Den subjektiva verkligheten eller sjuka galenskapen....

Jag skulle förmodligen kunna bli en alldeles förträfflig diktator om det inte vore för att jag saknade mordinstinkten som krävs för att utplåna alla oliktänkande, idioter och klåpare. Just nu riskerar alla levande varelser att hamna under min fördömande lupp som läser av allt som en brännande laserstråle. Vid minsta lilla ojämnhet larmar det och jag hamnar i den parallella verklighet som bara är min egen, där språket ännu inte har fått någon genombrott.  Alla motsägelser, alla otydligheter och dubbla budskap lyser som radioaktiva källor men jag börjar begripa att det bara är jag som ser det. För varje gång jag försöker påtala; Att , ursäkta men...kommer ännu ett nytt obegripligt svar som i sig medför ännu fler outtalade sammanhang som bara jag hör och jag fastnar i en outhärdlig frustration, aggression och vanmakt där jag inte kan göra mig förstådd. Den där världen där jag undrar; men Herregud, hör de inte vad de säger, hör de inte allt de säger bakom alla orden. En känsla av att i den riktiga verkligheten vräker regnet ner men alla säger att solen skiner och jag kan för mitt liv inte begripa varför, för jag vet att alla Vet att det regnar. När jag trots detta på något sätt i alla fall försöker säga; Men snälla nån det regnar ju ute....och får svaret; Att det är ju vindstilla, krackelerar min mentala struktur och jag hamnar i en parallel värld som genomsyras av sjuk galenskap.

För att strunta fullkomligt i alla konventioner, väluppfostran och försök i att redigera mig själv och mitt språk i ett fåfängt försök att göra mig förstådd börjar jag undra om jag är för smart för mitt eget bästa. Det känns lite som om jag sitter med svaret på alla ekvationer som finns men jag har ingen aning om varför jag vet dem eller hur jag lärt mig dem. Hela inlärningsprocessen har gått mig förbi och jag lever med den där känslan av att det är där resten av världen befinner sig, mitt i processen medan jag själv sitter bredvid och väntar på att de ska komma fram till svaret jag redan har, redan hade när så snart frågeställningen dök upp. En fruktansvärd otålighet i kroppen som inte orkar med gissningar, utsvävningar eller rent jävla nonsens. En vredens eld som lågar så snart någon mitt under ekvationslösningen börjar dilla om Snövits åtta dvärgar....För helvete....det är en matematisk uträkning och ingen jävla sagostund och de var 7, 7 STYCKEN DVÄRGAR VAR DET!!...Idioter!

Det är som om det försvunnit ett utrymme i mig, det som är kvar i mig är till bredden fullt vilket i sig kräver att allt måste vara precist, exakt på millimetern rätt. Minsta ord eller rörelse som innehåller mer information än det som uttrycks blir för mycket. Jag kan inte stänga av denna funktion som hör nyanserna mellan svaren; 1. Jag vet inte (outtalat: jag tänker inte svara på frågan, jag vill inte svara på frågan, jag undviker din fråga etc) eller; 2. Jag vet inte (outtalat: Jag har inte en aning) Det intressanta här är att det är inte min hörsel som styr mina reaktioner utan min kropp. Det är min kropp som briserar och meddelar mig att svar nr 1 är åt helvete och likaså att svar nr 2 håller mig lugn varför jag också vet att svar nr 2 är det ärliga. Dessa reaktioner är ögonblickliga och jag hinner aldrig förutse eller parera denna kraft.

Detta gör att jag för närvarande känner mig som en outhärdlig människa som stoltserar med epiteter som fördomsfullhet, förakt, trångsynthet, arrogans, känslokyla, rigiditet och intolerans. Alla dessa egenskaper är något som min själ inte vill kännas vid, som mitt allra innersta tycker är moraliskt förkastliga. Det är svårt att vara sams med sig själv då...när den ena sidan vill klippa till någon på käften och den andra hukar sig och vädjar till ett bättre förstånd, ett Nej, nej... Du har ingen rätt att ge dig på någon för att det inte passar dina ramar. Och bara för att tillägga...Jag visste så snart jag i föregående inlägg döpte rösterna till Perfektionisten och den Imbecilla att det var missvisande ord men jag orkade inte redigera mig, orkade inte leta efter de exakta orden vilket jag alltid annars gör så snart jag skriver. För även här dras jag med förbannelsen att det måste vara exakt, precis rätt och det får inte innehålla ett uns mer information än just det jag skriver. Det är väl därför det alltid är en mer eller mindre kamp så snart jag ska skriva. Och bara för att vara extra tydlig eftersom det verkar vara något jag kräver av resten av världen så är större delen av detta inlägg ett försök att illustrera detta jävla krig som pågår i mig och det har vare sig med ekvationer eller Snövit att göra. Och nej, jag påstår mig inte sitta med alla svar, jag försöker bara göra mig förstådd både inför mig själv och omvärlden.

