Lever utan tid
Söker ett nu
Där klockorna stannat
Men tiden gått förbi
Som en svepande dröm
Där det inte finns något slut
I Skuggan av i går
I rädsla för idag
Drömmar i pant
Mot lögnens begär
Jag sköljer glasen
Med ursinnets
flammande glöd
Allt som jag säger
Allt som jag gör
Sanning eller lögn
Kan någon ge ett svar
Allt som jag känner
Allt som jag vet
Sanning eller lögn
Jag kan inte förstå
Rösternas bränder
Härjar och slår
Mot bråddjupa vattens
skummande våg
Där strändernas vrak
Lämnar spår
från åren som gått
En önskan, en längtan
driver trasig själ
Dit vingar kan bära
Längre än hit
Där minnen blir skuggor
Som inte kräver ett svar
En lång, lång väg
Tillbaka mot land
Med brustna åror
Och läckande skrov
Bleknande ärr
öppnas och synas på nytt
Allt som jag säger
Allt som jag gör
Sanning eller lögn
Kan någon ge ett svar.
Allt som jag känner
Allt som jag vet
Sanning eller lögn
Jag kan inte förstå
En lång, lång väg
Tillbaka mot land
En önskan, en längtan
Dit vingarna bär
tisdag 31 mars 2009
lördag 28 mars 2009
Gå in för Landning...
Att landa är något jag på något sätt inbillat mig att jag har gjort men börjar inse att det har jag inte och att jag inte kommer att kunna landa förrän jag bestämmer mig för att sätt min tillit till de Kloka. Man skulle ju kunna tro att jag är totallandad vid det här laget eftersom jag är kvar i Huset och dagarna har fått sina rutiner. Men jag har trots detta drabbats av en insikt, en rörelse i kropp och själ som är svår att fånga, svår att sätta ord på men jag kan vagt ana att det handlar om att landa och om tillit. Med att den är svår att fånga, menar jag att så fort jag försöker hålla kvar rörelsen för att kunna beskriva den för mig själv, för de Kloka, så glider den undan, vägrar att låta sig ramas in. Jag måste trots detta, på något sätt, försöka ge den form för jag tror att det är viktigt.När jag tänker på att socialnämnden skrivit avtal med Huset och behandling på ett helt år blir det på något sätt inte på allvar. Men när jag på allvar tänker att jag ska vara här, i dag och i morgon och dagen efter det kan det hissna för mig, hissna så pass att jag får svårt att se hur jag ska orka ett helt dygn. Hur jag ska kunna tillåta mig att vara här, att förstå att detta är nu, detta är allvar, detta är det riktiga livet, det är detta jag har och detta jag ska bygga min framtida tillvaro på. Det blir helt absurt för mig att tänka dessa tankar då jag fortfarande någonstans djupt inne misstänker att detta är något förbjudet som jag inte har rätt till.
Jag inser, tror jag, i alla fall intellektuellt, att om jag skulle kunna lita på vad de Kloka säger och förmedlar till mig, att detta är något jag har rätt till, att detta är av absolut nödvändighet för att jag ska överleva, att detta är fullt tillåtet, skulle jag förmodligen kunna landa, här och nu, i detta varande. MEN jag har ett skrajset hjärta som inte riktigt köper argumenten, som inte anser att mina teorier är motbevisade tillräckligt för att jag ska överge dem. En teori om att detta är överflödgt lyx som jag inte har tillräckliga behov av för att få nyttja. Detta innebär att jag den mesta tiden inte befinner mig här och nu, att jag inte kan tänka ett sedan, att det enda nu jag kan tänka är just för stunden och i bland inte en minut till.
Min hjärna arbetar därför nu på högvarv för att komma på hur jag ska lösa detta fenomen, vad jag kan göra för att få kontroll på detta, hur jag åter ska få en realistisk tidsuppfattning. Hur i hela friden jag ska våga sätta ner foten och på så vis påbörja denna sjumilaresa.
"Wake me up inside, call my name and save me from the dark. Bid my blood to run, before I become undone. Save me from the nothing I become".
onsdag 25 mars 2009
Uttryckmedel...
Det är ordet uttycksmedel jag har sökt under en längre tid men inte riktigt hittat det. Gårdagen resulterade med en drabbning och sömn. Drabbningen var mellan min teraput och mig men det var väl jag som blev drabbad. Jag har inte riktigt klart för mig vad drabbningen kom sig av men syftet skulle i alla fall vara att nå fram till mig. Jag vet inte om jag framstår som trög på något sätt, men när han väl framfört sitt förklarade han att han inte var arg utan, som sagt, bara försökt nå fram till mig.
Jag tror inte problemet ligger i att jag inte hör eller förstår vad de Kloka säger , jag förstår det mesta intellektuellt men vissa saker går inte ihop för mig, vissa saker kan jag inte förstå eftersom det finns en motkraft som skriker, Bevisa det, innan dess går Vi inte på det! Men utöver det så tror jag snarare att problemet ligger hos mig , att jag inte lyckas få min värld att bli begriplig för de Kloka.
Efter ännu en viss påtryckning har jag åter lämnat i från mig telefon, visakort, legitimation och de pengar (som jag trasslat undan) som skulle möjliggöra en transport härifrån. Vilket i sig ockå innebär att jag stänger denna bakdörr igen, en stund till. Jag har även slutat att äta igen vilket också möter protester från min omgivning, denna gång har jag även vägrat att inta näringsdrycker. Att inte äta har för mig ingenting att göra med kilon som skall bort, ingen gramjakt överhuvudtaget. Att inte äta är för mig ett uttrycksmedel, en illustration i första hand för mig själv där jag kan utläsa i vilken status jag befinner mig. Ett uttrycksmedel som jag kan hålla i när det blåser upp till orkan och säga "att gör vad fan ni vill med mig, men ätandet bestämmer jag över själv".
Att nu även ge upp min vilja att inte äta och på så vis hindra mig från att driva kroppen till en fysisk reaktion i avsaknad av psykisk reaktion är en jävla utmaning. Det skulle innebära att jag stänger den sista av mina bakdörrar av väl beprövade metoder och jag vet nu inte riktigt hur jag ska förhålla mig till min omgivning. Hur jag ska förhålla mig till mig själv. Vart ska jag ta vägen med denna oroliga kraft, desperation, som far igenom kroppen och vill finna en väg ut, hur skall jag illustrera den för mig själv så att jag vet i vilken status jag befinner mig i? Hur ska jag kunna, utan att veta vilken status jag är i, veta vilka reaktioner, vilket agerande som är relevant. Hur ska jag veta vad som är sant eller ej om jag inte har uttycksmedel som illustrerar det för mig? Och åter, om inte jag kan förstå hur det är ställt med mig, vad som är sant eller ej HUR ska då de Kloka kunna tro på det och förstå det?
Jag tror inte problemet ligger i att jag inte hör eller förstår vad de Kloka säger , jag förstår det mesta intellektuellt men vissa saker går inte ihop för mig, vissa saker kan jag inte förstå eftersom det finns en motkraft som skriker, Bevisa det, innan dess går Vi inte på det! Men utöver det så tror jag snarare att problemet ligger hos mig , att jag inte lyckas få min värld att bli begriplig för de Kloka.
Efter ännu en viss påtryckning har jag åter lämnat i från mig telefon, visakort, legitimation och de pengar (som jag trasslat undan) som skulle möjliggöra en transport härifrån. Vilket i sig ockå innebär att jag stänger denna bakdörr igen, en stund till. Jag har även slutat att äta igen vilket också möter protester från min omgivning, denna gång har jag även vägrat att inta näringsdrycker. Att inte äta har för mig ingenting att göra med kilon som skall bort, ingen gramjakt överhuvudtaget. Att inte äta är för mig ett uttrycksmedel, en illustration i första hand för mig själv där jag kan utläsa i vilken status jag befinner mig. Ett uttrycksmedel som jag kan hålla i när det blåser upp till orkan och säga "att gör vad fan ni vill med mig, men ätandet bestämmer jag över själv".
