för), Rave; en lätt förvirrad 36-årig man som liksom jag är tv/dataspelsfantast. Graffiti,: en soft yngling som tror på ondskan och även han en spelfantast, Resenären; en mogen man på 46 år som är filmoman (han har sett så mycket flim att han inte kommer i håg om han sett en film eller ej vilket resulterar i att han både köper och hyr flimer han redan sett) och har rest i världen under flera år, The English; närmare 40 än 30 år, mannen som är helt överj-lig på biljard, Niceone; Ung (under 30), trevlig, snygg och ung..., Flickan och rollerna: Ung genomtrevlig tjej som ofta hamnar i konflikt med sina gastar.

Det finns fler invånare som kommer att gästa denna blogg men jag tror jag har nämnt de mest centrala för närvarande. Det skall dock tilläggas att Huset även har kollektivanställda proletärer som går på schema där deras främsta uppgift är att se till att Husets invånare uppför sig och befinner sig på Husets tomtområde (om ingen annan överenskommelse har gjorts). Jag kommer att benämna dessa med stor bokstav.

Detta för nu....återkommer med en lägesrapport framåt natten...