Denna dag har varit förunderlig på alla sätt och vis...På tal om absolut ingenting fnissar jag lite för mig själv när jag helt opåkallat kommit och tänka på en brochyr som beskrev faunan i den safarivandring jag och vännen S gjorde häromveckan. Rubriken var "Livet i diket" och jag kunde naturligtvis inte låta bli att undra om jag skulle ta och byta namn på bloggen :) På tal om den där safarin var det så att jag och vännen S skulle gå en del av Upplandsleden, från punkt a till punkt b, där vi skulle ringa De Kloka för att de skulle hämta oss. Vi skulle gå någonstans mellan 5 km och 1 mil...men..det blev inte riktigt så, vi lyckades halka av den oranga snitslade leden och hamnade mitt ute i urskogen, utan machete, myggstift eller andra nödvändigheter. Vi hade en mobil men den lyckades också bli slukad av den oändliga vildmarken, så vad göra...vi tog en riktning och hamnade mitt på något kalhygge där det inte ens fanns en traktorled att följa, dags att byta riktning, mitt ut i ett kärr, ny riktning med kärret till höger, kalhygget i ryggen och rakt fram oavsett hinder och Voila...en stig uppenbarade sig. Vi tog raskt fram den lilla icke detaljerade brochyrskartan och försökte luska ut var vi var men inga av de ställen vi passerade var utmärkta på kartan och vi hade dessutom sjön på fel sida av oss...Hmm, det enda vettiga att göra var att gå, till slut måste man ju komma fram någonstans...sammanfattningsvis kan jag meddela att vi gick oavbrutet i sju timmar och hade lyckats få en efterlysning efter oss eftersom De Kloka var djupt bekymrade över att vi inte stod att finna. Men man har definitivt inte roligare än vad man gör sig, och vi hade trevligt precis hela tiden.
Så denna dag... denna förunderliga dag...Jag har i dag träffat en Vän som jag känt sedan 1994 då vi gick en väldigt röd folkhögskola tillsammans. SÄPO har tydligen en gång i världen varit lite misstänksamma mot ställets själ och en och annan paranoid student trodde väl fortfarande att SÄPO låg i buskarna och lurade...Herregud så uttråkade de måste ha varit i sådana fall, det var inte mer revolutionärt än en förstamajdemonstration annordnad av socialdemokraterna. Nåväl, vi träffades i alla fall där och hon är hitintills den enda människa som nått fram till den själ som är min, som är jag. Det är antagligen just av den anledningen vi inte träffats sedan 2002. Jag tror nämligen att jag sprang åt totalt motsatt håll när jag upptäckte att någon kommit mig nära, att någon betydde något för mig och HERRE MIN GUD, att jag kanske betydde något för en annan människa. Då jag var och är totalt oförmögen att hantera sådan känslor sprang jag, för jag hade ingen aning om vad jag skulle göra.
Denna vistelse här ute i skogen betyder nog olika för oss alla som är här, för min del ser jag det som en resa, en resa till och inte ifrån. Jag tror även att detta är den viktigaste resa jag någonsin kommer att göra och jag tar den på fullt allvar även om jag ramlar ner i diket om vart annat. Det kan kanske framstå i mina inlägg att jag inte vill vara här, att jag inte alls är beredd på denna resa men det är jag. Jag kan bara inte lova att det kommer att ske enligt regelverket. Just för att jag tror att detta är den viktigaste resan i mitt liv börjar jag även se på mitt liv och vad som är viktigt,.. och min Vän är viktig, hon står på något sätt för det sunda och det verkliga livet. Allt som jag inte har lyckats skyffla under mattan eller ställt i något osynligt hörn. För det är det som är så märkligt, att hur fort, hur långt, jag än har sprungit så har hon bara varit ett nackflås bort. Så nu har jag gjort det enda rätta, jag har vågat träffa henne. Jag var nog lite manisk eftersom jag inte vet hur man bara är..måste ju prestera något hela tiden..men det förunderliga är att det kändes inte som att det var 2002 senast, var det inte i förra veckan?...Och jag är så glad att jag tog detta kliv för nu finns möjligheten att ta ett till.
Jag missade bussen på väg tillbaks och missade min terapi men ringde och sa att jag var sen. Någonstans tror jag att jag ville att detta skulle ske för att öppna andra alternativ för mig men TROTS detta sätter jag mig på nästa buss tillbaks. Det var säkert jättebra av mig men mitt psyke är inte alls med mig där, jag förstår egentligen inte varför jag inte tog ett dygn av alkoholdimmor istället för en bussbiljett. Den rösten har jag ingen kontakt med eller förstår jag inte utan tolk.
