Bära eller brista....

Så...var det dags igen. Under dagens terapisession berättade jag om det märkliga fenomen som inträffade efter förra samtalet då min kropp blev blytung. Dagens session förflöt, enligt mig och Överhögheten, smärtfritt. Ställföreträdaren frågade mig hur jag trodde att det skulle kännas för mig efter denna session med tanke på föregående samtal. Jag svarade att Överhögheten redan under slutet av samtalet slagit i bromsen och börjat backa, att Överhögheten efter samtalet kommer att värdera varje ord, varje stavelse jag sagt för att kunna belägga trovärdigheten, legitimiteten, om det är tillräckligt nog för att överhuvudtaget få vara värt att nämna i terapi. Trots att jag tyckte att det hela gått utan några friktioner var jag ändå efter sessionen helt skakig, det kändes omedelbart när jag reste mig för att gå. Mycket märkligt eftersom jag kände mig lugn och inte känslomässigt påverkad av samtalet. Jag vet inte om min fyrkantsverklighet och logikkrävande hjärna håller på och smådjävlas med mig, luras och sitter runt hörnet och fnissar åt mitt famlande och trevande.

Relationer, det blir mycket tal om relationer under sessionerna (vilket i sig är fullständigt naturligt eftersom man formas och socialiseras av relationer). Jag har i alla relationer var artig, väluppfostrad och välkammad. Aldrig sagt nej, där jag alltid tillåtit människor att kliva in på mitt livsutrymme för att slutligen ha utplånat det totalt, slutligen fråntagit mig all integritet. Där männskor fått göra precis vad de behagat med min kropp och psyke. Det paradoxala med detta är att jag trots detta blivit den bärande av relationerna, den som burit upp och underhållt relationerna. Om jag inte har hållit relationen flytande, röjt undan alla hinder, om jag inte har bibehållit kontinuiteten har alla relationer fallit sönder. Relationen har på något sätt bestått av endast mig, när jag klivit av banan har alla försvunnit, har relationen upphört. Ännu en märklighet i detta är att jag i alla relationer alltid har trott, varit fast övertygad om att jag är överflödig, att ingen skulle märka, bry sig om att jag försvann. Hur går allt detta ihop? Jag befinner mig nu i ett ingemansland där alla relationer jag trodde jag haft inte finns. Om jag inte tar kontakt är det inte heller någon annan som tar kontakt. Bekräftas då inte min teori om att jag är överflödig? Det är ju ingen som letar efter mig, ingen som knackar på och säger; Hallå, vart tog du vägen, saknar dig.

Den absolut största paradoxen här är ju att jag har så förbannat svårt att ta kontakt, eftersom jag inte tror att någon har något utbyte i att ha en relation med mig. Med den utgångspunkten är det väldigt svårt att vara den som är drivande för att upprätthålla en relation. Och trots detta verkar det som om jag har det övergripande ansvaret för att relationen skall fungera.

Ett tydligt exempel på detta är att jag fått meddelande om att min käre Far har hört av sig till min arbetsplats och frågat var jag befinner mig. Av sekretessskäl kunde de inte svara på detta men de har meddelat min terapeut om att han är sökande. I en tiondels sekund blev jag glad över att han sökt mig men jag drabbades sedan av klarsynen att detta egentligen bara är ett spel för gallerierna. Åter igen är det jag som fått ansvaret för att bära relationen. Saken är den att om han är sökande efter mig så har han mitt mobilnummer ( vilket jag vet eftersom han skickade ett sms på min födelsedag). Han har min mailadress samt att han har mig upplagd på sin facebooksida. Han har alltså tre mycket effektiva möjligheter att nå mig men har har inte försökt med ett enda av dem. Hur stort intresse finns det då att finna mig? Hur kommer det sig att det förväntas av mig att vara den drivande, bärande? Jag vill inte vara den bärande av relationen när det gäller min Far och Föräldrarna. Det kan inte vara möjligt att det endast skall vara mitt ansvar men uppebarligen finns det ingen ömsesidighet eftersom ingen av dem anstränger sig det minsta för att knyta kontakt. Nej, det är möjligt att jag kanske inte vill ha kontakt/pågående relation med dem men jag skulle önska att jag i alla fall fick möjligheten att välja.

När det gäller övriga relationer såsom såsom bekanta, arbetskamrater och djupare vänskap verkar jag inte ha lyckats något vidare värst där heller. Överlag måste jag erkänna att det är oerhört ödsligt och Överhögheten förklarar att detta beror på att jag inte lämnat något större avtryck i deras värld, då det inte verkar finnas någon saknad. Detta gör att jag nu befinner mig i ett ingenmansland, jag hör inte hemma någonstans och jag vet hur jag skall kunna få något fotfäste. Förstår inte hur eller var jag ska kunna finna någon jordsmån att sätta mina uppslitna och sönderslitna rötter i.