Att nu även ge upp min vilja att inte äta och på så vis hindra mig från att driva kroppen till en fysisk reaktion i avsaknad av psykisk reaktion är en jävla utmaning. Det skulle innebära att jag stänger den sista av mina bakdörrar av väl beprövade metoder och jag vet nu inte riktigt hur jag ska förhålla mig till min omgivning. Hur jag ska förhålla mig till mig själv. Vart ska jag ta vägen med denna oroliga kraft, desperation, som far igenom kroppen och vill finna en väg ut, hur skall jag illustrera den för mig själv så att jag vet i vilken status jag befinner mig i? Hur ska jag kunna, utan att veta vilken status jag är i, veta vilka reaktioner, vilket agerande som är relevant. Hur ska jag veta vad som är sant eller ej om jag inte har uttycksmedel som illustrerar det för mig? Och åter, om inte jag kan förstå hur det är ställt med mig, vad som är sant eller ej HUR ska då de Kloka kunna tro på det och förstå det?
tisdag 24 mars 2009
Kalla tankar....
Dessa förbannade drömmar, igår natt vandrade jag mellan, i drömmen, mellan mitt hem och mitt fosterhem. Jag ville inte vara hemma men i fosterhemmet var det fullt, inte en sovplats fanns kvar. Och så jagade jag alkohol, fick till slut på någon som hade men han hade en i en bil som han inte hade nycklar till så vi blev tvungna att bryta upp den och sen blev jag full.
I natt har jag vandrat mellan döda barn. I första drömmen var det ett barn som dog och jag skulle rädda det andra men det gick inte, sedan vaknade jag, I nästa dröm kommer jag hem och upptäcker att alla barnen (Mitt X:S barn) ligger i mitt sovrum fast de skulle vara hos sin far. När jag går ut för fråga varför de är hemma i stället för hos fadern upptäcker jag att de är döda allihop, knivhuggna. Mördarna, två kvinnor, är kvar i lägenheten och jag spelar död för att undkomma. Och så drack jag mig naturligtvis så packad att jag inte kunde stå....
Har åter inte skrivit på några dagar, som jag beskrivit innan har jag svårt att få tag i mig själv, utan att halka av. För närvarande styrs jag endast av en enda kraft, kraften till förstörelse, förgörelse. Frågan är bara hur jag ska göra det, jag finner inga andra alternativ än att driva denna kropp till sammanbrott.
Det har uppstått ett nytt fenomen i min hjärna som jag kallar kalla tankar. Det är tankar som inte har någon som helst koppling till någon känsla eller resonemang, Den seglar bara i genom hjärnan och lämnar efter sig påståenden; Påståenden som undrar om jag skulle skära upp handlederna, undrar om jag bara ska avsluta detta. Jag vet inte varför eller hur de uppstår och jag vet inte om de är sanna eller falska påståenden, de finns där, ligger och lurar. Samtidigt som jag planerar och samlar kraft för att lämna och bara gasa...
Det verkar inte som att något egentligen spelar någon roll längre, inte är viktigt längre. Det gör ont i kroppen för att jag inte hittar något sätt att späka den. Jag har en stark känsla av att detta inte kommer att gå väl, att jag på något sätt, inom kort, kommer att ställa till det ordentligt, att jag måste få kraschlanda för att kunna få kontakt med mig själv, kunna urskilja mig själv bland alla röster. Rösterna som nu bara skriker och vill ha sin vilja igenom. Där jag inte har en chans att på något sätt försöka sätta min tillit till att det de Kloka säger är sant. Jag inser att om jag skulle kunna luta mig på det faktum att alla de Kloka uttrycker att jag har det väldigt jobbigt skulle jag kunna släppa lite på den anspänning som är. Men det är bara det att så fort jag tänker tanken kommer motkrafterna som säger attt "Hur i helvete kan du ha det jobbigt när du inte känner det? Eftersom du inte känner det är det ingen sanning. Alltså kommer du att uppvisa en lögn om du lutar dig på de Klokas påståenden". Jag vet inte hur jag ska ta mig i genom det här utan alla mina beprövade metoder, hur jag ska stå ut med detta slagsmål i mitt huvud och finna en sanning som är hållbar.
Jag förbannar mig för att jag inte bara reser mig och går, förkortar denna process och tar bort denna frustration, denna känsla av rörelse och kraft som jag inte vet var den ska ta vägen, som jag måste få ut innan jag kan börja tänka igen. Explodera, det är väl det man måste göra om man är desperat, för det är det jag är, så jävla desperat efter att få tag i en känsla, en dränering, en stor jävla explosion, AAAAargh, jag blir galen snart.....
torsdag 19 mars 2009
Världarnas krig...
Jag vet inte ens hur jag ska börja detta inlägg, det känns som om jag på något sätt för närvarande, i skrivande stund, har ett utomkroppsligt varande, som om jag inte befinner mig i min egen kropp, att jag på något sätt halkar av mig själv när jag försöker forma ett ord, en mening, att jag varje gång jag försöker upprätta en kontakt mellan tanke och kropp så framkallas en iskall avskärmande hinna emellan.
Jag har tidigare presenterat mitt sinnets inneboende och deras inbördes relationer och uppgift. Jag har dock inte beskrivit den ständiga kampen efter balans. Mina skepnader har tydliga syften men i detta fall tror jag att de samarbetar om det inte är så att det finns en sjätte gäst som ännu inte har presenterat sig för mig.
Man skulle kunna tro att det skulle vara en maktkamp dem emellan där en vill avgå med segern men så tydligt fördelat är inte fallet, det är snarare så att ingen av skepnaderna får vara allenarådande. Jag kan nämligen inte uttala eller tänka en tanke utan att det finns en mottanke.
Som för att illustrera det hela använder jag rösternas reaktioner på detta fenomen som behovsmedicin, eftersom jag inte vet vem som säger vad kommer jag bara att skriva replikerna som ekar i mitt huvud;
- Doc har ordinerat behovsmedicin för att ta när det blir för jobbigt.
- När är det för jobbigt då?
- Det kanske är när jag funderar på att gå härifrån?
-Tänker du verkligen att du vill gå härifrån då, det kanske bara är inbillning, du kanske bara tänker det för sakens skull och du egentligen inte alls vill det.
-Men det bråkar ju och ilar i både bröst och mage som skriker att de vill bort.
-Det tror du bara för att du ska få någon anledning att säga något.
-De kloka säger ju att jag behöver vila och att jag därför i alla fall kan prova om det fungerar.
-Men det är ju inte sant att du behöver medicin för att vila, det är ju bara att du bestämmer dig för att vila. Det du utstrålar och det de Kloka ser är ju inte den riktiga sanningen, riktiga verkligheten.
- Men jag tror ju att de förväntar sig något annat tillstånd nu, att jag har tjatat tillräckligt om att det är rörigt för mig.
-Åter igen så är ju inte det någon sanning, vad är det som skulle vara rörigt?
- Jag vet inte, men om jag nu i alla fall bestämmer mig för att ta medicinen, just för att de Kloka tror att det skulle vara bra för mig?
-Hur ska du veta när det är dags att ta den då? Du har det ju inte jobbigt, så det finns inget som legitimerar att du tar medicin. Tar du den kommer de att tycka att du övereagerar, Herregud, du kan ju inte gå och ge illusion om det skulle vara jobbigt då du vet med dig att du bara behöver bestämma dig för att fungera som vanligt folk.
-Men de Kloka säger ju att...
- Jaha, men om du tar medicinen vid fel tillfälle då? Då kommer de Kloka att tänka att du bara överdriver och inte alls behöver den utan bara försöker få någon slags uppmärksamhet.
-Men om jag inte tar den kommer de ju att tycka det inte finns någon anledning att vara här.
- Behöver du det då? Nä, just det, det är ju bara ett missförstånd allt detta.
-Men det kanske är jobbigt?
-Glöm det!
- Men då finns det ju ingen anledning att jag stannar kvar....
Etc, etc,...Denna kamp gäller allt jag tänker och säger vilket resulterar i att jag inte vet vad som är sant eller ej, vilken verklighet som är den riktiga och vilken som är påhittad, vilken person som är falsk och som säger osanningar. Mottanken slår till i samma ögonblick som jag tänker eller utalar något. Detta gör att jag i dagsläget inte vet jag ska säga, vad som är tillåtet, vad de Kloka förväntar sig. Detta gör att jag kan få en lust att helt sluta tala, om inte jag vet vad som är verkligt eller sant hur ska då omgivningen veta om det jag säger, det jag är, är en sanning eller ej?
"You set the rules on fire but get burned by the flames"
Jag har tidigare presenterat mitt sinnets inneboende och deras inbördes relationer och uppgift. Jag har dock inte beskrivit den ständiga kampen efter balans. Mina skepnader har tydliga syften men i detta fall tror jag att de samarbetar om det inte är så att det finns en sjätte gäst som ännu inte har presenterat sig för mig.