Nästa förunderlighet är att jag åter fått en oerhört bra respons på min blogg, en respons som får mig att bli eftertänksam och förundrad över att jag kan väcka denna reaktion hos någon annan, okänd människa. Jag måste bara citera honom för en av de saker han skrev och som var så klockren ..."Som Cornelis sade om Gustav Fröding; Han försökte dränka sina sorger i sprit men de kunde simma". Dagens pricken över i:et.
Ja, som sagt, en förundrans dag har denna varit. Det gör att hela den här resan känns mer förunderlig. Jag lovar ingenting förutom att jag ska försöka hänga i, försöka ta plats och därigenom förankra mig i min omgivning, försöka våga ta tag, förlita mig på andra. Dikeskörningar kommer jag att göra men förhoppningsvis har jag fälgkorset med mig.
tisdag 16 juni 2009
måndag 15 juni 2009
Dödsångest....
För närvarande vibrerar varenda nerv i min kropp, dödsångesten har mig i sitt grepp och jag känner mig nästan svimfärdig hela tiden. Jag har ont i mina leder, knän, fötter, armbågar, axlar och där det möjligvis finns fler leder. Jag har naturligtvis dragit slutsatsen att nu har han fått rätt, diktarorn, den överlägsna allenarådare bestraffaren, nu kommer straffet för att jag överhuvudtaget vågat tänka en morgondag, att jag överhuvudtaget börjar våga tänka tanken att jag ska vara här under en längre tid och därav vågar installera mig, vågar göra mitt rum till något mer beständigt än endast en temporär förvaring. Min värk i kroppen betyder att jag är obotligt sjuk och att det inte kommer att bli något mer liv än detta för mig, det var detta som var mitt öde och inget mer....
Jag förstår att detta låter otroligt dramatiskt men jag är inte ute efter att försöka axla rollen som dramaqueen utan jag är högst allvarlig. Omgivningen kan säga mig att jag ska slappna av, att det inte är något farligt men jag kan inte tänka den tanken, får inte tänka den tanken för då blir straffet ännu hårdare, jag får ABSOLUT INTE negligera honom utan måste hela tiden ha en dialog med honom så han inte börjar storma för då kommer jag att bli lamslagen och då går inte att nå mig, då blir jag okontaktbar.
Ja, jag känner igen känslan, han har funnnits i mig sedan jag var en tvärhand hög. Han och den intelletuelle är de första rösterna jag fick, de första rösterna som strukturerade upp mitt liv. Dödsångesten som kom så fort jag var oförsiktig och inte garderade allt jag sade, allt jag tänkte och den intellektuelle som fångade in skräcken, isolerade den och hjälpte mig att andas när min kropp lamslogs av skräck, andas, andas, andas, töm hjärnan, andas, andas...tills skräcken var en liten boll som jag kunde isolera en stund till.
...och jag vill bara supa mig så full att de tystnar, att min kropp och hjärna skiljs åt, så att jag får ett andrum, ett utrymme att tänka annat än död för nu bultar mitt hjärta så hårt att det känns som om det hoppar över slag och skräcken blir än större....
Jag förstår att detta låter otroligt dramatiskt men jag är inte ute efter att försöka axla rollen som dramaqueen utan jag är högst allvarlig. Omgivningen kan säga mig att jag ska slappna av, att det inte är något farligt men jag kan inte tänka den tanken, får inte tänka den tanken för då blir straffet ännu hårdare, jag får ABSOLUT INTE negligera honom utan måste hela tiden ha en dialog med honom så han inte börjar storma för då kommer jag att bli lamslagen och då går inte att nå mig, då blir jag okontaktbar.
Ja, jag känner igen känslan, han har funnnits i mig sedan jag var en tvärhand hög. Han och den intelletuelle är de första rösterna jag fick, de första rösterna som strukturerade upp mitt liv. Dödsångesten som kom så fort jag var oförsiktig och inte garderade allt jag sade, allt jag tänkte och den intellektuelle som fångade in skräcken, isolerade den och hjälpte mig att andas när min kropp lamslogs av skräck, andas, andas, andas, töm hjärnan, andas, andas...tills skräcken var en liten boll som jag kunde isolera en stund till.
