Trafiksignaler och vägregler....

Har under veckor tänkt att jag ska skriva när det lägger sig, när allt lugnar ner sig och kriget svalnar men det verkar inte hända. Kriget trappas hela tiden upp och rösterna i huvudet blir allt fler och paranoian, tvångstankarna samt tvångshandlingarna knackar på dörren hela tiden. Trycket är så högt att jag undrar om Stroken kommer anfalla hjärtat eller hjärnan först och jag tycker att jag i veckor gått och vrålat men det verkar inte vara någon som hör vad jag säger. En av de Väldigt Kloka sade mig att jag tänker i stora bokstäver men säger väldigt små och kanske är det så. Jag vet bara att jag befinner mig i en femvägskorsning och det verkar inte finnas några fungerande trafiksignaler. När jag står där fullständigt oskyddad och viftar med vägverkets regelbok och försöker förklara vad som kan hända och vad som kan göras för att minska olycksstatistiken känns det som ingen vill lyssna, får jag svaret att den gröna Saaben kommer att svänga in på bensinstationen för att tanka så den kommer inte orsaka någon olycka. Kvar står jag och och kippar efter luft och undrar varför ingen annan vill se de andra 342 bilarna som var för sig kan orsaka en singelolycka eller en seriekrock... Nä, de andra 342 är tydligen inte viktiga, blir inte viktiga förrän olyckan skett och man måste fatta panikbeslut.

Kanske är en av mina största diagnoser H.Ö.G. Jag är för högpresterande, har för hög impulskontroll, är för högfungerande, har för hög analysförmåga, för hög sensivitet för min omgivning, för hög informationsabsorbering.  Jag märker nu att självcensureringen vaknar och orden börjar falla bort, alla ord som inte är exakt det jag menar och alla ord som på minsta lilla vis skulle kunna beslå mig med ett uns osanning och det blir blankt, plötsligt finns inget viktigt kvar att skriva. Jag håller på att ge upp, jag vet verkligen inte vad jag kan göra mer för att få mitt liv att gå ihop utan att ödelägga det än mer. Mina celler arbetar dag och natt för att finna strategier för överlevnad men av någon jävla anledning stöter jag på patrull hela tiden, det är alltid någon förbannad ritning som fattas så det går aldrig att göra en klar plan och jag bryts sakterliga ner. Meningslösheten växer och jag tänker att jag egentligen borde fatta flera stora beslut bara för att ha någon hållpunkt. Bara för att få något att hålla mig i när tillvaron ändå verkar gå åt helvete. Man skulle lätt här kunna föreställa sig att det mest naturliga nu vore att lägga sig ner och bara strunta i allt men jag fungerar ju inte riktigt så. Mina system slår i stället på överväxeln och jag tänker att bara jag hittar gaspedalen så kör Vi, visserligen kommer det säkert att gå i 220 ända tills jag tappar kontrollen och den där obändliga sidan i mig vägrar att vika ner sig så visst, det är med livet som insats men jag vet inte vad annat jag kan göra. Och nu kräks jag på mig själv för min ömklighet....

Jag vet inte längre vad som är sanning, vad som är den verkliga verkligheten för uppenbarligen lever jag inte i samma realtid som alla andra. Jag drabbas allt oftare av en känsla av att mitt sinne knuffas in i parallella dimensioner, andra rymder där jag måste tala med mig själv högt som exempelvis; Detta är ett tangentbord, det är svart, det finns under mina fingrar och tangenterna böjer sig för mina fingertoppar, detta är ett tangentbord som är ett tangentbord  som är ett tangentbord....för att komma tillbaka här och nu. Eller så kan jag fastna och läsa samma mening om och om igen högt tills jag märker att informationen går hela vägen in i huvudet och jag är tillbaka. Som jag sagt tidigare så är de många därinne i huvudet och Alla vill vara med och bestämma, alla kräver svar. Vid minsta osäkerhet blir de tjuriga och ifrågasätter tills jag kan bringa dem ovedersägliga fakta. Det är de som pumpar in syre och röjer mark för den Paranoide. Den där som säger att;
- Vänta nu lite här...den där chokladbiten du just stoppade in i munnen låg inte den på skrivbordet förut?
-Jo...men den låg i pappret...
- Men den var öppnad?
-Ja.
-Och du har haft fönstret öppet?
-Ja...?
-Och har du någon koll på vad som kom med syret in?
-Nä men jag andas ju in det så vad skulle problemet vara?
- Den var inte försluten, kan du svära på att det inte kan ha skett någon reaktion med chokladen?
- Nä men vad skulle kunna ha hänt?
- Vet inte, vet du? Kan du bevisa för mig att inget hänt?
-Nä....
-Så....
Så Naturligtvis, för att slippa denna idiotkonversation som jag inte kan vinna spottar jag ut chokladbiten och sköljer ur munnen. Jag fattar väl att detta är idioti men han har en poäng som är glasklar i sin grymhet. Jag kan inte motbevisa det. Möjligheten finns ju, det är ju faktiskt möjligt att någon medfaren själ har förgiftat drickan jag köpte i affären och om jag inte är 100 % säker på att jag bröt förpackningen så är det bara att hälla ut den. Sannolikheten kanske inte är så stor Men,...det är ju trots allt möjligt.....

Det får räcka så, det är ännu en ny dag och jag ska försöka lägga en strategi så jag håller även denna dag utan att krevera, brisera eller få oönskade utbrott.

Den subjektiva verkligheten eller sjuka galenskapen....

Jag skulle förmodligen kunna bli en alldeles förträfflig diktator om det inte vore för att jag saknade mordinstinkten som krävs för att utplåna alla oliktänkande, idioter och klåpare. Just nu riskerar alla levande varelser att hamna under min fördömande lupp som läser av allt som en brännande laserstråle. Vid minsta lilla ojämnhet larmar det och jag hamnar i den parallella verklighet som bara är min egen, där språket ännu inte har fått någon genombrott.  Alla motsägelser, alla otydligheter och dubbla budskap lyser som radioaktiva källor men jag börjar begripa att det bara är jag som ser det. För varje gång jag försöker påtala; Att , ursäkta men...kommer ännu ett nytt obegripligt svar som i sig medför ännu fler outtalade sammanhang som bara jag hör och jag fastnar i en outhärdlig frustration, aggression och vanmakt där jag inte kan göra mig förstådd. Den där världen där jag undrar; men Herregud, hör de inte vad de säger, hör de inte allt de säger bakom alla orden. En känsla av att i den riktiga verkligheten vräker regnet ner men alla säger att solen skiner och jag kan för mitt liv inte begripa varför, för jag vet att alla Vet att det regnar. När jag trots detta på något sätt i alla fall försöker säga; Men snälla nån det regnar ju ute....och får svaret; Att det är ju vindstilla, krackelerar min mentala struktur och jag hamnar i en parallel värld som genomsyras av sjuk galenskap.

För att strunta fullkomligt i alla konventioner, väluppfostran och försök i att redigera mig själv och mitt språk i ett fåfängt försök att göra mig förstådd börjar jag undra om jag är för smart för mitt eget bästa. Det känns lite som om jag sitter med svaret på alla ekvationer som finns men jag har ingen aning om varför jag vet dem eller hur jag lärt mig dem. Hela inlärningsprocessen har gått mig förbi och jag lever med den där känslan av att det är där resten av världen befinner sig, mitt i processen medan jag själv sitter bredvid och väntar på att de ska komma fram till svaret jag redan har, redan hade när så snart frågeställningen dök upp. En fruktansvärd otålighet i kroppen som inte orkar med gissningar, utsvävningar eller rent jävla nonsens. En vredens eld som lågar så snart någon mitt under ekvationslösningen börjar dilla om Snövits åtta dvärgar....För helvete....det är en matematisk uträkning och ingen jävla sagostund och de var 7, 7 STYCKEN DVÄRGAR VAR DET!!...Idioter!

Det är som om det försvunnit ett utrymme i mig, det som är kvar i mig är till bredden fullt vilket i sig kräver att allt måste vara precist, exakt på millimetern rätt. Minsta ord eller rörelse som innehåller mer information än det som uttrycks blir för mycket. Jag kan inte stänga av denna funktion som hör nyanserna mellan svaren; 1. Jag vet inte (outtalat: jag tänker inte svara på frågan, jag vill inte svara på frågan, jag undviker din fråga etc) eller; 2. Jag vet inte (outtalat: Jag har inte en aning) Det intressanta här är att det är inte min hörsel som styr mina reaktioner utan min kropp. Det är min kropp som briserar och meddelar mig att svar nr 1 är åt helvete och likaså att svar nr 2 håller mig lugn varför jag också vet att svar nr 2 är det ärliga. Dessa reaktioner är ögonblickliga och jag hinner aldrig förutse eller parera denna kraft.

Detta gör att jag för närvarande känner mig som en outhärdlig människa som stoltserar med epiteter som fördomsfullhet, förakt, trångsynthet, arrogans, känslokyla, rigiditet och intolerans. Alla dessa egenskaper är något som min själ inte vill kännas vid, som mitt allra innersta tycker är moraliskt förkastliga. Det är svårt att vara sams med sig själv då...när den ena sidan vill klippa till någon på käften och den andra hukar sig och vädjar till ett bättre förstånd, ett Nej, nej... Du har ingen rätt att ge dig på någon för att det inte passar dina ramar. Och bara för att tillägga...Jag visste så snart jag i föregående inlägg döpte rösterna till Perfektionisten och den Imbecilla att det var missvisande ord men jag orkade inte redigera mig, orkade inte leta efter de exakta orden vilket jag alltid annars gör så snart jag skriver. För även här dras jag med förbannelsen att det måste vara exakt, precis rätt och det får inte innehålla ett uns mer information än just det jag skriver. Det är väl därför det alltid är en mer eller mindre kamp så snart jag ska skriva. Och bara för att vara extra tydlig eftersom det verkar vara något jag kräver av resten av världen så är större delen av detta inlägg ett försök att illustrera detta jävla krig som pågår i mig och det har vare sig med ekvationer eller Snövit att göra. Och nej, jag påstår mig inte sitta med alla svar, jag försöker bara göra mig förstådd både inför mig själv och omvärlden.

Rabblande....

100926...Det är en sådan där dag när oron jagar och värker och som vanligt har jag inte en aning. Tänker att det bara är inbillning eftersom jag inte kan identifiera den. Så jag kommer på mig med att stirra in i en svart tv och flämta efter luft och följande dialog utspelar sig inuti huvudet; (rösterna döps till P som är perfektionisten och I får stå för den imbecilla)
P -Hörru...
I- Ja...
P- Är du medveten om att du ligger och stirrar in i en svart Tv och flämtar?
I-  Ja...
P- Ja...och du funderar inte över om det betyder något?
I-  Som vad?
P- Som att det skulle kunna betyda att du inte mår så bra just nu.
I-  Gör jag inte?
P- Ja, inte vet jag, men så här utifrån skulle ditt beteende just nu kunna tyda på en ångestattack, i rent litterära termer alltså..
I- Jaha...och....
P- Ja, Du skulle kanske ta vägen någonstans med detta..
I- Vart?
P- Inte vet jag. Hur ska jag kunna veta det? Men ur en psykologisk aspekt skulle du kanske tala med någon...
I- Och säga vad?
P- Att du kanske inte mår så bra....
I- Men...  Jag kan inte hitta några känslomässiga tecken på att jag skulle må dåligt.
P- Så att ligga och flämta så där är helt normalt då?
I- Hur fan ska jag kunna veta det? Det jag säger är att jag inte kan finna några som helst skäl att gå och säga till någon att jag inte mår bra när jag inte känner att det är så.
P- ....
I- Om du nu är så förbannat smart kan du ju tala om vad jag ska säga.
P...
I- Nej, misstänkte väl det...Alltså är detta bara hjärnspöken.
P-...
I- Med andra ord går det väl över...
P- ...