Man skulle kunna tro att det skulle vara en maktkamp dem emellan där en vill avgå med segern men så tydligt fördelat är inte fallet, det är snarare så att ingen av skepnaderna får vara allenarådande. Jag kan nämligen inte uttala eller tänka en tanke utan att det finns en mottanke.
Som för att illustrera det hela använder jag rösternas reaktioner på detta fenomen som behovsmedicin, eftersom jag inte vet vem som säger vad kommer jag bara att skriva replikerna som ekar i mitt huvud;
- Doc har ordinerat behovsmedicin för att ta när det blir för jobbigt.
- När är det för jobbigt då?
- Det kanske är när jag funderar på att gå härifrån?
-Tänker du verkligen att du vill gå härifrån då, det kanske bara är inbillning, du kanske bara tänker det för sakens skull och du egentligen inte alls vill det.
-Men det bråkar ju och ilar i både bröst och mage som skriker att de vill bort.
-Det tror du bara för att du ska få någon anledning att säga något.
-De kloka säger ju att jag behöver vila och att jag därför i alla fall kan prova om det fungerar.
-Men det är ju inte sant att du behöver medicin för att vila, det är ju bara att du bestämmer dig för att vila. Det du utstrålar och det de Kloka ser är ju inte den riktiga sanningen, riktiga verkligheten.
- Men jag tror ju att de förväntar sig något annat tillstånd nu, att jag har tjatat tillräckligt om att det är rörigt för mig.
-Åter igen så är ju inte det någon sanning, vad är det som skulle vara rörigt?
- Jag vet inte, men om jag nu i alla fall bestämmer mig för att ta medicinen, just för att de Kloka tror att det skulle vara bra för mig?
-Hur ska du veta när det är dags att ta den då? Du har det ju inte jobbigt, så det finns inget som legitimerar att du tar medicin. Tar du den kommer de att tycka att du övereagerar, Herregud, du kan ju inte gå och ge illusion om det skulle vara jobbigt då du vet med dig att du bara behöver bestämma dig för att fungera som vanligt folk.
-Men de Kloka säger ju att...
- Jaha, men om du tar medicinen vid fel tillfälle då? Då kommer de Kloka att tänka att du bara överdriver och inte alls behöver den utan bara försöker få någon slags uppmärksamhet.
-Men om jag inte tar den kommer de ju att tycka det inte finns någon anledning att vara här.
- Behöver du det då? Nä, just det, det är ju bara ett missförstånd allt detta.
-Men det kanske är jobbigt?
-Glöm det!
- Men då finns det ju ingen anledning att jag stannar kvar....
Etc, etc,...Denna kamp gäller allt jag tänker och säger vilket resulterar i att jag inte vet vad som är sant eller ej, vilken verklighet som är den riktiga och vilken som är påhittad, vilken person som är falsk och som säger osanningar. Mottanken slår till i samma ögonblick som jag tänker eller utalar något. Detta gör att jag i dagsläget inte vet jag ska säga, vad som är tillåtet, vad de Kloka förväntar sig. Detta gör att jag kan få en lust att helt sluta tala, om inte jag vet vad som är verkligt eller sant hur ska då omgivningen veta om det jag säger, det jag är, är en sanning eller ej?
"You set the rules on fire but get burned by the flames"
onsdag 18 mars 2009
Under ytan...eller ingemanslandet..
Ännu en natt med drömmar som söker flykt, drömmar där jag försöker att ge mig av men där jag hela tiden blir hindrad av detaljer. Fel person dyker upp vid fel tillfälle, jag måste ha tag i något innan jag kan ge mig av, någon vill mig något i samma stund som jag är på väg, etc, etc. Jag är ganska utmattad psykiskt när jag vaknar ur dessa drömmar och det är väldigt svårt att somna om varför jag har varit upp sedan 04.00.
Vid 06.00 började rastlösheten sätta igång och jag har en gnagande oro i magen som i intervaller växer och strömmar genom kroppen. När en sådan våg kommer har jag svårt att se hur jag ska stå ut med varandet hela denna dag.
Min terapeut frågade mig i går vad det är som är så farligt med att bara vara. Jag får då en bild framför mig där jag ser mig själv som en boj på öppet hav, som en bläckfisk har jag alla tentakler utsträckta och fasthållna i varsin kätting. De är spända, redo för aktion och håller stenhårt fast. Om jag skulle tillåta mig att bara vara skulle detta resultera i att tentaklerna slappnade av och jag skulle då förlora kontroll, sjunka, bli suddig i konturerna och min omgivning skulle på något sätt förefalla mig helt okänd. Jag skulle då behöva erövra min omgivning på nytt, centimeter för centimeter.
Hela mitt väsen är bojen, min identitet är tentaklerna, det är dessa som talar om för mig hur jag ska förhålla mig till min omgivning, det är dessa som definierar mig inför mig själv och min omgivning, det är dessa som får mig att fungera, får mig att gå runt, Vad är jag utan dem? Hur ska omgivningen kunna uppfatta mig då jag inte har några konturer?
Jag har, som tidigare sagt, fått behovsmedicin som, som namnet antyder, ska få mig att gå ner i varv när det går i spinn i mitt huvud och kropp. Det finns dock två hinder gällande detta; det första är att jag är livrädd för att jag ska hamna i ovan beskrivna tillstånd när jag går ner i varv. Det andra är att jag inte vet när jag ska ta den. Tänk om jag tar den när det egentligen inte behövs, att jag tar den för att använda den som någon slags "Ååh nu är det så synd om mig" signal, negativ uppmärksamhet. Vilken skala avgör när det är tillräckligt jobbigt för att kunna legitimera behovet av stillande medicin?
De Kloka bestämde i går därför helt enkelt åt mig att jag skulle ta medicinen då jag hade starka tankar på att lämna Huset och bara låta tiden bära mig så länge det gick. Ja, jag har en stark längtan efter berusning men jag har en ännu starkare längtan efter att explodera, blöda och värka. De Kloka satte ord på det i går, Desperation, det är nog det rätta namnet på det tillstånd jag nu är i.
"I try to hurt my self and i don´t mind it , No, I don´t mind it at all"...
Vid 06.00 började rastlösheten sätta igång och jag har en gnagande oro i magen som i intervaller växer och strömmar genom kroppen. När en sådan våg kommer har jag svårt att se hur jag ska stå ut med varandet hela denna dag.
Min terapeut frågade mig i går vad det är som är så farligt med att bara vara. Jag får då en bild framför mig där jag ser mig själv som en boj på öppet hav, som en bläckfisk har jag alla tentakler utsträckta och fasthållna i varsin kätting. De är spända, redo för aktion och håller stenhårt fast. Om jag skulle tillåta mig att bara vara skulle detta resultera i att tentaklerna slappnade av och jag skulle då förlora kontroll, sjunka, bli suddig i konturerna och min omgivning skulle på något sätt förefalla mig helt okänd. Jag skulle då behöva erövra min omgivning på nytt, centimeter för centimeter.
Hela mitt väsen är bojen, min identitet är tentaklerna, det är dessa som talar om för mig hur jag ska förhålla mig till min omgivning, det är dessa som definierar mig inför mig själv och min omgivning, det är dessa som får mig att fungera, får mig att gå runt, Vad är jag utan dem? Hur ska omgivningen kunna uppfatta mig då jag inte har några konturer?
Jag har, som tidigare sagt, fått behovsmedicin som, som namnet antyder, ska få mig att gå ner i varv när det går i spinn i mitt huvud och kropp. Det finns dock två hinder gällande detta; det första är att jag är livrädd för att jag ska hamna i ovan beskrivna tillstånd när jag går ner i varv. Det andra är att jag inte vet när jag ska ta den. Tänk om jag tar den när det egentligen inte behövs, att jag tar den för att använda den som någon slags "Ååh nu är det så synd om mig" signal, negativ uppmärksamhet. Vilken skala avgör när det är tillräckligt jobbigt för att kunna legitimera behovet av stillande medicin?
De Kloka bestämde i går därför helt enkelt åt mig att jag skulle ta medicinen då jag hade starka tankar på att lämna Huset och bara låta tiden bära mig så länge det gick. Ja, jag har en stark längtan efter berusning men jag har en ännu starkare längtan efter att explodera, blöda och värka. De Kloka satte ord på det i går, Desperation, det är nog det rätta namnet på det tillstånd jag nu är i.