...och jag vill bara supa mig så full att de tystnar, att min kropp och hjärna skiljs åt, så att jag får ett andrum, ett utrymme att tänka annat än död för nu bultar mitt hjärta så hårt att det känns som om det hoppar över slag och skräcken blir än större....
söndag 14 juni 2009
Hel och ren...
Lyssnar på Dina ord
kantiga och fördömande
Du vet minsann hur man för sig
hur man är korrekt
Ser på Dig och förundras
över Din beslutsamhet
Du som inte ens vågade
försvara ditt barn
kantiga och fördömande
Du vet minsann hur man för sig
hur man är korrekt
Ser på Dig och förundras
över Din beslutsamhet
Du som inte ens vågade
försvara ditt barn
Oanständig klagan...
Ännu ett försök att samla ihop mig...en stund för eftertanke och att välja spår...Varför kan jag inte backa ur situationer innan det är försent, varför kan jag inte bara säga nej istället för att halka in på snedstigen/ genvägen, där jag måste bråka med mitt samvete och min skuld, där jag överhuvudtaget måste göra ett val istället för att bara ha det som ett begrundande...Vad är det för krafter som strider så motsatt mitt förnuft?
Det är ju det, Jag kan göra ett val samtidigt som mitt huvud säger Nej NEj NEJ, INTE!!! Trots detta gör gör jag tvärtom och när jag ska försöka få tag i honom, den där motvallsgubben, för att identifiera honom, för att kunna få stopp på honom, fånga honom och säga; Ha, där fick jag dig, den här gången gick det inte att lura mig, är han som en disig slöja där jag inte kan greppa något, där han bara glider genom fingrarna....Och så sitter jag där...med ett val jag egentligen inte vill ha.
..Och det finns så mycket skam i det, skammen för att jag inte kan uppföra mig, skammen för att jag är så vek, skammen för att jag som vuxen sitter där med handen i kakburken, skammen för att jag inte kan vara perfekt, skammen över att jag tillåter något annat än mitt förnuft styra, skammen över att jag nedlåter mig till att låta något annat än mitt intellekt vara rådande.
..Och skulden för att jag förråder förtroenden, skulden för att jag tar otillåten plats, skulden för att jag uppträtt otillbörligt, skulden över att vara till besvär, skuld över att jag är så otillräcklig, så ambivalent, så löjeväckande trevande.
..Och rädslan för att bli avvisad, för att förbrukat min rättighet att få vara, förbrukat mig som person, rädslan för att förintas, bli osynliggjord, att bli förskjuten.
Ja, det här blev ju en klagovisa utan dess like, egentligen finns väl bara en sak att säga, ett enda konstaterande, jag borde bara hålla käften och SKYLL MIG SJÄLV!
Det är ju det, Jag kan göra ett val samtidigt som mitt huvud säger Nej NEj NEJ, INTE!!! Trots detta gör gör jag tvärtom och när jag ska försöka få tag i honom, den där motvallsgubben, för att identifiera honom, för att kunna få stopp på honom, fånga honom och säga; Ha, där fick jag dig, den här gången gick det inte att lura mig, är han som en disig slöja där jag inte kan greppa något, där han bara glider genom fingrarna....Och så sitter jag där...med ett val jag egentligen inte vill ha.
..Och det finns så mycket skam i det, skammen för att jag inte kan uppföra mig, skammen för att jag är så vek, skammen för att jag som vuxen sitter där med handen i kakburken, skammen för att jag inte kan vara perfekt, skammen över att jag tillåter något annat än mitt förnuft styra, skammen över att jag nedlåter mig till att låta något annat än mitt intellekt vara rådande.
..Och skulden för att jag förråder förtroenden, skulden för att jag tar otillåten plats, skulden för att jag uppträtt otillbörligt, skulden över att vara till besvär, skuld över att jag är så otillräcklig, så ambivalent, så löjeväckande trevande.
..Och rädslan för att bli avvisad, för att förbrukat min rättighet att få vara, förbrukat mig som person, rädslan för att förintas, bli osynliggjord, att bli förskjuten.
Ja, det här blev ju en klagovisa utan dess like, egentligen finns väl bara en sak att säga, ett enda konstaterande, jag borde bara hålla käften och SKYLL MIG SJÄLV!
torsdag 11 juni 2009
Gammal reflektion...
Om jag kunde skulle jag skrika
Om jag kunde skulle jag
försöka få dig att känna
få dig att förstå
att dina händer
blev sår i min hud.