Olust

I lördags natt hade jag en fullkomligt vidrig dröm. Jag och den Kloke M samtalade och det kom då fram att det varit stora stridigheter om min plats här, om behovet verkligen fanns. Därutöver var större delen av personalstyrkan helt emot att jag skulle ha terapi två gånger i veckan. Enligt dem var min historia, bakgrund av den art att terapi överhuvudtaget inte var nödvändig. Det var bara jag som var sjåpig och överspänd. Jag vaknade med en känsla av att detta kunde vara fullt rimligt varför jag åter drabbades av den där overklighetskänslan, att jag egentligen inte förstår varför jag är här, att ingen egentligen står i relation till mig, att jag är genomskinlig och så ointressant att jag inte ens lämnar avtryck efter mig, att ingen egentligen bryr sig ett dugg om i fall jag finns eller ej.

Under lördagsnatten ringde även en gammal vän, inte bara susig i luvan utan genomdränkt av alkoholångor och undrade vad som hänt eftersom jag bara lämnat allt. Hon vet om att jag är här men ville ändå veta. Som hon uttryckte det: Varför har du ballat ur? Sedan frågade hon bland annat, Vad vill du?...efter mycket om och men försod jag att hon undrade vad jag ville med mitt liv så jag svarade att jag vill ha ett vettigt liv. Samma fråga återkom inte bara en gång utan cirka 23 gånger och varje gång försökte jag luska ut vad hon egentligen ville ha för svar. Sedan förmedlade hon att hon var vän med X:et C och jag svarade att det var helt i sin ordning, jag har aldrig försökt att bestämma vilka vänner hon skall ha. Där bröts samtalet och när hon åter ringde ville hon absolut inte tala om C utan att vi skulle lägga det därhän. Här blev jag måttligt irriterad och påpekade att det var hon och inte jag som började tala om detta och till slut fick hon medge detta. (Jag har en teori om att de har tumlat runt bland gräsklipp då jag vet att C tycker att vederbörande är snygg. Om det nu skulle vara så är det helt okej med mig så jag förstår inte varför jag ska bli inblandad överhuvutaget). När personen avverkat, Vad vill du och X:et C ,började hon tala on barnen. Som hon sade: Barnen, barnen, jag har jobbat med barn. Undertext: Förstår du vidden vad du har gjort mot barnen....

Hela samtalet var egentligen ganska olustigt. Under en stund undrade jag om det var fler på linjen än vi två, som lyssnade av varenda ord jag sade. Överlag fick jag en känsla av hon/ alla de andra tycker att jag är en stor jävla idiot som bara lämnat allt utan att säga något och övergivit och svikit barnen. TACK! Skulden och skammen för att jag finns till är tillräcklig utan att jag ska få den nerkörd i halsen.

Söndagen var åter en dag då allt kändes Fy För Den Lede vilket gjorde att jag vid 16-tiden gick och lade mig och gick inte upp förän i måndag morgon. Sov, sov och sov. Jag undrar vad det är som gör att jag får dessa sömnattacker. Dagen har jag fördrivit med att spela WoW (för oinvigda World of warcraft) Den världen vet jag i alla fall hur den ser ut, vilken roll jag har och jag är utrustad med vapen för strider.

Gardering...

Idag har jag varit hos Ställföreträdaren och jag började samtalet med att fråga om det kunde vara möjligt att det faktiskt inte bekommer mig att min Terapeut gått på semester. Ställföreträdaren svarade på detta genom att replikera att jag, faktiskt, själv sagt att han börjat få konturer. Jag svarade då, "Ja, men tänk om det inte är sant då, att det är något jag sade bara för att det förväntas att jag skall ha åstadkommit en relation till honom vid det här laget". Jag minns inte vad svaret på detta blev. Det känns som om jag vid denna session talade oavbrutet, helt osammanhängande, där jag staplade den ena efter den andra absurda situation jag har deltagit i på varandra. Så här i efterhand har jag svårt att komma ihåg vad jag sade och ännu mer svårt att erinra mig vad Hon hade för kloka frågor och svar. Jag vet att vi i slutet av samtalet kom att tala om mitt behov av garderingar och den yttersta vikt av allvar jag finner i dem. Jag garderar ju i princip allt jag säger, allt som på något sätt handlar om mig, berör mig som person. Jag förklarade vilka procedurer, riter, jag måste genomgå om ett icke avvägt, ogarderat ord förlupit från mina läppar. Ställföreträdaren undrade om vad som skulle hända om jag inte gick igenom dessa ritualer och jag berättade att det är då han slår till, dödsångesten. Hotar med att ta mitt liv för att jag varit oförsiktig, ovarsam med att använda ord som jag inte kan belägga, påvisa, bevisa legitimitet för.