Så för att bespara mina husgrannar och tysta rösterna är det Linkin Park HÖGT med hörlurar som gäller just nu, och ibland kan det inte bli högt nog fast jag misstänker att min ansvarige audionom inte skulle uppskatta det. Avskyn och vämjeligheten jag känner inför att jag sagt allt jag har att säga och att allt bara är en upprepning, något missriktat försök i självhävdelse där jag egentligen bara söker negativ uppmärksamhet. Kluven och splittrad är frekventa ord men i själva verket känner jag mig nog mest söndersprängd men hänger ihop endast på grund av att mitt intellekt förklarar för mig var alla delar befinner sig och att de hör samman även om de inte sitter ihop. Överperspektivisera...är antagligen inte ett giltigt ord enligt SAOL men det är det ordet som ramlar fram när försöker förstå hur jag hanterar livet. Hur jag på något sätt alltid har full översyn men inte är närvarande. Hur jag på något sätt alltid är upptagen med att hålla balansen så att allt splitter håller sig på plats. Det är konstigt hur illa mina delar stämmer med varandra, hur oanpassade de är till varandra, som om varje del egentligen tillhör någon annan. Så snart jag försöker identifiera, vara närvarande i en del, är det som om det sker en kemisk, fysisk reaktion där alla andra delar stöter ifrån, hör inte hemma här, passar inte ihop, och försätter mig i en ständig konflikt där jag aldrig vet vad som är rätt, där jag aldrig vet vilken röst som ljuger eller talar sanning. För att klara sig ur och från dessa konflikter måste man lära sig att medla, förhandla och ha ett förhållningssätt där man skapar så lite friktion som möjligt mellan olika parter. En skenmanöver där man ser till att de har fokus på dig och inte varandra samtidigt som du gör dig så obemärkt du kan. När det ändå uppstår konfrontation kan man ju alltid överlämna det åt sin fysiska varelse tills det bedarrat samtidigt som man själv stänger ner, stänger av, blir stum och döv. Kanske kostnaden för detta är närvaro. Kanske är priset för frånvaro, avsaknad av känslomässiga minnen. Och då....ja...inte vet jag...Inte vet Vi....

Antites...

2010-09-20 Jag börjar med att datera detta inlägg för jag diciplinerar mig nu och sätter mig vid tangenterna för att skriva men jag har ingen aning om ifall jag kommer att kunna slutföra det eller inte. Det är nästan så jag börjar undra om omöjligheten att skriva egentligen ett försvar som slår till, att något säger mig att "skriv inte, börja inte försöka formulera dig för då börjar det koka i dig och det orkar du inte". Av någon anledning blir jag provocerad av tanken och kan inte låta bli att utmana den, tänker att jag går ett steg till, försöker ta bort ännu ett filter, mellan mig och bokstäverna.

Jag filosoferar just nu mycket över detta med ytterligheter, motsatser, dubbelheter, vagheter, sanning, lögn, genuinitet och falskhet. Observerar hur lätt jag går igång, hur ilsk jag blir på ingenting, hur känslan av förintelse får fäste av ingenting, hur ensamheten skördar alla trevande skott trots alla människor runt mig. Vid tidigare inlägg har jag nämnt Susan Boyle och den låt som hon fått skriven och jag försöker ringa in vad det är som tilltalar mig så oerhört med detta livsöde. När jag tänker med mitt intellekt som är format av erfarenhet och kunskap så säger det mig att det psykologiskt handlar om identifikation, drömmar och förhoppningar som man själv bär och som man för ett ögonblick tillåter sig känna. Med risk för att jag nu kommer att låta som den förbannade pessimisten som aldrig går att tillfredsställa, den där människan som alltid finner fel, den där människan som jag Absolut inte vill vara, som jag inte ens vill bli förknippad med, som går emot allt jag tror på, så måste jag säga Nej, för mig handlar det inte om identifikation. Tvärtom slår det mig med en oerhört kall brutalitet hur lite jag kan identifiera mig med detta. Följer man det psykologiska konceptet bygger hela tanken på att frigöra sig på detta sätt att man någonstans vet att man tidigare inte haft möjlighet att vara den man är. För att späda på den där äckliga negativiteten måste jag nog säga att det gäller inte mig. Jag tror att De bestal mig på det så snart det började gro, så snart personligheten började uttrycka sig krossades den, sedan, med en iskyla och obarmhärtig effektivitet, tog De smula för smula och pulveriserade dem mellan sina fingrar i min åsyn. Bara så att jag skulle Veta.

Dessa bokstäver står mitt andra medvetande för, den där andra dimensionen som har så mycket information jag inte förstår, inte kan ta in, som jag omöjligt kan sätta in i mitt aktuella vakna medvetande men som jag ändå, någonstans, begriper är en sanning. Jag kan acceptera att det kan vara en sanning men jag tappar nästan andan när jag försöker förstå detta för jag tänker att det borde väl rimligtvis innebära en outsäglig sorg och en enorm vrede men det slår inte an i en enda aktiv neuron, det ljuder ingen som helst genklang i mitt huvud vilket gör mig oerhört frustrerad. Bara så att du Vet...det är mycket sådant, hur De på något sätt, åt vilket håll jag än vred mig, hur många gånger jag än vände in och ut på mig stod De där, tog De alltid det sista syret, den sista oanvända centimetern, blockerade varenda möjlig utgång, bara för att jag skulle Veta. Jag skulle alltid veta att jag inte kunde veta.

Och det är här Antiteserna föds och skapar en värld som jag idag lever i och allt mindre förstår. Som tidigare nämnts har Den Gode Terapeuten, Ställföreträdaren och De Kloka framfört (dock i längre och mer insiktsfulla  förklaringar) att jag är präglad av Ensamhet. Jag köper det, jag tror att jag tidigt lärde mig att ska jag överleva och det med minsta möjliga skada får jag ordna det själv. MEN...som jag sagt, De var ju Alltid där. Jag var ju ständigt påpassad, övervakad, satt på plats, inringad, omringad, ett villebråd som ständigt var i strålkastarskenet och som vem som helst, när som helst kunde göra vad det ville med. Vad har det med ensamhet att göra? Min logiska hjärna säger mig att det är väl snarare bristen på privatliv, möjligheten att få vara i fred som är den rätta problemställningen? För det är det som mina reaktioner just nu förmedlar, den där känslan av att allt jag gör, säger, värderas, vägs och kastas tillbaks på mig med budskapet att du gör fel, du Är fel. Jag står åter i mitten och begriper inte riktigt hur jag ska lösa detta. Den där känslan av att jag håller ihop mig med lager av buntband och så snart det krackelerar lite kan det (som exempel) komma en kommentarer som "vad arg du är eller vad aggressiv du är" och jag är färdig att gå i taket. Jag tänker att om ni tror att detta som jag nu visar är vrede så oj, oj, oj, det har knappt börja glöda. Nu ställer sig alla logiska resonemang i givakt och talar om för mig att det är en oskyldig kommentar, människor har rätt att reagera på vad du gör och säger, om de anser att du är arg eller aggressiv har de rätt att tycka det, om de tycker det är jobbigt ska du ta hänsyn till det. Jag har inga som helst motargument mot detta, mitt moraliska överjag säger mig att går jag emot dessa argument är jag omoraliskt hänsynslös. Trots detta ligger kraften i reaktionen kvar i kroppen och dunkar i timmar efteråt och jag undrar Hur det ska vara möjligt för mig att få ur mig detta. Ska jag få ur mig allt detta som ligger i sina bortglömda dammiga lagerutrymmen så måste jag ju börja med att glöda men hur ska jag lyckas med det när minsta lilla reaktion från omgivningen är lika effektiv som en av brandförsvarets godkända brandfiltar. Och här kommer ännu en av mina förbannade motsägelsefullheter; för att slippa mina egna reaktioner, det där bultandet och gnagandet bakom bröstbenet, vore det ju alldeles utmärkt om omgivningen inte reagerade på min existens fast å andra sidan skulle jag ju aldrig ens komma i närheten av mig själv, mitt känslojag om det inte fanns en omgivning som gav respons. Åter, Fast, på mitten....

Det kloka intellektet skickar följande frågeställning till min dygnetruntöppna "Miapedia" där Rösterna (både med och utan arbetsgivarintyg från mig) arbetar; Om jag nu är präglad av ensamheten, vore inte den naturliga reaktionen att bara suga åt sig all mänsklig kontakt och samvaro? Att bara skörda vilt? Eller är detta också en av de grundläggande byggstenar jag helt enkelt saknar, att jag faktiskt inte har en aning om hur en normal interaktion fungerar?

Så skrev jag den 7 september....

... men det blev omöjligt att slutföra......

Är det bara jag eller är det fullständigt omöjligt att göra sig förstådd, är det helt orimligt att hoppas på att någon stackars sate skall höra det jag egentligen säger bakom alla ord. Som en dyslektiker i ett bokstavsregn formar och ljuder min mun en massa ord men de överensstämmer oftast så illa med vad jag egentligen borde säga, vad jag egentligen behöver säga. Jag begriper att i en matematisk, logisk och analytisk värld är omgivningens reaktioner en respons på mina aktioner men jag slukas allt mer av den där känslan av att allt däremellan faller platt, konsumeras med dövhet.

Herr Censurering har blivit inbeordrad med övertidsersättning så länge det behövs för att stilla en yrvaken storm i mig, lägga fram motargument tills jag inga angrepp har och börjar glömma. Inte veta eller ge möjlighet att analysera varför jag fyra timmar tidigare varit redo att packa och lämna. Endast lämnar tomma vidder där inga mål för eventuell vrede eller andra känsloreaktioner finns. Att stångas med luft frammanar en känsla av desperation, en vit glöd som måste kväsas då det inte finns något annat som kan hejda den. En eld som inte har något syfte och finns bara för att den kan, för att det finns syre att förbruka. Varför ska jag ge denna eld ett liv? I ärlighetens namn måste jag nog säga att det känns ganska meningslöst just nu, att jag varken kan förstå eller se något syfte med detta varande....

Sedan försvann pressfriheten i mig och jag hade inte tillåtelse att skriva mer för rösterna sade mig att vad i hela friden är det du tar dig för, vad är det du försöker bevisa och är du medveten om att skriver du en enda av de bokstäver du tänker gör det dig till en självisk, arrogant, cynisk översittare. Det kunde jag naturligtvis inte försvara mig mot så det var bara att sluta. Jaha... och vad är det jag vill säga nu då? Herregud, ibland känns det som att det är så mycket jag behöver skriva, behöver säga men jag hittar det inte i mitt huvud, det ligger på en annan medvetandenivå, en nivå där det hela tiden arbetar och ibland fångar jag upp brottstycken som jag vagt kan ana innehåller en massa information som jag inte kan ta in. Stora bokstäver som rymmer så oerhört mycket och det rusar i mig hela tiden och jag vet inte vart jag ska ta vägen med det. Jag upptäcker allt mer att det finns enorma luckor i min tankeverksamhet. Att jag helt enkelt saknar en massa grundläggande slutledningar. Exempel: Att bli arg. Skolboken säger mig att när människor blir arga förmedlar de det på något sätt, det är det "normala". Jag kan läsa så jag kan ta in det och att jag inte ger min eventuella aggression handlar inte bara om att jag är rädd för vad omgivningen ska tycka. Jag börjar allt mer förstå att det även handlar om att det inte är ett alternativ, att ge en känsla en aktion finns inte med i min stukturella intellektuella världsbild. Automatiskt bommar jag för, jag hinner låsa och kasta nyckeln innan jag ens (Om jag överhuvudtaget) undrar vad folk skulle tycka. Nä, nu måste jag sluta detta inlägg för att styra upp inne i huvudet, det är så söndersplittrat....