Men jag kan varken
skrika, gråta eller tala,
i stället ler jag emot dig
och låter mig slutas din famn.
Om jag kunde skulle jag
försöka få dig att känna
få dig att förstå
att dina händer
blev sår i min hud.
Men jag kan varken
skrika, gråta eller tala,
i stället ler jag emot dig
och låter mig slutas din famn.
Rösternas makt..
Hur är det möjligt att det är så svårt att skriva när hela kroppen skriker efter att få formulera sig, skrivandet har blivit en nödvändighet för mig och jag undrar om jag fortfarande varit kvar här om jag inte börjat skriva, om jag inte på något sätt kunnat förmedla mig. Det mesta jag skriver kan jag inte förmedla muntligt, förmår jag inte att få orden att komma över mina läppar, kan jag inte säga utan rädsla för bestraffning av mina röster.
Hur kan det vara möjligt att jag innan 25 års ålder aldrig kunde säga i morgon, överhuvudtaget vågade tro på en morgondag och vågade tänka tanken. Att jag innan trettio års ålder aldrig vågade tro på en samvaro med en annan människa, överhuvudtaget inte ens kunde se mig i en relation med en annan människa på annat plan än vänskap där jag ändå aldrig släppte in?
Hur kan det vara möjligt att jag inte med självklarhet kan / vågar uttrycka / säga något som är jag? Varför är det alltid en röst som motbevisar allt jag säger?
Hur kan det vara möjligt att jag vid 40 års ålder inte ingår i något självklart sammanhang trots att jag under 20 års tid träffat så många människor som varit bra, som varit genuint intresserade av mig som person?
Jag tror att jag börjar se en vag kontur av alla dessa röster och deras makt och inser att det kommer att bli en sjuhelvetes kamp för att få dem att abdikera, att jag inte vet om jag kommer att orka genomföra detta, att jag inte vet om rösterna kommer att lura bort mig från denna stig och befästa sin makt än mer. För varje ord jag säger finns en motkraft där dödsångesten växer sig allt starkare. Och jag vet att för varje ord jag säger måste jag förhandla, övertala honom att jag inte menade det jag sa utan att det egentligen var någon annan som sade det, att det jag sa inte var viktigt utan något jag vårdslöst slängt ur mig, förlåt mig, förlåt mig, om och om igen tills han nöjt drar sig undan.
Befinner mig nu i ett tillstånd där min kropp inte kan stanna upp, där jag måste tvinga mig själv att sätta mig vid tangentbordet för att få tag i någon av alla dessa tusentals tankar som rusar genom huvudet. Är i ett tillstånd som jag inte kan lösa med effektivitet, ett tillstånd jag jag inte kan sortera, placera i rätt fack. En mycket märklig reflektion av detta varande är att det enda jag förmår göra nu är att brodera, ju jävligare det är ju mer broderar jag vilket i sig är en orimlighet eftersom jag inte kan samla ihop mig till något annat.
Tankarna på att falla för rösten som manar mig att ge upp, ge mig ut, det är ändå ingen mening, växer sig starkare för varje timme och jag försöker verkligen att inte falla för frestelsen men det är svårt att inte ge efter. Min hyperventilation som jag utvecklade som barn har kommit tillbaka där jag ungefär var 15:e andetag får för mig att jag inte får tillräcklig med syre utan måste hyperventilera.
Hur kan det vara möjligt att jag innan 25 års ålder aldrig kunde säga i morgon, överhuvudtaget vågade tro på en morgondag och vågade tänka tanken. Att jag innan trettio års ålder aldrig vågade tro på en samvaro med en annan människa, överhuvudtaget inte ens kunde se mig i en relation med en annan människa på annat plan än vänskap där jag ändå aldrig släppte in?
Hur kan det vara möjligt att jag inte med självklarhet kan / vågar uttrycka / säga något som är jag? Varför är det alltid en röst som motbevisar allt jag säger?
Hur kan det vara möjligt att jag vid 40 års ålder inte ingår i något självklart sammanhang trots att jag under 20 års tid träffat så många människor som varit bra, som varit genuint intresserade av mig som person?