Detta samtal kom även att handla om mitt förhållande till Föräldrarna, att jag inte har kontakt och varför det blivit så. Tydligen är det så att jag har anledning att vara arg på dem, att jag skulle vara i min fulla rätt att säga att jag farit illa av deras behandling. Men jag blir ju så osäker där, jag känner ju inte att de på något sätt skulle bidragit till att jag befinner mig i detta varande idag, jag blir därav rädd för göra dem orättvisa. Rätt ska vara rätt och oskyldig är man till bevisen påvisar motsatsen. Så, just nu finns ingen som helst bevisbörda för att deras agerande eller icke agerande har haft eller har någon betydelse för mitt mående.

Något inressant, mycket märkligt, inträffade cirka en timme efter samtalet. Plötsligt får jag kramp i muskler i olika delar av min kropp och när den släppte blev min kropp blytung. Jag har legat och slötittat på Tv, (kommisarie Morse som annars är en favorit), tänkte att jag kanske kunde småslumra lite men trots att min kropp är blytung är det någonting i mig så är oerhört rastlös. Jag har även en gnagande oro för att jag under sessionen med Ställföreträdaren inte lyckades göra mig tydlig, att jag inte lyckades förklara för Henne vad jag menade med garderingar och det absoluta allvaret i att dödsångesten tar mig i sitt grepp om jag inte garderar. Jag tänker nu att jag kan ha sagt något som kunnats missförstås och genom detta ha negligerat Herr Dödsångest, på något sätt förringat honom. Så jag försöker gå igenom samtalet bit för bit, försöker minnas vad jag sagt, så jag vet vad det är jag måste be om ursäkt för, vad jag måste förklara för honom så att han inte tror att jag försökt lura honom.

Blickar....

Ett tillägg till föregående inlägg som är en av de grundläggande orsakerna till att det är så slitsamt. Besluten är nämligen inte förankrade på samma ställe. Valet att Stanna är förankrat i mitt sinne, mitt intellekt medan valet att Gå är förankrat i min kropp, min själ. Jag kan därför inte välja något av dem med rent samvete, kan inte välja utan att känna skuld.

Nu ska jag presentera en oförankrad, icke vedertagen, ej vetenskapligt belagd teori....Om det nu är så att jag har ett beslut i mitt huvud och ett beslut i min kropp skulle detta innebära att det är fullt krig dem emellan. Huvudet begriper inte hur kroppens armé är uppbyggd eller dess styrka och känner inte heller till dess anfalls- och försvarstrategi. Kroppen står även den inför samma problemställning vilket gör att de måste mötas på en neutral plats för att jämna ut oddsen för dem bägge. Detta skulle rent fysiologiskt vara en plats någonstans i mitten, alltså belägen i min hals. Det intressanta med denna problemställning är att jag under flera månader haft problem med min hals, problem jag inte alls känner igen. Förutom att den känns sårig mer eller mindre hela tiden så är det också de där gångerna när sväljreflexen helt plötsligt vägrar att fungera. Vid två tillfällen har detta inträffat när jag svalt något, vilket resulterat i att det satte sig som en kork i halsen och att jag inte fick luft, kunde inte heller varken svälja eller hosta upp. Turligt nog var det andra människor med vid dessa tillfällen som kunde hjälpa mig. Utan någon vetenskapligt bevisad teori till grund, skulle ju detta kunna hänga ihop. Min överhöghet och dödsångesten fnyser dock föraktfullt åt denna slutsats, tycker snarare att det liknar ren science fiction. De förmedlar också att "Att det skulle vara så lätt förklarat med dina krämpor...nej, nej lilla du, så lätt kommer du inte undan"...Nej det är väl så men det var i alla fall ett intressant tankeexperiment.

I ett samtal i går med Den Kloke L kom vi att tala om vad det är som gör att man lär sig att vara tyst som barn, att man lär sig vara osynlig. Jag förmedlade att det kan ju inte vara så att barnet fått en enda enskild utskällning etc, utan att det måste ha skett vid upprepade tillfällen eftersom barnet någonstans på vägen gav upp. Den Kloke L förmedlade då att det kan vara så mycket som man kan göra för att få ett barn att förstå att det inte är välkommet, bland annat genom blickar...