Det är ju val....

Jag vet inte om jag är politisk överhuvudtaget men det råder säkert inga oklarheter åt vilket håll jag är vriden åt :) Bara just för att det är val och för att jag i år inte har något som helst engagemang och bara för att jag tror att alliansen blir kvar och bara för att det känns som att det egentligen inte gör så förbannat stor skillnad om det är rött eller blått för egentligen är hela bunten lila med några gröna grässtrån och röda blommor, och bara för att jag ska komma igång och skriva igen, slänger jag in en något missanpassad text för detta land, men...bara för att göra något statement i dessa valtider när marginalisering är ledordet...


Dear Mr. President" (Pink)
Dear Mr President,

Come take a walk with me.
Let's pretend we're just two people and
You're not better than me.
I'd like to ask you some questions if we can speak honestly.

What do you feel when you see all the homeless on the street?
Who do you pray for at night before you go to sleep?
What do you feel when you look in the mirror?
Are you proud?

How do you sleep while the rest of us cry?
How do you dream when a mother has no chance to say goodbye?
How do you walk with your head held high?
Can you even look me in the eye
And tell me why?

Dear Mr. President,
Were you a lonely boy?
Are you a lonely boy?
How can you say
No child is left behind?
We're not dumb and we're not blind.
They're all sitting in your cells
While you pave the road to hell.

What kind of father would take his own daughter's rights away?
And what kind of father might hate his own daughter if she were gay?
I can only imagine what the first lady has to say
You've come a long way from whiskey and cocaine.

How do you sleep while the rest of us cry?
How do you dream when a mother has no chance to say goodbye?
How do you walk with your head held high?
Can you even look me in the eye?

Let me tell you 'bout hard work
Minimum wage with a baby on the way
Let me tell you 'bout hard work
Rebuilding your house after the bombs took them away
Let me tell you 'bout hard work
Building a bed out of a cardboard box
Let me tell you 'bout hard work
Hard work
Hard work
You don't know nothing 'bout hard work
Hard work
Hard work

How do you sleep at night?
How do you walk with your head held high?
Dear Mr. President,
You'd never take a walk with me.
Would you?


P.S Jag vill bara påtala att jag har röstat. Jag anser att eftersom vi lever i ett demokratiskt land är det vår moraliska skyldighet att rösta, om inte annat som något moraliskt stöd för alla människor som inte har möjligheten. 

Favorit i repris : )

Nä jag har inte drabbats av någon outsäglig lusta att börja upprepa mig men en del saker kan jag göra om och om igen. Till exempel se på "Sagan om ringen" filmerna, trots att jag nog kan hälften av replikerna vid det här laget. Vad ska man göra, de är ju bara SÅ BRA (förutom Legolasse som mest springer runt och ser vän ut och fäller några väl valda ordstäv rätt som det är). Man kan, (det vill säga jag) även se på dokumentären Susan Boyle-Drömmen som blev sann, hur många gånger som helst. Vilken jävla kraft! Här följer "Who i was born to be" med Susan Boyle...


"When I was a child

I could see the wind in the trees
and I heard a song in the breeze
it was there, singing out my name


But I am not a girl
I have known the taste of defeat
and I have finally grown to believe
it will all came around again


And though I may not
know the answers
I can finally say I am free
And if the questions
led me here, then
I am who I was born to be


And so here am I
Open arms and ready to stand
I've got the world in my hands
And it feels like my turn to fly

And though I may not
know the answers
I can finally say I am free
And if the questions
led me here, then
I am who I was born to be

When I was a child
there were flowers that
bloomed in the night
Unafraid to take in the light
Unashamed to have braved the dark


And though I may not
know the answers
I can finally say I am free
And if the questions
led me here, then
I am who I was born to be


I am who I was born to be"

Bara så att du vet din plats...

Frågorna kommer då och då, frågorna som till syvende och sist handlar om tillit. Varje gång svarar jag att; Nej, jag är inte rädd, Nej, jag misstror Er inte, Nej, jag tror inte att någon av Er med vett och vilje på något sätt skulle skada mig. Alla dessa svar är sagda med sanning, hela min intellektuella värld säger mig att detta är sant. Jag har dock under dagen insett att nåväl, det jag säger är sant men det är inte vad jag känner. Jag lever med en ständig förväntan om att människor när som helst och hur som helst, PANG, slänger igen dörren i ansiktet, SMACK, markerar en osynlig gräns och talar om att "Håll Dig för helvete utanför, det här är inte för Dig", KLICKETIKLOCK, utlåst i kylan och alla tvår sina händer. Av någon outgrundlig anledning har jag en förvissning om att livet och världen måste sätta mig på plats, varje dag, så att jag inte överskrider mitt bestämda livsutrymme, så att jag håller mina skitiga fingrar från det som rätterligen inte är mitt. Varenda eviga gång den där känslan rasar över mig finns även den där rösten som säger att; "Du borde ha sett det komma, alla tecken fanns där men lik förbannat var du tvungen att ta ett steg för mycket, skyll dig själv din förbannade klåpare".

Den är inte obekant den där känslan, den är min livskompanjon som inte har bidragit med en enda penny till försörjningen men trots detta njuter och tar för sig av mitt syre och mitt liv. Åter måste jag säga att det har fungerat rätt bra hittills, den tysta överenskommelsen har inte resulterat i några större inbördes stridigheter. Nu känns det dock som att den har blivit så mycket starkare än jag, att den stjäl mer syre och kraft av mig för varje gång och förintar mig mer och mer. Med andra ord, har den tidigare nöjt sig med att sparka mig i häcken för att få in mig inom gränserna så placerar den idag en välriktad känga i huvudet på mig. Den kommer även allt oftare, senaste veckan har den våldgästat mig minst en gång per dag och dess besök värker i själen. Jag söker dess ursprung och försöker finna sammanhang, vad är det som triggar den, när och varför anfaller den. Finner inga svar, det handlar sällan om vad jag eller någon annan säger eller gör, rent konkret. En oskyldig mening som sägs under eftermiddagen, en mening jag inte ens reflekterar över, kan komma tillbaka under kvällen nästkommande dag och fullständigt slå andan ur mig. Lämnar mig med den där känslan av massförstörelse och klandret över att jag åter gått för långt.

Det är så jävla slitsamt allt detta, alla dessa stormar där jag kippar efter luft för inget slipper ut. Jag gråter inte, jag skriker inte, jag slår inte. Allt hålls ihop med en osynlig järnhand som trycker ner och naglar fast. Insikten finns och den blir allt starkare för varje timme att jag måste få det ur mig men jag vet inte hur, kan inte förmå mig. När hela min själ vädjar och talar om att jag inte orkar mer kommer jag inte närmre än att det ibland bränner till i tårkanalerna, sedan tar det tvärstopp. Jag undrar allt mer över om jag gör mig förstådd, om jag lyckas förmedla att jag inte har någon som helst kontroll över denna riddar Katos järnklo. Jag har de senaste dagarna börjat undra om jag kanske lider av någon slag autismspektra, att det någonstans handlar om att jag faktiskt inte begriper, att jag inte har förmågan att förstå vissa saker. Eller ska jag annonsera; Bombexpert eller någon annan obehörig sprängkunnig människa sökes för ett insiderjobb. Kunskap om att tillverka en kraftfull sprängladdning som skall brisera på begränsat område av 15 cm eftersökes.

Ytterligheternas verklighet....

Egentligen orkar jag inte skriva, vet jag inte vad jag ska skriva men jag vet mig inget annat råd, på något sätt är detta det enda uttryck jag har och jag både vill och inte vill. Som tidigare nämnt är mitt skrivande ett ytterst märkligt fenomen, det enda uttryck jag har men när jag som mest skulle behöva kan jag inte förmå mig. Det har varit några oerhört slitsamma veckor, en tillvaro jag allt mer mindre förstår. En tillvaro där jag håller på att drunkna men jag kan inte förmå mig att anstränga mig för att ta mig upp till ytan för börjar jag sprattla vaknar mullret inom mig, mullret som inte har någon riktning och som förblindar.

Jag lever i en värld utan gränser där endast ytterligheterna säger mig var ramarna går, där de yttersta ramarna bekräftar att längre än hit går det inte att komma. Allt däremellan är mig oförståerligt, saknar legitimitet och hållbarhet. Allt däremellan är beslöjat med en mer eller mindre skitig lögn, en förvanskning av Verkligheten. För varje lögn, varje förvanskning försvinner ännu ett andetag ur min kropp och jag kan inget annat än att storögt stå bredvid och stumt se hur livsutrymmet krymper. Hur livsutrymmet förvandlas till en verklighet jag inte förstår, jag inte kan tolka eller se någon mening med. Jag lever en tillvaro där jag håller mig på mitten, emellan ytterligheterna som meningslösheten och vansinnighetens Muller. Mitt väsen agerar självständigt och gör allt för att hålla mig på mitten där jag inte ids eller det inte bekommer mig, där jag förhåller mig och finner lite syre mellan varje lager lögn samtidigt är det något som skriker att jag Orkar inte mer, jag orkar inte längre slåss för ännu en lögn. Men jag kan inte förmå mig att Inte orka, kan inte förmå mig att låta Mullret få någon genomslagskraft, istället väver jag en ny lögn som gör mig än mer illamående. För att bli löjligt övertydlig men ändå måla en tavla, jag sitter fast i vanmakten mellan att skjuta mig själv eller spränga världen. Ytterligheternas ytterligheter, språket jag förstår och kastas emellan, varje andetag. Allt däremellan känns falskt.

Naturligtvis är jag inte dummare än att jag begriper att det finns ett samband mellan allt detta någonstans i min historia. Ett samband mellan de yttersta gränserna, lögnerna, det desperata behovet av genuinitet, enkelhet och tydlighet, en ryggrad. Jag vet inte om jag har beskrivit det tidigare men jag har alltid levt med uppfattningen att min värld och verklighet tillsammans med Föräldrarna var oerhört dogmatisk, att allt var väldigt tydligt. Gick jag för långt ut på någon kant så small det, fysiskt eller psykiskt. (I ärlighetens namn vet jag inte, kan jag inte minnas på vilket sätt det skedde.) Gränserna förflyttades visserligen timme för timme men det var dock väldigt tydligt, det gick inte att missta sig när man var vid en ytterlighet. Så, att hålla sig på mitten blev en väldigt bra lösning samtidigt som man var tvungen att vara på alerten för att gira när en gräns plötsligt ändrade position. I dag tycker jag mig dock ana att det mitt i all denna extrema tydlighet finns en vaghet jag inte kan sätta fingret på. Denna onämnbara dubbelhet som inte kunde beskrivas, som inte gick att fånga eller illustrera för någon annan levande varelse. Den där känslan av att hela världen betraktar en och samma tavla medan jag själv aldrig fick se, kunde se vad det var de såg. Jag förstod dock tidigt att det motivet världen såg, det var sanningen, det var det som var mitt liv, det andra, skuggornas illusioner fanns inte förutom i min värld. Så tack och hej, Kabang och Duns, rassel och klick klick, pansarbeklädda dörrar och oräknerliga lås, där försvann världen och min ogripbara verklighet. Kvar fanns och finns denna värld, där jag var och är, fullständigt beroende av att andra formulerar hur verkligheten ser ut. Själv har jag som sagt bara ytterligheterna kvar, att andas eller inte andas. Det har, trots både små och förbannat stora skavanker, fungerat alldeles utmärkt hittills. Varför sitter jag här nu, fångad mitt i den största motsägelsefullheten hitintills; Om ingen beskriver min verklighet finns den inte men Mullret...det vrålar...Jag står inte ut, jag ORKAR inte med en enda sanning till som inte är min egen. För varje levererad sanning skalas ett lager av min hud bort men jag äger ingen annan verklighetsuppfattning. Så, vart ska jag rikta avtryckaren?