Rabblande....

100926...Det är en sådan där dag när oron jagar och värker och som vanligt har jag inte en aning. Tänker att det bara är inbillning eftersom jag inte kan identifiera den. Så jag kommer på mig med att stirra in i en svart tv och flämta efter luft och följande dialog utspelar sig inuti huvudet; (rösterna döps till P som är perfektionisten och I får stå för den imbecilla)
P -Hörru...
I- Ja...
P- Är du medveten om att du ligger och stirrar in i en svart Tv och flämtar?
I-  Ja...
P- Ja...och du funderar inte över om det betyder något?
I-  Som vad?
P- Som att det skulle kunna betyda att du inte mår så bra just nu.
I-  Gör jag inte?
P- Ja, inte vet jag, men så här utifrån skulle ditt beteende just nu kunna tyda på en ångestattack, i rent litterära termer alltså..
I- Jaha...och....
P- Ja, Du skulle kanske ta vägen någonstans med detta..
I- Vart?
P- Inte vet jag. Hur ska jag kunna veta det? Men ur en psykologisk aspekt skulle du kanske tala med någon...
I- Och säga vad?
P- Att du kanske inte mår så bra....
I- Men...  Jag kan inte hitta några känslomässiga tecken på att jag skulle må dåligt.
P- Så att ligga och flämta så där är helt normalt då?
I- Hur fan ska jag kunna veta det? Det jag säger är att jag inte kan finna några som helst skäl att gå och säga till någon att jag inte mår bra när jag inte känner att det är så.
P- ....
I- Om du nu är så förbannat smart kan du ju tala om vad jag ska säga.
P...
I- Nej, misstänkte väl det...Alltså är detta bara hjärnspöken.
P-...
I- Med andra ord går det väl över...
P- ...

Så för att bespara mina husgrannar och tysta rösterna är det Linkin Park HÖGT med hörlurar som gäller just nu, och ibland kan det inte bli högt nog fast jag misstänker att min ansvarige audionom inte skulle uppskatta det. Avskyn och vämjeligheten jag känner inför att jag sagt allt jag har att säga och att allt bara är en upprepning, något missriktat försök i självhävdelse där jag egentligen bara söker negativ uppmärksamhet. Kluven och splittrad är frekventa ord men i själva verket känner jag mig nog mest söndersprängd men hänger ihop endast på grund av att mitt intellekt förklarar för mig var alla delar befinner sig och att de hör samman även om de inte sitter ihop. Överperspektivisera...är antagligen inte ett giltigt ord enligt SAOL men det är det ordet som ramlar fram när försöker förstå hur jag hanterar livet. Hur jag på något sätt alltid har full översyn men inte är närvarande. Hur jag på något sätt alltid är upptagen med att hålla balansen så att allt splitter håller sig på plats. Det är konstigt hur illa mina delar stämmer med varandra, hur oanpassade de är till varandra, som om varje del egentligen tillhör någon annan. Så snart jag försöker identifiera, vara närvarande i en del, är det som om det sker en kemisk, fysisk reaktion där alla andra delar stöter ifrån, hör inte hemma här, passar inte ihop, och försätter mig i en ständig konflikt där jag aldrig vet vad som är rätt, där jag aldrig vet vilken röst som ljuger eller talar sanning. För att klara sig ur och från dessa konflikter måste man lära sig att medla, förhandla och ha ett förhållningssätt där man skapar så lite friktion som möjligt mellan olika parter. En skenmanöver där man ser till att de har fokus på dig och inte varandra samtidigt som du gör dig så obemärkt du kan. När det ändå uppstår konfrontation kan man ju alltid överlämna det åt sin fysiska varelse tills det bedarrat samtidigt som man själv stänger ner, stänger av, blir stum och döv. Kanske kostnaden för detta är närvaro. Kanske är priset för frånvaro, avsaknad av känslomässiga minnen. Och då....ja...inte vet jag...Inte vet Vi....