Jag hade glömt bort dem, de där blickarna, de där ögonen som kunde tysta mig tvärs igenom ett rum, som kunde få mig att lomma iväg med svansen mellan benen, den där blicken som fick mig att bete mig, agera på precis det sätt de önskade, den där blicken som kunde få mig att hålla andan och vänta på bestraffningen, som kunde få mig att känna att Nej nej nej, Fan också, nu hinner jag inte undan, jag borde ha begripit det innan...Jag kan inte komma ihåg känslan, finner den inte i min kropp men jag kommer ihåg att den var väldigt effektiv och att jag alltid var rädd. Att jag alltid var rädd...Jag har idag ingen kontakt med Föräldrarna, har inte haft det på 10 år eller mer. Det har egentligen inte varit ett aktivt val där jag gjort upp och lämnat, utan jag gjorde mig bara osynlig, okontaktbar genom att inte svara i telefonen när de ringde. De slutade ringa efter ett tag...Det som även slog mig i går var att jag som vuxen ibland har drabbats av en instinktiv rädsla inför att jag av någon anledning skulle vara tvungen att träffa dem. Jag hör, jag läser och jag förstår, till viss del, intellektuellt att här är det något som inte är som det ska. I en sund relation mellan barn och förälder skall det väl inte finnas rädsla som första känsla. Jag önskar bara att jag kunde begripa vad det är de har gjort för att jag ska reagera på detta sätt. För jag kan ju inte låta bli att fundera på om det inte är så att det är hos mig det ligger, att det är jag som på något sätt varit överkänslig mot min omgivning, att skulden är min och inte deras.

Termiter....

Mitt minne verkar ha drabbats av termiter. En blixtsnabb tanke kan ila förbi och jag tänker att detta, det måste jag skriva om. Jag tänker att jag borde komma ihåg det för att det var en viktig tanke men inte då...när jag ska plocka fram det är det borta, har det förlorat sig i någon termitgång. När jag analyserar detta kan jag ana att det kanske är så att de där blixtsnabba tankarna är något viktigt, något som kommer inifrån det fördolda jag bär på och att mina försvar omedelbart stänger in och isolerar tanken, känslan, hågkomsten för vidare insyn.

Jag sliter för närvarande med detta återkommande varandet eller icke, ska jag gå eller ska jag stanna, vad vill kroppen och vad vill hjärnan, vilket resultat vill jag ha, vill jag uppnå. Med risk för att nu tjatig ska jag nu för mig själv bena ut för- och nackdelar, argument för argument;

Ja, en del av mig vill gå härifrån, berusa mig till medvetslöshet med syfte att få tyst på rösterna, bedöva det som rör sig inom mig, att göra något konkret i stället för att hela tiden tjata om att "det händer saker men jag vet inte vad", går jag ut och, rent ut sagt, super skallen i bitar gör jag i alla fall något konkret och ur det kan en adekvat känsla komma, även om det skulle vara ren ångest. Genom att gå bevisar jag att det händer saker, att det är något som rör sig inom mig, både för mig själv och omgivningen. Jag har någon bild av att ingen kan ta mig på allvar om jag inte gör något konkret, att "jobbigheten" inte finns om det inte syns, om det inte manifestiseras. Att jag inte har rätt att säga att det är jobbigt om jag inte kan bevisa det visuellt. Min effektivitet säger mig att antingen dricker jag eller inte, inget tjafs eller luddludd däremellan, om jag nu funderar på det är det väl bara att bestämma sig och säga tack och hej.

Den där lilla rösten som viskar att Nej, jag vill inte, är irriterande påtaglig men jag törs inte uttala tanken att jag vill stanna, bara att jag inte kan bestämma mig, att jag inte vill gå. Den lilla rösten säger mig att om jag går ut och berusar mig till råge kommer rösterna visserligen att tystna men det kommer då att bli svårare och ta längre tid att åter höra dem ordentligt igen, vilket skulle innebära ett hinder i terapin eftersom jag på något sätt skulle få börja om igen för att komma hit där jag är idag. Risken för att det skulle hända mig saker som inte är bra är överhängande då jag alltid dricker till minnet släcks ner och fortsätter dricka bortom det, tills kroppen inte klarar av att fungera. Då min effektivitet säger antingen eller, är risken väldigt stor för att jag skulle dricka hejdslöst utan någon bortre gräns, något stopp, varför det finns en överhängande risk att jag äventyrar mitt liv.

Problemet är att det på något sätt denna gång inte handlar om valet att gå ut och ta mig en vanlig "fylla" eller ej. Detta val är mer djuplodande och på något sätt känns det som om jag aldrig tidigare har haft så svårt att välja, att det nu gör känslomässigt ont att välja. Det känns som att om jag väljer att Stanna, kommer det göra så ont att jag kommer att gråta, det skulle kännas som om jag gav upp något, förlorade en möjlighet till ro som jag inte vet hur jag ska kunna få på annat sätt än att dricka mig bortom sans och förnuft. Väljer jag att Stanna kommer det att kännas som ett misslyckande eftersom det känns som om jag då inte har legitimitet för mina kval, att jag därmed inte har tillåtelse att uttrycka att det är så förbannat jobbigt. Om det nu är så förbannat jobbigt borde jag väl gå, eller hur? Jag förlorar därmed rätten att tala om jag stannar.