För att avsluta detta inlägg vill jag bara säga något som for fullständigt spontant genom huvudet när jag sent omsider öppnade bloggen idag, utan värderingar, baktankar, dolda budskap eller syfte utan i all den enklaste enkelhet och äkthet. Tack gode Gud för Roger.... ; )

Avsky...

Svårt, svårare och svårast har det varit att skriva igen. Jag påbörjade detta inlägg 17 juli men lyckades aldrig att färdigställa det men väljer ändock att låta det stå kvar, utmanar mig till att låta bli deleteknappen.

...Uppenbarligen har jag för några sekunder tappat kontrollen över vad jag skrev under förra inlägget och jag tycker att det är oerhört pinsamt. Hela stycket där jag orerar om att ingen hört av sig, att ingen bryr sig ger mig kväljningar och ett starkt obehag rör sig i kroppen och jag vill bara radera, släta ut och köra en strykning med extra stärkelse. För alla rösterna säger mig att jag är småaktig, den där välkända litanian som går ut på att Vem i hela världen tror du att du är? Hur har du mage att gör dig så Märkvärdig? Varför tror du att du har någon som helst Rättighet att skylta med din ynkedom? För det är det enda du är, Ynklig och avskyvärd. Stämmorna säger mig även att jag måste ställa i ordning, var sak på sin plats och jag måste vara Rättvis och de säger att jag varit väldigt orättvis och orättfärdig, på gränsen till att ljuga när jag framställer saker så att det ser ut som om jag på något sätt skulle vara drabbad. Gud förbjude!

Jag adderar och dividerar och kommer fram till att det inte handlar om andra, de har sina legitima skäl och godkända förklaringar. Det handlar om mig och mitt agerande, min förbannade oförmåga att relatera. För allvarligt talat, det måste väl ändå vara en vetenskaplig omöjlighet att jag under hela mitt liv, i alla dessa sammanhang jag befunnit mig, alla hundratals människor som passerat, bara lyckats träffa människor som inte vill ha någon annan relation än; Ska vi ses över en kaffe? Jag är ganska övertygad om att det är jag som är den felande länken. Ändå känner jag mig lurad...

Ja, så långt kom jag då och jag är inte på långa vägar klar med mitt gnällande men jag vill kunna rättfärdiga mitt klagande, ha ett fullgott försvar redo för alla de eventuella angrepp jag kan tänkas vräka ur mig. Det är naturligtvis här där det slirar i mina synapser för hur jag än letar, söker med ljus och lykta verkar det aldrig finnas något som skulle rättfärdiga en reaktion från mig.

Ett annat liv, det är väl dit jag är tänkt att färdas och jag har ingen aning om ifall jag kommer att lyckas. Många dagar tänker jag att jag bara ska ge upp denna kamp, lägga manken till och bli som folk. Det hinder som dock uppstår i denna tankekedja är att jag ser inte att återvända, återuppta mitt liv som ingenting har hänt som ett livskraftigt alternativ längre, återgår jag till mina systems värld och verklighet kommer jag att stryka med förr eller senare. Så för närvarande skulle jag behöva en ny SAOL (svenska akademins ordlista) med alla de här orden som tillhör nya livet, ord som Vill, Önskar, Nej etc. Sedan behöver jag en talpedagog som hjälper mig att sammansätta dessa ord till meningar som exemplevis Jag vill inte, Nej, här går min gräns. Utöver det vore det väldigt bra att få en ny världsatlas och en kompass också för jag är vilse nu, så totalt yr i världen. Jag funderar även på om jag ska göra en lista på saker jag borde sluta med som exempelvis att censurera, radera och neutralisera mig i mitt skrivande. Jag försöker verkligen hålla denna regel trots att det vrålar i mitt inre att HERRE GUD MÄNNISKA, DU BORDE SKÄMMAS! Det får räcka för idag, börja på en ny tråd i morgon och kanske kan jag avsluta den där reseskildringen för den fick en ganska oväntad upplösning.

Uttryck...

Lyssnar på spökskepp med Staffan Hellstrand och Lars Winnerbäck och jag tänker att när ska jag, när kommer tidpunkten då jag ska skriva ett epos, Mitt epos som får människors hjärtan att värka, dess själar att skratta och dess ögon att tåras....Överdådigt eller hur? Jag som utger mig för att inte ha några större ambitioner här i livet än att Överleva. Och nej, jag har inga storslagna drömmar om att lyckas som författare av något slag utan det är mer den där känslan av att det sitter där, någonstans i min kropp, något som vill bli skrivet i vilken form som helst, har en trängande nöd av att finna sin exakta formulering och genom det bli fri. Men jag kan omöjligt finna någon form, kan inte hitta den där skarpa eggen jag vill ha, jag så desperat behöver.

Istället så har det gått flera dagar igen när jag inte förmått mig skriva, när avståndet till tangentbordet blir så horribelt långt och motståndet trycker över hela bröstet. Klockan är nu 21.41 och oron stegras i kroppen, av någon anledning blir tillvaron vid den här tidpunkten så oroligt olidlig. Minuterna blir så långa och jag kommer på mig med att stirra på klockan var tredje minut men jag väntar inte på något. Jag har kommit fram att jag har en struktur för mitt dygn, en struktur för detta såsom allt annat. Ännu en isolerad bubbla i min själs isbitspåse och jag tror jag fungerar som bäst någonstans mellan 13.00 och 19.00. Då håller sig det mesta på sina små öar och sköter sitt utan min inblandning och det finns inte så mycket som kan få vattnet runt omkring att blåsa upp. Det krävs inte heller så mycket av mig för att hålla allt lugnt, distraktioner som NCIS, andra säsongen, (plöjde jag måndag och tisdag) och Criminal minds säsong 3 (är inne på sista skivan) fungerar övervägande bra men sedan, runt åtta, nio är det inte mycket som får det att stilla sig så därför sitter jag nu här i ett fåfängt försök att hålla det i schack. Nu skulle den förnuftige säga någonting i stil med "Är det inte bättre att släppa ut det?" Jo förmodligen, Ja verkligen, men jag har inte den blekaste aning om vad det är som trampar runt på nerverna, kan inte ens om jag kisar, vagt ana vad det är som pockar på, som envist knackar på mitt bröstben.

Här är en överhängande, mycket regerande frågeställning som nu sliter mina neuroner itu, vänder dem ut och in i ett febrigt försök att förstå. Det pågår just en aktiv mobbningsaktion i mitt huvud, den går i huvudsak ut på att påtala och påminna mig om vilken jävla sopa jag är som inte kan göra någonting rätt, som gärna visar detaljerade ritningar över varje gräns jag överskridit bara genom att på något sätt påvisa min existens. Och jag tänker...är det överhuvudtaget möjligt att förstå eller finns det överhuvudtaget något att förstå? Jag menar, jag skriver ord i massor där jag försöker skala av och blottlägga det äktaste, det innerligaste för att komma till en slutsats, en pusselbit på rätt ställe. Men jag finner mig själv gång på gång stående i något mörkt förråd med ett otal påsar av olagda pussel. Rösterna skrattar hånfullt och ler menade åt varandra för de har gemensamt lagt alla tusentals pusselbitar i en hög och skakat om för att sedan tagit en näve och lagt dem i olika påsar. De har för att göra skämtet ännu roligare lagt alla motiv i en prydlig hög, som en tyst demonstration och ett mycket skadeglatt "Lycka till!"

Och jag tänker att jag vill, att jag skulle behöva skrika, jag vill gråta, vill bli övermannad av en oregerlig vrede över människorna i min historia men mitt huvud har stängt ner alla dessa system. Hela kontrollstationen har jag demolerat. För att beskriva med en dålig utjatad bild är det som om min själs bägare rymmer en liter men jag går konstant runt med en liter och tremilliliter i den, det kräver balans och att allt håller sig på sin plats, inte försöker ta sig ur sina kuber, att inget försöker skapa något sammanhang sinsemellan. Jag kan vagt tillstå att en liten irritation börja vibrera i mig och det gäller bland annat C men även mot de jag någonstans uppfattade var vänner. INGEN av dem har hört av sig förutom ett sms när jag fyllde 40 år och jag tänker att springer jag på dem och de frågar hur det är så skulle jag vilja svara "hurså?" Hitintills finns inga tecken på att de överhuvudtaget bryr sig så varför skulle jag vara trevlig? VARFÖR skulle jag göra som jag alltid gör, ler och säger toppen, hur är det själv då? När det jag egentligen, mitt hjärta vill, är be dem dra så långt åt helvete som möjligt. Om de inte förmått sig att visa någon slags support eller behov av att hålla fast mig i deras nätverk kan det inte vara något att bygga vidare på. Det smärtar att jag uppenbarligen varit så obetydlig, än mer att jag att hela tiden lyckats omge mig med människor som jag fungerade bra med så länge jag inte talade om mig och mitt. För Föräldrarna, alla tre, känner jag likandant och att det kräver en uppgörelse av något slag för att bli fri men där slår min hjärna till kontrollen och alla stämmors stämmor ställer sig i givakt och ser undrande ut, talar om för mig att det finns inget att göra ett avslut på, att jag VERKLIGEN inte har någon rätt eller godtagbara anledningar till att göra detta.

Istället sitter jag fortfarande här och staplar orden på varandra i ett obergiplig meningslöst humbug och jag tänker att jag behöver svar, jag behöver någon som kan beskriva min historia för mig så att jag kan få en bild på min näthinna och utifrån det få svar, ledsamma eller ej. Jag behöver hjälp för att se min historia för att jag ska kunna se orsaker till att jag har låtit alla dessa system växa och bli allenarådande.

Mästarnas rond...

Rassel rassel Pling och en Stor whiskey skulle just nu sitta  lika ljuvligt som en jubileumskyss. Jag blir liksom aldrig färdig med min trevande reseberättelse och just nu skulle jag nog helst vilja ställa mig och skrika av vanmakt. Vems idé vad det att skapa en ny värld men inte ge mig någon karta? Jag sitter här med ett livs kartor och försöker applicera dem, kalkera över dem på min tillvaro och visst, det fungerar alldeles utmärkt, Men...Det finns en liten irriterande besvärande hake och det är ju den smått väsentliga faktorn att alla mina kartor består av återvändsgränder och nedlagda byggarbetsplatser. Hur tar man sig då fram? Jag har inga Polar eller Hogwartsexpresser att tillgå och jag finner den hätska diskussionen som vrålar och bråkar inom mig smått enerverande. Majoriteten av mig, mitt Jag och alla dess medvetanden skriker; Lägg ner verkamheten, din strävan är oviktig, obetydlig i det stora hela och du kommer ändå inte komma längre än till någon gudsförgäten avfart som ingen längre kommer ihåg. Vad för argument biter på det? Jag kan inte komma på ett enda hållbart argument, den enda slutsats som ekar är; Det är dags att göra en snabb översyn av skutan, spika ihop de sprickor som tar in mest vatten och ut på havet igen, den flyter så länge den flyter och enligt gamla beprövade erfarenheter så finns det ju en möjlighet att det dyker upp en strandremsa där jag åter kan spika ihop sprickorna.

