Ändamålet helgar medlen eller är det tvärtom?

"Konsekventialism, även teleologisk etik, betecknar en grupp etiska läror som menar att (1) det är meningsfullt att rangordna olika handlingsalternativ med avseende på deras utfall eller konsekvenser, och (2) att man bör välja det handlingsalternativ som är högst rangordnat (eller ett av de högst rangordnade, om det finns flera likvärdiga alternativ).

Icke-konsekventialism menar att moralen begränsar eller sätter restriktioner för vad vi får och inte får göra. En handlings riktighet definieras av handlingens riktighet i samspel med plikter och sidorestriktioner som icke-döda, icke-stjäla, icke-ljuga och så vidare. En formel för denna idé kan skrivas: (HR) = f(H) handlingsriktighet som en funktion av handlingen i sig.)"

Så....egentligen kanske detta Varande bara är en filosofisk utläggning som har mycket lite att göra med den verkliga världen?

Lyssnar på Benny Andersson "Sång från andra våningen" och tänker att den (enligt min tolkning) egentligen borde heta "Fönstret från gården". Det är den stämningen den framkallar hos mig, barnet som i skuggorna av gatlyktorna, ensam och oerhört liten mot fasaden av betongkroppar, barnet som ser upp mot de upplysta fönstren, in i människornas hem och betraktar föreställningar bestående av ljus, värme och liv. Märkligt att musik kan måla sådana tavlor. På tal om det är väl möjligheterna med Spotify helt superba. Har efter 15 års letande i skivaffärer funnit Terry Oldfield vilken ingen människa i min omgivning hört talas om tidigare...

Befinner mig för närvarande i krig mot världen, ett krig jag samtidigt undviker genom att spika för vartenda fönster och varenda dörr så ingen jävel slipper genom vilket i sig betyder att jag inte kommer ut, men men, vissa förluster får man väl räkna med. Som korrigering i avvikelserapporterna kan noteras att jag åter äter, ibland, när andan faller på. Min hjärnas rationalitet gick igenom varenda möjligt alternativ och konsekvens den kunde komma på och jag fann det omöjligt att vederlägga mitt icke ätande för mig själv. Jag insåg att för att jag skulle kunna finna mig nöjd med mitt beslut var jag tvungen att driva det till att någon annan fattade belutet åt mig och då skulle jag ju lik förbannat vara tvungen att äta i alla fall. Så...jag är inte dummare (rent intelligensmässigt) än att jag inser att vissa krig inte går att vinna men det innebär tyvärr inte att min själ håller med mig. Min själ motsätter sig och det är hela jävla havet stormar. Ångestnivån ökar för varje dag och jag skärmar av, kollar inte min mail, telefonen är urladdad och min dialog krymper. Drömmarna börjar vakna och jag har under en vecka drömt om Barnen och C två gånger vilket jag inte gjort överhuvdtaget innan. Jag vaknar vid gryningen varje morgon i ett slags panik men jag har ingen aning om varför.

Är detta min själ i vardande? Om det är så tror jag mig skymta att detta kommer att göra jävligt ont. Har hittat min nästa tatuering men jag ska inte ha med ordet utan bara symbolerna, vilka i sig naturligtvis bara är rent nonsens men den känns bara så rätt. Har inte bestämt mig för var den ska sitta, funderar på om jag är modig nog att sätta den på vänster underarm, tunnare och sirligare, den säger att den måste synas, ett stumt statement, ett bomärke.

Att vara ofunnen betyder i detta fall inte för mig att jag på något sätt skulle vara så himla ensam, att ingen i hela världen ser mig etc etc. Jag börjar nämligen tro att det spelar ingen som helst roll hur många som ser mig så länge jag inte ser mig själv. Som jag sade till Den Gode Terapeuten häromdagen, jag har ingenting emot att synas så länge jag är osynlig, men se mig inte när jag är synlig för det klarar jag inte av, det mäktar jag inte med. På något sätt är detta sammankopplat med mitt mående och beteende för jag börjar ju märka ett mönster. Så snart kriget inom mig växer skärmar jag av och ju jävligare det är desto stummare blir jag, ju mindre klarar jag av att mötas. Detta är ingen medveten process, jag vet inte från en gång till en annan vilka, vilken eller om någon kan komma i närheten av mig eller vilka som absolut inte får. Det är som en osynlig barriär och jag vet aldrig var den är förrän den stund jag plötsligt studsar tillbaka. När det plötslig bara blir omöjligt och jag fräser och klöser men ångrar mig i samma sekund men kan inte förmå mig att göra något annat.

