Despair....

Det pågår ett vilt slagsmål mellan orden nu. Orden som vill bli sagda, orden som gömmer sig, orden som skaver och orden som är så förbannat otillräckliga, som inte lyckas formulera det jag vill, behöver ha sagt. Alla mina resonemang faller på att orden förmedlar något annat än det jag vill ha sagt, vill beskriva.

Tvivlet är så starkt nu men jag lyckas inte förmedla mig utan hamnar hela tiden i ordfällor som gör att jag inte får fram den avskalade centrala och för närvarande den oerhört existentiella frågan som plågar mig. Jag vill att någon skall förklara för mig, påvisa vad det är som gör att De Kloka och den Gode Terapeuten har rätt . Här uppstår en ordkonflikt i motsatsförhållandet rätt eller fel men det är inte det jag menar när jag använder ordet rätt. Det jag vill är att någon skall förklara för mig att Deras sanning är sann. Här uppstår motsatsförhållandet sant eller falskt men det är inte heller det jag är ute efter när jag använder ordet sanning.

Den Gode Terapeuten uttryckte häromdagen " Jag vet inte vad det är du förväntar dig ska hända". Förväntan och förväntan. Jag förväntar mig inte, jag har lärt mig att inte förvänta samtidigt som jag förväntar mig något annat än detta. Jag känner egentligen att det inte är speciellt rättvist att fråga vad jag förväntar mig för det är inte jag som har skapat denna eventuella förväntan. Den är uppbyggd på, har sin grund i att De Kloka samt den Gode Teapeuten hävdar att det finns något annat. Jag tänker att detta egentligen borde vara ett bevis på en viss tillit. Jag hör vad de säger och jag tror på det de säger till den omfattning att jag faktiskt kan införliva det och våga tro på att det finns utrymme för förändring men ordet Förväntan får mig att skygga. När jag får frågan "Vad förväntar du dig" reagerar mitt psyke och min kropp med en omedelbar känsla som säger mig att jag gjort något fel. Ordet förväntan blir här samma sak som krav, att om jag förväntar mig så kräver jag och hela min existens är grundmurad på tesen att vad har väl jag för rätt att kräva? Vad skulle göra mig förmer så att jag skulle ha rätten att förvänta mig, kräva något av någon annan individ eller överhuvudtaget av livet?

Jag inser att jag är en ordens mästare och att språket har blivit ett effektivt vapen både när det gäller försvar och anfall i min kamp om livet. Jag förstår detta och vill utmana mig själv att ta mig bakom orden. De Kloka samt den Gode Terapeuten och Ställföreträdaren har erbjudit mig att få tid för avslappning vilket jag har tagit emot. Det har även kommit till min kännedom att Ställföreträdaren behärskar hypnos och i min kamp att utmana mig själv har jag frågat Ställföreträdaren om det skulle vara ett möjligt arbetssätt i mitt sökande efter mig själv. Ställföreträdaren har sagt mig att det visst skulle vara möjligt men att detta kräver att jag själv vill, jag ska inte göra det om jag inte vill/kan/vågar/... Jag ställer mig inte dessa frågor då jag inte vill finna några argument som skulle lura mig att avstå eftersom detta skulle motverka hela mitt syfte med att utmana mig själv, så jag har sagt ja till att försöka. Den första övning vi gjorde var att jag skulle tänka mig en blomma som jag vidare skulle utveckla mer ingående samt tänka mig dess omgivningar. Jag skulle sedan till nästa gång måla en bild av denna blomma. Resultatet blev ovanstående bild. En bladväxt med en liten en liten kruka för befintligt rotsystem i ett oändligt ökenlandskap med en gassande sol som får jorden att torka ut och spricka.

Med dessa ansträngningar tycker jag att jag verkligen försöker medverka till att finna vägen till mig själv men nu börjar mitt psyke och min kropp att protestera, att värja sig. Det är något med allt detta som triggar någonting inom mig och som ifrågasätter. Man skulle nu lätt kunna tänka sig att det hela beror på att det börjar bli för jobbigt, att jag börjar komma mig själv för nära och att det är mina försvar som protesterar men jag är inte alls lika övertygad. Det uppstår i stället en vild kamp i mitt inre där mitt intellekt inte bara kan acceptera. Där mitt intellekt värjer sig och klöser ifrån. Jag kan inte försvara mig inför mig själv. Man säger mig att jag ska lyssna på mig, att jag ska lyssna inåt på vad det är jag behöver. Här blir det naturligtvis en frontalkrock. Explosiv och förödande. Mina röster fräser och klöser och ifrågasätter och bagatelliserar. Men eftersom mitt syfte är att utmana mig själv så försöker jag inte lyssna utan i stället delta vilket resulterar i att jag vid varje avslut vid dessa möten befinner mig på ett annat tåg De Visa (De Kloka, den Gode terapeuten och Ställföreträdaren). I ett logiskt resonemang, i en logisk verklighet skulle jag bara förmedla vad jag upplever och då mitt psyke protesterar skulle jag bara avstå från dessa övningar. Men jag kan som sagt inte försvara dessa beslut och då kan jag ju inte heller fatta dem. Jag drabbas istället av en obehaglig känsla av att det faktiskt är så att jag förväntar mig för mycket. Att det som händer i mig är endast det som ska hända vilket i sig skulle innebära att det inte finns något annat, något mer. Dessa resonemang får mig bara att känna mig än mer vilsen. För jag kan ju inte få fatt i, få tyst på den där gnagande rösten som säger mig att det finns något annat, att jag är mer än så här men att jag aldrig kommer att lyckas få kontakt med mitt genuina jag.

Jag påstår inte att jag skulle vara så förbannat speciell att jag inte skulle vara mottaglig för terapi eller att jag inte har några utvecklingsmöjligheter. Jag anser mig mig inte vara annorlunda mot andra människor. Jag tror mig inte ha några andra eller mer särskilda behov än vad andra människor har. Jag tror mig inte vara annorlunda eller mer svårlöst än andra människor. Det är inte det jag försöker beskriva och det är inte heller det jag försöker få svar på. För att använda bilden igen så känns det som om jag befinner mig i ett öde ökenlandskap. Man har sagt mig och all vetenskap talar för att det med största sannolikhet någon gång kommer att regna så jag väntar och väntar men allvarligt tvivel börjar härska. Jag börjar tänka att även om det nu kommer att börja regna så vet jag ju inte om det kommer att vara tillräckligt. Kommer det att komma så mycket regn att det kommer att få jorden att läka, kommer jorden att kunna läka så mycket att det finns plats för ett rotsystem att gro, kommer det regna så mycket att jorden kommer att klara av att ge ett rotsystem näring så det kan komma att växa.

Så jag sitter där, strax till höger om min blomma och stirrar på den glödande solen och avvaktar. Söker efter något som påvisar att att faktiskt kommer att falla ett livgivande regn. I denna väntans tystnad skriker och bråkar rösterna, bombarderar, invaderar de mig. De slåss om herraväldet och vill få mig att välja sida. Ena sidan som säger att om det nu skulle regna får jag vara snabb så att jag hinner sluka de allra nödvändigaste dropparna innan det upphör. Det är kring dessa droppar jag får bygga min tillvaro, det är dessa droppar jag får förhålla mig till och utifrån detta redigera behov och krav. Den andra sidan som säger att det faktiskt är möjligt, att det finns belägg för att det skulle kunna komma ett skyfall som skulle kunna ge både min blomma och jorden mycket mer än bara det allra nödvändigaste. Ingen av dem lyckas dock övertyga mig vilket gör att jag sitter däremellan och väntar, avvaktar och förhåller mig....

RESULTAT...

Vännen N frågade mig häromdagen om jag har fått skrivkramp och jag svarade att jag låg i startgroparna, att jag laddade upp för ett nytt inlägg. De här uppehållen i bloggen gör mig oerhört frustrerad. Jag tänker varje dag att jag ska sätta mig vid bokstavsbrädan och skriva men av någon fullständigt outgrundlig anledning kommer jag mig inte för. Jag har därför ägnat dessa dagar till att fundera över vad det är som gör att jag inte klarar av att skriva. Det är ju inte så att det är en skrivkramp där det är blankt i huvudet utan jag vet precis vad jag borde, behöver skriva om men som jag istället går omvägar kring för att slippa.

De Kloka påtalar ofta för mig att jag inte behöver LÖSA saker, jag måste inte ha färdiga resultat för allting. Jag tror att jag beskrivit det tidigare det här med att min hjärna hela tiden räknar ut, kalkylerar och skissar upp alternativa lösningar. Det som händer vid en så enkel fråga som "Hur mår du?" Hjärnan registrerar blixtsnabbt vem det är som frågar, vilket humör människan verkar vara på, vilket tidsutrymme människan har och vilket svar som är lämpligast för tillfället samt att jag även kalkylerar upp eventuella följdfrågor och färdiga svar. Jag har kommit fram till att detta även gäller mitt skrivande, jag vill att det ska finnas ett färdigt resultat innan jag sätter mig och skriver. Jag har även kommit fram till att detta är fullständigt befängt och för att trotsa systemen tvingar jag mig nu att skriva. Detta låter säker stelt, kallt, opersonligt och fullständigt livlöst där ingenting förefaller vara äkta utan bara något konstruerat. Jag vill därför påpeka att allt som jag skriver är äkta, att allt detta är det som rör sig i mig men att det är dessa absurda system som går på autopilot som styr mig. Jag försöker dock hela tiden finna kryphål för att gå förbi dem. Det är väl det som gör att det är en ständig konflikt i min hjärna, om jag bara skulle låta mina försvar och min historia styra mig skulle jag väl inte behöva fundera så mycket utan bara förhålla mig. En annan sak som också påverkar mitt skrivande är att när jag väl börjar skriva så hittar jag så många trådändar som jag vill nysta upp men jag måste ju hålla en viss struktur i mina inlägg annars protesterar min hjärna mot oordning.

Så vad pågår just nu? Det är en väntan och jag inser att jag även här väntar på ett resultat. Jag väntar på att mina försvar ska krackelera, vittra sönder och falla men det händer inte så mycket, inte ett förbannade dugg är väl en mer korrekt beskrivning. Detta gör mig oerhört frustrerad då jag för närvarande inte förstår ett dugg. Jag kan banne mig inte begripa hur det överhuvudtaget är möjligt att jag skall finna en annan nivå i mitt själsliv. Detta gör även att jag funderar över i fall det finns något mer, några andra dimensioner i mitt själsliv eller om denna väntan är obefogad. De Kloka och Den Gode Terapeuten ler bara tålmodigt och uttrycker med full och fast övertygelse att detta tillstånd är fullt naturligt och att det kommer att hända, nycklarna till mina sjutillhållarlås kommer att hittas men att det kommer att ta tid, det måste få ta tid. Aaargh!!! Vad är det meningen att jag ska göra under denna förbannade väntan då?

Jag förstår att 40 års skapande och slipande av försvar inte rivs ner på en dag men jag tycker att jag varit tålmodig och faktiskt gett det hela mer tid men nu vill jag gärna finna några resultat. Men icke, förvirringen bara växer och min frustration får än mer näring. Jag försöker utmana mitt intellekt med att leta och finna frågorna som kan få försvarens grundvalar att darra lite men det är så svårt. Ibland tycker jag mig ana och kan nästan nagla fast en frågeställning men de glider undan, upplöses som dis när jag närmar mig. Jag tycker att jag är redo, att jag har full förståelse för vad som kan komma, att jag inser att det med stor sannolikhet kommer att bli riktigt jobbigt men...trots detta Intet, inte ett förbannade dugg och som sagt, jag undrar om detta är sant. Är detta verkligt eller är det bara en chimär?