Jag tror att jag måste erkänna mig besegrad av mina egna system. Pang, nu är det färdiglekt och de vinner på knockout...  Det är som att gå en titelmatch mot osynlige mannen, för att visa lite hygglighet har någon fäst en liten bjällra i byxlinningen på honom men det hjälper inte ett jävla dugg eftersom jag inte kan lokalisera ljud. Det enda resultatet av detta är att jag rätt som det är hör Pling Pling, Pling Pling...och...jag menar, räkna ut oddsen. Ingår det inte i vanligt bonnförnuft att inse sina egna begränsningar? Alla dessa ord....säger jag något av värde överhuvudtaget? Finns det någon, ens den allra minsta vinst, med att försöka formulera mig? För närvarande är jag hemskt osäker på det, eller helt sanningsenligt skriker de i kör i huvudet; TRAMS! Ge Upp! Du gör dig bara till åtlöje. Jag har även en mycket kraftig instinkt i kroppen som bara vill lägga sig framför fötterna på Tillvaron och säga Förlåt! Förlåt! Snälla Förlåt mig för att jag överstigit gränserna för min existens, snälla, ge mig en chans att neutralisera allt jag sagt och gjort så att Ni kan gå vidare utan min besudling, utan några besvärande hågkomster av mitt väsen. Och denna förbannade röst stirrar på mig som ett klarögt barn och säger helt obesvärat självklart; JAG HATAR LIVET....och jag begriper ingenting.

Den där resan....

Läser föregående inlägg och konstaterar att det är rörigt och att det förmodligen skulle se snyggare ut i en annan uppställning. Tycker även att mitt språk svajar och är väldigt bristfälligt mellan varven men tvingar mig åter att låta det stå just som det är skrivet. Tänker att det är ärligast så, utan finjusteringar och uppsnyggningar. Är det så att språket blir torftigt och banalt kanske det är just det språket mitt inre har just nu, kanske är mitt inre inte mognare än så.

Ja, det är en resa jag gör och som jag förhoppningsvis kommer fortsätta. Jag tänker även att det är en förbaskat intensiv resa jag har gjort hitintills. Man kan väl knappast anklaga mig för att ha legat på latsidan, jag antar att en mer rättvis beskrivning är att jag haft fullt upp med att överleva. Jag har hoppat från tuva till tuva i ett stormande gungfly och när den börjat sjunka har jag inte kunnat göra annat än att hoppas att det kommer ännu en någorlunda torr plätt i min väg. Sitter här mitt i natten igen med mina fiskeanteckningar och funderar på hur jag ska gå till väga, i vilken ordning jag ska skriva dem och vad eller om det är viktigt.

Jag hade en föreställning om vad jag tyckte om denna resa och hur jag upplevde den men har nu börjat ifrågasätta det jag trodde var sant. Jag tycker att det var en skön resa och jag tyckte jag var otroligt lugn, cool, inte ett bekymmer inom synhåll och att mitt inre höll sig i schack men måste nog så här i efterhand konstatera att, ack vad jag bedrog och bedrar mig. Här blir det klurigt för jag vet i ärlighetens namn inte riktigt vad sannningen är men jag tror, något säger mig att denna resa berörde mig så mycket mer än vad jag kan förstå, vad jag kan ta till mig. Jag tror att jag under hela detta dygn var under en intensiv process där mitt inre arbetade för fullt. Jag har för närvarande en panik i kroppen som jag hela tiden försöker finna sätt att bemästra och jag bestämde mig tidigt under resan att jag inte skulle bry mig om Tiden. Jag tänkte att om jag inte vet så behöver jag inte bry mig i hur mycket tid som gått eller hur mycket tid det var kvar, inte ge något syre åt paniken och obehaget. Jag valde även ett lugnt rörelsemönster, inget som kan väcka denna stela kropp, mjukt och långsamt allting. Och jag var helt lugn med detta, inte några större anfall av obehag eller yrsel under hela dagen. FINE...tills jag gick och lade mig, så snart jag krupit in i sovsäcken och började rätta in kroppen efter marken DÅ kom yrseln, hjärklappningen och illamåendet, alltihop på en och samma gång. Jag ägnade några tankestrategier för att lugna mitt lilla darrande hjärta men inget ville stävja dess rörelse och bultande. Till slut använde jag en andningsteknik jag lärde mig på teaterlinjen, den kan tvinga vilken bröstandning som helst till magandning. Tekniken fungerar som så att man andas in genom näsan, ut genom munnen ända till luften tar slut, sedan in genom näsan osv. Den är lite brutal att använda på hjärtklappning för det känns verkligen som att försöka tvinga in ett motsträvigt sprattlande hjärta i en alldeles för liten låda tills det har lugnat sig, då får det plats.

Avbrott igen...det är synd jag inte får timpenning för mitt skrivande för med tanke på alla pauser jag gör mitt i hela tiden så blir det många timmars skrivande. Vart var jag nu...Dunk dunk dunk, ett skenande hjärta som gör frivolter och en liten ask som väntar på att det skall stilla sig...Här börjar även min hjärna spåra ur, eller åtminstone lämna den logiska ram den är så van vid, för rätt som det är när jag ligger där och försöker hålla koll på andningen dyker det upp en skuttande "Svennis", ca 5 decimeter hög, på näthinnan, bakom mina ögonlock, in från vänster och ut till höger...Inte nog med att det är en SKUTTANDE "Svennis", han hade dessutom på sig ett par otroligt överdimensionerade glasögon, typ lika långa som han var hög. Eftersom denna bild var helt horribel och obegriplig skjutsade jag den vidare till något annat medvetande. Då kommer nästa glasklara bild, som fångat i ett fotografi, nakna kvinnor iförda röda stringtrosor och med hästansikten...den bilden skjutsade jag iväg även den då det var obegripligt, ny bild, en grupp mustachprydda små mörka män i kostym....skjuts skjuts, går inte att förstå. Det lugnade sig så småningom och jag ägnade det inte så mycket mer tankeverksamhet men så här efteråt undrar jag om inte detta pågick hela dagen fast jag lagt så många filter emellan att jag inte tillät mig förstå att något var i görningen. Det hände nämligen en annan sådan där skum sak mitt på dagen när jag tyckte jag var så lugn och oberörd. Rätt som det var fick jag en association men i exakt samma ögonblick jag skall plocka fram den, när den är på väg att visualiseras säger en röst i huvudet att; Nej, det där kommer du inte åt, det där minnet ligger alldeles för djupt ner i din själs brunn och dit når du inte. Under en hundradels sekund blir jag sittande som slagen av blixten och jag undrade vad det var som hände, vem var rösten och var i hela friden kom den ifrån?

Det är en annan röst den där som nu dyker upp emellanåt. Jag tycker att jag egentligen inte borde reagera med förvåning för jag har alltid haft ett flertal stämmor i mitt huvud som har dikterat min tillvaro. Rösten som talade om att det var meningslöst att vara rädd, rösten som som sade mig hur jag skulle agera för att inte skapa friktion, rösten som lade istäcke över min själ när världen exploderade, rösten som tog över min fysiska gestalt när både legala och illegala händer gjorde anspråk på den, rösten som såg till att jag var diciplinerad och rösten som vrålade när jag svek någon av dem. Dessa har jag levt med så länge jag minns men denna är mer stilla, oerhört saklig, välformulerad och saktmodig. Den är så fjärran dessa stämmor jag är van vid så det är omöjligt att missa den trots allt larm och det mest förvånansvärda med den är att den lyckas att skapa sig utrymme, att den på något sätt slinker genom alla försvarsverk och när den blir synlig är det som om alla vakter tvekar, vågar inte riktigt anfalla under tiden den talar, och sedan drar den sig värdigt undan och lämnar ett ögonblicks förundran.

Sannolikheter och sammanträffande...100705

Ja, nästan overkligt är det, sitter här på en bänk, solen gassar, vattnet vakar och skog överallt. Den enda ovälkomna gäst är ett getingbo som bosatt sig inne i vindskyddet som vi skall sova i. Jag kan inte bry mig mindre om getingarna utan tänker att jag nog ska satsa på att sova under bar himmel i stället. Det där märkliga sammanträffande och orten Norberg var inte så nära jag trodde, det var betydligt mycket närmre. Nästan så nära att jag kunde sträcka ut handen genom bilfönstret och vidröra husets solvarma trävirke. Vi åkte en bit bortanför, längre in in skogen, men jag såg husen, gräset och vattnet och tänker åter; HUR stor är sannolikheten för att detta skall vara möjligt?

Jag tänker att jag under dessa 20 år faktiskt har åstadkommit en massa saker. 1987-1990 var jag inskriven på Gäsjökollektivet. Andra året arbetade jag som finsnickare och gjorde en del möbler som såldes vidare. Tredje året bodde jag i Skultuna och arbetade som dekårsnickare på Länsteatern i Västerås. Hösten 1990 påbörjade jag en estetisk linje på Kjesäters folkhögskola och gick denna under två år. Mitt missbruk blomstrade ganska kraftigt under dessa två år men jag träffade även andra fantastiska människor som inte hade missbruksproblematik. Efter dessa två år var jag ganska slutkörd och jag funderade på vad tusan jag skulle ta mig till. De elever som gick då skulle sluta i princip allihopa. Jag flyttade till Örebro över sommaren med en av de vänner jag festade ihop med men kom till ett läge där jag bestämde mig för att åter söka till Kjesäter och gå livsåskådninglinjen, med nytt folk och med ambitionen att hålla mig nykter. Fungerade faktiskt ganska bra. Sedan kom ännu en sommar och jag hade som vanligt ingenstans att ta vägen så jag stannade kvar under sommaren och arbetade som vaktmästare för mat och husrum. Jag hade sökt några kurser vid andra folkhögskolor och kom in på Bona Folkhögskola där jag gick skrivarlinjen under ett år och under sommarlovet följde jag med Vännen N till Lesjöfors och jobbade i hemtjänsten. Efter en del uppmuntrande tillrop ansökte jag till hösten till teaterlinjen och kom in på den och det var ett helt vansinnigt år, mest positivt även om alkoholen började flöda igen. Ännu ett sommaravbrott men arbetade åter som vaktmästare på skolan. Var sedan arbetslös under hösten och alkoholen var min huvudaktivitet och Vad i hela friden skulle jag göra nu? Någon Vettig Viktig människa förbarmade sig över mig och mot kravet att jag tog antabus fick jag vara regiassistent under vårterminen sedan klippte jag gräs under sommaren på skolan och försökte komma på vad jag skulle göra med mitt liv. Jag hade inte fullgott gymnasiebetyg, hade omdömen som täckte två år men för att komma vidare måste man ju ha läst tre år så jag valde att läsa Allmän linje för att få ihop min gymnasiekompetens. Även det genomförde jag med en del strul men fick ändå ihop kompetensen och sökte till universitetet. Jag sökte Socionomprogrammet och 40 poäng religion.

