Avsky...

Svårt, svårare och svårast har det varit att skriva igen. Jag påbörjade detta inlägg 17 juli men lyckades aldrig att färdigställa det men väljer ändock att låta det stå kvar, utmanar mig till att låta bli deleteknappen.

...Uppenbarligen har jag för några sekunder tappat kontrollen över vad jag skrev under förra inlägget och jag tycker att det är oerhört pinsamt. Hela stycket där jag orerar om att ingen hört av sig, att ingen bryr sig ger mig kväljningar och ett starkt obehag rör sig i kroppen och jag vill bara radera, släta ut och köra en strykning med extra stärkelse. För alla rösterna säger mig att jag är småaktig, den där välkända litanian som går ut på att Vem i hela världen tror du att du är? Hur har du mage att gör dig så Märkvärdig? Varför tror du att du har någon som helst Rättighet att skylta med din ynkedom? För det är det enda du är, Ynklig och avskyvärd. Stämmorna säger mig även att jag måste ställa i ordning, var sak på sin plats och jag måste vara Rättvis och de säger att jag varit väldigt orättvis och orättfärdig, på gränsen till att ljuga när jag framställer saker så att det ser ut som om jag på något sätt skulle vara drabbad. Gud förbjude!

Jag adderar och dividerar och kommer fram till att det inte handlar om andra, de har sina legitima skäl och godkända förklaringar. Det handlar om mig och mitt agerande, min förbannade oförmåga att relatera. För allvarligt talat, det måste väl ändå vara en vetenskaplig omöjlighet att jag under hela mitt liv, i alla dessa sammanhang jag befunnit mig, alla hundratals människor som passerat, bara lyckats träffa människor som inte vill ha någon annan relation än; Ska vi ses över en kaffe? Jag är ganska övertygad om att det är jag som är den felande länken. Ändå känner jag mig lurad...

Ja, så långt kom jag då och jag är inte på långa vägar klar med mitt gnällande men jag vill kunna rättfärdiga mitt klagande, ha ett fullgott försvar redo för alla de eventuella angrepp jag kan tänkas vräka ur mig. Det är naturligtvis här där det slirar i mina synapser för hur jag än letar, söker med ljus och lykta verkar det aldrig finnas något som skulle rättfärdiga en reaktion från mig.

Ett annat liv, det är väl dit jag är tänkt att färdas och jag har ingen aning om ifall jag kommer att lyckas. Många dagar tänker jag att jag bara ska ge upp denna kamp, lägga manken till och bli som folk. Det hinder som dock uppstår i denna tankekedja är att jag ser inte att återvända, återuppta mitt liv som ingenting har hänt som ett livskraftigt alternativ längre, återgår jag till mina systems värld och verklighet kommer jag att stryka med förr eller senare. Så för närvarande skulle jag behöva en ny SAOL (svenska akademins ordlista) med alla de här orden som tillhör nya livet, ord som Vill, Önskar, Nej etc. Sedan behöver jag en talpedagog som hjälper mig att sammansätta dessa ord till meningar som exemplevis Jag vill inte, Nej, här går min gräns. Utöver det vore det väldigt bra att få en ny världsatlas och en kompass också för jag är vilse nu, så totalt yr i världen. Jag funderar även på om jag ska göra en lista på saker jag borde sluta med som exempelvis att censurera, radera och neutralisera mig i mitt skrivande. Jag försöker verkligen hålla denna regel trots att det vrålar i mitt inre att HERRE GUD MÄNNISKA, DU BORDE SKÄMMAS! Det får räcka för idag, börja på en ny tråd i morgon och kanske kan jag avsluta den där reseskildringen för den fick en ganska oväntad upplösning.

Uttryck...

Lyssnar på spökskepp med Staffan Hellstrand och Lars Winnerbäck och jag tänker att när ska jag, när kommer tidpunkten då jag ska skriva ett epos, Mitt epos som får människors hjärtan att värka, dess själar att skratta och dess ögon att tåras....Överdådigt eller hur? Jag som utger mig för att inte ha några större ambitioner här i livet än att Överleva. Och nej, jag har inga storslagna drömmar om att lyckas som författare av något slag utan det är mer den där känslan av att det sitter där, någonstans i min kropp, något som vill bli skrivet i vilken form som helst, har en trängande nöd av att finna sin exakta formulering och genom det bli fri. Men jag kan omöjligt finna någon form, kan inte hitta den där skarpa eggen jag vill ha, jag så desperat behöver.

Istället så har det gått flera dagar igen när jag inte förmått mig skriva, när avståndet till tangentbordet blir så horribelt långt och motståndet trycker över hela bröstet. Klockan är nu 21.41 och oron stegras i kroppen, av någon anledning blir tillvaron vid den här tidpunkten så oroligt olidlig. Minuterna blir så långa och jag kommer på mig med att stirra på klockan var tredje minut men jag väntar inte på något. Jag har kommit fram att jag har en struktur för mitt dygn, en struktur för detta såsom allt annat. Ännu en isolerad bubbla i min själs isbitspåse och jag tror jag fungerar som bäst någonstans mellan 13.00 och 19.00. Då håller sig det mesta på sina små öar och sköter sitt utan min inblandning och det finns inte så mycket som kan få vattnet runt omkring att blåsa upp. Det krävs inte heller så mycket av mig för att hålla allt lugnt, distraktioner som NCIS, andra säsongen, (plöjde jag måndag och tisdag) och Criminal minds säsong 3 (är inne på sista skivan) fungerar övervägande bra men sedan, runt åtta, nio är det inte mycket som får det att stilla sig så därför sitter jag nu här i ett fåfängt försök att hålla det i schack. Nu skulle den förnuftige säga någonting i stil med "Är det inte bättre att släppa ut det?" Jo förmodligen, Ja verkligen, men jag har inte den blekaste aning om vad det är som trampar runt på nerverna, kan inte ens om jag kisar, vagt ana vad det är som pockar på, som envist knackar på mitt bröstben.