När det gäller detta jagande av frågor är det trots detta en fråga som spökar för mig och det är frågan "Vad händer om jag landar, om jag verkligen sätter ner foten"? I den dimension som jag nu befinner mig i när det gäller min jakt på mig själv tryter mitt ordförråd och i stället för ord är det bilder som blixtrar förbi på näthinnan. Jag tycker att jag har landat här, jag har tillåtit mitt sinne att acceptera det De Kloka och Den Gode Terapeuten förmedlar, att jag är i stort och nödvändigt behov och att detta inte är något jag kan lösa själv. Trots detta är det något som säger mig att det inte är hela sanningen. Det är ändå något i mig som ihärdigt frågar "Vad händer om du sätter ner foten"? För att försöka beskriva detta tillstånd är det som om jag med hela mitt väsen svävar cirka en decimeter över marken, grunden, tillvaron, livet...Det är som om jag och allt det andra är som två såpbubblor som accepterar varandras närhet men om de möts upplöses de. Jag ser bildsekvenser med en liten fot som sträcker sig ner mot grunden men i samma ögonblick som tårna nuddar så eroderar marken. Dessa bilder får något i mig att hissna och jag kan inte följa bilderna längre än hit, här upplöses de och det som blir kvar är en fråga som jag inte förstår var den kommer ifrån. En fråga som mitt intellekt på något sätt inte kan acceptera. Mitt förstånd säger ju att jag är redo för mitt känslolivs utmaning så vad kommer den där rösten ifrån? Vem av alla röster är det som undrar vad som händer om jag landar? Vem av alla röster är det som inte har åkt på samma biljett som mitt iskalla intellekt? Vem av alla röster är det som blev lämnad kvar? Lämnad och ensam med en fråga jag inte har något begripligt eller färdigkonstruerat svar på. Lämnad och ensam men med en treårings envishet som inte tänker ge vika förrän den fått ett vettigt och ärligt svar.

Fragment...

Jag har under större delen av dagen känt mig fragmentiserad och mellan varje bit har det funnits en känsla av ett oerhört obehag. Har slitit som en galen för att somna en stund och lyckades sova en timme under eftermiddagen och känner nu att bitarna åter smält ihop. Smält ihop till den där välsignade, förbannade betongmuren igen. Jag vet inte om det är så bra egentligen på sikt men kan inget annat, vet inget annat sätt att förhålla mig till min omvärld.

Var igår på ett föredrag av Göran Larsson, som skrivit en bok om Skam. Han hävdar att skammen är en känsla som styr våra liv mycket mer än vad vi är medvetna om. Jag har för närvarande ingen åsikt om hans teori för jag känner att jag måste tänka igenom det lite mer och måste nog även läsa hans bok innan jag vet vad jag tycker. Det känns som om han är något på spåret men jag måste ha mer fakta innan jag kan analysera och dissekera det. Det jag i alla fall reflekterade över var att jag tänkte att; Tänk om detta hade varit en föreläsning på universitetet och jag hade varit student, så många frågor jag skulle ha ställt, hur jag hade strävat efter en livlig vetgirig diskussion. Eller, tänk om jag hade jobbat och jag genom jobbet hade deltagit i en föreläsning med honom. Vilken yrkesmässig diskussion hade jag då haft med mina arbetskamrater, ett annat perspektiv, en diskussion som införlivade min yrkesroll. Nu lyssnade jag på föredraget som obehörig, utan någon självklar roll vilket gjorde att jag inte frågade, inte strävade efter att få igång en diskussion. Det slår mig obarmhärtigt att detta är något jag är oerhört duktig på, att anta olika roller och agera utifrån det, hålla mig inom ramarna för varje roll men jag kan inte sammanblanda dem. Jag kan inte både vara student och socialsekreterare, jag kan inte vara både socialsekreterare och detta Jag som är nu.

Jag spånade lite löst häromdagen kring vad jag skulle kunna företa mig för att utmana, stimulera mitt intellekt under tiden jag är här i Huset. I stora staden finns massor av möjligheter, från studiecirklar med afrikansk dans till att läsa på distans mot universitetet. Det finns massor som skulle roa och stimulera mig men, åter detta eviga MEN, jag vet inte hur jag ska få ihop det i mitt huvud, i min verklighet. Ni förstår, jag har fullt upp med att försöka begripa vad det är jag egentligen gör här och försöker uppskatta värdet av det eventuella behov som föreligger för att vara här. För detta måste jag ha De Kloka samt Den Gode Terapeuten som påtalar vikten av att jag gör detta och att jag är i behov, att det är fullkomligt legitimt för mig att vara här. Om jag nu ger mig ut och förströr mig med något i stora staden, vilket jag vet att jag skulle klara alldeles utmärkt, blir detta en värdemätare, en indikator på vilket behov som egentligen föreligger. Så eftersom jag klarar mig alldeles utmärkt hur kan det då föreligga andra behov, ett så stort behov av hjälp som andra säger sig veta att jag har?

En hemsnickrad teori från nattens filosofering med utgångspunkt; Om ett träd faller i skogen och ingen hör det, blir det då något ljud? Vi har ju samtalat en del om detta med spegling och jag börjar så smått inse vidden av det behov jag har av att bli speglad, att jag på något sätt inte existerar om jag inte blir mött. Att jag på något sätt inte är levande, en person, så länge ingen ser mig. Detta gör att jag funderar över hur det då har varit för mig genom livet. Om jag nu inte blivit speglad, mött och bekräftad i olika känslolägen, i olika situationer, finns då känslan? Kan känslan existera utan att ha blivit formulerad? Jag menar, om jag nu cyklar omkull och slår mig sönder och samman men ingen bemöter det, ingen säger Oj, hur gick det, ta det försiktigt, hur känns det? Istället sitter jag där och ser att jag fått skrubbsår och konstaterar att Aj, det svider. Då blir väl den stora cykelolyckan något som egentligen minimieras till den där gången jag cyklade omkull och fick lite skrubbsår, eller? Det jag vill komma fram till är, att tänk om det är så att det inte finns några stora känslor i mig som behöver få utlopp, tänk om mitt inre i allra högsta grad är något alldeles ordinärt, alldeles vanligt och inga trauman att tala om, VAD gör jag då här? Finns det då någon som helst möjlighet till förändring? Jag kanske inte är mer än så här och jag råkade födas med ett ganska obetydligt behov av att känna, jag råkade kanske i stället födas med en analytiskt konsekvenstänkande som konstaterar i stället för att känna?

För övrigt har jag under dagen även konstaterat att jag i hög fart försöker avverka Den ene Kloke efter den andre i en desperat irritation där de får klä skott för okända, ologiska och helt ogrundade, odefinierbara känslor. Allt detta sker naturligtvis endast i mitt huvud så de har nog ingen aning om hur irriterad och smått arg jag är för ingenting de gör. De gör ju nämligen ingenting utan det är bara jag, mitt kaotiska inre som finner situationer som triggar mig och gör mig än mer irriterad och frustrerad. Och så kommer rösterna...Om du verkligen tyckte om dem skulle du inte känna som du gör så då är de inte så betydelsefulla som du trott. Om de nu inte är betydelsefulla vem ska du då lita på? Hur ska du kunna ta dig vidare från här om de inte finns, och...du vet väl....denna tid är kalenderbunden och har ingenting med dig och din utveckling att göra så....eftersom du nu inte verkar tycka om , inte litar på och det ändå kan ta slut i morgon så....vad är det du gör här egentligen, Vad är det du hoppas på? Vad i hela friden är det du tror dig kunna uppnå?

Jaha....

Och, hur var det nu då? Varför skulle jag inte berusa mig till galenskap och få möjlighet att tömma huvud och kropp på oidentifierad frustration. Frustration som jag inte kan förstå vilket syfte den har. Jag har under denna vecka varit otroligt frustrerad och jag kan nästan, men inte helt och hållet, påstå att jag till och men blivit smått arg. Problemet är att jag blir så vansinnigt irriterad på absolut ingenting, det är saker som inte står i proportion till min irritation. Detta gör att jag får än mer svårt att uttrycka den för den känns så icke konstruktiv.

Jag försöker för närvarande förstå min verklighet. Jag är så otroligt trött på mig själv och mitt förbannade navelskåderi. Häromkvällen kom jag på mig själv med att tänka "att gode gud, gör så att den Kloke inte kommer och frågar hur det är, för jag vet inte vilket svar jag ska leverera för att undvika att se avsmaken i dennes ögon". På något plan förstår jag att detta är en orealistisk rädsla men jag kan inte hjälpa att den finns där. Jag har börjat med en ny strategi när det gäller kontakt med mina medmänniskor. Jag börjar undvika de som på något sätt betyder något för mig och agerar på de mest märkliga sätt för att inte hamna ensam med dem, med andra ord, ser till att jag inte får fokus på mig. Funkar jättebra om det inte vore för det där men....det finns ju annan annan sida hos mig som vill precis tvärtom men det kan jag inte uttrycka.

Jag förstår verkligen inte hur jag ska ta mig till nästa punkt för jag vet inte ens vilken punkt jag står på idag. Den gode Terapeuten sade mig häromdagen att det inte är ett dugg konstigt att jag inte förstår någonting just nu, att min hjärna inte får ihop ekvationerna då allt de Kloka samt den gode terapeuten står för är i total motsats till hur min verklighet är uppbyggd. Där de uttrycker att de inte begär något av mig, att de inte förväntar sig att jag ska bete mig på ett visst sätt. Detta blir komplicerat för mig eftersom jag i hela mitt liv har räknat ut vad det är människor i min omgivning velat ha av mig, vilket beteende som varit acceptabelt och på så sätt varit som en kameleont. Här vill de bara att jag ska vara jag och att det som är jag är helt acceptabelt. Nä, en gåta är det och jag kan inte förstå hur jag ska lösa den. På något sätt är det som att ha svaret men att inte ha rätt fråga till svaret och jag vet inte var jag ska hitta frågan.

Det kan ju vara så att den där frågan sitter där inne i mig någonstans men att jag måste ta mig dit och även få mod och stöd till att våga ställa frågan. Jag vet bara inte var jag ska börja leta. För att illustrera mitt nuvarande tillstånd tänker jag mig att jag nu står framför alla mina försvar som hägrar sig likt Berlinmuren framför mig och jag försöker febrilt komma på hur jag ska lyckas smita igenom dem utan att bli upptäckt och infångad. Utan att någon röst anfaller mig och stoppar framfarten. Det känns, som jag tidigare nämnt, ganska tröstlöst, hopplöst och även meningslöst för jag hittar ingen öppning och jag börjar tro att försvaren är så solida, så integrerade med mitt jag att jag inte kan göra någonting åt det. Med detta följer känslan av att även min omgivning är så trött på mig att de med vämjelse har mig i sin närhet vilket i sin tur gör att rösterna i mitt huvud säger åt mig att vara tyst, det är ingen som står ut med ditt malande, ältande, gnatande, tjatande, din ynklighet.

Så....varför ska jag inte berusa mig till galenskap?

Är det i dag?

Jag tror att jag kan svara på nästan exakt när en relation, en tillhörighet, en samhörighet upphört, när bandet mellan mig och något /någon annan gått av. Jag undrar om det är i dag detta kommer att ske, är det i dag jag kommer att kliva av, distansera mig från den plattform som heter Huset?

Det som oftast brukar föregå detta är att det händer något, personen man har en relation till säger eller gör något som bara gör att jag kapar bandet eller så är det jag själv som gör eller säger saker, drar igång situationer som besudlar och gör det omöjligt att gå tillbaka. Man skulle kunna säga att jag saboterar fast jag inte riktigt kan svara på varför. Ibland tror jag att jag gör det bara för att komma ur situationen för jag vet inte annars hur jag ska kunna gå vidare, vågar inte gå vidare, vägrar att bli den som ensam står kvar. Vägrar att bli stående kvar med texten "Du får inte..." i pannan. Jag tänker mig att det är som att skriva en bok och under processen komma fram till att jag har inte mer att säga...Då är det väl bara att skriva en avslutande mening och sedan lämna.