Kom inte in på socionomprogrammet men tänkte att jag läser 20 poäng religion och gör ett nytt försök till våren och kommer jag inte in på socionomprogrammet då skulle jag väl vara så illa tvungen att göra högskoleprovet men till all lycka lyckades jag komma in på vårterminen. Även socionomstudietiden på 7 terminer genomförde jag ganska briljant förutom med en ganska stor svacka under 5 terminen då jag inte alltid var riktigt nykter mellan varven så det fanns vissa hot om att bli utsparkad. När jag talade med en av proffesorerna att jag funderade på att hoppa av fick jag svaret att detta inte var möjligt, jag var ju ett forskarämne och då kan jag ju inte bara ge upp. Nä, ska det låta så tänkte jag, så får jag hitta på något annat för att lösa detta ekorrhjul. Tillfället dök upp snarare än vad jag trodde och var något jag överhuvudtaget inte ens tänkt över. 6 terminen på socionomprogrammet har man möjlighet att åka utomlands på praktik. En kvinna i parallellklassen dök på mig och meddelade att det fanns en plats kvar till resan till Indien. Jag bestämde mig på 5 minuter att självklart skulle jag med och det var nog det klokaste beslut jag jag fattat på mycket länge. Så, jag lyckades slutföra utbildningen med fullständigt godkända betyg och efter en arbetsperiod inom hemtjänsten började jag arbeta på socialförvaltningen inom barn- och ungdomsutredningar.

Detta gjorde jag under tre år och under denna tid träffade jag även C och blev förälskad och bestämde mig för att det var helt okej att jag var kär i henne samt att jag bestämde mig för att göra en framstöt med syftet att säger hon nej, får jag acceptera detta och gå vidare. Hon sade Ja, så plötsligt hade jag ett förhållande och kort senare flyttade tre av hennes barn hem till oss och sommaren efter flyttade även de två äldre döttrarna hem till oss. Så...plötsligt hade jag inte bara en människa jag var tvungen att upprätthålla en relation till utan dessutom 5 barn...Jag bytte arbete till ekonomimottagningen och jobbade där till nu, under 4 år. Så sammanlagt har jag 7 års myndighetsutövning med mig på min meritlista. Allt detta finns dokumeterat i form av omdömen, högskolepoäng samt arbetsgivarintyg.

Det som dock slog mig obarmhärtigt under denna fiskeresa och att återvända var att jag har levt ett absurt liv under 20 år. För varje del, varje period är vakumförpackat. Jag har genomfört och lämnat för att börja något nytt och varje del är helt fristående från allt tidigare. Det finns inget som helst sammanhang. Jag skrev i mitt block följande mening; Ska vi tala minnen? Och det slår mig att vem i helvete ska jag prata minnen med? Jag har ju lämnat allt och alla och gett mig iväg till ännu ett nytt sammanhang och inte förmått att behålla några kontakter för jag har ju hela tiden skapat något nytt, blivit någon annan och då har det varit omöjligt för mig att behålla någon, något som tillhör ett annat liv. För då blir det krock i min hjärna. Att någon faktiskt skulle ha velat bibehålla kontakten med mig just bara för att jag är jag har aldrig föresvävat mig, har jag aldrig kunnat förstå eller vågat tro på.

Nu är klockan 01.46 och jag bör hoppa i säng för att försöka vara någorlunda vettig och artig när jag ska ha terapi i morgon. Ställföreträdaren har nämligen kommit på den fantastiska idén att sätta min terapitid på förmiddagarna i stället, under den tidpunkt jag inte har hunnit samla ihop min rustning och lagt några filter emellan. Ställföreträdaren har naturligtvis rätt men det innebär knappast att det blir mindre smärtsamt utan snarare tvärtom. Men men, nu har jag åter tvingat tillbaks mina fingrar till tangenterna och förhoppningsvis kan jag fortsätta mina anteckningar under morgondagen.

Vita knogar....

Detta inlägg påbörjade jag 100704 och plötsligt blev det bara omöjligt att skriva mer. Jag läser de tre skrivna styckena och låter dem stå kvar mot mitt bättre vetande men jag måste diciplinera mig och fortsätta skriva för nu, nu börjar det hända saker som jag inte har någon som helst koll på.

Jag får bita mig i fingrarna för att inte radera föregående inlägg, plötsligt känns inlägget för känslosamt. Den där känslan av att ha sagt för mycket, att jag på något sätt varit för närvarande och påträngande. Den är inte ett dugg obekant den här känslan utan har alltid funnits men varit mer eller mindre dominerande, för närvarande otroligt närvarande. Jag  har i dag närmat mig en liten förståelse vad det gäller min svårighet med relationer och alla mina strikta regler som finns i mig kring detta. Jag drabbades av Obehaget, från en sekund till annan, Obehaget som säger mig att; Nu sade du fel sak, nu tyckte du fel sak så nu tycker de inte om dig längre. Det slog mig att, Ja just det....i min värld upphör relationer för att jag säger fel saker eller har fel åsikter. I min värld tror jag på fullaste allvar att en människa kan avsäga mig som person och allt vad jag är på grund av en mening som till exempel; "Jag tycker han talar så mycket strunt, det är så mycket skrävel", för mycket jävla yta och alldeles för mycket attityd, Bling Bling". Rättare sagt, jag förutsätter att relationen upphör omedelbart så snart orden lämnar min mun för vem vill ha en relation med en sådan vidrig människa som jag som säger så elaka saker, som dömer folk, som är så intolerant som jag. Så gnällig och obehaglig....

Jag tar risken att återupprepa mig trots att jag avskyr att göra det men kanske är det så att varje gång jag återupprepar tillkommer ännu en aspekt, en annan vinkel och kanske är det värt min vånda att ändå göra det. Ännu en grundmurad regel är att jag lever på ett ransoneringssystem, att om jag stjäl en stund av De Kloka så är mitt system så uppbyggt att jag resonerar; Nu har du tagit (t.ex) 25 minuter i anspråk av deras tid. Nu kan du inte kräva mer. All denna tid utöver detta är otillåten, inte till för dig för du har redan fått det du ska ha. Som den där gången när jag fullständigt bortsorterat att Den Kloke L skulle jobba. Man skulle ju nu kunna tänka sig att den tiden när hon faktiskt jobbade skulle bli som en bonusvinst, bonustid. Men nej, Mitt inre var inte inställt på det varför jag då av någon outgrundlig anledning tänker att eftersom jag inte kom ihåg finns inte behovet och då blir det ren stöld att göra anspråk.

Jag börjar även märka att jag "Hör" saker som folk faktiskt inte säger. Ex; Den Kloke L hjälper mig med ett irriterande sår (som skulle vara helt läkt om jag inte misskött det under 15 års tid och det är oftast fint sedan vi träffat överenskommelsen om att jag ska låta henne hjälpa mig med det). I mellan varven blir det riktigt fult med både var och blod och det beror antagligen på min låndragna nonchalans och misskötning. Vi kom och tala om det i dag och hon sade något liknande, "Det är mystiskt eller så kanske du har varit där med fingrarna och rivit". Detta var ett helt oskyldigt uttalande och jag höll med henne men kom sedan på mig själv att tänka att det jag hörde var egentligen något helt annat, i min värld lät det som följande; DU HAR varit där och rivit och DU SER TILL ATT DET ÄR FULT för att du ska hitta en anledning till att TA UPP VÅRAN TID. Med andra ord, fullständigt onödigt, de har viktigare saker att göra.

Mina nojor som jag har hållit i schack under ett tjugotal år börjar komma fram en efter en och jag blir lika förvirrad varje gång och jag har åter upptagit min konversation med den okände gestalten i mig som svarar på mina frågor som exempelvis, Vad är klockan? Den är 00.00. Är du säker? Ja den är fortfarande 00.00. Kolla vilken fin kyrka! Ja verkligen...Jag tar en ibumetin mot tandvärken men spottar ut den för jag kom på att jag glömde kolla om förpackningen var öppen och att det inte var säkert att det var en Ibumetin som jag tog så jag valde att kasta den och ta en ny. När jag läst på baksidan ca 15 ggr, Ibumetin, ibumetin etc etc, kollar att den är oanvänd, icke öppnad kan jag stoppa in den i munnen. Exemplen är flertal, jag ta ett chips men kommer på att det nog är blod på den så då åker den ut och tar ett annat som jag kan granska under några minuter innan den hamnar i min mun.

Jag har under en längre tid vidhållit att jag inte lider av kontrollbehov utan att jag bara är sådan som gillar att veta vad som händer och vad som är tänkt att hända men jag börjar allt mer känna mig så förbannat tvungen att acceptera att det kanske finns ett mått av sanning i att allt detta handlar om kontroll, faller något som inte finns med i min planering, som att någon som skall jobba blir sjuk eller byter arbetspass, blir jag oerhört frustrerad, frusterad så där att jag får ont i magen, det bränner i bröstet och ledsamheten hotar med sin närvaro. Jag tror att detta får räcka för detta inlägg, jag har varit i väg under ett dygn och fiskat och hade framförhållningen att ta med mig papper och penna ifall lusten att skriva skulle komma. Jag har fått ihop 9 A5 sidor med tankar och stödord och jag bestämde mig redan i tisdags att jag måste skriva ner detta för här finns massor av funderingar och slutsatser men så snart jag slog på datorn gick jag därifrån, orkar inte ta i det men känner att jag VERKLIGEN måste. Så tack och hej och rör inte min leverpastej för detta inlägg.

Ja jävlar...på ren svenska....

Ibland är det svenska språket så fattigt, så otillräckligt i sina nyanser att jag inte vet vilka ord som känns sanna att använda. Rösten, den så sköra, naiva, ivriga röst som mal i mitt huvud säger så mycket konstiga saker. Den säger att jag brinner inombords, att det håller på att rämna på flera fronter samtidigt, att i denna lågdans kan jag inte göra annat än att försöka att andas och den säger att; ja jävlar, detta är livet och det gör ont att födas och det kommer att värka än mer Men att detta är Genuint. Ja, så mal Rösten och jag vet egentligen inte om jag borde skriva detta av rädsla för att använda för stora ord, av rädsla att jag förbrukar och bryter ner Viktiga ord innan de faktiskt finns i mig. Jag söker logiska resonemang och följder, logiska orsaker och verkan men jag har ingen aning om varifrån allt detta kommer eller varför det kommer nu och jag undrar om det verkligen är okej att det är så här eller om det är något annat resultat, ett annat känsloläge som förväntas och skulle vara med adekvat. Allt mer denna rörelse växer desto mer vaknar behovet av andra, behovet av närande, ödmjuka, visa, varma och välkomnande möten och ju mer behovet vaknar desto ondare gör det att göra mig sedd.

För varje dag som går ju mer inser jag hur lite förtröstan jag hyser. Det är inte det att jag inte vill eller tror mig inte kunna lita på något annat, någon annan än mig själv utan det handlar åter om den där känslan av att jag avsäger mig mitt eget ansvar. Trots detta bjuder livet i bland på de mest märkliga sammanträffanden. Hade jag varit en förtröstansfull individ skulle jag kunna använda ordet Öde men som sagt...Tanken är att jag på måndag ska åka iväg och fiska och kommer tillbaks på tisdag. Jag fick förfrågan om jag ville följa med och jag tänkte att ett spö, solsken och vattendrag skulle kunna ge min hjärna lite ro så jag "nappade". Efter det fick jag klart för mig att vi ska till Norberg och jag kände bokstavligen hur nackhåren reste sig. För här är det, det mest märkliga sammanträffandet. Behandlingskollektivet jag bodde på låg i Norberg, för att vara korrekt någon mil utanför, i Gäsjö. Jag har under många år tänkt att jag borde åka dit, inte för att träffa någon utan bara åka dit, vara på plats för att kunna göra ett bokslut. Så här sitter jag 20 år senare, på ett annat behandlingshem och mitt i en terapiprocess och dennna möjlighet uppstår just nu, i detta läge när mitt inre börjar revoltera och bråka och vill ut. Detta kommer bli Första gången jag någonsin återvänder, Första gången jag sluter en livscirkel, för jag har under mina 40 år bara gått ifrån och börjat om, gått ifrån, gått ifrån och försökt bygga nytt och bygga något bärkraftigt. Jag försöker att inte tänka på det, vill inte skapa någon förväntan men kan samtidigt inte låta bli att undra vad som kan väckas inom mig genom denna resa, genom att återvända.

