Trafiksignaler och vägregler....

Har under veckor tänkt att jag ska skriva när det lägger sig, när allt lugnar ner sig och kriget svalnar men det verkar inte hända. Kriget trappas hela tiden upp och rösterna i huvudet blir allt fler och paranoian, tvångstankarna samt tvångshandlingarna knackar på dörren hela tiden. Trycket är så högt att jag undrar om Stroken kommer anfalla hjärtat eller hjärnan först och jag tycker att jag i veckor gått och vrålat men det verkar inte vara någon som hör vad jag säger. En av de Väldigt Kloka sade mig att jag tänker i stora bokstäver men säger väldigt små och kanske är det så. Jag vet bara att jag befinner mig i en femvägskorsning och det verkar inte finnas några fungerande trafiksignaler. När jag står där fullständigt oskyddad och viftar med vägverkets regelbok och försöker förklara vad som kan hända och vad som kan göras för att minska olycksstatistiken känns det som ingen vill lyssna, får jag svaret att den gröna Saaben kommer att svänga in på bensinstationen för att tanka så den kommer inte orsaka någon olycka. Kvar står jag och och kippar efter luft och undrar varför ingen annan vill se de andra 342 bilarna som var för sig kan orsaka en singelolycka eller en seriekrock... Nä, de andra 342 är tydligen inte viktiga, blir inte viktiga förrän olyckan skett och man måste fatta panikbeslut.

Kanske är en av mina största diagnoser H.Ö.G. Jag är för högpresterande, har för hög impulskontroll, är för högfungerande, har för hög analysförmåga, för hög sensivitet för min omgivning, för hög informationsabsorbering.  Jag märker nu att självcensureringen vaknar och orden börjar falla bort, alla ord som inte är exakt det jag menar och alla ord som på minsta lilla vis skulle kunna beslå mig med ett uns osanning och det blir blankt, plötsligt finns inget viktigt kvar att skriva. Jag håller på att ge upp, jag vet verkligen inte vad jag kan göra mer för att få mitt liv att gå ihop utan att ödelägga det än mer. Mina celler arbetar dag och natt för att finna strategier för överlevnad men av någon jävla anledning stöter jag på patrull hela tiden, det är alltid någon förbannad ritning som fattas så det går aldrig att göra en klar plan och jag bryts sakterliga ner. Meningslösheten växer och jag tänker att jag egentligen borde fatta flera stora beslut bara för att ha någon hållpunkt. Bara för att få något att hålla mig i när tillvaron ändå verkar gå åt helvete. Man skulle lätt här kunna föreställa sig att det mest naturliga nu vore att lägga sig ner och bara strunta i allt men jag fungerar ju inte riktigt så. Mina system slår i stället på överväxeln och jag tänker att bara jag hittar gaspedalen så kör Vi, visserligen kommer det säkert att gå i 220 ända tills jag tappar kontrollen och den där obändliga sidan i mig vägrar att vika ner sig så visst, det är med livet som insats men jag vet inte vad annat jag kan göra. Och nu kräks jag på mig själv för min ömklighet....

Jag vet inte längre vad som är sanning, vad som är den verkliga verkligheten för uppenbarligen lever jag inte i samma realtid som alla andra. Jag drabbas allt oftare av en känsla av att mitt sinne knuffas in i parallella dimensioner, andra rymder där jag måste tala med mig själv högt som exempelvis; Detta är ett tangentbord, det är svart, det finns under mina fingrar och tangenterna böjer sig för mina fingertoppar, detta är ett tangentbord som är ett tangentbord  som är ett tangentbord....för att komma tillbaka här och nu. Eller så kan jag fastna och läsa samma mening om och om igen högt tills jag märker att informationen går hela vägen in i huvudet och jag är tillbaka. Som jag sagt tidigare så är de många därinne i huvudet och Alla vill vara med och bestämma, alla kräver svar. Vid minsta osäkerhet blir de tjuriga och ifrågasätter tills jag kan bringa dem ovedersägliga fakta. Det är de som pumpar in syre och röjer mark för den Paranoide. Den där som säger att;
- Vänta nu lite här...den där chokladbiten du just stoppade in i munnen låg inte den på skrivbordet förut?
-Jo...men den låg i pappret...
- Men den var öppnad?
-Ja.
-Och du har haft fönstret öppet?
-Ja...?
-Och har du någon koll på vad som kom med syret in?
-Nä men jag andas ju in det så vad skulle problemet vara?
- Den var inte försluten, kan du svära på att det inte kan ha skett någon reaktion med chokladen?
- Nä men vad skulle kunna ha hänt?
- Vet inte, vet du? Kan du bevisa för mig att inget hänt?
-Nä....
-Så....
Så Naturligtvis, för att slippa denna idiotkonversation som jag inte kan vinna spottar jag ut chokladbiten och sköljer ur munnen. Jag fattar väl att detta är idioti men han har en poäng som är glasklar i sin grymhet. Jag kan inte motbevisa det. Möjligheten finns ju, det är ju faktiskt möjligt att någon medfaren själ har förgiftat drickan jag köpte i affären och om jag inte är 100 % säker på att jag bröt förpackningen så är det bara att hälla ut den. Sannolikheten kanske inte är så stor Men,...det är ju trots allt möjligt.....

Det får räcka så, det är ännu en ny dag och jag ska försöka lägga en strategi så jag håller även denna dag utan att krevera, brisera eller få oönskade utbrott.