Jag vet inte riktigt vad jag har för syfte med detta inlägg för rösterna studsar bara, ekar och vibrerar...

-Jag klipper nu, skjuter ifrån, för jag orkar inte...

-Vadå orkar inte, vad är det nu då?

-Men...du vet att stöter du bort är det ingen som kommer att anstränga sig för att titta bakom och då blir du själv....

-Men jag orkar inte, jag vill bara be alla att dra åt helvete, det räcker nu, det är ändå ingen mening...

-Du vet, det är ett förbannat ältande det där...

-Ja men helt allvarligt, jag har inte mer att säga...

-Vad i helvete förväntar du dig då? Vad fan är det du vill ha, tror du dig att någon skall kunna ge?

-Jag vet inte....men nu räcker det...det får vara som det är...

-Jaha, så du ska bara vänta på något annat nu då, låta dig förvaras i väntan på att bli utsläppt till meningslöhet...

-Ja, men här är det ju bara hopplöshet så det går väl jämnt upp...

Att stå där

med skylten Jag Är

runt halsen

medan kulorna viner

Att iklädd själens trasor

darrande vackla

medan marken mullrar

av granaternas chockvågor

Att beslagtagen

Frånskild avskild

Knäböjande kapitulera

inför inkvisitionen

Är det att leva?

Det var en gång....

För 22 år sedan var det en förvirrad ung tjej som precis nått sin myndighetsålder och som infann sig ganska så exakt samtidigt på ett behandlingshem i de västmanländska skogarna. Skulle jag måla en bild av den tjejen så skulle jag måla en tjej som var kantig och vass i formerna, en tjej som utstrålade med hela kroppen KOM INTE I NÄRHETEN samtidigt som jag skulle måla ett par stora förvirrade, frågande ögon. Ett par ögon som förtvivlat försökte förstå sin omgivning och hennes plats i tillvaron. Skulle jag beskriva henne litterärt skulle det nog bli så som jag skildrat henne i ett brev till sin mor och som utspelar sig på en låst avdelning på barn och ungdomspsykiatrin. Ett stycke av den är följande;

De upptäckte vad som dolde sig under min långärmade tröja i går kväll och de röjde igenom rummet. Tog alla glasskärvor med sig och meddelade mig att nu skulle de titta till mig med jämna mellanrum. Så nu får jag inte vara ifred på mitt rum heller. I dag har jag haft den stora äran att träffa en av ställets psykologer. Ingen höjdare direkt. Jag fick börja med att rita träd, jo du läste rätt, träd. Eftersom jag trodde att hon drev med mig stirrade jag bara på henne en lång stund innan jag förstod att kärringen var fullt allvarlig. Då ritade jag ett träd men hon tyckte att jag hade så bråttom så hon ville att jag skulle rita ett till, ett med lite frukt i kanske. Vad har du sagt till dem här egentligen, att jag är dum i huvudet eller? Du har fortfarande inte ringt föresten, skäms du? När hon var nöjd med mina träd skulle jag titta på bilder i svart och vitt som inte föreställde något. Hon ville att jag skulle tolka dem så jag drog till med en massa elände. Död, våld och sorg, ack och ve. Det var ju vad hon ville höra i alla fall och hon såg så nöjd ut så. Suck! TA MIG HÄRIFRÅN!

När jag läser detta och tänker på den tjej som slogs med verkligheten för 22 år sedan kan jag känna en viss förtvivlan och hopplöshet. Personalen på ovannämnda behandlingshem kämpade som djur för att få denna tjej att släppa garden, attityden och vara den hon var. Under tre år vistades hon på behandlingshemmet och hon slet även hon som ett djur, inte för att släppa garden eller ändra attityd utan för att försöka begripa vad det var de ville ha av henne. Vilket beteende som var acceptabelt, vilket beteende de ansåg vara sant.

Jag kan inte påstå att jag känner någon förtröstan när jag tänker på detta då det känns som om jag fortfarande efter 22 år slåss med samma oförståelse för detta med mitt jag. Jag kan se hur jag under dessa år har slipat kanter, polerat ytor, rundat hörn för att skapa mig en tillvaro, skaffat mig en universitetsutbildning, ett fast arbete och under några år även en familj. Men...var är jag i dag?... På ett behandlingshem där jag skall arbeta med mig själv med syftet att kunna bli ett med mig själv, kunna bli jag.

Det pågår en ständig konflikt mitt huvud där det i slutändan aldrig är tillräckligt. Jag ska illustrera följande händelse som i sig är en oerhört banal sak men som triggar saker i mitt inre som jag inte kan förklara. De Kloka och den gode Terapeuten försöker få mig förstå att jag har behov och att jag måste låta dessa komma fram. Jag måste inte lösa eller klara allting själv utan kan ta hjälp från min omgivning. Jag har därför tvingat mig själv att blotta mig och säga "jag behöver" när det gäller kontakt med sjuk- och tandvård. Jag kan klara detta alldeles själv med glans men har en historia med mig som gör att jag tycker att det är så förbannat jobbigt. Därför valde jag detta som ett oerhört tydligt och konkret sätt för mig själv att illustrativt försöka uttrycka "jag behöver". Därför, när jag för någon vecka sedan kände att Aj, nu är det något som inte är som det ska med mina tänder, sade jag till De Kloka och de ordnade en tid och en Stadig följde med till tandläkaren som stöd. Det blev precis så komplicerat som jag misstänkte att det skulle bli och fick en remiss till rotspecialist. Nåväl, tanden borrades i alla fall ur och fick en provisorisk fyllning. Jag upptäckte efter ett par dagar att det var en sylvass kant på fyllningen och undrade om det var möjligt att De Kloka kunde undersöka om det fanns någon liten tid för att slipa av kanten hos tandläkaren. Detta skulle ordnas men sedan hörde jag ingenting på flera dagar och jag (Dumma mig) tänkte att asch, det funkar tills jag får tid hos specialisten. Men...i går morse klockan 08.00 blev jag väckt med utropet "Du skall vara hos tandläkaren om en timme". VA???? Jag svarade omedelbart, I HELVETE HELLER! Åh, ett så icke konstruktivt uttalande...

I detta ögonblick händer det massor av saker, väcks det saker inom mig som jag inte har ord för. Just för att det var morgon och jag blev väckt med detta besked gjorde att mina röster inte vaknat helt och hållet utan min kropp reagerade fortfarande instinktivt. Min instinkt sa ALDRIG, INTE EN CHANS! Den personal som väckte mig och skulle följa med är inte en av dem som jag känner något förtroende för och jag skulle aldrig släppa denne i närheten av mig, mitt jag.

Hade jag fått detta besked så snart inpå under eftermiddagen i stället hade jag aldrig agerat så tydligt och jag vet faktiskt inte vilket beslut jag hade tagit. För...Rösten i mitt huvud säger mig att jag visst hade kunnat åkt till tandläkaren utan problem och gjort precis vad de nu hade velat göra med mina tänder, oavsett stöd eller ej. Jag har ju gjort det förr så det kan jag, bit ihop, stäng av och kom igen. Rösten säger mig även att hela mitt agerande är så trivialt och att jag är patetisk som bara söker uppmärksamhet på ett banalt sätt. Jag åkte inte till tandläkaren trots att jag fick beskedet att besöket skulle faktureras även om jag inte åkte... OCH...DRA ÅT HELVETE. Sedan kom den personal som hade bokat tiden och undrade om jag inte fått veta något tidigare. Nä, jag hade ju inte det och jag förmedlade då även att jag inte åker, inte riskerar att åka i väg med någon som jag inte känner stöd av till vare sig tandläkare eller specialister. Jag fick då svaret att det var ju inte Personalen som skulle göra rotfyllningen....

Vad är det då så händer i mig? Det är två sidor som slåss. Den ena sidan som säger att Okej, nu genomför vi det här själva, vi struntar i något stöd och den andra som säger att jag skulle ju prova, jag skulle ju våga ta stöd från min omgivning. Problemet är att dessa två sidor inte kan mötas. Uttalandet att "det är ju inte XX som ska rotfylla" gör att jag inte känner att jag blir tagen på allvar, att det hela bara sköts med vänsterhanden. VARFÖR ska jag då uttrycka ett behov? Vad ska jag göra för att omgivningen skall förstå att det är i allra högsta grad jävligt allvarligt för mig? Spika upp anslag på väggen? Eftersom jag nu har uttryckt "Jag behöver" och det blir en sådan situation som nu uppstod talar rösterna om för mig att "Där ser Du, det är inte tillräckligt. De anser inte att ditt behov är tillräckligt för att behöva tillgodoses". Och i min mage sitter det lilla analytiska barnet och mumlar, muttrar och förbannar....

Dumma dumma dig som trodde något annat....

Att rasa....

Det är något med detta som fascinerar mig, när människor rasar ut, agerar ut, kastar ut hela sin frustration, förtvivlan och ensamhet. Jag skulle så gärna vilja göra det, explodera, för att illustrera mitt inre och göra det synligt. Jag vill samtidigt inte känna, uppleva den förtvivlan som måste ligga som grund för en sådan explosion. I min hjärna ligger skalan på måttstocken för att få agera ut på detta sätt vid besked om döden, att någon i ens omgivning har dött eller att man själv får en dödsdom. Detta vill jag naturligtvis inte uppleva.

Jag sade till till den gode Terapeuten häromdagen att jag skulle vilja bli riktigt så där galet förbannad och han sade mig, "Varför blir du inte det då?" Jag svarade då att jag inte kan komma på någon anledning till att jag skulle få bli förbannad och han svarade då "Du har hundra gånger fler anledningar än vad du kan fantisera om"...Vad svarar man på det? Jag känner mig frustrerad i terapin, jag förstår för närvarande inte om det händer något av värde i sessionerna och jag föreslog den gode Terapeuten att han, bildligt talat, skulle trycka upp mig i ett hörn och pressa, pressa och pressa tills jag inte kunde komma undan längre, tills han verkligen mötte den som är jag längst där inne.

Jag känner mig för närvarande otroligt kluven där jag känner att jag måste förstå min historia för att kunna gå vidare, utvecklas, samtidigt som jag inte finner den känslomässiga kontakt som krävs för att jag ska kunna förstå. Jag snubblar hela tiden på något som jag tror är viktigt men jag kan inte fånga det. Vi talar ganska mycket om omsorg, hur viktigt det är för barn att få omsorg och vad omsorg är för något. Jag hör att jag har levt i en miljö där det var en stor omsorgsbrist, en fientlig miljö där jag egentligen inte hade någon plats. Jag hör men kan inte förstå, kan inte införliva detta, det klickar inte någonstans men jag måste ju tro på att de har kunskap och kompetens nog att kunna uttrycka detta. Någonstans i mitt bakhuvud säger mig en röst att det var absolut förbjudet att visa att jag på något sätt fick omsorg från något annat håll än hemifrån. För att illustrera detta kan jag beskriva följande händelse. Jag var 7 eller 8 år tror jag, min mor hade inköpt stövlar med hög klack till mig vilket jag bara avskydde. Jag var dock så illa tvungen att bära dem eftersom alternativet att inte vilja inte fanns. Hur som helst, i skolan vid matsalen, vinter, smältvatten på linoleummatta, jag halkade och vrickade till foten något så förbannat. Sjuksyster lindade om men ville att man skulle vara vaksam på om det blev sämre. Jag kommer i håg att det gjorde gruvligt ont och i dag förmodar jag att det nog blev en spricka i foten. Efter skolan hos dagmamman, när det var dags att bli hämtad, tog jag av bandaget. Min dagmamma undrade varför jag gjorde detta men det kunde jag inte svara på. Det var bara en känsla. En övertygelse om att detta var inte tillåtet, jag fick absolut inte visa att jag hade bandage eller att det gjorde ont. Jag vet inte än idag varför denna övertygelse var så stark, kan inte förstå vad som föreligger denna reaktion.