"I try to hurt my self and i don´t mind it , No, I don´t mind it at all"...
måndag 16 mars 2009
Att känna eller att inte känna...
Jag blir inte klok på det här som ska föreställa känslor. Ska man känna eller inte och var, när och hur passar det sig att ha känslor. Har träffat läkaren (psykiatriker, benämns härmed med Doc) i dag trots att jag lovade mig själv förra gången att inte göra det då jag bara blir oerhört frustrerad av att tala med honom. Han gör den minsta tankegång helt obegriplig för mig. Orsaken till att jag nu gjorde detta i alla fall, är att en av de Kloka föreslog att jag skulle träffa honom för att undersöka möjligheten att kunna få någon medicin som jag kan ta när det är som tyngst för att hjälpa mig att orka.
Det ska väl tilläggas att de här jobbighetsstunderna som kommer oanmälda förmodligen är ångest enligt de Kloka, kanske till och med en släng av panikångest. Ja, inte vet jag, det är det som är den felande länken i min och Doc:s kommunikation.
Doc: Har du mycket ångest?
Jag: Ööh, jag vet inte om jag har ångest.
Doc: Upplever du det jobbigt?
Jag: Va?, på vilken skala?
Doc: Orkar du med ångesattackerna?
Jag: Vadå orka? Klart som fan att jag orkar.
Doc: Är det mycket ångest i samband med matsituationer?
Jag: Nej, för det första vet jag som sagt inte om jag har ångest, för det andra tycker jag absolut ingenting om matsituationerna. Det är mig fullkomligt likgiltigt om jag äter två portioner eller inte alls.
Doc: Du är kritisk till mediciner.
Jag: Nä, jag vill bara ha koll på vad det är jag äter, varför jag äter dem och vilket syfte de har.
Frågorna är något modifierade då jag har gått och retat mig på samtalet hela dagen och inte längre kan komma ihåg ordagrant vad han sade men detta speglar konversationen på det stora hela. Kontexten av det är att han ställer frågor jag omöjligt kan svara på eftersom jag inte vet vad jag känner, har inga ord för det och kan därför inte referera till det i något sammanhang. Det är likadant varje gång jag träffar honom, jag blir superirriterad och har en känsla av att han gör något över mitt huvud som jag inte vet om. Hela sessionen slutade med att jag fick behovsmedicin MEN, han har även minskat ner en av de mediciner jag har och satt in en annan. Ööh, HUR GICK DET HÄR TILL?
Nu kommer nästa obegriplighet;
Doc: Den här medicinen tar bort ångesten så att det inte blir så jobbigt.
Jag: Men är inte hela poängen med min vistelse här att jag ska hitta mina känslor, inbegripet ångest?..Och SÅ jobbigt är det inte..
Doc: Den tar inte bort känslorna.
Jag: ???????? VA?
Doc: Du kommer att känna lika mycket men det kommer inte bli lika jobbigt.
Jag: (Här har jag slutat att svara, eftersom jag gett upp med att försöka få honom förstå vad jag säger. Jag kan inte på något sätt finna någon logisk följd i det han säger).
Jag är helt på det klara med att den här resan kommer att bli jobbig och jag kan ibland känna mig stridslysten och vill åka på lite stryk. I detta ligger även att jag förväntar mig att få uppleva ångest, smärta, sorg etc. Om jag medicinerar bort detta hur i hela friden ska jag då bli klok på det här. Hur ska jag någonsin komma till den där punkten när jag mår så dåligt att Mr X tillåter mig att säga "nu, nu mår jag dåligt, jag behöver" Hur ska jag någonsin komma till den där punkten där jag kan få tillåtelse av mina skepnader att släppa allt och bara vara i det som är? Jag känner mig inte ett dugg trygg i Doc:s beslut och har en stark oro för att detta i stället kommer motverka min strävan efter att få några ärr från känslornas slagfält. Jag är så orolig för att jag kommer att sitta på terapisessionerna och inte komma på en enda sak att ta upp, för att inget känns tillräckligt viktigt. Jag är så jävla trött på att inte förstå, jag orkar inte med att inte förstå längre, längtar efter min fyrkantsvärld, där 7+7 blir 14, där c kommer efter b som kommer efter a...
Det ska väl tilläggas att de här jobbighetsstunderna som kommer oanmälda förmodligen är ångest enligt de Kloka, kanske till och med en släng av panikångest. Ja, inte vet jag, det är det som är den felande länken i min och Doc:s kommunikation.
Doc: Har du mycket ångest?
Jag: Ööh, jag vet inte om jag har ångest.
Doc: Upplever du det jobbigt?
Jag: Va?, på vilken skala?
Doc: Orkar du med ångesattackerna?
Jag: Vadå orka? Klart som fan att jag orkar.
Doc: Är det mycket ångest i samband med matsituationer?
Jag: Nej, för det första vet jag som sagt inte om jag har ångest, för det andra tycker jag absolut ingenting om matsituationerna. Det är mig fullkomligt likgiltigt om jag äter två portioner eller inte alls.
Doc: Du är kritisk till mediciner.
Jag: Nä, jag vill bara ha koll på vad det är jag äter, varför jag äter dem och vilket syfte de har.
Frågorna är något modifierade då jag har gått och retat mig på samtalet hela dagen och inte längre kan komma ihåg ordagrant vad han sade men detta speglar konversationen på det stora hela. Kontexten av det är att han ställer frågor jag omöjligt kan svara på eftersom jag inte vet vad jag känner, har inga ord för det och kan därför inte referera till det i något sammanhang. Det är likadant varje gång jag träffar honom, jag blir superirriterad och har en känsla av att han gör något över mitt huvud som jag inte vet om. Hela sessionen slutade med att jag fick behovsmedicin MEN, han har även minskat ner en av de mediciner jag har och satt in en annan. Ööh, HUR GICK DET HÄR TILL?
Nu kommer nästa obegriplighet;
Doc: Den här medicinen tar bort ångesten så att det inte blir så jobbigt.
Jag: Men är inte hela poängen med min vistelse här att jag ska hitta mina känslor, inbegripet ångest?..Och SÅ jobbigt är det inte..
Doc: Den tar inte bort känslorna.
Jag: ???????? VA?
Doc: Du kommer att känna lika mycket men det kommer inte bli lika jobbigt.
Jag: (Här har jag slutat att svara, eftersom jag gett upp med att försöka få honom förstå vad jag säger. Jag kan inte på något sätt finna någon logisk följd i det han säger).
Jag är helt på det klara med att den här resan kommer att bli jobbig och jag kan ibland känna mig stridslysten och vill åka på lite stryk. I detta ligger även att jag förväntar mig att få uppleva ångest, smärta, sorg etc. Om jag medicinerar bort detta hur i hela friden ska jag då bli klok på det här. Hur ska jag någonsin komma till den där punkten när jag mår så dåligt att Mr X tillåter mig att säga "nu, nu mår jag dåligt, jag behöver" Hur ska jag någonsin komma till den där punkten där jag kan få tillåtelse av mina skepnader att släppa allt och bara vara i det som är? Jag känner mig inte ett dugg trygg i Doc:s beslut och har en stark oro för att detta i stället kommer motverka min strävan efter att få några ärr från känslornas slagfält. Jag är så orolig för att jag kommer att sitta på terapisessionerna och inte komma på en enda sak att ta upp, för att inget känns tillräckligt viktigt. Jag är så jävla trött på att inte förstå, jag orkar inte med att inte förstå längre, längtar efter min fyrkantsvärld, där 7+7 blir 14, där c kommer efter b som kommer efter a...
söndag 15 mars 2009
Vadå behov?
Vad är ett behov? Är det något som måste tillfredställas? Uppstår behovet av tillfredställelsen? Är behov något instinktivt och grundläggande eller är det något vi lär oss? Är behov situationsbetingat och är det i så fall viktigt att tillgodogöra sig dem? Är det skillnad på ett behov och att vilja ha?
Nu har jag väl upprepat mig men det här är något jag försöker förstå. När jag hör ordet behov är det något jag ställer mig utanför och betraktar som fenomen, jag kan inte riktigt införliva ordet i min verklighet. Jag tänker mig att behov är något viktigt, kraftfullt, som begär tillfredställelse. Om det inte blir tillfredställt kommer kropp och psyke att reagera på detta med saknad, förlust, en tomhet. Jag förstår innebörden i ordet behov när det gäller att vi måste andas och äta annars kan vi inte existera. Utöver det har jag mycket svårt att säga vad jag skulle behöva.