Den nye terapeuten, ersättaren, vikarierande etc....(jag kan inte hålla på och skriva detta hela tiden utan döper henne därav, från och med nu, till Ställföreträdaren) sade i dag något jag aldrig funderat över, något jag aldrig har insett. Hon förmedlade att om jag gick ut och berusade mig skulle jag bara fortsätta det krig mot mig själv såsom Föräldrarna gjorde mot mig. Jag är väl inte riktigt där att jag kan medge eller förstå att de har fört ett krig mot mig men jag kan i alla fall känna igen känslan av att bli tystad. Det klickade då i huvudet och jag insåg att det är ju det jag i mångt och mycket gör när jag dricker, tystar mig själv, stoppar undan och isolerar och när det börjar brista i sömmarna dricker jag åter igen. Till slut är det så fullt, på bristningsgräns hela tiden, varför jag måste dricka dagligen för att kunna få tyst på det. Den Kloke M har förklarat för mig på ett illustrativt sätt, eftersom jag annars har så svårt att ta in det, vilka risker det medför om jag skulle välja att dricka. Den Kloke förmedlade att om jag, när jag kom, hade en öppen kanal till mitt inre som var, låt oss säga som en bäck, har jag i dag arbetat med mig själv så mycket att denna kanal i dag är som är älv, vilket gör att det är så mycket mer att tysta ner. Att jag måste dricka hårdare för att göra mig döv, uppnå det resultat jag önskar. Det finns därför en överhängande risk för att jag råker illa ut under berusning, till och med dör.

Det här blev ett tjatigt inlägg men i och för sig bevisar det väl bara vilken förbannad cirkus, utan något program, det är i mitt huvud och kropp just nu.

Viktig?...

Så...nu har Terapeuten gått på semester. Han frågade mig häromdagen om han kommit att bli viktig för mig. Inte på något sätt självhävdande eller med någon självgodhet, utan mer som en ärligt ställd fråga där mitt svar var det enda verkliga utan några analyser eller undertexter. Jag sade honom att han i min värld börjar få konturer. När jag menar att han fått konturer menar jag att han börjar bli något mer beständig än ett flyktigt igenkännande, mer solid än en kafferastrelation, mer stadig än en vindflöjel och tryggare än SMHI. Jag kommer oundvikligen åter in på detta med relationer och separationsångest. Jag kan inte komma på ett enda tillfälle där jag haft separationesångest, där jag känt en längtan efter någon som inte finns tillgänglig, där jag saknat någon som försvunnit, där jag saknat något jag lämnat. Mina försvar har aldrig tillåtit detta. Jag kan bara se på det förhållande jag lämnat där varje vettig människa borde saknat vederbörande samt resten av familj i alla fall någon gång och i början kontinuerligt. Inte jag...det jag kan sakna är hunden som blev hysteriskt glad när han såg mig även om det bara gått en kvart sedan jag lämnade lägenheten och Katten som bara tydde sig till mig.

Vid separationer, oavsett orsak och tidlängd, stoppas relationen i något av mina tidsvakumfack. Vid dessa tillfällen kan jag även med viss fasa inse hur oerhört svårt och komplicerat detta med relationer är för mig. Inte nog med att jag har fullt upp med att förstå fenomenet när relationen är pågående, där bägge parter är på samma plats, jag undrar även om jag förlorat förmågan att sakna och längta när de inte finns där. Jag förmodar att detta beteende inte är något okänt för terapeuten utan att han har förstått att jag kan ha benägenheten att stänga av totalt om ingen knackar på. Han har väl därför räknat ut ekvationen och förutsett nödvändigheten av att min terapi fortsätter kontinuerligt trots att han under en period berikar sitt liv med annat än arbete.

Jag har i dag träffat "vikarierande" terapeut. Det var densamme som träffade mig när jag var här på bedömningssamtal innan det blev klart att jag skulle hit. Hon såg då lugnt på mig och sade att det fanns två nödvändigheter för att jag skulle kunna att få komma. Det ena var att jag åt upp mig till åtminstånde 40 kilo och det andra var att det skulle finnas ett LVM. Dessa krav ställdes eftersom, som hon sade; " Om du aviker härifrån i det skick du nu är och vi inte har möjlighet att efterlysa dig kommer du att dö". OJ!...Jag betvivlar inte för ett ögonblick att detta inte bara var tomma ord. Jag är fast övertygad om att hon besitter den kompetens för att kunna bedöma detta men, OJ!...Jag insåg inte då och förstår inte idag heller vidden av detta. Jag hör det och tar till mig det intellektuellt men jag kan känslomässigt inte förstå att det skulle ha varit så illa ställt med mig, Det jag bar med mig efter detta bedömningssamtal var att jag omgående hade bestämt mig för att jag skulle/ville hit och jag skulle göra det jag kunde för att få komma. Den största anledningen till detta beslut var att jag kände att detta, det var ingen kvinna man kunde lura i första taget samt att jag förstod att hennes ord inte skramlade tomt, att hon hade kompetens att nå fram till mig. Efter den första session vi hade i dag har jag fortfarande ingen anledning att tvivla på detta. Det gör att jag faktiskt ser fram mot detta med skräckblandad förtjusning där jag är otroligt nyfiken på om hon kommer att kunna utmana mig samtidigt som jag undrar hur ont det i så fall kommer att göra.