Jag tror att jag börjar se en vag kontur av alla dessa röster och deras makt och inser att det kommer att bli en sjuhelvetes kamp för att få dem att abdikera, att jag inte vet om jag kommer att orka genomföra detta, att jag inte vet om rösterna kommer att lura bort mig från denna stig och befästa sin makt än mer. För varje ord jag säger finns en motkraft där dödsångesten växer sig allt starkare. Och jag vet att för varje ord jag säger måste jag förhandla, övertala honom att jag inte menade det jag sa utan att det egentligen var någon annan som sade det, att det jag sa inte var viktigt utan något jag vårdslöst slängt ur mig, förlåt mig, förlåt mig, om och om igen tills han nöjt drar sig undan.
Befinner mig nu i ett tillstånd där min kropp inte kan stanna upp, där jag måste tvinga mig själv att sätta mig vid tangentbordet för att få tag i någon av alla dessa tusentals tankar som rusar genom huvudet. Är i ett tillstånd som jag inte kan lösa med effektivitet, ett tillstånd jag jag inte kan sortera, placera i rätt fack. En mycket märklig reflektion av detta varande är att det enda jag förmår göra nu är att brodera, ju jävligare det är ju mer broderar jag vilket i sig är en orimlighet eftersom jag inte kan samla ihop mig till något annat.
Tankarna på att falla för rösten som manar mig att ge upp, ge mig ut, det är ändå ingen mening, växer sig starkare för varje timme och jag försöker verkligen att inte falla för frestelsen men det är svårt att inte ge efter. Min hyperventilation som jag utvecklade som barn har kommit tillbaka där jag ungefär var 15:e andetag får för mig att jag inte får tillräcklig med syre utan måste hyperventilera.
onsdag 10 juni 2009
Uppvärmning....
Har för närvarande flera teman som är angelägna men det känns plötsligt så svårt att skriva, så svårt att skriva de där orden som gör ont i mig. Jag tror att jag fått en hint om hur förbannat skadeskjuten jag är och börjar därav även ana vidden av det arbete som ligger framför mig. Och jag börjar känna att den kommer att göra ont den här resan och jag kastas mellan meningslösheten och dödsångesten, mellan hoppet och dödsångesten, insikterna och rösternas krig och varje muskel i mig är på helspänn och jag undrar hur jag ska hänga i, vad jag ska hålla mig i och om jag ska hålla i mig eller om det inte är någon idé...Som sagt, detta inlägg är bara en uppvärmning för att släppa lite på de spärrar som slagit till gällande mitt skrivande, nu får det värka under några timmar för att se om jag kommer på några lösningar....
söndag 7 juni 2009
7 så märkliga bokstäver....
Ja, jag återgår hela tiden till detta med känslor, att känna och jag hoppas att jag inte upprepar mig allt för mycket, att jag i alla fall inlägg för inlägg utvecklar mig. Jag tror att jag har gjort ett misstag när jag uttryckt att jag vill känna för den uråldriga dödsångesten har nu erövrat talarstolen och förmedlar att jag borde vara jävligt försiktig med vad jag önskar mig. Jag ska försöka illustrera och gestalta denna Herre fast jag gör det mot bättre vetande. Den här Herren är nog bland de första gestalterna som ockuperat mitt väsen och intellekt och han har alltid arbetat i det fördolda. Om jag ouppmärksamt låtit honom komma ut i ljuset har jag fått känna på hans krafter och jag har då fullt upp med att förpassa honom till skuggorna igen. Ju mer ljus han får desto mer makt får han.
Detta fenomen har uppstått; jag har klart och tydligt, både skriftligt och muntligt uttryckt att jag vill känna, att hellre känna än inte alls då jag är helt förlorad i detta intet. Dödsångesten har därav slagit till med full kraft och förmedlat att jag har tagit mig vatten över huvudet. På grund av detta uttalande kommer något hemskt att hända, att jag kommer att få fysiska åkommor som kommer att göra ont och förmodligen ända livet. Jag försöker intellektuellt bemästra detta och med trevande försök förpassa honom till periferin men då uppstår nästa stadie i ångesten; En känsla av att jag inte kan / får förringa honom för då slår han också till med fysiska åkommor som straff för att jag inte lyssnade på honom. Där står jag nu och vet inte hur jag ska göra för att inte förarga honom, vad jag ska erbjuda honom för att han skall återgå till skuggorna. Det är det jag alltid har gjort, lovat honom att inte göra, säga, vissa saker samt bett om förlåtelse för att jag förhävt mig, att jag tagit något för givet, att jag oförsiktigt handskats med ord som gäller mitt liv.