Här är en överhängande, mycket regerande frågeställning som nu sliter mina neuroner itu, vänder dem ut och in i ett febrigt försök att förstå. Det pågår just en aktiv mobbningsaktion i mitt huvud, den går i huvudsak ut på att påtala och påminna mig om vilken jävla sopa jag är som inte kan göra någonting rätt, som gärna visar detaljerade ritningar över varje gräns jag överskridit bara genom att på något sätt påvisa min existens. Och jag tänker...är det överhuvudtaget möjligt att förstå eller finns det överhuvudtaget något att förstå? Jag menar, jag skriver ord i massor där jag försöker skala av och blottlägga det äktaste, det innerligaste för att komma till en slutsats, en pusselbit på rätt ställe. Men jag finner mig själv gång på gång stående i något mörkt förråd med ett otal påsar av olagda pussel. Rösterna skrattar hånfullt och ler menade åt varandra för de har gemensamt lagt alla tusentals pusselbitar i en hög och skakat om för att sedan tagit en näve och lagt dem i olika påsar. De har för att göra skämtet ännu roligare lagt alla motiv i en prydlig hög, som en tyst demonstration och ett mycket skadeglatt "Lycka till!"

Och jag tänker att jag vill, att jag skulle behöva skrika, jag vill gråta, vill bli övermannad av en oregerlig vrede över människorna i min historia men mitt huvud har stängt ner alla dessa system. Hela kontrollstationen har jag demolerat. För att beskriva med en dålig utjatad bild är det som om min själs bägare rymmer en liter men jag går konstant runt med en liter och tremilliliter i den, det kräver balans och att allt håller sig på sin plats, inte försöker ta sig ur sina kuber, att inget försöker skapa något sammanhang sinsemellan. Jag kan vagt tillstå att en liten irritation börja vibrera i mig och det gäller bland annat C men även mot de jag någonstans uppfattade var vänner. INGEN av dem har hört av sig förutom ett sms när jag fyllde 40 år och jag tänker att springer jag på dem och de frågar hur det är så skulle jag vilja svara "hurså?" Hitintills finns inga tecken på att de överhuvudtaget bryr sig så varför skulle jag vara trevlig? VARFÖR skulle jag göra som jag alltid gör, ler och säger toppen, hur är det själv då? När det jag egentligen, mitt hjärta vill, är be dem dra så långt åt helvete som möjligt. Om de inte förmått sig att visa någon slags support eller behov av att hålla fast mig i deras nätverk kan det inte vara något att bygga vidare på. Det smärtar att jag uppenbarligen varit så obetydlig, än mer att jag att hela tiden lyckats omge mig med människor som jag fungerade bra med så länge jag inte talade om mig och mitt. För Föräldrarna, alla tre, känner jag likandant och att det kräver en uppgörelse av något slag för att bli fri men där slår min hjärna till kontrollen och alla stämmors stämmor ställer sig i givakt och ser undrande ut, talar om för mig att det finns inget att göra ett avslut på, att jag VERKLIGEN inte har någon rätt eller godtagbara anledningar till att göra detta.

Istället sitter jag fortfarande här och staplar orden på varandra i ett obergiplig meningslöst humbug och jag tänker att jag behöver svar, jag behöver någon som kan beskriva min historia för mig så att jag kan få en bild på min näthinna och utifrån det få svar, ledsamma eller ej. Jag behöver hjälp för att se min historia för att jag ska kunna se orsaker till att jag har låtit alla dessa system växa och bli allenarådande.

Mästarnas rond...

Rassel rassel Pling och en Stor whiskey skulle just nu sitta  lika ljuvligt som en jubileumskyss. Jag blir liksom aldrig färdig med min trevande reseberättelse och just nu skulle jag nog helst vilja ställa mig och skrika av vanmakt. Vems idé vad det att skapa en ny värld men inte ge mig någon karta? Jag sitter här med ett livs kartor och försöker applicera dem, kalkera över dem på min tillvaro och visst, det fungerar alldeles utmärkt, Men...Det finns en liten irriterande besvärande hake och det är ju den smått väsentliga faktorn att alla mina kartor består av återvändsgränder och nedlagda byggarbetsplatser. Hur tar man sig då fram? Jag har inga Polar eller Hogwartsexpresser att tillgå och jag finner den hätska diskussionen som vrålar och bråkar inom mig smått enerverande. Majoriteten av mig, mitt Jag och alla dess medvetanden skriker; Lägg ner verkamheten, din strävan är oviktig, obetydlig i det stora hela och du kommer ändå inte komma längre än till någon gudsförgäten avfart som ingen längre kommer ihåg. Vad för argument biter på det? Jag kan inte komma på ett enda hållbart argument, den enda slutsats som ekar är; Det är dags att göra en snabb översyn av skutan, spika ihop de sprickor som tar in mest vatten och ut på havet igen, den flyter så länge den flyter och enligt gamla beprövade erfarenheter så finns det ju en möjlighet att det dyker upp en strandremsa där jag åter kan spika ihop sprickorna.