Jag ligger trots detta i startgroparna nu, varvar upp för ett uttryck. Jag vill ha det nu, ett uttryck för någonting. Jag hoppas att det kan komma en tråd under terapisessionerna som kan få mig att börja nysta och tvinga mig till känslornas land. Ett tryck över bröstet har kommit och jag kan inte härleda det. När det började kom jag osökt att säga till mig själv att "Nej, inte panikångest nu också". Det hjälpte dock med att trycka knynäven hårt i mellangärdet och tänka att; Inte !, så lättade det. Hmm, det verkar som om denna lekamen bestämt sig för att agera utan mitt godkännande. Å andra sidan lider jag överhuvudtaget inte av någon hybris där jag tror att jag har något att säga till om....

Highway to...

I natt har jag slitit hysteriskt igen. Drömde att jag och vännen S gjorde en liten avvikelse och begav oss till Staden för att berusa våra kroppar och trötta hjärnor. Ganska omgående kom vi i från varandra och så började mitt slit med att hitta ett ställe som sålde alkohol, när jag gjort det så var ölen gammal och dålig varför jag var tvungen att hitta nytt ställe, fann ett nytt men där upptäcker jag att mobilen är urladdad vilket gör att jag inte kan ringa vännen S och tala om var jag är. Stöter slutligen på en gemensam vän som har telefonnumret till vännen S så att jag kan använda mig av en telefonautomat och ringa och tala om var jag är så att vi kan sammanstråla. Nämen, då visar det sig att hon återvänt till Huset och hon förmedlar "Det är lika bra, man vinner ingenting på att trassla till det, man förstör bara för sig själv"...... Hör ni?..."Man vinner inget på att.....", Nähä, men då fick jag väl berusa min kropp och själ till medvetslöshet själv då...av någon anledning hamnade jag på Gotland under ruset och hade fullt sjå med att ta mig tillbaks, sedan hamnade jag i Stockholm där någon medelålders kvinna fann mig på väg mellan krogarna sliten, trasig och nött och tog med mig till sitt arbete. Hon vägrade av någon anledning att tala om vad hon arbetade med utan sade bara vänligt att jag skulle vänta på att någon skulle någon komma. Ganska snart listade jag ut att jag var på en rådgivningsbyrå för alkohol och narkotika vilket jag inte ansåg vara så bra då jag misstänkte att de skulle få reda på att jag egentligen bodde i Huset samt att mitt yrkesområde skulle komma att bli känt. Jag lyckas trassla mig ur detta också och börjar, faktiskt, att ta mig tillbaks till Huset självmant, väl framme här ger jag mig inte tilll känna utan gömmer mig i en bil alternativt i snickeriverkstaden och sedan ger jag mig i väg igen över vattendränkta fält och grusvägar. Jag kan säga att jag INTE "got the message", kan inte riktigt greppa sensmoralen, essensen och har inte heller krypteringsnyckel till det undermedvetnas röst.

Undet terapisessionen i går sade terapeuten stillsamt "Det där är ju en situation som skulle kunna få en människa att utveckla en psykos". Jag såg förundrat på honom och sade "Ja, jag får väl medge att situationen var lite absurd, lite stämning av Von Trier och en släng av Norén". Det är en märklig känsla det där, jag menar, det är så OERHÖRT skönt att få bekräftelse på att någonting inte riktigt var som det skulle, samtidigt som jag blir lite förvånad över att han fann det så omskakande, eftersom jag inte känner något. Han undrade vad jag gjorde i denna situation och jag förmedlade att jag helt enkelt bara kapade bandet mellan intellekt och känsla.

Efter sessionen har jag funderat på det där, att kapa bandet mellan intellekt och känsla. Jag var ju faktiskt 17 år när just denna "händelse" utspelade sig och kunde därför, enligt mig, hantera situationen ganska bra. Jag var artig, väluppfostrad med runda hörn så att jag inte skrapade sönder den välpolerade fasaden av det "sanna, perfekta livet". Jag kan dock börja inse, så smått, att eftersom jag så självklart och utan besvär klippte av bandet mellan intellekt och resten av min kropp måste jag ju ha lärt mig det mycket tidigare. Jag kan dock inte riktigt lista ut var och när eftersom jag, i min verklighet, alltid har varit en mästare på att särskilja dessa två ting.