Jag vet inte riktigt hur jag ska illustrera min frågeställning men jag gör ett försök med följande; En dag i november, mulet och så där gråkallt det bara kan vara i november. Du är ute i något ärende, du fryser och tänker att du skulle ha tagit på dig där andra jackan i stället som är varmare. Är behovet då värme, att inte frysa. Det skulle då vara avhjälpt med att byta jacka. MEN... i mitt huvud blir det, ja, det är kallt, tråkigt nog tog jag fel jacka så jag får väl frysa. Då kan det väl inte vara ett behov då det inte på något sätt påverkar min existens. Jag menar, jag behöver ju inte byta jacka, det är helt och hållet något man väljer att lägga ner energi på eller inte.
Det centrala i den här frågeställningen blir då egentligen; är det "tvunget" eller ej. Är det inte tvunget behöver det inte tillfredställas, behöver det inte bli tillfredsställt då är det inte viktigt och det kan då inte finnas något legitimt behov.
Jag har som sagt svårt att se vad det är jag skulle behöva men jag hör de Kloka som förmedlar att jag inte fått mina behov tillgodosedda och att jag är i behov. Jag lyssnar på dem och något säger mig att detta är en viktig fråga som jag inte bara kan avfärda utan att ha skärskådat den. Något säger mig att det kan vara livsavgörande att jag förstår det här. Därav vänder och vrider jag på fenomenet för att hitta någon referenspunkt som jag kan känna igen, förstå. Något att hänga fast i så jag kan upprättahålla en ork, en vilja till att stå ut med denna osäkerhet, okändhet.
Nu har jag väl upprepat mig men det här är något jag försöker förstå. När jag hör ordet behov är det något jag ställer mig utanför och betraktar som fenomen, jag kan inte riktigt införliva ordet i min verklighet. Jag tänker mig att behov är något viktigt, kraftfullt, som begär tillfredställelse. Om det inte blir tillfredställt kommer kropp och psyke att reagera på detta med saknad, förlust, en tomhet. Jag förstår innebörden i ordet behov när det gäller att vi måste andas och äta annars kan vi inte existera. Utöver det har jag mycket svårt att säga vad jag skulle behöva.
Jag vet inte riktigt hur jag ska illustrera min frågeställning men jag gör ett försök med följande; En dag i november, mulet och så där gråkallt det bara kan vara i november. Du är ute i något ärende, du fryser och tänker att du skulle ha tagit på dig där andra jackan i stället som är varmare. Är behovet då värme, att inte frysa. Det skulle då vara avhjälpt med att byta jacka. MEN... i mitt huvud blir det, ja, det är kallt, tråkigt nog tog jag fel jacka så jag får väl frysa. Då kan det väl inte vara ett behov då det inte på något sätt påverkar min existens. Jag menar, jag behöver ju inte byta jacka, det är helt och hållet något man väljer att lägga ner energi på eller inte.
Det centrala i den här frågeställningen blir då egentligen; är det "tvunget" eller ej. Är det inte tvunget behöver det inte tillfredställas, behöver det inte bli tillfredsställt då är det inte viktigt och det kan då inte finnas något legitimt behov.
Jag har som sagt svårt att se vad det är jag skulle behöva men jag hör de Kloka som förmedlar att jag inte fått mina behov tillgodosedda och att jag är i behov. Jag lyssnar på dem och något säger mig att detta är en viktig fråga som jag inte bara kan avfärda utan att ha skärskådat den. Något säger mig att det kan vara livsavgörande att jag förstår det här. Därav vänder och vrider jag på fenomenet för att hitta någon referenspunkt som jag kan känna igen, förstå. Något att hänga fast i så jag kan upprättahålla en ork, en vilja till att stå ut med denna osäkerhet, okändhet.
lördag 14 mars 2009
...varande...
Med bruten vinge
faller denna röst
mot oklar mark
Ord som anfäktar
sinnets gäster
förskjuts till skuggorna
Skör förgänglighet
som skrämmer
Solid beständighet
som tynger
Skamlig naivitet
som hoppas
Stumt krig
om herravälde
på skarp egg
Okänd gestalt
gör intrång
begär legitimitet
Förflutet
som blixtrar
Framtid
som är förborgad
Ögonblick
som skälver
Med ockuperat väsen
famlar denna lekamen
efter förtöjning
faller denna röst
mot oklar mark
Ord som anfäktar
sinnets gäster
förskjuts till skuggorna
Skör förgänglighet
som skrämmer
Solid beständighet
som tynger
Skamlig naivitet
som hoppas
Stumt krig
om herravälde
på skarp egg
Okänd gestalt
gör intrång
begär legitimitet
Förflutet
som blixtrar
Framtid
som är förborgad
Ögonblick
som skälver
Med ockuperat väsen
famlar denna lekamen
efter förtöjning
torsdag 12 mars 2009
Ursäkta, men åt vilket håll ligger det riktiga livet?
Är detta varande på riktigt? Är det den verkliga verkligheten det här? Eller är det en artificiell verklighet som är skapad med skapade behov? Är det en konstig fråga? Ja, kanske, men mina röster för just nu en högljudd aktionsstämning i mitt huvud där påståenden och motfrågor studsar mot varandra och så är det den där obestämbara varelsen som pilar runt som en mus,än här, än där, och ingen får fatt i honom. Ingen av oss vet vad han vill eller hör vad det är han säger, vill ha sagt, han lämnar bara ett svagt eko efter sig och vi inte hinner varken höra eller se honom. Bara så där vagt att man nästan kan få lite substans men så glider det iväg.
Min kropp har börjat reagera utan koppling och styrning av mitt sinne. Den signalerar oanmäld och kommer som en våg från ingenstans och säger, GÅ, gå nu, innan det är försent. När jag försöker fånga signalen, identifiera den och hålla fast den för insortering glider den undan.
Sammantaget; Ett ifrågasättande gällande om detta varande är den riktiga verkligheten, en ny varelse utan identitet i mitt sinne och en odefinierbar kroppsignal som säger åt mig att fly, gör mig mycket orolig.
Jag vet inte vad jag ska göra, vad som är reellt att göra i denna situation. Att bara vara, att försöka följa med denna ström känns på något sätt så skamligt, så onödigt lyxigt, så icke nödvändigt, en känsla av att "med vilken rätt tar jag mig friheten", Aargh, jag hittar inte det där rätta ordet, bara att det känns så förbjudet och så jävla onödigt, icke verkligt.
Anonym har lämnat avtryck med ett budskap om att mina texter är bra och att jag formulerar mig på ett sätt där anonym kan känna igen sig, anonym förmedlar även att min blogg är viktig och skänker ett tack. Jag visste inte att man kunde bli generad för något man läser, TRO MIG, det kan man, med blossande kinder och en känsla av att titta över axeln för att se om någon kommer, läser jag detta och försöker förstå, försöker ta in.
Jag är åter igång med att inspektera den där rävsaxen och undrar om den kommer att slå ihop ännu en gång eller om jag på något sätt kan ta mig runt den, hinna en bit bort innan den slår ihop sina käftar. Det är så förbannat märkligt, jag upplever en större "SKÄMS" känsla om jag velar, fegar ur och inte kliver i fällan än om jag trasslar till det och kliver hårt mellan dess käftar. Det blir på något sätt inte verkligt annars. Hmm, sekunderna går och blir minuter och jag undrar, jag tänker och jag väntar, och minuterna är så långa...
Min kropp har börjat reagera utan koppling och styrning av mitt sinne. Den signalerar oanmäld och kommer som en våg från ingenstans och säger, GÅ, gå nu, innan det är försent. När jag försöker fånga signalen, identifiera den och hålla fast den för insortering glider den undan.
Sammantaget; Ett ifrågasättande gällande om detta varande är den riktiga verkligheten, en ny varelse utan identitet i mitt sinne och en odefinierbar kroppsignal som säger åt mig att fly, gör mig mycket orolig.
Jag vet inte vad jag ska göra, vad som är reellt att göra i denna situation. Att bara vara, att försöka följa med denna ström känns på något sätt så skamligt, så onödigt lyxigt, så icke nödvändigt, en känsla av att "med vilken rätt tar jag mig friheten", Aargh, jag hittar inte det där rätta ordet, bara att det känns så förbjudet och så jävla onödigt, icke verkligt.