Jag tror att jag måste erkänna mig besegrad av mina egna system. Pang, nu är det färdiglekt och de vinner på knockout...  Det är som att gå en titelmatch mot osynlige mannen, för att visa lite hygglighet har någon fäst en liten bjällra i byxlinningen på honom men det hjälper inte ett jävla dugg eftersom jag inte kan lokalisera ljud. Det enda resultatet av detta är att jag rätt som det är hör Pling Pling, Pling Pling...och...jag menar, räkna ut oddsen. Ingår det inte i vanligt bonnförnuft att inse sina egna begränsningar? Alla dessa ord....säger jag något av värde överhuvudtaget? Finns det någon, ens den allra minsta vinst, med att försöka formulera mig? För närvarande är jag hemskt osäker på det, eller helt sanningsenligt skriker de i kör i huvudet; TRAMS! Ge Upp! Du gör dig bara till åtlöje. Jag har även en mycket kraftig instinkt i kroppen som bara vill lägga sig framför fötterna på Tillvaron och säga Förlåt! Förlåt! Snälla Förlåt mig för att jag överstigit gränserna för min existens, snälla, ge mig en chans att neutralisera allt jag sagt och gjort så att Ni kan gå vidare utan min besudling, utan några besvärande hågkomster av mitt väsen. Och denna förbannade röst stirrar på mig som ett klarögt barn och säger helt obesvärat självklart; JAG HATAR LIVET....och jag begriper ingenting.

Den där resan....

Läser föregående inlägg och konstaterar att det är rörigt och att det förmodligen skulle se snyggare ut i en annan uppställning. Tycker även att mitt språk svajar och är väldigt bristfälligt mellan varven men tvingar mig åter att låta det stå just som det är skrivet. Tänker att det är ärligast så, utan finjusteringar och uppsnyggningar. Är det så att språket blir torftigt och banalt kanske det är just det språket mitt inre har just nu, kanske är mitt inre inte mognare än så.

Ja, det är en resa jag gör och som jag förhoppningsvis kommer fortsätta. Jag tänker även att det är en förbaskat intensiv resa jag har gjort hitintills. Man kan väl knappast anklaga mig för att ha legat på latsidan, jag antar att en mer rättvis beskrivning är att jag haft fullt upp med att överleva. Jag har hoppat från tuva till tuva i ett stormande gungfly och när den börjat sjunka har jag inte kunnat göra annat än att hoppas att det kommer ännu en någorlunda torr plätt i min väg. Sitter här mitt i natten igen med mina fiskeanteckningar och funderar på hur jag ska gå till väga, i vilken ordning jag ska skriva dem och vad eller om det är viktigt.

Jag hade en föreställning om vad jag tyckte om denna resa och hur jag upplevde den men har nu börjat ifrågasätta det jag trodde var sant. Jag tycker att det var en skön resa och jag tyckte jag var otroligt lugn, cool, inte ett bekymmer inom synhåll och att mitt inre höll sig i schack men måste nog så här i efterhand konstatera att, ack vad jag bedrog och bedrar mig. Här blir det klurigt för jag vet i ärlighetens namn inte riktigt vad sannningen är men jag tror, något säger mig att denna resa berörde mig så mycket mer än vad jag kan förstå, vad jag kan ta till mig. Jag tror att jag under hela detta dygn var under en intensiv process där mitt inre arbetade för fullt. Jag har för närvarande en panik i kroppen som jag hela tiden försöker finna sätt att bemästra och jag bestämde mig tidigt under resan att jag inte skulle bry mig om Tiden. Jag tänkte att om jag inte vet så behöver jag inte bry mig i hur mycket tid som gått eller hur mycket tid det var kvar, inte ge något syre åt paniken och obehaget. Jag valde även ett lugnt rörelsemönster, inget som kan väcka denna stela kropp, mjukt och långsamt allting. Och jag var helt lugn med detta, inte några större anfall av obehag eller yrsel under hela dagen. FINE...tills jag gick och lade mig, så snart jag krupit in i sovsäcken och började rätta in kroppen efter marken DÅ kom yrseln, hjärklappningen och illamåendet, alltihop på en och samma gång. Jag ägnade några tankestrategier för att lugna mitt lilla darrande hjärta men inget ville stävja dess rörelse och bultande. Till slut använde jag en andningsteknik jag lärde mig på teaterlinjen, den kan tvinga vilken bröstandning som helst till magandning. Tekniken fungerar som så att man andas in genom näsan, ut genom munnen ända till luften tar slut, sedan in genom näsan osv. Den är lite brutal att använda på hjärtklappning för det känns verkligen som att försöka tvinga in ett motsträvigt sprattlande hjärta i en alldeles för liten låda tills det har lugnat sig, då får det plats.