Det är slitsamt nu, jag kan "drabbas" av den där känslan av att, Nu, nu går jag härifrån, driften att gå är är så stark i de där sekunderna, viljan att lämna, gör sig av med. Det är egentligen inte en vilja lämna Huset, utan mer känslan av att jag måste iväg och skaka av mig, det där, vad det nu är. Det är en känsla av att befinna sig i ett nytt ännu tomt universum där det inte finns några ord, där jag inte finns i min egen kropp, där jag inte har en aning om hur jag ska kunna, våga landa i min kropp, i denna verklighet. Känslan av att om jag landar går allting käpprätt åt pipsvängen och jag får veta att det inte är någon mening med att hoppas, att önska, att längta och att våga tro på en morgondag.

Pussel....

Under tvivlets tunga dok har jag kommit fram till vad det egentligen är som händer här. Jag lägger pussel, ett pussel som jag inte har fått något motiv till och jag förfogar inte heller över pusselbitarna. Nä, ser ni, det är det terapeuten gör, delar ut pusselbitar, cirka tre i veckan, hela pusslet beräknas innehålla 2000 bitar. LYCKA TILL! För närvarande har jag knåpat ihop något som kan tänkas föreställa en stupränna, möjligtvis kommer det bli ett hus men...det kan lika gärna vara en superlyxig hundkoja.... Det finns inte heller någon reklamationsdisk dit man kan gå när man misstänker att man fått helt fel bitar,bitar man inte alls kan gissa sig till vad de skall föreställa...

Jag och vännen S kom att tala om syskon och syskonrevalitet tidigare idag och att det kan vara svårt att få syskon när man varit själv under en längre tid med sina föräldrar. Jag tror inte detta hade drabbat mig, jag önskade många gånger att jag skulle få ett syskon, ett syskon som jag kunde vårda och beskydda. Jag kan inte riktigt förstå vilken logik jag använde för att få till det så, men det var så jag kände. Jag föreställde mig att jag på något sätt skulle känna makt genom att ställa mig mellan angripare (föräldrarna) och dess byte (syskonet). Det hela är ett högst ologiskt resonemang och jag undrar egentligen vad det står för. Varför jag överhuvudtaget kalkylerade med att syskonet behövde bekyddas. På tal om syskon och föräldrar har jag även kommit fram till den slutsatsen att jag aldrig haft hemlängtan, jag kan inte erinra mig en enda gång där jag varit någonstans och fått hemlängtan. Jag har nog alltid förhållit mig till min närmiljö som något som ständigt är i förändring. Att det inte finns någon fast plats. Det slår mig i bland, med full kraft, den där insikten om att jag är här och det är då det blir overkligt. Jag vet inte om även detta ingår i min livsåskådning om att det inte finns någonting som är säkert i denna värld. Jag har även samma förhållningssätt till ting, man kan både ha dem och mista dem, jag fäster mig inte till dem heller. Vad finns då kvar? Relationer..., ja, dem har jag ju så länge de finns i min närmiljö, ser jag dem inte finns de inte...Det blir inte så mycket kvar då som håller mig fast på marken.

När människor jag tycker om skall vara borta under en längre tidsperiod stoppar jag tiden när de går, stänger av och glömmer bort, tills de kommer igen. Då skulle man ju förvänta sig att jag skulle bli glad och säga, hej, kul att se dig igen,. Icke...Nä, jag ska gå och småtjura och bete mig allmänt barnsligt innan jag kan förmå mig att ta kontakt, först efter några dagar. Just detta fenomen kan göra mig lätt förtvivlad. Mitt intellekt vet precis vad jag ska göra, hur jag ska agera, men min kropp lyder mig inte där. Jag kan verkligen bestämma mig för att nu ska jag inte bli så där treårstrotsig utan bete mig som folk, men lik förbannat mäktar jag inte med det utan går runt och ser bara allmänt trumpen ut. Detta kompliceras även av att mina kära röster sätter igång för fullt och fräser, väser med sarkasmen drypandes; Smart drag, gå runt och se sur ut för då kommer de ju Verkligen att tycka om dig, de kommer ju Verkligen förstå att du tycker att det är jätteskönt att de är tillbaks, de kommer ju Verkligen att tycka att du är vuxen och de kommer ju Definitivt att vilja umgås med dig...Inte ett rätt....Undras just hur det ska gå nu när terapeuten kliver ut på semester och golfbanor i morgon...

Allt det där Inget...