En av De Kloka gjorde mig i går uppmärksam på ett beteende jag har när jag ska förmedla mig som även detta har med dödsångesten att göra. Jag har tidigare beskrivit fenomenet som uppstår när jag ska förmedla något som faktiskt berör mig, är viktigt för mig, där jag på något sätt blir en tredje person, en person som inte är jag varför jag inte kan straffas. Den Kloke påvisade att jag i princip alltid när jag ska berätta något jag tänkt, insett, känt, använder mig av tredje personer som på något sätt blir den som får stå för uttalandet. Exempel; När jag talade med S visade det sig, G sade att jag gör så här, det är ju som M säger att....Det är alltid någon annan än jag som står som front för åsikterna och jag inser att detta är ett försvar som jag genom åren byggt upp, ett sätt att lura mina röster. Så länge jag inte säger att Jag tycker, Jag känner, Jag anser, Jag tror, så kan de inte straffa mig, kan de inte vända ut och in på orden och analysera varenda bokstav som de gör i min tankevärld.
Med tanke på gårdagens inlägg kom jag senare på en ytterligare aspekt på detta att vara ett danande av litteraturen och det gäller spegling. Jag tror att detta är en väldigt viktig aspekt för mitt varande, ja, jag får ju en spegling när jag läser de där orden som beskriver hur jag har det, den där förlösande känslan man får när man hittar de där orden som är just de där orden man har sökt fast man inte vetat om det. I detta uppstår en spegling men det är ju bara det att när jag vänt sida försvinner det, blir det åter luft och speglingen försvinner. Det har hänt, vid ett flertal tillfällen, att jag gått in på biblioteket och plockat fram de där böckerna som satt pricken över i:et och läst utvalda meningar om och om igen för att få kontakt med mitt inre, för att få bekräftelse på att jag existerar, för att få förklaringarna på varför jag och mitt liv är som det är, att det faktiskt finns en eller flera teorier som kan beskriva mitt varande.
Jag har dock aldrig funnit något verktyg för att hantera dödsångesten, aldrig funnit någon förklaring till att han finns och har en sådan stor makt, aldrig hittat någon teori som förklarar hans uppkomst och funktion. Detta är första gången jag på ett medvetet sätt plockat ut honom i ljuset och jag vet inte hur detta kommer att straffa sig. Trots detta inser jag att jag måste ut med honom i ljuset för att kunna få hjälp med att hantera honom, och jag känner att jag vill det, ha hjälp , för hur ska jag annars kunna våga tänka en morgondag så länge som han har makten?
Detta fenomen har uppstått; jag har klart och tydligt, både skriftligt och muntligt uttryckt att jag vill känna, att hellre känna än inte alls då jag är helt förlorad i detta intet. Dödsångesten har därav slagit till med full kraft och förmedlat att jag har tagit mig vatten över huvudet. På grund av detta uttalande kommer något hemskt att hända, att jag kommer att få fysiska åkommor som kommer att göra ont och förmodligen ända livet. Jag försöker intellektuellt bemästra detta och med trevande försök förpassa honom till periferin men då uppstår nästa stadie i ångesten; En känsla av att jag inte kan / får förringa honom för då slår han också till med fysiska åkommor som straff för att jag inte lyssnade på honom. Där står jag nu och vet inte hur jag ska göra för att inte förarga honom, vad jag ska erbjuda honom för att han skall återgå till skuggorna. Det är det jag alltid har gjort, lovat honom att inte göra, säga, vissa saker samt bett om förlåtelse för att jag förhävt mig, att jag tagit något för givet, att jag oförsiktigt handskats med ord som gäller mitt liv.
En av De Kloka gjorde mig i går uppmärksam på ett beteende jag har när jag ska förmedla mig som även detta har med dödsångesten att göra. Jag har tidigare beskrivit fenomenet som uppstår när jag ska förmedla något som faktiskt berör mig, är viktigt för mig, där jag på något sätt blir en tredje person, en person som inte är jag varför jag inte kan straffas. Den Kloke påvisade att jag i princip alltid när jag ska berätta något jag tänkt, insett, känt, använder mig av tredje personer som på något sätt blir den som får stå för uttalandet. Exempel; När jag talade med S visade det sig, G sade att jag gör så här, det är ju som M säger att....Det är alltid någon annan än jag som står som front för åsikterna och jag inser att detta är ett försvar som jag genom åren byggt upp, ett sätt att lura mina röster. Så länge jag inte säger att Jag tycker, Jag känner, Jag anser, Jag tror, så kan de inte straffa mig, kan de inte vända ut och in på orden och analysera varenda bokstav som de gör i min tankevärld.