Avbrott igen...det är synd jag inte får timpenning för mitt skrivande för med tanke på alla pauser jag gör mitt i hela tiden så blir det många timmars skrivande. Vart var jag nu...Dunk dunk dunk, ett skenande hjärta som gör frivolter och en liten ask som väntar på att det skall stilla sig...Här börjar även min hjärna spåra ur, eller åtminstone lämna den logiska ram den är så van vid, för rätt som det är när jag ligger där och försöker hålla koll på andningen dyker det upp en skuttande "Svennis", ca 5 decimeter hög, på näthinnan, bakom mina ögonlock, in från vänster och ut till höger...Inte nog med att det är en SKUTTANDE "Svennis", han hade dessutom på sig ett par otroligt överdimensionerade glasögon, typ lika långa som han var hög. Eftersom denna bild var helt horribel och obegriplig skjutsade jag den vidare till något annat medvetande. Då kommer nästa glasklara bild, som fångat i ett fotografi, nakna kvinnor iförda röda stringtrosor och med hästansikten...den bilden skjutsade jag iväg även den då det var obegripligt, ny bild, en grupp mustachprydda små mörka män i kostym....skjuts skjuts, går inte att förstå. Det lugnade sig så småningom och jag ägnade det inte så mycket mer tankeverksamhet men så här efteråt undrar jag om inte detta pågick hela dagen fast jag lagt så många filter emellan att jag inte tillät mig förstå att något var i görningen. Det hände nämligen en annan sådan där skum sak mitt på dagen när jag tyckte jag var så lugn och oberörd. Rätt som det var fick jag en association men i exakt samma ögonblick jag skall plocka fram den, när den är på väg att visualiseras säger en röst i huvudet att; Nej, det där kommer du inte åt, det där minnet ligger alldeles för djupt ner i din själs brunn och dit når du inte. Under en hundradels sekund blir jag sittande som slagen av blixten och jag undrade vad det var som hände, vem var rösten och var i hela friden kom den ifrån?

Det är en annan röst den där som nu dyker upp emellanåt. Jag tycker att jag egentligen inte borde reagera med förvåning för jag har alltid haft ett flertal stämmor i mitt huvud som har dikterat min tillvaro. Rösten som talade om att det var meningslöst att vara rädd, rösten som som sade mig hur jag skulle agera för att inte skapa friktion, rösten som lade istäcke över min själ när världen exploderade, rösten som tog över min fysiska gestalt när både legala och illegala händer gjorde anspråk på den, rösten som såg till att jag var diciplinerad och rösten som vrålade när jag svek någon av dem. Dessa har jag levt med så länge jag minns men denna är mer stilla, oerhört saklig, välformulerad och saktmodig. Den är så fjärran dessa stämmor jag är van vid så det är omöjligt att missa den trots allt larm och det mest förvånansvärda med den är att den lyckas att skapa sig utrymme, att den på något sätt slinker genom alla försvarsverk och när den blir synlig är det som om alla vakter tvekar, vågar inte riktigt anfalla under tiden den talar, och sedan drar den sig värdigt undan och lämnar ett ögonblicks förundran.

Sannolikheter och sammanträffande...100705

Ja, nästan overkligt är det, sitter här på en bänk, solen gassar, vattnet vakar och skog överallt. Den enda ovälkomna gäst är ett getingbo som bosatt sig inne i vindskyddet som vi skall sova i. Jag kan inte bry mig mindre om getingarna utan tänker att jag nog ska satsa på att sova under bar himmel i stället. Det där märkliga sammanträffande och orten Norberg var inte så nära jag trodde, det var betydligt mycket närmre. Nästan så nära att jag kunde sträcka ut handen genom bilfönstret och vidröra husets solvarma trävirke. Vi åkte en bit bortanför, längre in in skogen, men jag såg husen, gräset och vattnet och tänker åter; HUR stor är sannolikheten för att detta skall vara möjligt?

Jag tänker att jag under dessa 20 år faktiskt har åstadkommit en massa saker. 1987-1990 var jag inskriven på Gäsjökollektivet. Andra året arbetade jag som finsnickare och gjorde en del möbler som såldes vidare. Tredje året bodde jag i Skultuna och arbetade som dekårsnickare på Länsteatern i Västerås. Hösten 1990 påbörjade jag en estetisk linje på Kjesäters folkhögskola och gick denna under två år. Mitt missbruk blomstrade ganska kraftigt under dessa två år men jag träffade även andra fantastiska människor som inte hade missbruksproblematik. Efter dessa två år var jag ganska slutkörd och jag funderade på vad tusan jag skulle ta mig till. De elever som gick då skulle sluta i princip allihopa. Jag flyttade till Örebro över sommaren med en av de vänner jag festade ihop med men kom till ett läge där jag bestämde mig för att åter söka till Kjesäter och gå livsåskådninglinjen, med nytt folk och med ambitionen att hålla mig nykter. Fungerade faktiskt ganska bra. Sedan kom ännu en sommar och jag hade som vanligt ingenstans att ta vägen så jag stannade kvar under sommaren och arbetade som vaktmästare för mat och husrum. Jag hade sökt några kurser vid andra folkhögskolor och kom in på Bona Folkhögskola där jag gick skrivarlinjen under ett år och under sommarlovet följde jag med Vännen N till Lesjöfors och jobbade i hemtjänsten. Efter en del uppmuntrande tillrop ansökte jag till hösten till teaterlinjen och kom in på den och det var ett helt vansinnigt år, mest positivt även om alkoholen började flöda igen. Ännu ett sommaravbrott men arbetade åter som vaktmästare på skolan. Var sedan arbetslös under hösten och alkoholen var min huvudaktivitet och Vad i hela friden skulle jag göra nu? Någon Vettig Viktig människa förbarmade sig över mig och mot kravet att jag tog antabus fick jag vara regiassistent under vårterminen sedan klippte jag gräs under sommaren på skolan och försökte komma på vad jag skulle göra med mitt liv. Jag hade inte fullgott gymnasiebetyg, hade omdömen som täckte två år men för att komma vidare måste man ju ha läst tre år så jag valde att läsa Allmän linje för att få ihop min gymnasiekompetens. Även det genomförde jag med en del strul men fick ändå ihop kompetensen och sökte till universitetet. Jag sökte Socionomprogrammet och 40 poäng religion.