Anonym har lämnat avtryck med ett budskap om att mina texter är bra och att jag formulerar mig på ett sätt där anonym kan känna igen sig, anonym förmedlar även att min blogg är viktig och skänker ett tack. Jag visste inte att man kunde bli generad för något man läser, TRO MIG, det kan man, med blossande kinder och en känsla av att titta över axeln för att se om någon kommer, läser jag detta och försöker förstå, försöker ta in.
Jag är åter igång med att inspektera den där rävsaxen och undrar om den kommer att slå ihop ännu en gång eller om jag på något sätt kan ta mig runt den, hinna en bit bort innan den slår ihop sina käftar. Det är så förbannat märkligt, jag upplever en större "SKÄMS" känsla om jag velar, fegar ur och inte kliver i fällan än om jag trasslar till det och kliver hårt mellan dess käftar. Det blir på något sätt inte verkligt annars. Hmm, sekunderna går och blir minuter och jag undrar, jag tänker och jag väntar, och minuterna är så långa...
tisdag 10 mars 2009
Vari består skillnaden...
Det känns som om jag börjar nafsa i utkanterna i mitt varande, att det finns tankar som rör sig i gränslandet existens och icke existens. Att man kan fatta beslut som innebär att man aktivt väljer icke existens, men att man också kan också välja ett sätt där man utsätter kroppen för stor press tills den succesivt stänger ner sig själv. Jag kan inte låta bli och fundera på vari den stora skillnaden ligger när man i båda situationerna tar ett beslut där man inser att konsekvensen med största sannolikhet innebär icke existens.
I mitt huvud har de nu börjat att bråka om min existens eller huruvida det finns en önskan om att införlivas i icke existensen. Jag vet inte vilka det är som bråkar eller vad de vill, det är som en pågående frågesport där ingen vill ha priset.
Fråga 1: Har du planer på att själv avsluta din existens? Nej, inte direkt.
Fråga 2: Har du en önskan om att ingå i icke existens? Nej, inte direkt.
fråga 3: Kan du tänka dig att utsätta din kropp för en sådan press att den succesivt stänger av? Nej, inte direkt, eller ja, som ett experiment för att se hur mycket den orkar.
Samtidigt som jag svarar nej på frågorna är det en orolig tanke som irrar runt i expressfart som inte alls är så säker på att det är ett nej som är det rätta svaret. Vid ja svar vaknar Den man inte får nämna vid namn och viskar att "nu är du ute på jävligt tunn is" Och då kommer nästa röst "ja och så vadå, det spelar väl ingen roll om det så är en öppen vak, människan vill ju inte existera"...och så börjar de kriga därinne samtidigt som den där oroande irriterande gnagande tanken far runt, den tillhör inget läger och alla försöker få herrevälde över den.
Nej, jag är inte säker på att jag vill existera men jag är inte heller säker på att jag inte vill. Samtidigt som jag är helt säker på att jag vill existera men det är den där oroliga som undrar om jag verkligen är så säker, om jag inte skulle ta och genomföra ett experiment för erfarenhetens skull...
I mitt huvud har de nu börjat att bråka om min existens eller huruvida det finns en önskan om att införlivas i icke existensen. Jag vet inte vilka det är som bråkar eller vad de vill, det är som en pågående frågesport där ingen vill ha priset.
Fråga 1: Har du planer på att själv avsluta din existens? Nej, inte direkt.
Fråga 2: Har du en önskan om att ingå i icke existens? Nej, inte direkt.
fråga 3: Kan du tänka dig att utsätta din kropp för en sådan press att den succesivt stänger av? Nej, inte direkt, eller ja, som ett experiment för att se hur mycket den orkar.
Samtidigt som jag svarar nej på frågorna är det en orolig tanke som irrar runt i expressfart som inte alls är så säker på att det är ett nej som är det rätta svaret. Vid ja svar vaknar Den man inte får nämna vid namn och viskar att "nu är du ute på jävligt tunn is" Och då kommer nästa röst "ja och så vadå, det spelar väl ingen roll om det så är en öppen vak, människan vill ju inte existera"...och så börjar de kriga därinne samtidigt som den där oroande irriterande gnagande tanken far runt, den tillhör inget läger och alla försöker få herrevälde över den.
Nej, jag är inte säker på att jag vill existera men jag är inte heller säker på att jag inte vill. Samtidigt som jag är helt säker på att jag vill existera men det är den där oroliga som undrar om jag verkligen är så säker, om jag inte skulle ta och genomföra ett experiment för erfarenhetens skull...
Murar
Så man byggde ett fängelse åt sig själv
och man sitter där innanför dess murar
mot allt ont var det tänkt som en hjälp
ja alla faror, som i livet lurar
Ja ett torn är rest av en man
som betraktade livet med fasa
en asyl, en fristad tänkte han
medan stormarna utanför kan rasa
Och livet vräker sig ner helt utan nåd,
det är sol, det är sorg om vartannat
det är skratt, det är skrik ,skrän och skrål
men här innnanför har klockorna stannat
och muren den är grå och den är kall,
så man skälver ända in till benen
och man tänker vår saga är snart all
man är redan lika kall och grå som stenen
så man skapar sin rädsla ett monument
i vanmakt sitter man och kurar
och man önskar se det aska och bränt
så man kunde fly bort från dessa murar
Och livet vräker sig ner helt utan nåd,
det är sol, det är sorg om vartannat
det är skratt, det är skrik skrän och vrål
men här innnanför har klockorna stannat
Så fruset sitter man kvar i ensamhet
förbannande sig själv och surar
om man ändå hade vetat det man vet
när man började och bygga dessa murar
(Roffe Wikström, Som ett fladdrande ljus 1990)
och man sitter där innanför dess murar
mot allt ont var det tänkt som en hjälp
ja alla faror, som i livet lurar
Ja ett torn är rest av en man
som betraktade livet med fasa
en asyl, en fristad tänkte han
medan stormarna utanför kan rasa
Och livet vräker sig ner helt utan nåd,
det är sol, det är sorg om vartannat
det är skratt, det är skrik ,skrän och skrål
men här innnanför har klockorna stannat
och muren den är grå och den är kall,
så man skälver ända in till benen
och man tänker vår saga är snart all
man är redan lika kall och grå som stenen
så man skapar sin rädsla ett monument
i vanmakt sitter man och kurar
och man önskar se det aska och bränt
så man kunde fly bort från dessa murar
Och livet vräker sig ner helt utan nåd,
det är sol, det är sorg om vartannat
det är skratt, det är skrik skrän och vrål
men här innnanför har klockorna stannat
Så fruset sitter man kvar i ensamhet
förbannande sig själv och surar
om man ändå hade vetat det man vet
när man började och bygga dessa murar
(Roffe Wikström, Som ett fladdrande ljus 1990)
måndag 9 mars 2009
Ord som vill formas men som inte kan stå still...
Vid den andra stranden
bortom den vildsinta
förrädiska flod
där livet klamrar sig fast
En annan befintlighet
där den vita damens
gnistrande klor
gör revor i slöjor av tvivel
Där tiden har begärt remi
och önskningar av glas faller
med obönhörligt eftertryck
mot mörk grund i Karons slup
Bortom, vid den andra stranden
ögonblick har gått förbi
där disigt svepande flor
omgärdar en ensam färjekarl
bortom den vildsinta
förrädiska flod
där livet klamrar sig fast
En annan befintlighet
där den vita damens
gnistrande klor
gör revor i slöjor av tvivel
Där tiden har begärt remi
och önskningar av glas faller
med obönhörligt eftertryck
mot mörk grund i Karons slup
Bortom, vid den andra stranden
ögonblick har gått förbi
där disigt svepande flor
omgärdar en ensam färjekarl
Frånvaro, närvaro eller distans...
Har inte skrivit på ett par dagar igen. Det verkar som om jag inte klarar av att ta mig för att skriva, jag måste samla mig i dagar innan jag bestämmer mig för att skriva. Jag är medveten om att det är min egen blogg och att det inte finns något krav på prestation men jag vill skriva och det stör mig när jag inte klarar av att lyda mig själv. Vill skriva för att finna förståelse.
Jag VILL HA DISTANS till detta varande, åka iväg några dagar så att jag får möjlighet att ställa mig utanför detta och samla i hop mig. Just nu snurrar det bara, en vakumfylld bubbla som bara far runt och ingen stillhet. Åter en enorm paradox, vakum och rörelse. Det finns inget syre härinne förutom min egen och den hotar att kväva mig, jag vill ha luft och jag vill att allt ska stanna en stund så jag hittar distansen igen. Så jag kan se klart, se hur ekvationerna löper så jag kan lösa dem och förutse nästa tal. Jag ORKAR inte mer nu, eller rättare sagt, orkar gör jag väl till någon säger sluta orka och det inte längre är mitt val. Jag har däremot ingen som helst jävla LUST ATT ORKA längre.