Med tanke på gårdagens inlägg kom jag senare på en ytterligare aspekt på detta att vara ett danande av litteraturen och det gäller spegling. Jag tror att detta är en väldigt viktig aspekt för mitt varande, ja, jag får ju en spegling när jag läser de där orden som beskriver hur jag har det, den där förlösande känslan man får när man hittar de där orden som är just de där orden man har sökt fast man inte vetat om det. I detta uppstår en spegling men det är ju bara det att när jag vänt sida försvinner det, blir det åter luft och speglingen försvinner. Det har hänt, vid ett flertal tillfällen, att jag gått in på biblioteket och plockat fram de där böckerna som satt pricken över i:et och läst utvalda meningar om och om igen för att få kontakt med mitt inre, för att få bekräftelse på att jag existerar, för att få förklaringarna på varför jag och mitt liv är som det är, att det faktiskt finns en eller flera teorier som kan beskriva mitt varande.
Jag har dock aldrig funnit något verktyg för att hantera dödsångesten, aldrig funnit någon förklaring till att han finns och har en sådan stor makt, aldrig hittat någon teori som förklarar hans uppkomst och funktion. Detta är första gången jag på ett medvetet sätt plockat ut honom i ljuset och jag vet inte hur detta kommer att straffa sig. Trots detta inser jag att jag måste ut med honom i ljuset för att kunna få hjälp med att hantera honom, och jag känner att jag vill det, ha hjälp , för hur ska jag annars kunna våga tänka en morgondag så länge som han har makten?
fredag 5 juni 2009
Min själs danande...
Har nu inte skrivit på en vecka och jag kan inte säga varför. Jag kunde skriva att jag inte orkat men det har jag inte känt, jag inte heller känt att det är jobbigt, ledsamt, argt eller någonting, jag vet inte längre vad jag känner eller är. Det är egentligen fel att säga att jag inte vet vad jag känner längre eftersom jag aldrig vet vad jag känner. Jag vill KÄNNA och inte bara ha denna jävla frusteration hela tiden. I natt drabbades jag av en obehaglig insikt, eller rättare sagt ett "komihåg" från mitt liv. Jag hade svårt att sova, ett obehag svepte, tryckte och tyngde min kropp och själ och jag upplevde för en kort stund att jag inte fick luft och satte mig tvärt upp. I denna rörelse insåg jag, kom jag ihåg alla dessa nätter jag satte mig tvärt upp för att jag inte fick luft. Det är en mycket gammal reaktion, och jag har alldeles glömt bort de ensamma nätterna jag satt och väntade ut attackerna innan jag utmattad kunde somna. Och jag undrar varför den kom nu och jag undrar om det är det som är ångest, om det är ångest som nu härjar i min kropp och värker, tynger och frustrerar.
Det är så svårt att beskriva vad som händer i mig eftersom jag inte har ord för det och jag har en fundering kring detta med att jag inte har några ord...Litteraturen, denna litteratur jag funnit själv. I mitt barndomshem fanns inte en bok förutom kokböcker men trots detta lärde jag mig läsa tidigt på egen hand, och som sexåring behärskade jag läsekonsten så pass bra att jag kunde stava mig igenom artiklar i tidningen och jag började så succesivt leta mig fram till litteratur i bokform. Jag plöjde Danteböckerna och Femböckerna, i femböckerna identifierade jag mig helt och fullt med George (egentligen Georgina men hon hatade detta namn) och jag fortsatte läsandet, letade efter karaktärer jag kunde identifiera mig med, leva med och uttrycka mig med. Jag tänker på detta nu när jag säger att jag inte vet vad jag känner. Jag har kommit fram till att jag teoretiskt kan säga vad jag borde känna i allsköns situationer, jag vet, teoretiskt, att olika händelser föranleder en känsla som är allmänmänsklig och generell alltså borde även jag känna detta. Detta medför en oroande tanke, teori, om att jag är ett danande av den litteratur jag läst, att jag genom litteraturen har blivit socialiserad, att jag genom litteraturen har skapat mig ett jag, att jag genom litterauren har skapat mig en begriplig omvärld. Jag har även läst massor av litteratur som på olika sätt beskriver, gestaltar personer i olika vårdinstanser med olika diagnoser, symptom, beteenden. I all litteratur har jag omedvetet letat och sugit åt mig de skrivna orden som kan gestalta den jag är, som kan beskriva det jag borde känna. Letat ord som kan förklara min existens. Varför finner jag nu inga förlösande ord som kan förklara mitt tillstånd? Jag har en känsla av att så länge jag inte finner de rätta orden är inget av det som händer sant. Kan det inte kläs i rätt ord finns det inte, är det ingen sanning. Eftersom orden inte finns kan jag inte uttrycka mig eftersom jag inte vet vilken reaktion som är rätt.