Kom inte in på socionomprogrammet men tänkte att jag läser 20 poäng religion och gör ett nytt försök till våren och kommer jag inte in på socionomprogrammet då skulle jag väl vara så illa tvungen att göra högskoleprovet men till all lycka lyckades jag komma in på vårterminen. Även socionomstudietiden på 7 terminer genomförde jag ganska briljant förutom med en ganska stor svacka under 5 terminen då jag inte alltid var riktigt nykter mellan varven så det fanns vissa hot om att bli utsparkad. När jag talade med en av proffesorerna att jag funderade på att hoppa av fick jag svaret att detta inte var möjligt, jag var ju ett forskarämne och då kan jag ju inte bara ge upp. Nä, ska det låta så tänkte jag, så får jag hitta på något annat för att lösa detta ekorrhjul. Tillfället dök upp snarare än vad jag trodde och var något jag överhuvudtaget inte ens tänkt över. 6 terminen på socionomprogrammet har man möjlighet att åka utomlands på praktik. En kvinna i parallellklassen dök på mig och meddelade att det fanns en plats kvar till resan till Indien. Jag bestämde mig på 5 minuter att självklart skulle jag med och det var nog det klokaste beslut jag jag fattat på mycket länge. Så, jag lyckades slutföra utbildningen med fullständigt godkända betyg och efter en arbetsperiod inom hemtjänsten började jag arbeta på socialförvaltningen inom barn- och ungdomsutredningar.

Detta gjorde jag under tre år och under denna tid träffade jag även C och blev förälskad och bestämde mig för att det var helt okej att jag var kär i henne samt att jag bestämde mig för att göra en framstöt med syftet att säger hon nej, får jag acceptera detta och gå vidare. Hon sade Ja, så plötsligt hade jag ett förhållande och kort senare flyttade tre av hennes barn hem till oss och sommaren efter flyttade även de två äldre döttrarna hem till oss. Så...plötsligt hade jag inte bara en människa jag var tvungen att upprätthålla en relation till utan dessutom 5 barn...Jag bytte arbete till ekonomimottagningen och jobbade där till nu, under 4 år. Så sammanlagt har jag 7 års myndighetsutövning med mig på min meritlista. Allt detta finns dokumeterat i form av omdömen, högskolepoäng samt arbetsgivarintyg.

Det som dock slog mig obarmhärtigt under denna fiskeresa och att återvända var att jag har levt ett absurt liv under 20 år. För varje del, varje period är vakumförpackat. Jag har genomfört och lämnat för att börja något nytt och varje del är helt fristående från allt tidigare. Det finns inget som helst sammanhang. Jag skrev i mitt block följande mening; Ska vi tala minnen? Och det slår mig att vem i helvete ska jag prata minnen med? Jag har ju lämnat allt och alla och gett mig iväg till ännu ett nytt sammanhang och inte förmått att behålla några kontakter för jag har ju hela tiden skapat något nytt, blivit någon annan och då har det varit omöjligt för mig att behålla någon, något som tillhör ett annat liv. För då blir det krock i min hjärna. Att någon faktiskt skulle ha velat bibehålla kontakten med mig just bara för att jag är jag har aldrig föresvävat mig, har jag aldrig kunnat förstå eller vågat tro på.

Nu är klockan 01.46 och jag bör hoppa i säng för att försöka vara någorlunda vettig och artig när jag ska ha terapi i morgon. Ställföreträdaren har nämligen kommit på den fantastiska idén att sätta min terapitid på förmiddagarna i stället, under den tidpunkt jag inte har hunnit samla ihop min rustning och lagt några filter emellan. Ställföreträdaren har naturligtvis rätt men det innebär knappast att det blir mindre smärtsamt utan snarare tvärtom. Men men, nu har jag åter tvingat tillbaks mina fingrar till tangenterna och förhoppningsvis kan jag fortsätta mina anteckningar under morgondagen.

Vita knogar....

Detta inlägg påbörjade jag 100704 och plötsligt blev det bara omöjligt att skriva mer. Jag läser de tre skrivna styckena och låter dem stå kvar mot mitt bättre vetande men jag måste diciplinera mig och fortsätta skriva för nu, nu börjar det hända saker som jag inte har någon som helst koll på.