Här blir handling och konsekvens olidligt. Jag begriper att jag om jag är tvär mot en människa lär ju den människan inte vilja tränga sig på och det kan jag väl stå ut med men problemet är att jag blir så där jävla tvär mot dem som jag någonstans i mig, tyst och hemlighetsfullt, har konstaterat att jag faktiskt tycker om, människor som, om jag skulle tillåta mig själv, betyder något för mig. Jag kan konstatera att detta agerande är urskiljningslöst skoningslöst och har ingenting att göra med vad någon säger, tycker, är, har ingenting med den rationella världen att göra. Eftersom jag inte kan förklara mitt eget beteende kan jag inte förutse eller på ett medvetet plan förändra agerandet. Jag vet ju inte att det där motståndet finns förrän jag sprungit in i det och då har jag ju redan rivit och svurit. För närvarande tror jag att alla De Kloka utom en har fallit under min lie och jag undrar vilken sekund det kommer att ske för varför skulle min överhöghet tillåta att en kom undan? Varför skulle mästerligheten tillåta att en person, visserligen under ett skarpt bevakande öga, ganska obehindrat kan röra sig på mina stäpper? En fråga som är omöjlig att svara på eftersom jag inte vet svaret på varför jag huggit av alla andra strax över fotknölarna. Det är som ett jävla tvång, jag måste demolera, jag står inte ut med att bara vara, att mötas, att bli synlig samtidigt gråter min själ bittra tårar för varje hugg jag utdelar.

Galenskapens glasklara briljans....

Något i mig säger att jag måste skriva detta, Måste med ett jävligt stort M, att detta är en avgörande byggsten, att detta tillstånd är samlandet inför sparken utför stupet. Jag hör en röst som säger mig att jag egentligen inte borde skriva detta, utan detta är något jag måste framföra muntligt, i dialog, och att hela avgörandet faktiskt hänger på att jag ställer mig i dialog och inte i monolog. Jag ser mig framför mig när jag ska försöka förmedla vad fan det är som händer i mig och ser att det jag skulle göra är att hålla monolog, för en dialog skulle knuffa undan mig och ge Rationaliteten syre. Jag håller på att slitas i bitar mellan överhögheten och den tredje dimensionen. Jag tänker att jag måste skriva först för att sedan kunna förmedla mig muntligt och jag märker att jag försöker hålla i gång en frikoppling mellan de olika krafterna i mig för kunna formulera mig. Krafterna är av helt olika karaktärer, helt olika personligheter där den ena är glasklar och strukturerat logisk medan den andra ännu inte har fått något ordlexikon, inte har fått något språk överhuvudtaget. Detta gör naturligtvis att vilken problemställning jag än skulle formulera skulle den få två totalt diametrala svar och problemlösningar och det jävliga är att jag inte vet vilken av dessa som skulle vara sanning, om någon av dem har med sanningen att göra. Och jag märker att jag värjer mig för att skriva om detta för att så snart jag ser bokstäverna flimmra på bildskärmen förlorar de skärpa och blir oerhört triviala, som dammlagret på fönsterbrädan man stryker bort när man står och talar i telefonen utan att överhuvudtaget reflektera över det. Så oviktigt förefaller det mig vara när jag tar in informationen genom mina ögon men min kropp säger mig något annat.