Jag önskar så att jag kunde säga att jag är arg för jag föreställer mig, i min inre värld, att jag hamnar i situationer där jag sätter ner foten och bara vräker ur mig saker, markerar att detta är jag, kom inte och kom nu, flera år försent. Mitt favoritobjekt just nu är min stackars Fader som i ärlighetens namn inte gjort mig någon ont, han var bara väldigt frånvarande. Jag har under större delen av mitt liv varit fullständigt lojal mot honom, det sägs att vi är oerhört lika varandra i vårat sätt men jag vet ärligt talat inte. Min käre Far har tre barn med tre olika kvinnor och lillebror S har vuxit upp med honom och sin mamma samt tre syskon som hans moder hade sedan tidigare. Lillebror S träffade jag när jag var på besök hos Fadern sporadiskt och vi träffade varandra för tre år sedan för första gången på 15 år på Pridefestivalen när han var där med sin flickvän. Han har inbjudit mig till sitt bröllop 28 augusti men jag kan inte förmå mig att åka för jag orkar inte träffa Faderskapet. Så häromkvällen låg jag och filosoferade över hur det skulle vara om Faderskapet dog och jag tänker att jag skulle ha oerhört svårt att hantera situationen på ett värdigt sätt, jag skulle vilja ifrågasätta vad det skulle vara för vits med att jag skulle närvara, jag skulle vilja kasta frågan i ansiktet på dem alla, På hur många millimeter i hans hem finns det bevis på att jag existerar? Vad jag kan minnas finns inga bevis på min existens bland de spår alla hans andra barn har lämnat. Kanske är jag oerhört orättvis mot honom för jag har aldrig haft några drömmar om att han skall komma och rädda mig. Jag försökte några gånger som barn vara som barn är och skriva brev till honom men det kändes aldrig äkta utan jag skrev dem så som jag trodde att alla andra barn skrev till sina föräldrar. Vad jag minns skickade han aldrig några tillbaks så jag slutade snart. Jag tror jag gav upp honom ganska tidigt. Trots detta kan jag inte låta bli och undra om det är rättvist att lägga ansvaret på mig för att relationen, den konstlade, enbart överlever om jag lägger manken till. Jag vet inte men det är den där viskande rösten igen som säger att; du min vän, han var väl inget att hänga i granen han heller...

Dagens Garv; En av De Kloka berättade om när hon en gång hade hämtat höns och stoppat ner dem i en låda som sig bör och kastat in dem i sin bil. Sedan hade hon stannat till vid ett supermarket och gjort ett snabbt ärende. När hon kom ut hade hönsen, minst ett tiotal, rymt ur sin låda och bilen var fylld av flaxande vita höns. Hon hade en lite Opel Corsa om jag förstod det rätt, så det var ingen stor bil. Det hon fick göra var att snabbt försöka komma in i bilen utan att någon höna rymde. Det måste ha varit en fullkomligt underbar bild. Tänk er att ni möter en liten bil fylld med vita flaxande höns och en liten människa bakom ratten som får använda sin andra hand som inte ligger på ratten till att vifta undan hönor från instrumentpanelen för att överhuvudtaget kunna se ut. Totalt sagolikt. Hade jag sett det hade jag nog blivit lyrisk och skrattat riktigt gott.

Minnets såll....

Min hjärna verkar nu plocka upp minnen som har med sömn, väckning och rädsla att göra. Kom fullständigt osökt att tänka på en morgon när jag bodde på behandlingskollektivet, 18 år gammal. Det var väckning till frukost och morgonsamling, syftet var att ge oss rutiner som det vardagliga livet är fyllt av. Nu har ju bristen på rutiner visserligen Aldrig varit en handikapp för mig, att rutinera kunde jag redan då. Det som hände just denna morgon jag kommer ihåg var att jag somnade om och den personal (medlevare kallades de på det glada 80-talet) som stod mig allra närmast (han var föreståndare och blev väl den förste riktiga viktiga vuxna i mitt liv)...Nu har jag brutit sönder meningen....Om igen, nåväl, han skulle skoja till det lite i all välmening och droppade några vattendroppar i mitt ansikte och han fick inte den reaktion han förväntade sig. Jag fullkomligen flög upp ur sängen, klamrade mig fast i täcket och skrek; Jag kommer, jag kommer. Han såg fullkomligt skräckslagen ut när han gick och jag fick höra senare att han sagt till personalen att aldrig göra om det han just gjort. Jag vet inte riktigt vad denna reaktion står för men ja, jag tror det var rädslan som var främst då, jag var inte där just då utan hemma med Föräldrarna och det var nog egentligen Styvfaderns tunga steg mullrande mot mitt rum och beordringen UPP NU! som jag uppfattade, innan jag förstod var jag var, och då var det verkligen UPP NU, ingen pardon. Vad som hände annars kan jag inte komma ihåg men något straff var det väl eftersom jag fogade mig efter det.

De slet hårt med mig de där tre åren och jag var inte vidare följsam. Inte så att jag motsatte mig utan mer den där känslan av att jag verkligen inte förstod vad de menade med att öppna upp, släppa fasaden och släppa in. Tanken var att jag skulle vara ett år där och ett år på utslussning men det fanns inte en chans i världen att de släppte mig efter första året. Ni vet, inga känloutbrott utan jag var väldigt sval och de ansåg att de inte kommit någonstans med mig. En medlevare, Juha, sa en gång att jag var som en sparvunge när jag kom, så liten och tilltufsad. Det är en rätt bra bild....Jag chockade hela personalstyrkan när jag efter två, närmre tre år sa att jag tyckte om Margareta, föreståndarens syster, och det blev knäpptyst tills någon sade till henne att "det där ska du ta till dig för det har hon har inte sagt till någon annan. Nä, jag är väl något sparsmakad med orden. Jag har väldigt blandade känslor för den tiden. Jag tror fullt och fast att hade jag inte blivit placerad där hade jag nog inte överlevt så länge till. Samtidigt var jag nog en udda fågel de inte kunde sortera in och andvända en klar strategi mot och jag måste tyvärr säga att de nog inte hade kunskapen att förstå omfattningen vilket gjorde att det blev mycket av "ryck upp dig attityden" Jag hade inga större problem med att rycka upp mig, militärisk diciplin lärde jag mig tidigt. Det handlar enbart om diciplin och jag grät nog bara en gång under dessa år men jag måste nog lik förbaskat tacka dem för att jag överlevde de åren i alla fall. Men jag lärde mig även att det inte gick att formulera min värld, för den var nog alldeles för overklig, udda, och det fanns det inga svar på. Fast dubbelbudskapet "Ryck upp Dig" och "släpp inpå, släpp ut och lämna fasaden" var ändock ett faktum som jag försökte anpassa mig efter så gott jag kunde.

Fotbolls-VM har nu tagit ledigt i två dagar och det har stört mitt behov av att bara försvinna en stund. En spelare i Nigerias fotbollslag fick ta emot dödshot efter dålig match men deras Presschef förmedlade under en presskonferens att i Nigeria betyder det bara att man inte gillar någon, det är ingen big deal. Jag kan ju inte låta bli att undra vad de säger om de VERKLIGEN inte gillar någon....Tänk er en Arnold Schwartzenegger, med lite Terminator attityd...."I will kill you....twice"...

Jorden snurrar allt fortare....

Sitter med den där märkliga yrseln som nu hållit i sig i närmre tre timmar. Yrsel är kanske inte riktigt rätt ord men det känns som om hjärnan lutar lite, lider av lite syrebrist, utmattning, muskelkramp eller vad det nu månde vara. Jag kan i alla fall dra slutsatsen att det inte beror på fysisk ansträngning, är inte näringsbrist eller brist på frisk luft och sol. Nej, den slår till vid de mest märkliga tillfällen fullständigt utan förvarning. Fast dagens attack förgicks visserligen av en ökad, ganska mycket, obehagskänsla. Det är plötsligt lite rörigt här och nu, det är som om någon har skakat om min tillvaros glaskula med förhoppningen om att det ska falla snö men i min kula lossnade hela interiören i stället. Dagen har varit påfrestande....startade med en vidrig dröm om handbojor och våldtäkt, träffade Ställföreträdaren som nu är på plats och av någon anledning är det plötsligt så oerhört mycket mer arbetsamt att träffa henne. De Kloka går en efter en på semester (djävla idioter viskar rösten) fast det menar jag ju inte egentligen och så har sjukdom slagit ut en annan...och så började världen plöstligt att luta....

Och här kommer dom, alla känslor på en och samma gång...skriver Gessle och jag ska inte vara så förmäten att säga att jag tror att det är det som händer just nu för jag har VERKLIGEN inte en susning om varför mina grundvalar skakar. Rädsla, säger de som besitter så mycket mer vishet än jag har, det är, bland annat, min rädsla som jag levde med under så många år men aldrig erkände som kommer nu...Okej, låt oss titta på det i det perspektivet en stund. Jag kan inte med handen på hjärtat säga att jag på något sätt skulle känna mig rädd (ett intressant faktum är dock att jag fick riktigt ont i magen när jag började skriva detta och jag funderar allvarligt att gå och se på matchen mellan Spanien och Portugal i stället...och nu blandar jag tempus vilt...) bla, bla bla...till sak...Jag tycker mig kunna utröna ett mönster som visar att mitt agerande i huvudsak går ut på att jag tror att hela världen leker "Jakten på en liten Mig". Jag undviker både medvetet och omedvetet frekvent alla tillfällen som skulle kunna leda till konfrontation. Detta innebär att jag även sållar bort alla möjligheter till friktion vilket i sin tur, rent krasst, innebär att jag försöker undvika att mötas. Någon del av mig är nu högaktiv när det gäller att ha ryggen fri, att inte ställa mig i skottgluggen vilket är konstigt för det föreligger inga (vad jag vet) hot över mig men min känsla är att det bara är en fråga om tid, snart kommer någon hugga mig i ryggen och erövra mig. Om jag ska uttrycka vad jag Vill just nu är det att få vara ifred, utan några störningsmoment, som exempelvis, dörrar som öppnas och stängs, röster i korridoren och människor som rör sig i min omgivning. Och DÅ kommer Rösten glatt skuttande och tillar; Är det så smart? Ja, visst kommer du att kunna få lugn och ro men Du kommer även med största sannolikhet isolera dig än mer, kommer få än svårare med eventuella störningsmoment. Då har du avskiljt dig från världen. Så här sitter jag plötsligt med två röster som säger emot varandra totalt.1. Du behöver vara i ro för att läka och kunna arbeta med dig själv. 2. Du behöver stanna i Ditt osynliga kaos för att utsätta Dig för det, för att driva dig ytterligare en bit mot briseringsgränsen för du MÅSTE dit för att kunna bli hel.