Jag får bita mig i fingrarna för att inte radera föregående inlägg, plötsligt känns inlägget för känslosamt. Den där känslan av att ha sagt för mycket, att jag på något sätt varit för närvarande och påträngande. Den är inte ett dugg obekant den här känslan utan har alltid funnits men varit mer eller mindre dominerande, för närvarande otroligt närvarande. Jag  har i dag närmat mig en liten förståelse vad det gäller min svårighet med relationer och alla mina strikta regler som finns i mig kring detta. Jag drabbades av Obehaget, från en sekund till annan, Obehaget som säger mig att; Nu sade du fel sak, nu tyckte du fel sak så nu tycker de inte om dig längre. Det slog mig att, Ja just det....i min värld upphör relationer för att jag säger fel saker eller har fel åsikter. I min värld tror jag på fullaste allvar att en människa kan avsäga mig som person och allt vad jag är på grund av en mening som till exempel; "Jag tycker han talar så mycket strunt, det är så mycket skrävel", för mycket jävla yta och alldeles för mycket attityd, Bling Bling". Rättare sagt, jag förutsätter att relationen upphör omedelbart så snart orden lämnar min mun för vem vill ha en relation med en sådan vidrig människa som jag som säger så elaka saker, som dömer folk, som är så intolerant som jag. Så gnällig och obehaglig....

Jag tar risken att återupprepa mig trots att jag avskyr att göra det men kanske är det så att varje gång jag återupprepar tillkommer ännu en aspekt, en annan vinkel och kanske är det värt min vånda att ändå göra det. Ännu en grundmurad regel är att jag lever på ett ransoneringssystem, att om jag stjäl en stund av De Kloka så är mitt system så uppbyggt att jag resonerar; Nu har du tagit (t.ex) 25 minuter i anspråk av deras tid. Nu kan du inte kräva mer. All denna tid utöver detta är otillåten, inte till för dig för du har redan fått det du ska ha. Som den där gången när jag fullständigt bortsorterat att Den Kloke L skulle jobba. Man skulle ju nu kunna tänka sig att den tiden när hon faktiskt jobbade skulle bli som en bonusvinst, bonustid. Men nej, Mitt inre var inte inställt på det varför jag då av någon outgrundlig anledning tänker att eftersom jag inte kom ihåg finns inte behovet och då blir det ren stöld att göra anspråk.

Jag börjar även märka att jag "Hör" saker som folk faktiskt inte säger. Ex; Den Kloke L hjälper mig med ett irriterande sår (som skulle vara helt läkt om jag inte misskött det under 15 års tid och det är oftast fint sedan vi träffat överenskommelsen om att jag ska låta henne hjälpa mig med det). I mellan varven blir det riktigt fult med både var och blod och det beror antagligen på min låndragna nonchalans och misskötning. Vi kom och tala om det i dag och hon sade något liknande, "Det är mystiskt eller så kanske du har varit där med fingrarna och rivit". Detta var ett helt oskyldigt uttalande och jag höll med henne men kom sedan på mig själv att tänka att det jag hörde var egentligen något helt annat, i min värld lät det som följande; DU HAR varit där och rivit och DU SER TILL ATT DET ÄR FULT för att du ska hitta en anledning till att TA UPP VÅRAN TID. Med andra ord, fullständigt onödigt, de har viktigare saker att göra.

Mina nojor som jag har hållit i schack under ett tjugotal år börjar komma fram en efter en och jag blir lika förvirrad varje gång och jag har åter upptagit min konversation med den okände gestalten i mig som svarar på mina frågor som exempelvis, Vad är klockan? Den är 00.00. Är du säker? Ja den är fortfarande 00.00. Kolla vilken fin kyrka! Ja verkligen...Jag tar en ibumetin mot tandvärken men spottar ut den för jag kom på att jag glömde kolla om förpackningen var öppen och att det inte var säkert att det var en Ibumetin som jag tog så jag valde att kasta den och ta en ny. När jag läst på baksidan ca 15 ggr, Ibumetin, ibumetin etc etc, kollar att den är oanvänd, icke öppnad kan jag stoppa in den i munnen. Exemplen är flertal, jag ta ett chips men kommer på att det nog är blod på den så då åker den ut och tar ett annat som jag kan granska under några minuter innan den hamnar i min mun.

Jag har under en längre tid vidhållit att jag inte lider av kontrollbehov utan att jag bara är sådan som gillar att veta vad som händer och vad som är tänkt att hända men jag börjar allt mer känna mig så förbannat tvungen att acceptera att det kanske finns ett mått av sanning i att allt detta handlar om kontroll, faller något som inte finns med i min planering, som att någon som skall jobba blir sjuk eller byter arbetspass, blir jag oerhört frustrerad, frusterad så där att jag får ont i magen, det bränner i bröstet och ledsamheten hotar med sin närvaro. Jag tror att detta får räcka för detta inlägg, jag har varit i väg under ett dygn och fiskat och hade framförhållningen att ta med mig papper och penna ifall lusten att skriva skulle komma. Jag har fått ihop 9 A5 sidor med tankar och stödord och jag bestämde mig redan i tisdags att jag måste skriva ner detta för här finns massor av funderingar och slutsatser men så snart jag slog på datorn gick jag därifrån, orkar inte ta i det men känner att jag VERKLIGEN måste. Så tack och hej och rör inte min leverpastej för detta inlägg.