Så...här är den, för närvarande, konkreta problemställningen, dilemmat eller kruxet, vilken vikt man nu vill lägga vid det; Jag har åter slutat att äta (snacka om I-landsproblem) och har inte för avsikt att belägga denna yttrandefrihet med munkavle. Jag vill driva detta till denna vägs ände, där det egentligen rent krasst handlar om lev eller dö. Här börjar den extremt svåra tanke, känslo och logiklabyrinten, här, just här försvinner allt vett och sans och något annat så mycket starkare skriker inom mig, något som säger mig att denna gång tänker jag inte vika undan. Denna gång tänker jag övervinna mig själv. En absurditet som uppstår i detta dödläge är att jag försöker försvara något som inte kan försvaras. Jag tänker att det hela skulle vara så mycket lättare om jag inte behövde tala om det utan bara tiga ihjäl det tills det blir tvunget att behövas talas om. Men jag märker ju att fysiken försämras, att jag inte kan genomföra saker på grund av att jag helt enkelt inte orkar. Det är en sak att säga Nej, jag tänker inte äta och ändå ha någon slags trovärdighet kvar, en helt annan att säga att Nej, jag kan inte följa med på promenad för min kropp har inte den energin. För att illustrera det hela; I morgon är det en inplanerad paddlingsresa och jag älska att paddla, att vara ute på vattnet och jag vill verkligen följa med. Jag inser dock att min kropp inte har förmåga att genomföra detta i praktiken då det inte finns den kraften. Hur i helvete ska jag kunna förklara det för min omgivning? Så när den Kloke M konstaterade att i morgon är det paddling så svarade jag Ja. Vad annat finns att säga? Ett svar som lyder "Jag kan inte för jag orkar inte" betyder i min värld att den enda bemötelse som finns på detta är en otålig suck, en blick av vämjelse och ett outtalat "ryck upp Dig för helvete". Känslan av att göra fel, att inte duga så pass att man står ut med mig blir än starkare när jag hamnar i denna konflikt. Jag kan inte komma undan med tystnad men jag kan inte heller komma med några trovärdiga förklaringar.

Jag tänker att det är något i mig som värker och det måste få varas till det spricker och det tål inga granskningar och går sönder under alla försök till logiska resonemang. Varje försök till att få mig att gå över till den logiska delen av mig får mig att känna jag skulle kunna explodera, få mig att förstöra min omgivning. Det är så svårt att försöka förklara detta fenomen, det känns som det är en roman i huvudet men jag kan inte formulera det i ord. Jag har en gnagande känsla av att om jag följer min logik som säger att jag måste äta förlorar jag något, någon oerhört viktig pusselbit och förlorar jag den kommer pusslet aldrig att kunna läggas. Jag tror mig också veta att just den här pusselbiten finns endast på det där stället när valet måste träffas, just där och ingen annanstans. Den där rösten säger mig att om jag börjar leta någon annanstans eller om jag börjar fokusera mitt letande, kommer den att gå om intet. Det är som att detta inte är ett egentligt val utan något som jag måste göra annars går jag förlorad.

Oavsett vad, så går tiden och minuterna blir dagar....

Har under en längre period tänkt att jag inte orkar skriva, att jag inte vill, att jag inte står ut med mitt eget evinerliga malande och navelskåderi, att det inte tjänar något till och att det endast är patetiskt, banalt och missriktad energi.

Har under de senaste dagarna mailat med Vännen N, mail som varit uppriktiga och sanna, och under tiden jag skrivit dessa mail har jag känt det där febriga behovet av att skriva vakna till liv. Jag sitter i skrivande stund och väntar på att det ska komma ett mail och jag funderar på om jag skicka ett nytt mail där jag ska fråga om jag skrivit något fel, om jag på något sätt förbisett något eller om jag ska vänta. Hon har nämligen fått gjort det, väntat, VÄNTAT, och väntat en stund till för jag har en benägenhet att göra mig totalt oåtkomlig, osynlig, både stum och döv, och ÄNDÅ....så väntar hon....Jag förvånas över eller känner en naiv fascination över att det är möjligt, att det faktiskt kan vara sant, att någon vill vänta på mig.