Jag får associationerna till relationer där det förekommer kvinnomisshandel, stadierna med isolering och begränsat livsutrymme. Jag kan se att familjen var oerhört sluten och att där inte fanns någon som helst insyn. Men jag kan samtidigt inte se eller förstå vad det var som skulle döljas. Jag börjar se fenomen som jag inte kan förstå, jag därför inte heller kan tro att det är sant, jag kan inte få ihop det till ett sammanhang där jag ingår. Det är där jag känner att jag inte har tillgång till min historia, att jag är så skiktad och det finns ingen gemensam nämnare för de olika lagren utan varje lager har sin verklighet. Jag kan inte förstå hur det är möjligt att jag ska kunna komma i kontakt med den rädsla jag levde med, hur jag ska kunna inse hur fel allting var och jag har så svårt att acceptera att jag inte kan förstå detta, att jag inte kan räkna ut och förklara.

Så...

Så nu har jag då fyllt 40 år och jag måste säga att det har varit en mycket trevlig helg där jag känt mycket uppskattning av alla de olika skäl. Jag har införskaffat mig ett halsband från Efva Attling vilket jag har suktat efter i flera år och är nu i stället stolt ägare. Jag har även genomgått en mycket välbehövlig frisering och resultatet blev mer än godkänt. Jag har i dag ätit middag med min gode vän N och fått presenter av henne som var så där klockrena som det bara kan vara när man verkligen känner någon. Jag fick ett armband och en diktbok vilka bägge två var precis så som jag är. Den första dikten mina ögon fastnade på måste citeras och är av Claes Andersson..

"Vi blir mänskor när någon rör vid oss

Det blir en mänskas hår först när någon stryker över det med handen

Leendet blir synligt först när någon hör det

Utan vår hud har vi ingen själ

När någon rör vid oss berörs vi

Först när någon rört oss blir vi verkliga

En mänskas ansikte blir levande först när någon rört vid det med sina händer

Den oberörde berör ingen

Ingen har någonsin rört vid den som blivit oberörd

Det blir en mänska först när någon smekt henne med sina händer"

Ja...vad ska man tillägga? Det känns som om detta är en av de grundläggande saker som De Kloka försöker få mig att förstå, inse och ta in. Det som också är en mycket intressant faktor med denna dikt är att det var just denna dikt som fick vännen N att köpa boken till mig...Känner man någon så känner man någon.....Jag är glad att jag har återfunnit vännen N och jag skall verkligen lägga manken till för att upprätthålla detta bra, låta mina röster skrika sig ohörda när de vill värja mig, få mig att bli osynlig, få mig att inte våga vara närvarande.

Resan med Den Kloke M till Stockholm och eftermiddagen med gode vännen N är mycket bra motvikter till de annars så märkliga röster som gjort sig hörda. Föräldrarna, Mor och styvfader, ringde men jag valde att inte svara då jag bara inte orkar, inte detta år heller. Mor lämnade då i stället följande meddelande på telefonsvararen "Vi ville bara gratulera på födelsedagen" Klick....Far ringde och lämnade följande meddelande"Hej, det är far din, kan du ringa upp mig".... Far har även skrivit grattis på facebook samt i ett mail undrat om detta är enda sättet att nå mig.

Ja, inte vet jag men någonstans hörs en röst som säger mig att detta egentligen är ganska absurt. Här kommer de en gång om året och rör runt i min kropp och mitt psyke och det ligger någon outalad förväntning om att nu så ska jag sätta på stora charmen och neutralkonversationen så att de känner sig nöjda och glada med att ha gjort sitt åtagande på ett bra sätt. Tack men nej, jag orkar inte. Hela min kropp säger mig att jag inte ska svara på Fars mail men min hjärna säger mig att jag borde. Att jag måste göra det för hur ska jag annars kunna förvänta mig något av honom. Jag känner mig även feg som inte svarar när Föräldrarna ringer men jag får bara panik i kroppen. Jag kan inte förmå mig att svara men känner även att då får jag nöjd stå där i skamvrån, de har ju gjort sitt, så nu ligger ansvaret hos mig, skulden är nu min, bara min.

Jaja, tack och lov för De kloka och och den gode vännen N för jag känner mig mycket tillfreds med denna födelsedag, den första på mycket länge.

NEJ!

Nu ska jag ta er med ut i paradoxernas värld, min värld, där jag ska försöka åskådliggöra hur de mest triviala, enkla saker, blir helt obegripliga för mig. Avresestationen heter "jag fyller år och jag ska fylla 40 år". Jag har aldrig haft några ålderskriser överhuvudtaget så jag finner inte själva fenomenet att jag fyller 40 speciellt besvärande. Jag lider mer av att "fylla år" kris. Jag beslutade mig för att jag denna födelsedag skulle bege mig till huvudstaden för att förnöja mig under hela helgen. Jag bestämde mig även för att bege mig oavsett vad De Kloka eller den Gode Terapeuten hade för åsikt kring detta för jag tänkte att detta, detta bestämmer jag, endast jag över och jag skall genomdriva detta oavsett vilka tårar som kommer att falla.

Min planering var att på fredagen göra en krogrunda, få känna av, återetablera den känslan, på lördagen flanera och botanisera affärer och på kvällen någon kultur och god mat och sedan återvända till Huset på söndagen. Jag slängde ut några krokar till min gode vän N och vänner från livet innan det havererade och jag fick några napp vilket gjorde att jag kunde planera än mer. Av någon fullständigt outgrundlig, idiotisk, helt förbannat befängd anledning ville jag vara helt ärlig och berätta mina avsikter för De Kloka i stället för att komplicera till allting än mer med lögner och undanflykter. Detta resulterade naturligtvis i att De Kloka inte tyckte att just krogrundan var någon bra idé med den enkla förklaringen att "för Din egen skull, för Ditt eget välbefinnande är väl inte detta någon god idé". Nej, det kanske det inte är men det spelar väl för helvete ingen roll.....

Vad vill jag då uppnå med att göra denna resa? För det första vill jag känna att jag existerar utanför denna skog, detta hus, känna att jag har ett värde, att jag fortfarande existerar, har en plats i livet utanför. Jag upplever mig för närvarande som ett immigt handavtryck som försvinner så länge ingen andas på det och jag vill att min födelsedag ska göra något avtryck i världen. Jag har försökt förmedla detta till De Kloka och de har givit mig förslaget att jag skall få åka till huvudstaden med en av De Kloka, en av dem som jag har mest lit till, och få förströ en del av dagen, bara jag och Den Kloke. Med fokus på bara mig och min födelsedag.

Här blir Rösterna totalt oregerliga. Jag hör mig säga att "Ni har nog rätt, jag stannar kvar och beger mig i stället ut med en av De Kloka"....Va? Vem var det som sade det? Inte var det den person som har sitt näste i min mage och bröst i alla fall för den skriker "Ge fullkomligt fan i vad alla säger..ÅK". Du måste åka för att markera en ståndpunkt. Du måste sätta ner foten och skrika att detta är jag, jag, jag. Detta resulterar i att även den Cyniske vaknar och maler i mitt huvud att jag är patetisk, vek, velig, inte mer än en våt fläck på livskartan. Jag kan inte förstå varför jag inte bara åker, varför jag låter mig tystas och låter mig än mer försvinna, lösas upp. Det är något i mig som bara vrålar av vanmakt, fängslad och kuvad, som bara vill rasa för att markera, för att ge mig konturer igen.

Alla De Kloka är av avsikten att jag måste lära mig att säga nej, hävda min egen rätt. Jag har ju inte gjort det i mitt liv. När jag växte upp fanns inte ordet Nej med i familjens ordlista, jag utvecklade i stället en stumhet där det bara var att svälja, göra och härda ut. Detta är något som följt med mig genom livet och därför blir det paradoxalt för mig att jag nu självmant finner mig i att inte åka iväg själv. Att jag så självklart köper De Klokas argument utan någon som helst konfrontation trots att mitt inre vill något annat. Detta fenomen uppstår även när det kommer till huruvida jag äter eller inte. Jag vill bestämma själv, jag vill själv avgöra om jag ska äta eller inte men när De Kloka konfronterar mig faller jag undan igen och gör som de vill. Någonstans i mitt huvud förstår jag att De Kloka inte med god vilja kan stå bredvid och se på när jag väljer att inte äta under en längre period eller bege mig ut och berusa mig men samtidigt vill jag att de ska acceptera mitt nej.

Så, nu har jag beslutat att åka iväg med en av De Kloka och jag vill verkligen det. Jag uppskattar verkligen att detta förslag har kommit upp och jag kan se framför mig att detta kommer att vara ett minne som värmer och består. MEN...alla mina röster är inte bekväma med mina beslut. I den kakafoni som nu råder säger de följande; "För helvete, jag säger nej, det ska väl räcka, Åk själv, stuntdetsamma vad De säger, du måste åka för att formulera dig", Nä, det kanske inte är så klokt att bege sig ut, risken är väl ganska överhängande att jag gör något riktigt galet", "Så förbannat patetisk du är, hur vek du är, hur INTE du är, hur INTE du finns...." "Vad skönt det ska bli med att få åka i väg själv med just Denne Kloke" "Tänk att de ger mig flera timmars ensamtid med just Denne Kloke", "Ensamtid i flera timmar, med fokus på mig....Hjälp!! Vad ska jag göra, vad ska jag säga, hur ska jag vara?" "Undrar om just Denne Kloke vill tillbringa så mycket tid med mig, bara mig? Tänk om Hon tycker att det är jättebesvärligt? Undras hur jag ska göra tiden så bra, så lätt som möjligt för henne?" "Förbannade vekling...ge dig ut och gör en markering, en markering som gör dig synlig...vad ska det bli med dig, en odugling som inte kan stå för ett nej......:"

Rösterna hetsar upp en panikstämning i min kropp, i mitt blod, som rusar och brusar upp men den fastnar i den oändliga, eviga, stumheten. Och så börjar det om.....

Ond?

Det är väl vid det här laget konstaterat att det inte är mycket bevänt med mitt känsloliv. Det är min livshistoria som står under lupp under terapissessionerna vilket i sig leder till att jag ibland får frågorna "Vad känner du inför det du varit med om? Vad känner du inför att du faktiskt blev tvingad till det och det? Vad känner du inför det barnet som blev utsatt för det och det"? Jag börjar få en känsla av att jag egentligen är en ganska obehaglig människa för jag kan inte svara på de där frågorna. Jag hittar inga känslor varken för det jag varit med om eller för det barn jag kan se utifrån i ett vuxenperspektiv.

Jag arbetade under tre år som handläggare för barn och ungdomsutredningar. Det var tre tunga år för jag fann aldrig den där självklarheten till besluten. Jag fick arbeta med ett flertal placeringar av barn och ungdomar som på något sätt for illa. Jag fann att jag hade mycket lättare att arbeta med placeringar där barn på olika sätt var utagerande i den grad att det var fara för deras liv och utveckling. Det var påtagligt och därav mycket lättare att motivera besluten. När det gällde barn som for illa av vuxnas agerande och bristande omsorg hade jag så mycket svårare att hantera det. Jag såg i mina kollegor en beslutsamhet och en självklarhet i agerandet som jag aldrig fick. Jag kunde med logiken se och förstå beslut om placeringar när det var uppenbara omsorgsbrister som ingen tillsyn, ingen mat, ingen läkarvård etc. Jag förstod men var aldrig känslomässigt övertygad. Jag kunde aldrig relatera känslomässigt till dessa beslut. Än värre var det när omsorgsbristerna inte var uppenbara för då dök den där rösten upp som sade "Att vem är väl du att fatta sådana beslut? Vem tror du att du är som kan säga till en annan människa att du är inte en tillräckligt god förälder? Vad är en tillräckligt god förälder? Efter tre år bytte jag tjänst till handläggare för ekonomiskt bistånd och det var nog först då jag riktigt förstod hur svårt jag tyckte det hade varit. Min dåvarande sambo konstaterade redan första veckan efter att jag bytt tjänst att jag inte led av huvudvärk längre vilket jag då insåg att jag säkert haft under ett halvår.