Hela tillvaron just nu består i paradoxer; jag vill att tiden ska frysa, stillhet, tystnad, en möjlighet att få ta ett nytt andetag, samtidigt som det i min fysiska tillvaro inte finns någon stress, inga faktorer som kräver omedelbar åtgärd. Jag vill åka iväg och få vara ifred, samtidigt som jag kan få vara ensam i timmar i mtt rum om jag vill. En känla av "get off my back" samtidigt som det inte finns någon som tvingar sig på mig. En känsla av att vara instängd och kvävd fast det inte finns någon orsak till det. En känsla av att jag kan inte säga något av detta till min omgivning för jag menar det ju inte egentligen, jag menar ju inte att de ska låta mig vara ifred för ensamheten är tilräcklig som den är, jag menar inte att omgivningen skall minska min stressfaktor för stillheten är ändå för stor som den är...
Hur i helvete ska jag lyckas förmedla till min omgivning hur jag mår när jag hela tiden säger emot mig själv? I mitt huvud finns endast ett sätt att lösa detta på och det är att jag får åka iväg för att få möjlighet att se på det utifrån och sortera upp denna jävla oreda. Lägga saker där de hör hemma och sortera bort det som inte behövs, nya andetag och möjlighet att tvätta bort denna flottiga, skitiga, påträngande hinna som omsluter mig för närvarande....Aargh, känns som jag skulle kunna skriva i evigheter för att försöka förklara mitt tillstånd men det får räcka för nu, återkommer i kväll.
Jag VILL HA DISTANS till detta varande, åka iväg några dagar så att jag får möjlighet att ställa mig utanför detta och samla i hop mig. Just nu snurrar det bara, en vakumfylld bubbla som bara far runt och ingen stillhet. Åter en enorm paradox, vakum och rörelse. Det finns inget syre härinne förutom min egen och den hotar att kväva mig, jag vill ha luft och jag vill att allt ska stanna en stund så jag hittar distansen igen. Så jag kan se klart, se hur ekvationerna löper så jag kan lösa dem och förutse nästa tal. Jag ORKAR inte mer nu, eller rättare sagt, orkar gör jag väl till någon säger sluta orka och det inte längre är mitt val. Jag har däremot ingen som helst jävla LUST ATT ORKA längre.
Hela tillvaron just nu består i paradoxer; jag vill att tiden ska frysa, stillhet, tystnad, en möjlighet att få ta ett nytt andetag, samtidigt som det i min fysiska tillvaro inte finns någon stress, inga faktorer som kräver omedelbar åtgärd. Jag vill åka iväg och få vara ifred, samtidigt som jag kan få vara ensam i timmar i mtt rum om jag vill. En känla av "get off my back" samtidigt som det inte finns någon som tvingar sig på mig. En känsla av att vara instängd och kvävd fast det inte finns någon orsak till det. En känsla av att jag kan inte säga något av detta till min omgivning för jag menar det ju inte egentligen, jag menar ju inte att de ska låta mig vara ifred för ensamheten är tilräcklig som den är, jag menar inte att omgivningen skall minska min stressfaktor för stillheten är ändå för stor som den är...
Hur i helvete ska jag lyckas förmedla till min omgivning hur jag mår när jag hela tiden säger emot mig själv? I mitt huvud finns endast ett sätt att lösa detta på och det är att jag får åka iväg för att få möjlighet att se på det utifrån och sortera upp denna jävla oreda. Lägga saker där de hör hemma och sortera bort det som inte behövs, nya andetag och möjlighet att tvätta bort denna flottiga, skitiga, påträngande hinna som omsluter mig för närvarande....Aargh, känns som jag skulle kunna skriva i evigheter för att försöka förklara mitt tillstånd men det får räcka för nu, återkommer i kväll.
fredag 6 mars 2009
Intensiv dag...
Började med att i dag överhuvudtaget inte vakna. Eller, blev väckt 12.30, för att åka till optikern. Verkar som om kroppen bara stänger av när den behöver vila, märkligt. Ja, optikern blev det inte så mycket med, fick beställa en tid på plats och ska därav dit på onsdag istället. Tur är väl det för bland det första jag gjorde när jag kom tillbaka var att sätta knät mitt i bågen så att "näshållarna" vek sig. Har i alla fall lyckats bli klippt idag, klippte mig senast i början på juni förra året. Om jag blev nöjd, ja det blev jag väl fast det är mest frisören jag är nöjd med. Resten är väl inte så himla petnoga. Konstaterar att det nog var tur att optikern inte hade tid för jag hade nog inte orkat fokusera mig så länge att det räckt till. Har haft spänningshuvudvärk av och till hela dagen.
Har i dag läst min utredning som gick till socialnämnd för ansökan om vård. Jag har egentligen ingen uppfattning eller åsikt om det skrivna för det är mest bara ord för mig. Jag kan inte begripa att det som står, förstå vad det är som folk anser vara så allvarligt, skulle gälla mig. Det framgår även av utredningen att det vore att föredra att vården skulle ske med tvång då jag inte har någon som helst insikt i allvaret i min problematik. Ja, där är jag väl beredd att hålla med, det skulle underlätta för mig rent mentalt, veta att jag har inget val, Plats, stanna, så är det bara.
Nej, det blir inga djupsinniga dykningar i dag, ska nog släcka ner och stänga verksamheten för natten.
Har i dag läst min utredning som gick till socialnämnd för ansökan om vård. Jag har egentligen ingen uppfattning eller åsikt om det skrivna för det är mest bara ord för mig. Jag kan inte begripa att det som står, förstå vad det är som folk anser vara så allvarligt, skulle gälla mig. Det framgår även av utredningen att det vore att föredra att vården skulle ske med tvång då jag inte har någon som helst insikt i allvaret i min problematik. Ja, där är jag väl beredd att hålla med, det skulle underlätta för mig rent mentalt, veta att jag har inget val, Plats, stanna, så är det bara.
Nej, det blir inga djupsinniga dykningar i dag, ska nog släcka ner och stänga verksamheten för natten.
onsdag 4 mars 2009
Jag har en ny teori...
Ännu ett desperat försök av mig att intellektuellt förklara verkligheten är följande teori; Inom psykologin finns en teori om att man föds med en viss typ av sårbarhet. Att en del barn är mer sårbara för sin omgivning. Alltså, på min svenska, en del barn är känsligare än andra. Detta borde då innebära att om du utsätter barn 1 (mindre sårbar) och barn 2 (mer sårbar) för samma händelse, exempelvis en utskällning, skulle reaktionerna bli olika. Barn 2 skulle då uppleva händelsen mer skrämmande än barn 1. Då är min fråga; är det då inte sårbarheten som är den felande länken, i stället för händelsen som barnet blivit utsatt för? Kontentan av detta måste ju bli att barn 2 är överskänsligt för en helt normal händelse? Att det egentligen inte finns några traumatiserande skadliga händelser / skeenden har skadat barnet utan det är själva sårbarheten i sig som skadar barnet?
Ja, i min värld blir detta sanningen, att det är sårbarheten som ställer till det. Då blir ju nästa ofrånkomliga fråga att vad gör man åt det. Är man född med sårbarheten så är man, bryt ihop och kom igen, vad jag vet finns inga behandlingar mot sådant.
Som framgår av mina trevande försök att finna en godtagbar ursäkt till mitt varande är jag livrädd för, att när man börjar skrapa på min fasad finns det ingenting bakom. Det finns inga omvälvande händelser som skulle förklara mitt agerande, det skulle då heller inte finnas någon anledning för mig att vara här. Jag skulle då åter få bocka med mössan i hand och ge mig ut i det vilda igen och försöka att inte driva för långt bort, att inte gå förlorad bland vågkammarna.
Nu ska jag försöka att gå ner i varv, har varit uppe sedan 03.30 efter en dröm om döda barn och sjukhus, jag ska sätta på en Sean Connery dvd, väger mellan The rock och Entrapment, han är ju så befriande brittiskt ironisk... Kanske det blir mer sömn i natt, kan behöva det då jag ska åka och bråka med optikern i morgon, återkommer om det.