Lyssnar på Midnight oil och rycker följande meningar totalt ur sitt sammanhang; "The blinded years, the binded years, the desperate years and divided years. These should not be forgotten years". Nä, de borde inte vara det och jag kämpar inte med att glömma bort dem, jag försöker komma ihåg dem. Jag börjar mer och mer inse att jag måste börja minnas för att förstå mitt sammanhang, måste börja ta till mig min historia, erkänna den för att kunna närma mig själv. Men det är allt annat än lätt för min mentala överhöghet, Rationaliteten personifierad, vill inte se utanför ramarna, kan inte tolka något utanför ramarna, bortdefinierar allt som är utanför ramarna, rätt och fel, svart eller vitt, moraliskt och omoraliskt, förnekar allt som inte är antingen eller. Det som finns utanför ramarna har ingen legitimitet eller existensberättigande. Jag kallar allt utanför ramarna "den tredje dimensionen" och det är den där kraften som allt mer börjar vakna till liv.

Som vanligt, förmedlar den Gode Terapeuten, Ställföreträdaren och De Kloka, visa ord och ovedersägerliga faktum men det tar sådan tid för mig att faktiskt förstå, inte bara höra, vad de säger. En sådan sak är det torra faktum att jag tydligen varit väldigt ensam i mitt liv, inte eremitensam, men i ickedialog. Jag ska inte förhäva mig och påstå att jag förstår innebörden i detta men någonstans i min hjärna börja bit för bit läggas ihop och jag tror att jag under en hundradel av en sekund faktiskt kan skymta vad detta innebär, har inneburit, för mig och mitt varande. Och jag tror att jag börjar förstå att den där tredje dimensionen som är mig så okänd, så ovälkommen, besvärlig, obstinat och totalt ologisk, kan benämnas med tre simpla bokstäver, J.A.G.

Om mina tankar är sanna, om mitt medvetande inte ljuger för mig så tror jag mig börja inse att denna tredje dimension består av mina behov, känslor, åsikter, reaktioner, längtan, saknad etc etc, bla bla bla. Detta är en skrämmande tanke för det innebär ju att konsekvensen av detta är att jag på vägen har utplånat mig själv, att jag under historien har skalat bort allt som inte kan vederläggas. Det sjukaste är att någonstans tycker jag mig skymta att denna horribla tankegång faktiskt blir logisk när det gäller hur min psykiska struktur är uppbyggd. Min värld är totalt rationell, allt som inte kan förklaras, allt som inte är ett oemotsägligt faktum, kan inte existera. Jag har ont eller inte ont, är trött eller inte trött, är hungrig eller inte hungrig och detta gäller allt. Denna tredje dimension låter sig dock inte läggas under lupp, vägrar att låta sig naglas fast för att jag ska kunna kategorisera in det i antingen eller facket. Den börjar leva sitt eget liv och vill inte låta sig styras av mina desperata förtvivlade försök att tysta ner den. Den bråkar och skaver i mig och den knuffar mig mot det ena stupet efter det andra men än så länge har jag undkommit, har jag slagit i rationalitetshandbromsen och backen, och inte låtit mig svepas med. Den än mer oändligt horribla känsla som följer på detta är att jag någonstans begriper att det är den tredje dimensionen som måste vinna för att jag ska komma till klarhet, för att det skall kunna bli en förändring men jag vet inte hur.

Det känns som om jag befinner mig mitt i ett brinnande inbördeskrig där jag förser båda sidor med lika tung vapenarsenal men själv så står jag där i mitten och hävdar att jag är neutral, att båda sidor har rätt samtidigt som de vräker målsökande missiler mot mig i syfte att förinta mig. Och jag står där och väntar och tänker att någon gång måste väl en av dem träffa så att någon sida kan vinna. För jag har inte förmåga att urskilja, har inga bildbevis eller underskrivna bevittnade dokument som kan bringa klarhet i vad som är sant eller inte, vilken sida som som besitter rättigheterna. Så jag står där, handlingsförlamad eftersom rationaliteten inte kan förklara eller vinna, fångad i den tredje dimensionen som vräker sig fram utan nåd och min radiostyrda instinkt sliter i handbromsen och famlar efter den automatiska utlösaren till fallskärmen trots att låga viskningar väser fram mellan krampaktiga käkar, sträva inte emot, släpp kontrollen och ge de tre versalerna J.A.G. tillåtelse att börja leva.