Det jag vill konstatera med detta är att jag tycker att jag börjar framstå som en väldigt känslokall människa vilket jag finner ytterst obehagligt. Jag får en bild av att jag innerst inne inte bryr mig ett förbannat dugg om andra människors välbefinnande. Jag börjar tro att jag, mitt sanna väsen, faktiskt är en ond människa och jag vill inte vara sådan, jag vill inte låta den sidan få näring, vill inte att den ska utvecklas. Ur hennes perspektiv, kvinnan som är kall och ond, är detta en total meningslöshet. Vad i hela friden är poängen med terapi om det ändå inte bekommer mig? I slutändan spelar det väl ingen roll om jag /hon ändå kliver ut i livet och kommer vara totalt oberörd av andra människor. Då är det väl ändå omöjligt att skapa en gemenskap, en samhörighet med andra människor. Då blir väl livet en enslig ödslighet i alla fall så vad syftar då denna behandling till? Är jag överhuvudtaget mottaglig för detta så att det kan ske en förändring? Kan man med en så stark ond sida bli god? Den är den Onde som säger mig att jag bara ljuger när jag försöker tänka, framföra att jag nog inte mår så bra psykiskt. Att det inte är legitimt att säga att jag mår dåligt om det inte går att påvisa, om jag inte står på knä och kippar efter luft. Det är den Onde som dagligen frågar mig varför jag är här, varför jag ens vågar tänka tanken att hoppas på att detta är bra, att det är en mening med det här.

Angående den brinnande frustrationen säger den gode Terapeuten "Gå ut och skrik" och jag säger NEJ! Det händer något i mig när han säger så, jag vet inte vad det är men det känns som om han förolämpar mig genom att säga så. Det kan jag ju inte uttrycka, säga till honom för min logik säger mig att det finns inget i denna mening, inte i en enda stavelse, ett uns av en medveten förolämpning. Så jag håller tyst fast den där kraften bubblar i mig, den där rösten som säger att "var för fan inte nedlåtande mot mig" samtidigt som det slås upp en barriär emellan oss. Mellan Terapeuten och mig, mellan mina jag, mellan den där lilla rösten som vill tro på detta, som tror att detta är den enda vägen, som tror på att detta kan leda till ett meningsfullt liv och den Onde som fnyser föraktfullt och säger att detta är en illusion.

Knocka mig, snälla....

Vad gör man när man känner att man behöver ett uttryck som är större än vad man själv är? Min ständiga frustration är allenarådande och i högsta grad närvarande och påtaglig och jag kan för mitt liv inte begripa vad i helvete jag ska göra med den. De Kloka och den gode Terapeuten råder mig att gå och slå på sandsäcken men jag kan ju inte. Det är någonting i mig som hindrar mig från att kunna agera. Om jag ställer mig vid sandsäcken med syfte att gå loss på den är det som om det blir blankt i mitt huvud. Det är någonting i mig som faller ifrån, som försvinner, gömmer sig så fort jag ska komma till ett uttryck. Jag har en känsla i kroppen som säger mig att jag skulle vilja skicka ut varenda stol genom fönsterrutorna men jag gör ju inte det. Jag gör ingenting, jag går in på mitt rum och är foglig, tyst och sanslöst frustrerad. På något underligt sätt är det som om jag måste ha mina utbrott regisserade och redigerade. Jag måste veta varje steg, om jag nu skickar ut den där stolen genom fönstret, vad gör jag sedan och det är där det blir blankt....Vad gör jag sedan? Jag har absolut ingen aning om hur man agerar. De bilder jag ser är kopior av andra människors agerande, jag har sett andra vara utagerande och det är endast dessa beteenden jag kan relatera till. Mitt egna känslouttryck har jag inget manus till.

Jag är för närvarande i stort behov av att bli formulerad, det känns som om jag håller på att lösas upp, blir suddig i kanterna och jag kan inte förankra mig i min omgivning, hittar inget att hålla fast i. Det känns som om att det uttryck jag är i behov är det som måste ut och innan dess kan jag inte bli formulerad. Jag insåg tidigare i dag att textraderna "röster som fördömer den jag är och röster som förnekar den jag var" i allra högsta grad är aktuella just nu. Jag hittar ingen fast grund att stå på i mitt inre, det är bara gungfly hur jag än vänder och vrider på mig. Detta gör att en krypande känsla av panik kryper i kroppen och rätt som det är så suger det bara tag i magen och jag måste sätta mig i rörelse. Jag har haft en bild som hör ihop med min frustration. Bilden har funnits under flera år och det är bilden av att bröstkorgen blir uppfläkt, vidöppen, där alla känslor går rakt in i kroppen och knockar mig, där jag inte kommer undan, där jag inte kan fly. Jag kan inte komma ifrån känslan att "slå mig för fan, hårt och effektivt" så att det händer något.

Det är ett virrvarr allting. Jag kan inte bestämma mig för hur jag ska bete mig. Jag har en känsla av att jag skulle vilja be varenda människa dra åt helvete vilket gör att jag muttrar och undviker folk SAMTIDGT som jag inte vill annat än att de ska fånga in mig och formulera mig, ge mig konturer för en stund. Se mig, slå mig, krama mig. Jag inser att dessa önskningar är av den art att de inte går att tillfredsställa vilket gör att jag än mer förlorar mina konturer och min omvärld blir overklig, ogripbar och obeständig.

Jag har agerat ut vid 3 eller 4 tillfällen i mitt liv och jag har varje gång varit väldigt full och det mest intressanta med dessa tillfällen är att jag även varje gång blundade under hela utbrotten. Det första utbrottet jag kommer ihåg hade jag när jag var 18 år. Minnesbilderna är luddiga men det gick väl till ungefär följande; Jag var full och hade blivit upplockad av polisen som skjutsade hem mig. Väl hemma följde polisen med in och forslade in mig i mitt rum, med i rummet var även min Styvfader T. Väl där, i min säng, händer någonting i mitt huvud och jag börjar att slåss, vägrar att lägga mig i sängen. T frågar polisen om de trodde att det skulle fungera om han klippte till mig så att jag lugnade ner mig. Poliserna tyckte dock inte detta var någon god idé varför de slutligen satte handfängsel på mig och tog mig med ut i bilen igen. Väl i bilen fortsätter jag att trilskas vilket slutade med att en av poliserna var tvungen att lägga sig på mig för att få stopp på mig. De skjutsade mig till akuten och väl där började jag att trilskas igen vilket ledde till att det blev ambulanstransport till Mellringeklinikerna för avgiftning. Även i ambulansen fortsatte jag trilskas men där var jag fastspänd i båren så mycket trilsk blev det inte. Dagen efter remitterades jag till barn- och ungdomspsyk vilket i sig är en helt annan historia. Det jag skulle komma fram till var att jag under hela detta utagerande blundade.

Jag har kommit fram till att anledningen till att jag blundar är att när jag väl är där så kan jag inte titta, se min omgivning, för slår jag upp ögonen inträffar samma fenomen som med sandsäcken, jag faller ifrån, jag tappar bort känslan, den springer och gömmer sig någonstans och jag vet inte vart. Eftersom behovet av att få ur mig vid dessa tillfällen har varit så stort har jag istället valt att blunda tills det rasat klart i kroppen. Det är där jag är nu, jag vill bli furiern som går lös i timmar men jag hittar inget startskott, kommer inte loss. Jag väntar och kan inte låta bli att tänka tanken att det skulle vara så skönt få berusa sig nu, att få öppna den där förbannade kanalen och bara blöda. Jag sitter här, luddig i kanterna och ett jävla tomrum utanför där jag kastar ut osäkrade handgranater men de exploderar aldrig, de bara slukas av tomrummet som om ingenting hänt. Jag får inte den där svidande käftsmällen jag behöver för att komma loss. Det är bara ludd, ludd, ludd....Aaaargh!!!!!

Ord....

Jag har under en tid beskrivit min frustration för avsaknad av ord och jag har börjat fundera på vad orden egentligen betyder för mig. Hur viktiga de är och varför de är så viktiga. Kombinationen känsla och ord, känner jag överhuvudtaget eller är det bara ord? I diskussion med De Kloka framgår att de är av åsikten att jag visst känner, annars skulle jag inte kunna skriva de texter jag skriver. När jag då hävdar att detta inte stämmer känns det som om det jag säger inte är trovärdigt. Jag kan verkligen inte, med handen på bibeln, påstå att jag känner det jag skriver. I hela min skrivandeprocess handlar det om att jag vill finna orden som beskriver ett fenomen. Jag tar ett ovanifrånperspektiv där jag försöker måla upp en bild som beskriver ett fenomen som jag tror att jag på något sätt borde uppleva, borde känna. Den matematiska strikta bilden; Jag har varit med om händelse A, i all litteratur jag läst framgår att när man varit med om händelse A brukar, är det vanligt förekommande, att reaktion B och C uppstår, i vissa fall även reaktion D beroende på hur intensiv händelse A varit. Jag försöker då måla upp reaktionerna i form av bilder, en syntes, en konklusion.

För att vara konkretisera det hela; Jag har under en längre tid dragits med en bild på min näthinna där jag är i mitt barndomsrum, i den lägenhet vi bodde fram till jag var 15 år. Jag har en känsla av att bilden inte riktigt är med sanningen överensstämmande men den har ändå naglat sig fast och det är bilden av tomhet. Jag kan vagt se möblemanget i hela lägenheten men ändå är det bilden av en kall linoleummatta som naglat sig fast, som darrar av kyla och tomrum. I bilden är lägenheten för övrigt tom på liv, det är bara jag, mitt psykiska väsen som rör sig i rummen och försöker sätta fingret på något obestämt som jag inte kommer åt. Här skulle man nu kunna tänka sig att jag borde känna något men jag kommer inte åt någon känsla. Jag känner bara att bilden måste uttryckas och det uttrycker jag, beskriver jag, som ett fenomen i form av text. Det skall här även tilläggas att den text, de ord som formuleras, även är ett verktyg för mig för att jag ska kunna åskådliggöra fenomenet för att kanske kunna förstå det, för att skapa kontakt med mitt jag. Jag har i hela mitt liv läst mycket och ibland har jag funnit författare som har haft språket, orden som naglat fast just de fenomen som jag levt med men inte kunnat uttrycka. Peter Pohl är en av de författare som gav mig explosioner av närvaro, som på sida efter sida beskrev fenomen jag aldrig haft ord för. Fenomen jag inte ens visste att jag saknade ord för innan jag läste dem och som beskrev dem så där med fingret mitt på blåmärket, smärtsamt men ändå en njutning att läsa dem. Det har hänt att jag vid ett flertal tillfällen gått in på ett bibliotek och letat upp just de där böckerna, med just de där befriande meningarna och läst om och om igen. När jag har drabbats av driften att göra detta har jag oftast befunnit i ett känsloläge där jag känt mig avtrubbad, avskild från verkligheten. När jag då har läst de där meningarna, orden, har jag på något sätt lyckats etablera en kontakt med mig själv. Jag antar att detta kan vara en typ av spegling. I de stunderna har jag på något sätt kunnat känna att jag är. Det är så märkligt för jag kan se framför mig hur jag står där mellan bokhyllorna i ett avskilt hörn och läser, försöker att etsa fast orden på min näthinna. Så fort ögonen lämnar texten smyger den andra verkligheten på och jag ser hur jag nästan tvångsmässigt läser om och om igen för att på något sätt mätta en del av mig själv, mätta såpass att jag åter en stund inte har något behov av att behöva bli formulerad.