Idag har jag faktiskt gått från dimma till dis när det gäller en förståelse. Jag har tidigare nämnt detta omöjliga faktum att få sova sig otrött när jag levde med Föräldrarna. Jag kommer ihåg en natt när jag låg och vred mig hela natten och det kliade överallt. När moderskapet väckte mig med sin egna morgonritual;1. Tända taklampan 2. Slita av mig täcket 3. Köra in ett rakt långfinger med lång nagel någonstans mellan tredje och fjärde revbenet...var jag helt utmattad och jag blev tvungen att vädja, snälla snälla, låt mig få sova en stund till. Moderskapet upfattade då att jag hade vattenkoppar över hela kroppen så då fick jag ligga kvar. Vilken är då förståelsen? Jo, jag har ju den där åkomman som gör att det som inte syns finns inte, kan inte existera. Hade jag inte haft vattenkoppar hade jag åkt upp men nu var det ett ovedersägligt faktum därav fick jag ligga kvar. Lärde jag mig detta då eller visste jag det långt tidigare. Jag tror långt tidigare för jag var 12 när jag fick vattenkoppar och hade jag visdomen tidigare blir det förståerligt att jag faktiskt vågade be om att få stanna kvar i sängen. Hon kom faktiskt med en glass en gång under detta tillfälle men jag hade för hög feber för att orka äta den. Då blev hon sur och slängde den och jag låg där och försökte räkna ut vad för fel jag gjort som gjorde att hon inte stoppade den i frysen i stället. Jag hittade inga svar på den frågan heller.

Jag ska erkänna att jag gjorde ett avbrott för fotbollen, oron i magen blev för övermäktig. Ska jag fortsätta min nya intention att försöka skriva varje dag kommer det nog bli flera inlägg under samma dag eftersom dygnet byter vid midnatt. Angående fotbollen så var Nordkoeras andra match (tror jag det var) den andra matchen som någonsin sändes i lands-teven i Korea. Sydkorea innehar tydligen äganderätten till signalöverföringen. Budskapet "Är du dum får du inte se på TV" får plötsligt en ny innebörd....

Andliga grubblerier...

Plöjer för närvarande igenom andra säsongen av Millenium, bra serie, handlar himmel och helvete, gott och ont, frågeställningar som ; Vad är ondska och är det goda bara gott? "Is there a higher purpose"? Vad är andlighet, vad är tro..."Jag tror på Robert Lind i Kramfors"...Jag har en tro och har nog haft den sedan jag blev medveten om världen och mig själv. Jag vet dock inte riktigt var den hör hemma, vad den ska klassificeras som, vad den är...Det ska tilläggas att jag faktiskt har lagt manken till för ge min tro ett ansikte, att få den att passa in i de tillerkända religiösa, filosofiska åskådningarna. Jag gick i söndagsskola ihärdigt i flera år, jag läste bibeln pärm till pärm första gången när jag var 12 år men det vill liksom inte falla på plats för det är några praktiska saker som jag snubblar på hela tiden. Delvis strider hela konceptet med att sätta sin tilltro, tillit, förtröstan på något annat än sig själv totalt mot mitt väsen. Jag hamnar hela tiden i frågeställningen om jag inte fråntar mig mitt eget ansvar då. Känslan av att avsäga sig sitt ansvar känns moraliskt förkastligt varför jag inte kan nöja mig med det. Sedan är det detta med konceptet "Gud", Den Allsmäktige. Enligt bibeln skapade Gud världen och människan, okej, jag tänker att skapelseberättelsen är ett försök att åskådligöra, illustrera (rita, gissa, spring) för att få oss små människor att förstå detta häpnadsväckande faktum att världen och människan någon gång skapades. På den tiden var väl Darwin lika osannolik som Gud är för många andra. Jag är med så långt, jag kan tänka att det finns något som mycket större än oss själva, en Gud, ett Allsmäktigt eller vilken benämning man nu väljer men här uppstår nästa hinder. "Du skall icke hava några andra Gudar jämte mig" Nej, det är väl rimligt, är något allsmäktigt är det väl just det är, Allsmäktigt!! Hur kommer det sig då att vi ska tillbe sonen, Jesus? Han är enligt skriften en profet och visserligen Guds son men ändock, Gud är väl Gud? Och ytterligare på det....den helige ande....Treenigheten. Dessa tre är alla ett, Gud...men jag har så svårt att förstå poängen, något vägrar att falla på plats i min hjärna, något kan inte förlika sig med detta...Jag tillber Gud men väljer att uttrycka det med Jesus och eller den helige ande men egentligen är det Gud jag tillber...Hallå, vad är det jag missar? Nä, jag var nog inte den idealiska söndagsskoleeleven...

Det har varit en ovanligt arbetsam vecka. Jag har under veckan slitit med att skriva brev till Ställföreträdaren och har lyckats skriva ett A4...Det har frestat på så mycket mer än jag någonsin kunde föreställa mig. I princip har min hjärna skrivit oavbrutet i en veckas tid, jag har tre påbörjade blogginlägg som jag inte färdigställt och som sagt, ett brev. Det handlar om dygn av att samla ihop mig och timmar att skriva och jag undrar varför det plötsligt är så arbetsamt att skriva, det handlar inte om skrivkramp utan snarare av skrivvärk, varje ord kostar en blodsdroppe. Jag hoppas verkligen att jag lyckas förmedla något vettigt med det jag skriver annars blir det väldigt billigt blod....och nu har jag tagit ett dygns avbrott mitt i inlägget så jag har tappat tråden. Ska kanske färdigställa de andra påbörjade så jag hittar tillbaks....

Tack och lov för att det är fotbolls-VM, det ger mig några minuter av andrum och meditativt tillstånd. Alla dessa kommentatorer som säger roliga saker och berättar små anekdoter förgyller tillvaron. Dagens match mellan Holland och Slovakien levererade bland annat, "Han har värmebraller under kortbyxorna, han är lite bräcklig" Är värmebraller ett ord och vem har hört talas om bräckliga fotbollsspelare? Eller; "Nej, nu är det verkligen inte läge för målvakten att hänga tvätt". Ööh, jag kan se honom framför mig..."Va? Match nu? Men jag håller ju på att hänga tvätt"....

Imbecill viktigpetter....

Så här sitter jag, hyperventilerande och den torra rösten muttrar och retas. För närvarande väser den med ett litet hånflin att jag är ledsen och jag tänker att jaha, vad är det meningen att jag ska göra åt det då? Först och främst måste jag finna en anledning till att vara ledsen och där blir det blankt igen, kan inte komma på en enda rimlig anledning. Jag undrar vad det egentligen är för fel på mitt psyke och om det går att läka men lika ofta tänker jag att det inte är något fel på mitt psyke utan att det är jag själv som skapar problemställningar, att det är mitt eget fel att saker blir så komplicerade. Jag förstår inte mig själv, förstår inte mina egna handlingar och kan knappt gissa vad det är som rör sig inom mig. I helgen har Kloke S arbetat och jag har, inte undvikit, utan snarare motarbetat. Den Kloke S har sökt kontakt men jag har slängt igen varenda jävla dörr i ansiktet på henne och jag kan inte rättfärdiga det för mig själv. Den Kloke S brukar arbeta måndagar förutom typ var sjätte vilket är idag. Jag räknade lite på det igår och tänkte att det nog var möjligt att det var ledig måndag i dag men trots detta är det som om något förskjuts i mig när jag får klart för mig att så är fallet. Jag tänker att en sådan reaktion skulle vara adekvat om man har planerat, ställt in sig, väntat och förväntat sig något..., Men jag har ju inte det....Jag har inte en enda tydlig förväntan, önskan och jag har ju faktiskt själv försakat möjligheten till dialog genom att förmedla "kom inte i närheten". Den där sidan har överlag varit väldigt stark de senaste dagarna. AKTA DIG...släpp inte inpå, för du kommer bara att blöda. Trots det drabbades jag i natt av den fruktansvärt obehagliga känslan att jag varit för mycket, att jag har besudlat, att jag väcker förakt. Den hänger i den där känslan och jag vet att för att bli av med den måste jag finna en situation där jag kan neutralisera mig, en situation där jag kan släta över allting och avgå med segern som en glad och käck människa. Där jag ger men inget tar, där balansen blir återställd.

Jag har ägnat den där imbecilla idioten lite tankeverksamhet och funderar på om den verkligen är helt okänd eller om den funnits där tidigare, mycket tidigare. Jag undrar vad det egentligen var som hände när jag var 17 år och spårade ur fullständigt för första gången. Jag levde under Föräldrarnas vingars beskydd och fullständiga kontroll men någonstans händer det något som gör att jag väljer ett annat spår. Beteendemässigt skulle man kunna säga att jag var utom kontroll men ack så fel det är. Jag hade Total kontroll på vad jag gjorde men jag förstår inte än i dag vad som fick mig att göra det. För att försöka sammanfatta det kort, på 6 månader gick jag från att vara okänd, vilken unge som helst i en vanlig medelstor arbetarstad till att bli Ökänd hos polis och sociala myndigheter. En kort och intensiv karriär...Resultatet blev en inlåsning under tre månader inom barn- och ungdomspsykiatrin, ett tvångsomhändertagande på eget beteende och placering på ett behandlingskollektiv. Jag har aldrig återvänt till Föräldrarna efter detta (förutom sporadiska besök innan jag bröt kontakten). När jag ser tillbaks på det kan jag inte se att jag hade något mål, önskningar eller drömmar, något klart syfte med mitt agerande. Jag tror inte att jag överhudtaget hade någon kunskap om socialtjänstlagen eller dess skyldigheter eller att jag skulle haft några rättigheter. Trots detta verkar det som om jag hade en oerhörd målmedvetenhet, utstuderat, där varje steg och handling var mycket medvetet kalkylerat. När jag ser på det har jag känslan av att jag var iskallt rationell men beteendet var ju allt annat än rationellt, stred egentligen mot all visdom jag hade samlat på mig. Visdomen som lärde mig att hålla mig undan, göra mig osynlig, onåbar och att hålla mig till reglerna för att undvika konflikt och konfrontation. Jag var fullkomligt livrädd för Föräldrarna och ändå skapade jag situationer som oundvikligen förr eller senare skulle leda till konfrontation, en konfrontation som jag inte ens kunde fantisera om för att paniken var för stark. Var det den där imbecilla rösten som styrde då?

Om man nu leker med tanken att det var den imbecilla viktigpettern som styrde då så måste den vara en dubbelnatur, den kanske vill gott men är när den väl kommer till handling så är den destruktiv. Sedan kan jag inte låta bli och undra över sanningshalten i den, vilken trovärdighet den egentligen har. När jag försöker komma ihåg, när jag försöker förstå vad det var som hände slås jag över hur otroligt kyligt allt känns, så oerhört beräknande. Nästa tankeled blir då naturligtvis att jag egentligen var manipulativ, att jag fick mig själv och min tillvaro att framstå som något de egentligen inte var. Det är nu verkligheten blir suddig, vad är det som är sant, vilka känslor var/är de genuina och vilka reaktioner är/var adekvata? Hur ska jag förhålla mig till min historia när jag inte ens kan, med handen på hjärtat, säga att det är sant? Pinsamt, så enormt generande, det är den känsla som dominerar när jag tänker på saker jag gjort, saker jag sagt och den kommer av att jag upplever att jag varit utstuderad, inte ärlig....huah...det kryper i skinnet...Lurar jag världen eller är det världen som har lurat mig?