Ja, i min värld blir detta sanningen, att det är sårbarheten som ställer till det. Då blir ju nästa ofrånkomliga fråga att vad gör man åt det. Är man född med sårbarheten så är man, bryt ihop och kom igen, vad jag vet finns inga behandlingar mot sådant.
Som framgår av mina trevande försök att finna en godtagbar ursäkt till mitt varande är jag livrädd för, att när man börjar skrapa på min fasad finns det ingenting bakom. Det finns inga omvälvande händelser som skulle förklara mitt agerande, det skulle då heller inte finnas någon anledning för mig att vara här. Jag skulle då åter få bocka med mössan i hand och ge mig ut i det vilda igen och försöka att inte driva för långt bort, att inte gå förlorad bland vågkammarna.
Nu ska jag försöka att gå ner i varv, har varit uppe sedan 03.30 efter en dröm om döda barn och sjukhus, jag ska sätta på en Sean Connery dvd, väger mellan The rock och Entrapment, han är ju så befriande brittiskt ironisk... Kanske det blir mer sömn i natt, kan behöva det då jag ska åka och bråka med optikern i morgon, återkommer om det.
tisdag 3 mars 2009
Vem tryckte på play?
Eller vem var det som tryckte på pausknappen i juni förra året? En vår kommer sakta krypande och jag inser att att det är nästan ett år sedan jag krachade, halkade av banan och ramlade ner från spelbordet. Den 1 april förra året lämnade jag hus och hem, från ett förhållande jag haft i sju år, från sambo och hennes barn, och gick aldrig hem igen. Jag hamnade på avgiftning och har aldrig lämnat en orsak till att jag gick. Problemet är att jag inte kan svara på varför jag gick, vet bara att jag instinktivt kände att nej, det går inte en dag till, jag orkar inte en dag till, jag går under. Jag har ännu i dag ingen klar anledning till att jag bröt upp men jag hoppas att jag någon gång ska hitta ett svar på även detta.
Någonstans där, efter att jag blivit avgiftad, jobbat och levt i 280 knyck och till slut blev inlagd igen, har min hjärna hamnat i ett pausläge. Jag är medveten om att jag varit inlagd, att jag fick LVM och slutligen hamnade här ute i skogen men detta skeende är liksom utanför tiden. Utanför min kropp, mitt varande. Någonstans slutet på januari, början på februari, är det som om någon som tryckt på playknappen och jag är i realtid igen. Skumt....
Jag har inte skrivit på nästan en vecka och jag har varje dag tänkt att jag ska göra det men inte kommit till skott. Jag låg i går kväll och filosoferade över varför jag inte skrivit och tänkte först att jag väl var på topp och att jag inte hade behovet. När jag skärskådat mig lite närmre insåg jag att jag inte haft ork att samla ihop mig så pass att jag orkat skriva. Jag har börjat tappa ord eller rättare sagt, det händer saker i mitt inre som jag inte har ord för, eller bilder, då det är helt okänt. Jag kan inte sätta någon etikett, kan inte sortera in i något fack och jag kan inte lösa ekvationen eftersom jag inte ser talen. Eftersom jag inte kan se det kan jag inte förstå det. Jag blir galen av att inte kunna förstå, att inte kunna förklara mitt varande för mig själv.
Jag vet därav inte hur jag mår, fastän det finns signaler på att det inte alls är bra. Ett tydligt exempel; Hjärnan och kroppen är rätt lugna, känner just ingenting, sitter i terapisamtal och börjar försöka beskriva denna overkliga känsla jag går runt med och efter ca 30 sekunder sitter gråten i halsen och jag vet inte ens varför det sitter gråt i halsen. Eller den här bilden; det börjar så sakteliga bli vår och fåglarna som kommit med ljuset låter lite här och där. Jag tänker att vad underbart det är att höra dem igen vilket följs av en känsla av ett knytnävslag i magen och jag tänker att jag är livrädd för denna vår som skall komma.
Jag är skräckslagen och jag vet inte varför, det sitter tårar i min strupe men jag vet inte varför och min hjärna har stängt av och jag kan inte förklara eller förstå varför. En känsla av att sväva lite ovanför marken och en känsla av att om jag skulle landa skulle jag tappa all kontroll, alla mina vapen och strategier och bli totalt skyddslös och jag skulle inte kunna lyfta igen oskadd.
En läsare av min blogg, :) kul att få bidra, har lämnat funderingen på om jag skulle kunna be om sällskap i den där båten jag tidigare beskrivit. Någonstans sätter den funderingen fingret på just den där springande punkten som heter tillit. När jag beskrev bilden hade jag inte för en sekund någon fantasi om att det skulle med någon annan i båten, att jag ens skulle be någon följa med, det där skulle jag ju lösa själv, det har jag ju alltid gjort. Jag vet inte om jag faktiskt skulle kunna förmå mig att be någon följa med, det skulle ju bli så personligt och då krävs det ju tillit. Jag är inte ett dugg misstänksam förutom att jag misstror alla :), nej, det är inte riktigt sant, jag misstror inte men jag förväntar mig inte ett dugg.
Ja, nu har jag i alla fall gjort ett litet försök med att beskriva vad som händer och förhoppningsvis har jag kommit med någon ny insikt under morgondagen som kan skingra dimmorna i denna overklighet.
Någonstans där, efter att jag blivit avgiftad, jobbat och levt i 280 knyck och till slut blev inlagd igen, har min hjärna hamnat i ett pausläge. Jag är medveten om att jag varit inlagd, att jag fick LVM och slutligen hamnade här ute i skogen men detta skeende är liksom utanför tiden. Utanför min kropp, mitt varande. Någonstans slutet på januari, början på februari, är det som om någon som tryckt på playknappen och jag är i realtid igen. Skumt....
Jag har inte skrivit på nästan en vecka och jag har varje dag tänkt att jag ska göra det men inte kommit till skott. Jag låg i går kväll och filosoferade över varför jag inte skrivit och tänkte först att jag väl var på topp och att jag inte hade behovet. När jag skärskådat mig lite närmre insåg jag att jag inte haft ork att samla ihop mig så pass att jag orkat skriva. Jag har börjat tappa ord eller rättare sagt, det händer saker i mitt inre som jag inte har ord för, eller bilder, då det är helt okänt. Jag kan inte sätta någon etikett, kan inte sortera in i något fack och jag kan inte lösa ekvationen eftersom jag inte ser talen. Eftersom jag inte kan se det kan jag inte förstå det. Jag blir galen av att inte kunna förstå, att inte kunna förklara mitt varande för mig själv.
Jag vet därav inte hur jag mår, fastän det finns signaler på att det inte alls är bra. Ett tydligt exempel; Hjärnan och kroppen är rätt lugna, känner just ingenting, sitter i terapisamtal och börjar försöka beskriva denna overkliga känsla jag går runt med och efter ca 30 sekunder sitter gråten i halsen och jag vet inte ens varför det sitter gråt i halsen. Eller den här bilden; det börjar så sakteliga bli vår och fåglarna som kommit med ljuset låter lite här och där. Jag tänker att vad underbart det är att höra dem igen vilket följs av en känsla av ett knytnävslag i magen och jag tänker att jag är livrädd för denna vår som skall komma.
Jag är skräckslagen och jag vet inte varför, det sitter tårar i min strupe men jag vet inte varför och min hjärna har stängt av och jag kan inte förklara eller förstå varför. En känsla av att sväva lite ovanför marken och en känsla av att om jag skulle landa skulle jag tappa all kontroll, alla mina vapen och strategier och bli totalt skyddslös och jag skulle inte kunna lyfta igen oskadd.
En läsare av min blogg, :) kul att få bidra, har lämnat funderingen på om jag skulle kunna be om sällskap i den där båten jag tidigare beskrivit. Någonstans sätter den funderingen fingret på just den där springande punkten som heter tillit. När jag beskrev bilden hade jag inte för en sekund någon fantasi om att det skulle med någon annan i båten, att jag ens skulle be någon följa med, det där skulle jag ju lösa själv, det har jag ju alltid gjort. Jag vet inte om jag faktiskt skulle kunna förmå mig att be någon följa med, det skulle ju bli så personligt och då krävs det ju tillit. Jag är inte ett dugg misstänksam förutom att jag misstror alla :), nej, det är inte riktigt sant, jag misstror inte men jag förväntar mig inte ett dugg.
Ja, nu har jag i alla fall gjort ett litet försök med att beskriva vad som händer och förhoppningsvis har jag kommit med någon ny insikt under morgondagen som kan skingra dimmorna i denna overklighet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)