Det är så mina texter är för mig, orden har vägts, justerats, för att varje stavelse skall vara så exakt som möjligt, för att bilden skall bli precis så avskalad, påtaglig och stilren som den är i mitt huvud. När texten är klar kan jag börja titta på den och försöka se om den förmedlar den känsla jag vill komma åt men som jag inte har orden för, att orden på något sätt skall lyckas få mig känna det jag rimligtvis borde känna. Jag tror mig börja ana att jag byggt hela min existens på orden, att orden har formulerat mig och inte tvärtom. När jag nu börjar tappa orden ställs min värld på kant, hur ska jag nu kunna hävda mitt varande? Jag har tidigare nämnt att det på något konstigt sätt känns som om jag tappat ett år och jag tror att jag på något sätt med detta har tappat orden. Det känns som om jag under detta år har använt alla ord jag har och nu vet jag inte hur jag ska gå vidare utan att upprepa mig. Jag skall i ärlighetens namn tillägga att med ordens förlust har jag även tappat ett av mina allra effektivaste vapen och försvar.

Detta påverkar naturligtvis även min terapi. Jag menar, terapi är väl uppbyggt på grundstenen kommunikation och när jag nu inte längre kan leverera ord som håller den gode Terapeuten på behörigt avstånd, vad skall jag då ta mig till? Med ordens förlust kommer bilderna men bilderna är så mycket mer känsliga än orden och därav mycket svårare att förmedla. Jag försöker vara modig, försöker att vara ärlig mot mig själv och den gode Terapeuten. Med detta menar jag, att ofta när vi sitter där och orden tryter, dyker det upp bilder och jag försöker då att fånga dem, hålla fast dem och glänta lite på dörren, namnge och bekräfta dem, högt och tillsammans med Terapeuten. Jag har upptäckt att detta är mycket mer besvärligt än vad jag föreställt mig. Jag känner mig så förbannat obeväpnad och på något sätt känns det som att det inte riktigt får plats någon mer i bilderna än mitt väsen, att risken för att bilderna skall bli förstörda, besudlade, av en annan person är så mycket större än när det gäller orden.

Dårskap

I gryningsljusets bleka skepnad

sinnen vaknar, trevar genom

den tunna väv som skimrar

på gränsen mellan dröm och dag

I tomma rum där skuggor råder

ögon vakar, söker spåren

efter något som förklarar

livet och förgängelsen

Med ljuset kommer frågorna

som nattens slöja har fördolt

men det lämnar inte några svar

Den skarpa eggen som skiljer

dårskap från vettet

föder världar och skapar röster

hos en pojke som ingen hör

Kluvna tungor tar sig makten

ordens kanter skaver, bränner

i en pojke som ingen frågar

och som inte har någon röst

I tvekamp med svekfullt sinne

pojken löser svåra gåtor

letar genom öde marker

efter något som är han

Har du tid

så ta hans hand

och res med honom

till hans eget land

Låt honom leda dig dit

Följ med honom

Var med honom

Hör hans röster

Känn hans gastar

Vill du visa vägen därifrån

Hur mår du egentligen?

Myrinvasionen har i dag bestämt sig för att erövra ytterligare delar av min kropp och har nu begett sig ner till mina lår. Jag kan, som jag tidigare sagt, inte finna ord för denna upplevelse varför det nästan blir som en overklighet. Under gårdagen nådde jag en punkt där jag tänkte att kan det inte bara slå över, kan hjärnan inte bara koppla ifrån, gå in i en psykos. Jag är helt införstådd i att psykoser inte alls är att föredra men det är behovet av att bara koppla ifrån den här världen, gå in i ett annat land, en tillvaro där jag härskar, där jag bestämmer spelreglerna.

Jag hör De Kloka och jag är helt införstådd, rent intellektuellt, att jag inte behöver ha ord på det som händer, att jag bara ska låta det hända, att orden kommer när jag är redo. Detta innebär dock inte att mina röster håller med. De vill namnge och kategorisera, förklara, illustrera, få mig att förstå. Det är ju det som blir så oerhört frustrerande för mig. Det handlar inte bara om att jag måste kunna namnge tillstånd för sakens skull, utan det är ju så att om saker och ting inte har ett namn, så finns de inte i min värld och då kan det inte uttryckas och kan det inte uttryckas finns det inte. Moment 22, det är min värld. Under gårdagskvällen, under en stund av höga vågor, vek jag ihop mig som ett N, vek och knycklade ihop så mycket som gick bara för att hålla emot, få vågorna att lägga sig. När jag låg där började en röst fråga mig varför jag låg där, ihopvikt, var situationen en sanning eller var det bara ett resultat, en illustration av den litteratur jag läst. Ett uttryck som jag stulit. Har jag någonstans läst ..."att när individen mår dåligt är det vanligt förekommande att denne kryper ihop i fosterställning"...Låg jag där som ett N fast jag egentligen inte var berättigad det? Uppfyllde jag verkligen kvoten, var vågorna tillräckligt höga för att få ligga som ett N? Jag resonerade aldrig färdigt med rösten för en av de Kloka kom förbi och förmedlade att det var dags för min"kökstjänstgöring" så jag gick och gjorde middag istället. Men det är just den här springande punkten jag vill fånga in och nagla fast. Det kokar i mig men jag uttrycker inte dess proportion, det blir därav inte synligt varför jag undrar om De Kloka verkligen förstår vad jag säger, om de överhuvudtaget hör vad jag säger, proportionerna....Och om jag inte vet om de hör, förstår, kan jag inte heller agera för jag vet inte vilken aktion som är behörig. Jag vet egentligen inte alls hur jag mår, förutom denna kokande känsla. Usch, nu känns det som om jag har tjatat om detta tillräckligt men jag vill så febrilt FÅNGA det, det där kokandet.

Har i dag gjort några test gällande min självskattning. Jag AVSKYR sådana frågeformulär. Jag har absolut inget emot att delge mitt inre men frågorna är oftast så idiotiskt utformade och man ska alltid uppskatta var någonstans man är mellan 1 och 5, mindre, lite, lite mer och så vidare.

Exempel: Händer det att du har lust att slå någon fast du inte vill det?

Detta är en egenhändigt formulerad fråga men jag vill spegla tvetydigheten. I mitt huvud lyder frågan; vill jag slå fast jag inte vill....? I min värld så vill jag slå eller så vill jag inte, inget trams däremellan. Sedan ska man dessutom uppskatta hur mycket man i så fall vill slå. Hur ska det gå till? Det beror väl helt och hållet på situationen för det är väl ingenting som är statiskt.

Jag har också oerhört svårt att uppskatta mitt jag, min värld, på en skala.

Exempel: Känner du dig oduglig? (Egenhändigt formulerad fråga)

Svarsalternativ: Inte alls, lite, ibland, mycket eller alltid???

Ja, jag känner mig oduglig men när jag sitter där med pennan i handen så far ju rösterna runt i huvudet och en röst säger mig att det är absurt och patetiskt att markera "alltid" för så förbannat synd är det inte om dig och du har ju inga skäl till att känna dig oduglig. Samtidigt som en annan röst ropar att du känner dig visst oduglig, du tycker inte att du är till någon nytta alls, vare sig för dig själv eller omvärlden. Det slutar alltid med att jag kryssar mig i alternativet "mycket" men inte helt och hållet. Så frågan är hur mycket resultatet speglar det verkliga väsen som är jag.

Jag upptäckte i förmiddags att jag i natt, eller vid 23.30, fått ett sms från min före detta C (jag måste komma på en annan benämning..) C skrev "Fan, förlåt..men ibland som just nu önskar jag så att du var här..." Jag läste det och svarade utan att ge mig något tillfälle till att reflektera....""Om du visste, om jag kunde viska Dig hur gärna jag skulle vilja vara Dig nära vissa stunder. Jag beklagar så Marys bortgång". Anledningen till att jag svarade direkt var för att jag inte skulle bli fångad av rösterna som skulle börja väga och mäta varje ord. Jag menar varje ord jag skrev fast jag är bekymrad över att jag inte såg det i natt, att det tog så lång tid innan jag svarade, att orden inte kom när hon behövde, att orden i dag bara studsar mot hennes sköld och blir meningslösa, intetsägande, oviktiga, patetiska...

Övertryck....

Huvudlös eller kroppslös, ja jag vet inte vilket av det som jag är. För närvarande är en förkylning påtaglig i min kropp och de Kloka säger "Vad bra"...Har ni hört något så vansinnigt..."vad bra"...Sensmoralen av detta uttalande är dock att De Kloka anser att det är bra att min kropp börjar känna något även om det nu råkar vara en förkylning. Jag är dock inte lika övertygad om det positiva i detta och kan inte påstå att jag känner någon större entusiasm heller utan det är mest en gnagande, irriterande känsla av att kroppen inte fungerar som den ska. Denna känsla ligger vägg i vägg med Mr dödsångest vilket innebär att jag på något sätt, utanför mig själv kan konstatera att det är en förkylning men jag kan inte införliva det i mig själv för då vaknar Mr dödsångest..."Ingen kraft i armarna, kroppen är sliten, kroppen fungerar inte som den ska"... "Hmm..är det en förkylning eller är det av allvarligare art, står livet på den sköra tråden mellan världarna?" Ja, Ni hör ju..jag har ingen ork att kämpa med honom just nu så jag låter både förkylningen och honom stå i farstun och försöker se till att de inte kommer längre.

Angående den myrinvasion som pågått i min mage håller de på fortfarande på att springa runt fast de har omgrupperat sig längre ner i magen och är så stridsberedda att det glöder. Det är en frustration som inte vill ge med sig och jag vet inte vart jag ska rikta den så jag håller emot och tar emot stötarna när det flammar upp. Det vägrar att ge med sig och i mina världar ser jag olika scenarier där glöden får utlopp genom att antingen berusa mig till dövhet eller gå loss som en furie och rensa rent, massakrera och dissikera. Men här i den riktiga världen vet jag inte hur jag ska agera, vet inte hur jag ska få utlopp för den. Den växer sig starkare och stundvis känns det som det är ett övertryck inombords som resulterar i en känsla av att nu brister något i huvudet.

I detta blir jag rastlös, kan inte hålla fokus längre än några minuter. Det här inlägget har jag skrivit på under en hel dag, tio minuter i taget. Min hjärna jobbar så fort att jag inte hinner att fånga orden, jag hör tankarna glida förbi och ibland kommer det meningar som jag känner att jag måste formulera, som är viktiga, men jag hinner inte fånga dom. Jag blir därför splittrad och känner att jag måste skriva men vet inte vad av allt som händer som jag skall beskriva. Jag har börjat med att skriva på en ny text och jag inser att själva textskrivandet är en helt egen process för sig. Oftast börjar varje skapande av en text med att jag har en bild i mitt huvud, en bild som vill säga mig något och som jag tror skulle förtjäna ord. Problemet är att jag oftast inte har en aning om vad det är jag vill säga utan varje mening är ett eget värkarbete och de kommer inte i följd utan mer som ett pussel. Jag får slipa kanter, måla om några bitar samt förkasta och göra nya bitar för att till slut sätta ihop det. Det är egentligen inte förrän texten är klar som jag vet vad jag vill förmedla och om jag har lyckats att beskriva bilden rättvist. "I tomma rum där skuggor råder, barnet leker med tysta gåtor"...Ja, där är jag nu i mitt textvärkande och jag har ingen aning om var det ska bära hän. Jag vill ju att det trots detta dunkel skall vara så klart att det förmedlar något till läsaren, att det skall beröra.