Jag hör och förstår att det inte finns någon klar sanning eftersom alla människor är olika individer med olika behov och känslor. Men det måste väl finnas någon generell känslovärld annars skulle man väl inte kunna diagnostisera, det måste väl finnas någon normalitetskurva som man utgår ifrån. Detta skulle väl i förlängningen innebära att någon skulle kunna tala om för mig vad det är som händer och vad som förväntas och vad som är reellt. Jag tänker som så att om jag agerar ut och det inte är en "rätt" aktion kommer ingen att ta mig på allvar, kommer människor i min omgivning att bagatellisera mig och förakta mig för att jag klär mig i för stora ord. Så...jag väljer att inte klä mig i några ord alls (förutom den intensiva bokstavsautobahnen som finns i mitt huvud) men i min kropp tänds, exploderar små eldar, och de känns, de där eldarna, som bränner och flammar upp innan de kvävs i brist på syre.
Det är så svårt att beskriva vad som händer i mig eftersom jag inte har ord för det och jag har en fundering kring detta med att jag inte har några ord...Litteraturen, denna litteratur jag funnit själv. I mitt barndomshem fanns inte en bok förutom kokböcker men trots detta lärde jag mig läsa tidigt på egen hand, och som sexåring behärskade jag läsekonsten så pass bra att jag kunde stava mig igenom artiklar i tidningen och jag började så succesivt leta mig fram till litteratur i bokform. Jag plöjde Danteböckerna och Femböckerna, i femböckerna identifierade jag mig helt och fullt med George (egentligen Georgina men hon hatade detta namn) och jag fortsatte läsandet, letade efter karaktärer jag kunde identifiera mig med, leva med och uttrycka mig med. Jag tänker på detta nu när jag säger att jag inte vet vad jag känner. Jag har kommit fram till att jag teoretiskt kan säga vad jag borde känna i allsköns situationer, jag vet, teoretiskt, att olika händelser föranleder en känsla som är allmänmänsklig och generell alltså borde även jag känna detta. Detta medför en oroande tanke, teori, om att jag är ett danande av den litteratur jag läst, att jag genom litteraturen har blivit socialiserad, att jag genom litteraturen har skapat mig ett jag, att jag genom litterauren har skapat mig en begriplig omvärld. Jag har även läst massor av litteratur som på olika sätt beskriver, gestaltar personer i olika vårdinstanser med olika diagnoser, symptom, beteenden. I all litteratur har jag omedvetet letat och sugit åt mig de skrivna orden som kan gestalta den jag är, som kan beskriva det jag borde känna. Letat ord som kan förklara min existens. Varför finner jag nu inga förlösande ord som kan förklara mitt tillstånd? Jag har en känsla av att så länge jag inte finner de rätta orden är inget av det som händer sant. Kan det inte kläs i rätt ord finns det inte, är det ingen sanning. Eftersom orden inte finns kan jag inte uttrycka mig eftersom jag inte vet vilken reaktion som är rätt.
Jag hör och förstår att det inte finns någon klar sanning eftersom alla människor är olika individer med olika behov och känslor. Men det måste väl finnas någon generell känslovärld annars skulle man väl inte kunna diagnostisera, det måste väl finnas någon normalitetskurva som man utgår ifrån. Detta skulle väl i förlängningen innebära att någon skulle kunna tala om för mig vad det är som händer och vad som förväntas och vad som är reellt. Jag tänker som så att om jag agerar ut och det inte är en "rätt" aktion kommer ingen att ta mig på allvar, kommer människor i min omgivning att bagatellisera mig och förakta mig för att jag klär mig i för stora ord. Så...jag väljer att inte klä mig i några ord alls (förutom den intensiva bokstavsautobahnen som finns i mitt huvud) men i min kropp tänds, exploderar små eldar, och de känns, de där eldarna, som bränner och flammar upp innan de kvävs i brist på syre.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)