Ja jävlar...på ren svenska....

Ibland är det svenska språket så fattigt, så otillräckligt i sina nyanser att jag inte vet vilka ord som känns sanna att använda. Rösten, den så sköra, naiva, ivriga röst som mal i mitt huvud säger så mycket konstiga saker. Den säger att jag brinner inombords, att det håller på att rämna på flera fronter samtidigt, att i denna lågdans kan jag inte göra annat än att försöka att andas och den säger att; ja jävlar, detta är livet och det gör ont att födas och det kommer att värka än mer Men att detta är Genuint. Ja, så mal Rösten och jag vet egentligen inte om jag borde skriva detta av rädsla för att använda för stora ord, av rädsla att jag förbrukar och bryter ner Viktiga ord innan de faktiskt finns i mig. Jag söker logiska resonemang och följder, logiska orsaker och verkan men jag har ingen aning om varifrån allt detta kommer eller varför det kommer nu och jag undrar om det verkligen är okej att det är så här eller om det är något annat resultat, ett annat känsloläge som förväntas och skulle vara med adekvat. Allt mer denna rörelse växer desto mer vaknar behovet av andra, behovet av närande, ödmjuka, visa, varma och välkomnande möten och ju mer behovet vaknar desto ondare gör det att göra mig sedd.

För varje dag som går ju mer inser jag hur lite förtröstan jag hyser. Det är inte det att jag inte vill eller tror mig inte kunna lita på något annat, någon annan än mig själv utan det handlar åter om den där känslan av att jag avsäger mig mitt eget ansvar. Trots detta bjuder livet i bland på de mest märkliga sammanträffanden. Hade jag varit en förtröstansfull individ skulle jag kunna använda ordet Öde men som sagt...Tanken är att jag på måndag ska åka iväg och fiska och kommer tillbaks på tisdag. Jag fick förfrågan om jag ville följa med och jag tänkte att ett spö, solsken och vattendrag skulle kunna ge min hjärna lite ro så jag "nappade". Efter det fick jag klart för mig att vi ska till Norberg och jag kände bokstavligen hur nackhåren reste sig. För här är det, det mest märkliga sammanträffandet. Behandlingskollektivet jag bodde på låg i Norberg, för att vara korrekt någon mil utanför, i Gäsjö. Jag har under många år tänkt att jag borde åka dit, inte för att träffa någon utan bara åka dit, vara på plats för att kunna göra ett bokslut. Så här sitter jag 20 år senare, på ett annat behandlingshem och mitt i en terapiprocess och dennna möjlighet uppstår just nu, i detta läge när mitt inre börjar revoltera och bråka och vill ut. Detta kommer bli Första gången jag någonsin återvänder, Första gången jag sluter en livscirkel, för jag har under mina 40 år bara gått ifrån och börjat om, gått ifrån, gått ifrån och försökt bygga nytt och bygga något bärkraftigt. Jag försöker att inte tänka på det, vill inte skapa någon förväntan men kan samtidigt inte låta bli att undra vad som kan väckas inom mig genom denna resa, genom att återvända.

Jag önskar så att jag kunde säga att jag är arg för jag föreställer mig, i min inre värld, att jag hamnar i situationer där jag sätter ner foten och bara vräker ur mig saker, markerar att detta är jag, kom inte och kom nu, flera år försent. Mitt favoritobjekt just nu är min stackars Fader som i ärlighetens namn inte gjort mig någon ont, han var bara väldigt frånvarande. Jag har under större delen av mitt liv varit fullständigt lojal mot honom, det sägs att vi är oerhört lika varandra i vårat sätt men jag vet ärligt talat inte. Min käre Far har tre barn med tre olika kvinnor och lillebror S har vuxit upp med honom och sin mamma samt tre syskon som hans moder hade sedan tidigare. Lillebror S träffade jag när jag var på besök hos Fadern sporadiskt och vi träffade varandra för tre år sedan för första gången på 15 år på Pridefestivalen när han var där med sin flickvän. Han har inbjudit mig till sitt bröllop 28 augusti men jag kan inte förmå mig att åka för jag orkar inte träffa Faderskapet. Så häromkvällen låg jag och filosoferade över hur det skulle vara om Faderskapet dog och jag tänker att jag skulle ha oerhört svårt att hantera situationen på ett värdigt sätt, jag skulle vilja ifrågasätta vad det skulle vara för vits med att jag skulle närvara, jag skulle vilja kasta frågan i ansiktet på dem alla, På hur många millimeter i hans hem finns det bevis på att jag existerar? Vad jag kan minnas finns inga bevis på min existens bland de spår alla hans andra barn har lämnat. Kanske är jag oerhört orättvis mot honom för jag har aldrig haft några drömmar om att han skall komma och rädda mig. Jag försökte några gånger som barn vara som barn är och skriva brev till honom men det kändes aldrig äkta utan jag skrev dem så som jag trodde att alla andra barn skrev till sina föräldrar. Vad jag minns skickade han aldrig några tillbaks så jag slutade snart. Jag tror jag gav upp honom ganska tidigt. Trots detta kan jag inte låta bli och undra om det är rättvist att lägga ansvaret på mig för att relationen, den konstlade, enbart överlever om jag lägger manken till. Jag vet inte men det är den där viskande rösten igen som säger att; du min vän, han var väl inget att hänga i granen han heller...