Det känns som om det är så mycket jag skulle behöva formulera just nu men det är helt omöjligt för mig att samla mig så pass. Jag tänker att jag ska försöka "tvinga mig" att skriva något varje dag så kanske jag lyckas utsortera vad det är som behöver mest uttryck just nu, Annars får jag helt enkelt skriva flera korta inlägg varje dag, bara det kommer ut ur huvudet för där är det så fullt just nu att jag inte hör mig själv.

Reaktion...

Som jag tidigare beskrivit går jag runt med en frustration i kroppen som är obeskrivlig. Det är som om det är stridsberedskap i myrornas värld och de marscherar och marscherar på mina nerver och i min mage utan rast. Mina röster försöker febrilt att finna orden som kan beskriva vad det står för och vilket uttryck det skall ha men det är fullständigt blankt i mitt huvud. Jag kan omöjligt finna orden som kan hjälpa mig att förstå vilket gör att jag inte kan åtgärda det. Jag står därför handfallen och myrorna erövrar och belägrar mina nerver. Den gode Terapeuten sade mig häromdagen att jag måste reagera, det är dags för en reaktion, känslorna måste utåt i stället för inåt. Jag hör vad han säger och någonstans långt bak i huvudet känns det som om det han säger är fullt rimligt men jag känner mig fjättrad av att inte ha orden.

Med de uteblivna orden uppstår en paradox. Jag känner dem, myrorna, men eftersom jag inte vet vad de vill, eftersom jag inte kan identifiera dem, kan jag inte fånga dem. Detta gör att jag inte heller kan sortera in dem, förpacka dem och skicka in dem i glömskans garderob. Jag kan inte heller uttrycka dem eftersom de vägrar att låta sig infångas. De glider mig genom fingrarna hela tiden, precis när jag tror att jag kan finna ett ord för dem slinker de genom minnets såll. Detta gör även att jag på något sätt blir blottad, avväpnad, vilket i sig får rösterna att rusta för krig, de befinner sig i en ständig beredskap för attack.

Jag fick i söndags ett meddelande av min kära före detta som jag lämnade hastigt men inte ett dugg lustigt. Hon skrev ordagrant; "Hej! Vet inte om det här messet kommer att betyda nåt för dig, men jag vet att du tyckte om min mamma och tvärtom, skit samma, jag vill i alla fall berätta att hon dog igår förmiddag".

Den slagserien träffade mig, jag hann varken ducka eller parera. Ja, jag tyckte om Mary. Hon var en ganska karg person, formad av ett slitsamt liv med fem barn och en före detta man som använde nävarna i stället för ord. Min före detta, C, förvarnade mig innan jag skulle träffa Mary första gången att hon var ganska burdus men att jag inte skulle bry mig om det. Jag visste även att hon inte hade accepterat någon av C:s före detta flickvänner som hon blivit presenterad för. Så, jag gjorde väl som jag brukar, fattade hennes näve i ett fast grepp och presenterade mig medan hon röt ut "Mary". Sedan satte jag mig i soffan tillsammans med henne och tittade på bingolotto. Jag förstod det inte då men C berättade för mig efteråt förundrat att jag lyckats med konsten att charmera Mary från denna första stund att hon var oerhört förtjust i mig. C kunde aldrig riktigt förstå hur jag lyckades med detta konststycke och i ärlighetens namn begriper inte jag det heller. Vi träffades inte så ofta då hon bodde i Värnamo och att ta sig dit med fyra barn på tåget var en kostnad på cirka 2000 kronor men Mary kom oftare och hälsade på oss i vardagens kaos. Vi småspråkade i telefon några gånger i veckan och det var väl så vår relation såg ut.

När jag fick beskedet började min hjärna genast att göra upp kalkyler, utvärdera relationen, väga och mäta den för att hitta en konsekvent reaktion. Jag konstaterade att det gjorde ont, det gör ont och en vettigt funtad människa skulle väl förmodligen utan invecklingar känna sorg. Ja, jag känner en förlust och ännu mer än det men jag kan åter igen inte fånga det, illustera det eller namnge det. Min hjärna arbetar på högtryck och jag kan inte få rösterna att hålla käften så att jag kan få titta på förlusten med klara ögon. Det är hela tiden något som drar förbi, distraherar och får mig att tappa fokus. Jag kan i alla fall konstatera att en viss utveckling har skett för jag fällde nog sju, åtta tårar i alla fall.

Jag tänker på hur det skulle ha varit om jag fått reda på detta på annat sätt, genom gemensam bekant eller på andra avvägar och inte direkt från C. Jag tror att jag på något sätt inte hade blivit lika drabbad då, jag hade nog lyckats förpassa in det i någon dold vrå utan att bli alltför känslomässigt berörd. Förutom beskedet att Mary gått bort tryckte C genom detta meddelande på tre ytterst ömma punkter hos mig. Punkt 1: Hon talade om att hon visste att jag tyckte om. Jag inser att jag... visst kan jag tycka om men jag gör det för mig själv. Det är ytterst känsligt för mig att någon annan vet om att jag tycker om, för då blir känslan blottad och då kan någon också förstöra, solka ner, trampa sönder känslan. Punkt 2: Att Mary tyckte om...Hon måste ju verkligen ha gjort det, på riktigt, faktiskt...eftersom C meddelar mig detta. Mary tyckte om och jag tog aldrig till mig det. Formulerade aldrig relationen till en självklarhet med beständighet. Det var bara i stunden, rösten i telefonen eller när hon var närvarande. Vågade aldrig landa i någon samhörighet. Och så den tredje punkten: Jag har svårt att förstå hur C i sin egen sorg överhuvudtaget kommer på tanken att meddela mig eftersom hon har all anledning att avsky mig med tanke på mitt uppbrott från familjen. Det är något med detta som får myrorna att leka hela havet stormar i min kropp men åter...finner inga ord..kan inte identifiera...kan inte fånga...

Jag väntar men jag vet inte vad jag väntar på. Jag sitter här vid ett tangentbord som är fullt med bokstäver och vill att orden ska formas, att meningarna skall kunna färglägga den här tomma vita ogrundade duken så att jag åter ska kunna förstå, så att jag vet hur jag skall förhålla mig till min omvärld. Nu befinner jag mig i ett absurt undantagstillstånd. Jag är här, går på min terapi och nöter på De Kloka men jag förstår inte riktigt vilken funktion jag har. Kan inte förstå hur den här pusselbiten hör ihop med livet eller hur jag ska finna någon samhörighet, tillhörighet med livet.

Shack matt...

Sedan Mr Dödsångest med högljudda protester har retirerat till sitt rum har jag befunnit mig i ett ingenmansland. Jag går runt med en frustration i kroppen som jag inte kan identifiera. Med jämna mellanrum blossar frustrationen upp ännu fler grader och de bilder jag får framför mig är att jag vrålar åt Den gode Terapeuten, har sönder något eller är otrevlig mot människor i min omgiving. Några ytterligare gradökningar gör att det känns som om jag bara vill gråta. Jag har absolut ingen aning om vad dessa känslor är uttryck för men det är så förbannat jobbigt att ha dom. Jag vet inte vad jag ska göra med dem eftersom det finns två stora felfaktorer i resonemanget vråla, gråta, ha sönder saker eller vara otrevlig. Den första felfaktorn är att jag INTE gör just detta, jag har aldrig vrålat i hela mitt liv, inte har jag sönder saker, gråter eller är jag otrevlig mot folk heller. Om man skulle leka med tankeexperimentet att jag trots detta ändå skulle göra detta inträffar felfaktor nummer Två. Nämligen, att om jag skulle göra detta måste jag ha en ytterst påtaglig konkret anledning att göra detta. Att jag måste kunna försvara min aktion med att säga att jag gjorde detta på grund av...Men det är ju det som är kruxet, jag har absolut ingen aning. Så jag försöker i ställlet hålla i hop mig och inte göra några utspel.

Ett annat tillstånd som har uppstått är att det på något vis känns som om det år som gått inte finns. Det är inte så att jag inte kan se eller förstå att det hänt saker med mig under detta år utan det är mer känslan av att... det inte finns, att jag inte har någon som helst anknytning till det år som gått. Jag hör liksom inte ihop med året som förflutit. Jag har under en veckas tid försökt att komma på hur jag skall kunna förklara för människor vad det är jag upplever och i går när jag träffade Ställföreträdaren under samtal klickade det till i huvuvdet.

Det är som om jag befinner mig på en spelplan. Under året som gått har jag spelat och lyckats ta mig i mål men nu då...? Vad ska jag göra nu då? Om jag börjar spela igen blir väl allt bara en repetion och alla andra spelare kommer att förpassa mig till perifirin och och den spelare som skall förflytta mig runt spelplanen kommer att göra det med vänsterhanden. Jag menar, vi har ju redan spelat, eller hur? Om jag inte ger mig in i spelet igen då kommer jag ju bara vara en överbliven spelpjäs som ligger kvar i asken. Den här känslan av icke tillhörighet till varken spelplan eller det år som gått gör mig alldeles förvirrad. Då spelomgången är avlutad så blir även alla relationer som jag har runt mig nollställda igen. Hur är det meningen att jag ska kunna upprätthålla dem? Finns det något att upprätthålla eller måste jag börja om igen? Börja om igen fast denna gång i skepnad av en utsliten spelpjäs.

Jag går med denna otroliga frustration i kroppen och jag vet inte om jag lyckas göra mig hörd, om det är någon som begriper vad det är jag säger och hur förbannat jobbigt det är? Även jag är nollställd, jag vet inte åt vilket håll jag ska gå eller om jag är till någon användning längre. Jag vet egentligen inte hur jag mår förutom att jag har denna enorma frustration, mår man dåligt då? Herre Gud det känns ju som om jag tappat bort mig fullständigt och jag ser ingenting framför mig vilket i sig lämnar ekon av meningslöshet i mig. Hur ska jag någonsin kunna få ett liv, ett sådan där vanligt liv som människor allmänhet har. Jag hittar ju inte ens rätt på det lilla område där Huset är beläget, jag finner inte kommunikationskanalerna till människorna runt mig och jag kan för mitt liv inte begripa varför någon skulle ha användning för en spelpjäs som har gjort sitt. Jag är ställd i shackmatt och begriper inte hur jag ska ta mig vidare. Finns det något vidare att ta sig till?

Frånvaro....

Det har varit en tid av frånvaro.... En tid av kroppslig och själslig isolering har gjort att jag inte har varit närvarande i denna verklighet, inte kunnat kunnat skriva. Jag har varit fängslad i kropp och mitt sinne. En isolering där ingenting förutom mina andetag och hjärtslag har fått dagarna att gå. Jag har åter haft sällskap av den trogne och lojala vapendragaren Mr Dödsångesten. Den utlösande orsaken till denna ångest har varit, något uttjatat just nu men...min hals. Det har varit sårigt och en känsla av att det är som en stor klump som sitter i vägen och i och med detta nästan omöjligt att svälja. Jag blev slutligen tvungen att boka en tid hos Doktorn för att göra ett påtagligt motdrag som gav lite motstånd till Mr Dödsångest och har faktiskt genomfört besöket trots stor skräck. Doktorn meddelade att det är svamp som ger dessa symptom och har ordinerat medicin i 4-6 veckor.

Detta besked borde väl förpassa Mr Dödsångest långt bak i perifirin igen men han är inte så lättlurad eller lättköpt. Han har retirerat till den grad att han inte längre är envåldshärskare i min värld men jag hör honom fnysa; svamp...eller hur...nä nä så lätt kommer du inte undan....Jag försöker nu få honom att stanna i sitt rum och inte breda ut sig samtidigt som jag hela tiden måste ha en dialog med honom så att han vet att jag inte förringar eller negligerar honom. Det är svårt att beskriva vilken makt han har, Mr dödsångest, men när han väl fått fäste och makt äter han upp allt annat. Han ockuperar varje neuron i min kropp vilket gör att ingenting i min värld blir beständigt, allt, precis allt, blir till låns vilket gör att jag stänger ner alla mina system så att jag inte skall behöva något som ändå inte är tillförlitligt. Varje sekund, varje andetag är sanktionerad av Mr Dödsångest.

Den gode Terapeuten vände upp och ner på hela begreppet dödsångest genom att fråga mig vad det är som gör att jag inte vågar tro på att jag får leva. Den frågeställningen sammanfattar en hel del gällande mitt varande. Vad är det som gör att jag inte vågar tro på att jag får leva...? Ja...det är en känsla som jag haft sedan jag var en tvärhand hög. Jag tror att så snart jag började vara medveten om världen utanför mig själv så kom vapendragaren Mr Dödsångesten. Jag tror att jag ganska snart kom till slutsatsen att allt omkring mig kunde jag mista, att allt omkring mig var för andra men inte för mig. Jag hade ingen självklar rättighet till något av detta. Jag hade ingen självklar rättighet att få leva. Detta är en tes, en slutsats, jag fortfarande lever med. Jag kan inte med handen på hjärtat säga att jag har rätt att leva. Jag kan inte se det som en självklar rättighet, om jag skulle säga det så skulle det i min värld innebära att jag skulle lida av hybris.

Detta innebär att min värld egentligen har bestått i endast i just nu, precis nu. Under många år kunde jag inte säga i morgon högt utan rädsla för att bli straffad. Jag har genom åren förstått att detta är något som ställer till det i sociala sammanhang så jag har varit tvungen att försöka finna vägar där jag kunnat delta i olika planeringar framåt utan att utmana Mr Dödsångest. När jag var i 25 årsåldern hade jag övat tillräckligt mycket för att kuna säga i morgon eller nästa vecka högt. Men nästa vecka var gränsen för hur mycket Mr Dödsångest sanktionerade.

Jag har fortfarande svårt för att se en framtid, att tänka en framtid. Jag har insett att jag har utarbetat ett väl utvecklat system där jag högt verbalt kan utrycka ett sedan, en framtid, men när jag gör det kopplar hjärnan om gatusystemet så den person som säger ordet framtid högt egentligen inte är jag utan bara den sociala gestalt jag har utvecklat. Orden blir därav inte förankrade vilket gör att jag därför inte kan straffas. Detta innebär i sin tur att jag inte kan vara närvarande själsligt utöver detta nu. Jag finns här och nu, allt utanför är bara ett ogripligt töcken, ett okänt land som jag inte har fått någon inbjudan eller sanktionerat tillstånd att få självklart tillträde till. Där endast tiden i sig kan ge tillstånd eller ej.

Tvivel...

I skuggan av ett jag
med en kropp som är trött
och en själ som haft drömmar
som tiden skavt bort

Små andetag
av lungor i glas
trevande, tyst
så det inget stör

Frusna ögon
söker eld
men lågornas vildsinta dans
lämnar ärr

Finns det en värld
full av färger
som inte har någon ram
Finns det en värld
full med sånger
där orden säger allt

Tvivlande våg
brusar upp
lämnar glödande avtryck
på min hud

Bultande puls
ett hjärta som slår
ensamt och rädd
ska det våga tro

Rädsla för liv
och dess eviga slut
ett väsen fångat och snärjt
av sig självt

Finns det en värld
full av färger
som inte har någon ram
Finns det en värld
full med sånger
där orden säger allt

Tiometerssvikten...

Tabula rasa... Jag är kan inte riktigt förstå och är oerhört förvånad över att ordet överhuvudtaget dök upp i mina drömmar. Jag menar, har ordet överhuvudtaget, någonsin använts utanför Katthult?

Jag har under de senaste dagarna kommit underfund med att De Kloka har varit sanningsenliga gällande följande två påståenden;
1: Det är förenligt med livsfara för mig om jag väljer att berusa mitt sinne och min kropp.
2. Under tiden jag varit här har jag öppnat mig mer och mer vilket gör att att jag också är mer mottaglig för vad som kan komma fram i mig själv under ett rus.

Hur har jag då kommit fram till att dessa två påståenden faktiskt är sanningsenliga? Jag måste bekänna att jag hade för avsikt att gör en Tabula Rasa i förrgår men jag genomdrev endast en Tabula. Någonstans i dimmorna insåg jag att jag var på väg att tappa konceptet fullständigt och att vad som helst kunde hända. Att jag skulle kunna utsätta mig för situationer där jag faktiskt skulle bjuda in Honom, Den man inte får nämna vid namn, till en förödande dans där han bestämde steg och takt. Av någon outgrundlig anledning gjorde jag i dimmorna ett val där jag valde att inte Rasa utan försåg mig i stället med sovplats där jag förvirrad slocknade. Den ångest och panik jag hade när hjärncellerna började klarna var av kraftigare art och det var lite svårt att att inte välja att döva sig igen. I stället köpte jag åter en bussbiljett tillbaks till Huset och, som sagt...Jag måste väl bara inse att att De Kloka har rätt, det är bara det att min hjärna skall smälta det och att det ska landa någonstans i kroppen.

Den Panik jag nu har är nog egentligen fullständigt ologisk. Paniken säger att jag ska bli satt på bar backe när som helst. Att någon när som helst skall komma och säga att; " Nu så, lilla människa, så är du klar med detta". Men...jag har ju precis börjat...Hur skall det bli då, vart ska jag ta vägen och hur är det meningen att jag ska kunna fortsätta leva? Det här är ju, rent krasst, den enda möjligheten för mig att kunna skapa mig ett liv med en grund som inte bygger på allt annat än mig själv. Jag drabbas åter av den där olustkänslan jag burit med mig hela livet, mer kraftfull än den tidigare varit. För att på något sätt försöka illustrera känslan är det som följande; Min fysiska gestalt blir som en svamp som suger in allt i omgivningen och inom mig själv. Allt runt omkring mig blir som ett dockhus där allt är placerat på sin plats och världen snurrar runt omkring utan någon notis om denna obetydliga tillvaro. För att klara av denna känsla ställer jag mig utanför min kropp och mitt huvud, tankarna fryser, en iskall barriär som inte släpper in. För att bryta denna upplevelse måsta jag snabbt distrahera, börja tala med någon om något helt taget ur luften. Finns ingen i närheten får jag tala med mig själv, högt och samtidigt sätta min kropp i rörelse. Då bryts förlamningen men den lämnar efter sig en overklighetskänsla som säger mig att detta är ogjort arbete, det har ingen som helst betydelse, inget är egentligen av betydelse för allting kan tas ifrån mig med ett fingerknäpp.

Semestrarna börjar nu att ta slut och alla de stadiga Kloka börjar komma tillbaks. Det skulle rimligtvis betyda en lättnadens suck och varmt välkomnande men inte. Jag är trulig och smått förbannad på dem hela högen. Jag har insett att jag inte har någon vana av att återuppta relationer. Jag har alltid lämnat och sedan har det inte varit mer med det. Har jag senare återsett personen har jag förpassat de känslor som hör ihop med personen till någon mörkare vrå av mitt inre. Detta gör att jag är rädd, jag tror att relationen genom avbrott på något sätt är förstörd, smutsig. Jag vet inte hur man gör, hur man fortsätter. Jag måste återerövra marken, börja om på nytt med att närma mig och det är så oerhört slitsamt. Vad säger att personerna har någon önskan om att fortsätta relationen, kanske de väljer att inte låta mig få komma nära.

Jag tror att allt detta hänger ihop, relationerna, paniken, overklighetskänslorna. Jag tror att jag nu står på trampolinen, 10 meterssvikten och där nere finns ett oändligt svart hav och jag har inte har en aning om vad som finns i det. Det som hindrar mig att hoppa är den där tröskeln längst fram, den där brandväggen som är byggd av tvivel, "kan själv", försvar och misstänksamhet. Om jag sparkar tillräckligt hårt kanske den börjar svikta lite, en liten vibration som trycker mig framåt.

Hallelujamoment...

Jag har drabbats av allergi, en allergi som vrålar i mitt inre och jag blir stridsberedd, redo för en förödande offensiv. Jag har dock vett att tygla och snärja den så att den inte får fritt utlopp. Jag har upptäckt att jag inte klarar av påståenden som; "Så är det", "Det står i boken", "Han/hon sade det, alltså är det sant". Jag vet inte varför dessa påståenden triggar mig så enormt men det är en urkraft som väcks och jag måste bita ihop för att inte gå i konfrontation. Min hjärna tillåter mig inte att gå in i diskussion eftersom att jag inte har några sakliga skäl till min reaktion. Jag kan inte leverera något som påvisar motsatsen, förutom att det kliar i hela kroppen och jag vill skrika "lägg av, Backa, kom för f-n inte i närheten". Jag får en känsla av förödelse när jag ser människor i min omgivning slukas och drabbas av hallelujamoment för teorier som utger sig för att vara den enda sanningen till människors beteenden och mående. Jag tänker nej, nej, nej, snälla, finn nyanserna annars kommer du att ramla så hårt.

Jag förstår att alla människor måste finna sin egen sanning men det känns så oerhört enkelt att bara luta sig mot en enda tro eller teori. En varningslampa tänds inom mig som säger "Du kan/får inte avsäga Dig ditt eget ansvar". Som religion; "Det är Guds mening", som AA; "Beroendet är en sjukdom som du inte kan påverka", som KBT (kognitiv beteende terapi) "Ett fel inlärt beteende som du kan sluta med bara du anstränger Dig". Vart tar sammanhanget vägen? Vart tar den komplexa verklighet som är psyket vägen? Vart tar summan av min historia och nuvarande verklighet vägen? Jag upplever det som att min verklighet ifrågasätts, att min verklighet inte tas på allvar, att min verklighet inte är sann. För att ta ett ytterst konkret exempel är detta med den terapi som jag nu genomgår. Det händer att människor i min omgivning uttrycker att "terapeuten säger, därför är det sant". Min utgångspunkt till terapi är inte att jag söker en sanning, jag söker svar, ledtrådar som förklarar, inte befäster. En anledning till min oerhört starka motvilja till "Den enda sanningen" kan vara min inrotade, inneboende tes om att det finns ingenting som är säkert.

I natt har jag drömt att jag skulle göra en Tabula rasa, ut och härja min kropp och själ och döva mitt sinne. Jag vet inte varför men tanken börjar jaga mig både natt som dag och den blir allt mer påträngande. Den Kloke L går på semester i dag och av någon anledning finner jag det ytterst besvärligt. Jag drabbas av en känsla av att vi inte kommer att ses mer, att jag kanske inte är kvar efter hennes semester. Jag vet inte varför men det är en orolig känsla som far genom venerna. Jag undrar om det kan vara så att jag i juni månad, innan semestrarna började på allvar, stängde av så att jag inte skulle sakna. Nu när alla börjar komma tillbaks börjar barriären så sakterliga lösas upp och då blir det så svårt att förhålla sig till att Kloke L går samtidigt som Ställföreträdaren också kommer att lämna. Det känns som om det nu kommer att uppstå en brott på tidslinjen där verkligheten är, för att hoppa till ett parallelt spår där vad som helst skulle kunna hända. Logiskt är detta ett ytterst dumt argument för att falla ifrån men...det är något som lurar och passar...