Dagens Garv; En av De Kloka berättade om när hon en gång hade hämtat höns och stoppat ner dem i en låda som sig bör och kastat in dem i sin bil. Sedan hade hon stannat till vid ett supermarket och gjort ett snabbt ärende. När hon kom ut hade hönsen, minst ett tiotal, rymt ur sin låda och bilen var fylld av flaxande vita höns. Hon hade en lite Opel Corsa om jag förstod det rätt, så det var ingen stor bil. Det hon fick göra var att snabbt försöka komma in i bilen utan att någon höna rymde. Det måste ha varit en fullkomligt underbar bild. Tänk er att ni möter en liten bil fylld med vita flaxande höns och en liten människa bakom ratten som får använda sin andra hand som inte ligger på ratten till att vifta undan hönor från instrumentpanelen för att överhuvudtaget kunna se ut. Totalt sagolikt. Hade jag sett det hade jag nog blivit lyrisk och skrattat riktigt gott.

Minnets såll....

Min hjärna verkar nu plocka upp minnen som har med sömn, väckning och rädsla att göra. Kom fullständigt osökt att tänka på en morgon när jag bodde på behandlingskollektivet, 18 år gammal. Det var väckning till frukost och morgonsamling, syftet var att ge oss rutiner som det vardagliga livet är fyllt av. Nu har ju bristen på rutiner visserligen Aldrig varit en handikapp för mig, att rutinera kunde jag redan då. Det som hände just denna morgon jag kommer ihåg var att jag somnade om och den personal (medlevare kallades de på det glada 80-talet) som stod mig allra närmast (han var föreståndare och blev väl den förste riktiga viktiga vuxna i mitt liv)...Nu har jag brutit sönder meningen....Om igen, nåväl, han skulle skoja till det lite i all välmening och droppade några vattendroppar i mitt ansikte och han fick inte den reaktion han förväntade sig. Jag fullkomligen flög upp ur sängen, klamrade mig fast i täcket och skrek; Jag kommer, jag kommer. Han såg fullkomligt skräckslagen ut när han gick och jag fick höra senare att han sagt till personalen att aldrig göra om det han just gjort. Jag vet inte riktigt vad denna reaktion står för men ja, jag tror det var rädslan som var främst då, jag var inte där just då utan hemma med Föräldrarna och det var nog egentligen Styvfaderns tunga steg mullrande mot mitt rum och beordringen UPP NU! som jag uppfattade, innan jag förstod var jag var, och då var det verkligen UPP NU, ingen pardon. Vad som hände annars kan jag inte komma ihåg men något straff var det väl eftersom jag fogade mig efter det.

De slet hårt med mig de där tre åren och jag var inte vidare följsam. Inte så att jag motsatte mig utan mer den där känslan av att jag verkligen inte förstod vad de menade med att öppna upp, släppa fasaden och släppa in. Tanken var att jag skulle vara ett år där och ett år på utslussning men det fanns inte en chans i världen att de släppte mig efter första året. Ni vet, inga känloutbrott utan jag var väldigt sval och de ansåg att de inte kommit någonstans med mig. En medlevare, Juha, sa en gång att jag var som en sparvunge när jag kom, så liten och tilltufsad. Det är en rätt bra bild....Jag chockade hela personalstyrkan när jag efter två, närmre tre år sa att jag tyckte om Margareta, föreståndarens syster, och det blev knäpptyst tills någon sade till henne att "det där ska du ta till dig för det har hon har inte sagt till någon annan. Nä, jag är väl något sparsmakad med orden. Jag har väldigt blandade känslor för den tiden. Jag tror fullt och fast att hade jag inte blivit placerad där hade jag nog inte överlevt så länge till. Samtidigt var jag nog en udda fågel de inte kunde sortera in och andvända en klar strategi mot och jag måste tyvärr säga att de nog inte hade kunskapen att förstå omfattningen vilket gjorde att det blev mycket av "ryck upp dig attityden" Jag hade inga större problem med att rycka upp mig, militärisk diciplin lärde jag mig tidigt. Det handlar enbart om diciplin och jag grät nog bara en gång under dessa år men jag måste nog lik förbaskat tacka dem för att jag överlevde de åren i alla fall. Men jag lärde mig även att det inte gick att formulera min värld, för den var nog alldeles för overklig, udda, och det fanns det inga svar på. Fast dubbelbudskapet "Ryck upp Dig" och "släpp inpå, släpp ut och lämna fasaden" var ändock ett faktum som jag försökte anpassa mig efter så gott jag kunde.

Fotbolls-VM har nu tagit ledigt i två dagar och det har stört mitt behov av att bara försvinna en stund. En spelare i Nigerias fotbollslag fick ta emot dödshot efter dålig match men deras Presschef förmedlade under en presskonferens att i Nigeria betyder det bara att man inte gillar någon, det är ingen big deal. Jag kan ju inte låta bli att undra vad de säger om de VERKLIGEN inte gillar någon....Tänk er en Arnold Schwartzenegger, med lite Terminator attityd...."I will kill you....twice"...