Ja, det är ju allt det där Inget som växer inom mig och som jag inte kan sätta ord på. Det där som hotar med att rinna över bredden helt plötsligt. Eftersom jag inte vet vad det är vet jag inte hur jag skall reagera. För närvarande är det bara en irritation över minsta lilla omständlighet som uppstår. Har inget tålamod med något helt onödigt, ovesäntligt tjafs. Jag fräser som ett djur som blivit instängd i ett hörn och inte vill att någon ska komma nära. Jag drabbas av overklighetskänslan av att inget av detta är sant, att det egentligen inte är någon som tror på att terapi och medmänskliga relationer skall läka mig och ge mig en ny grund att skapa ett liv på. Att allt detta bara är ett humbug som jag råkat sätta min lit till och att det bara finns en meningslöshet. Jag har ett väsen inom mig som kräver större utrymme, som inte längre anser att det räcker med det utrymme det hitills blivt tilldelat.

Jag börjar mer och mer se min oförmåga att fungera i relationer vilket jag kan känna ledsamhet över, inte så mycket för mig själv utan de som råkat hamnat i min otillräcklighet, oförmåga, att ge dem det de varit i behov av. Jag tänker på det sjuåriga förhållande jag haft och lämnat akut. I familjen finns fem barn vara två av dem, tvillingarna jag levt med i halva deras liv. Min hjärna, mitt intellekt visste precis hur jag skulle hantera olika situationer, som läggdags med läsning och kramar. Det var bara det att min kropp frös och jag betedde mig plastaktigt, eller när de var ledsna och jag visste att de behövde tröst och närhet men det enda jag klarade av var att föra en konversation med dem och ett intellektuellt försök att lösa problemet. Den där kramen, erkännandet, de var i behov av klarade jag inte av att ge dem och det gör mig ledsamt bekymrad över att jag inte kunde vara det de var i behov av. Varför har det varit så, ja,en av anledningarna är ju att jag är oförmögen, en annan är att jag hela tiden kände mig som en person som de lika gärna kunde vara utan.

Jag börjar så smått bli lite irriterad på x:et C, blir irriterad över hur hon förhöll sig till min relation med barnen. "Du måste ta plats" var väl det mesta och bästa rådet hon gav mig samtidigt som hon oavbrutet undergrävde min auktoritet. Ett av alla exempel; Barnen skall gå till skolan och av någon anledning har någon av dem ingen lust att gå och då förmedlar jag att så länge de inte sjuka måste de gå till skolan. Om de under dagen känner att de mår sämre får de naturligtvis gå hem. Det skall tilläggas att det oftast berodde på ogjorda läxor, dåligt pålästa prov, ett gräl med en kompis som gjorde att de inte ville gå, men samtidigt visste jag att den där olusten försvann nästan omgående när de kom till skolan. Efter en tid började diskussionerna bli hetare men jag stod fast vid mitt beslut. De började då ringa till C, till hennes jobb, vilket 9 av 10 gånger resulterade i att de fick vara hemma. Jaha, där försvann 30 minuters argumentation varför det är viktigt att de går i skolan. Nå, jag fick då hitta på en sjukdom för den dagen eftersom det alltid var jag som fick sjukanmäla barnen även när hon gett dem tillåtelse att vara hemma.. När detta pågått under längre tid började barnen säga, alltid jublande, Mamma sa att vi fick vara hemma. Ännu en sjukanälan vilket började bli lätt genant eftersom jag började få slut på åkommor, som för det mesta bara varade en dag, så att det inte var konstigt att de kom till skolan dagen efter. Till råga på allt fick jag en avhyvling av C för att ungarna ringde till henne och frågade om de fick vara hemma, för det var ju jag som var hemma som skulle ta de besluten. URSÄKTA..., men var det något jag missade där? Jag kunde dock inte mer än att hålla käften och undra om det verkligen kunde vara möjligt att hon inte kunde se problemet, att hon inte kunde se sin roll i det hela. Nej, hundhuvudet hamnade hos mig vilket särskiljde mig än mer från familjen. Men jag höll tyst och nötte bort varje hörn hon kunde kommentera, till slut var jag nog bara tyst och fann min ro i den där Baginboxen och ett antal öl i kylen. Det är bland annat över sådant, jag kan få en glimt av blixtsnabb ilska, innan försvaren slår till.

Ja, utifrån ljuset av detta har jag kommit på att jag aldrig, jag menar verkligen aldrig, grälar med någon. Jag har aldrig heller blivit arg utåt utan har bundit det till min krop och intellekt. Jag har varit tyst under anstormningarna och lärt mig att mitt beteende inte är välkommet varför jag har slipat av, gömt detta i någon av dessa containers som finns inom i mig, välpackat och uppställt på rätt hylla. Jag har även en svårighet med att människor blir arga på mig för då tror jag att de förvinner. Jag undrar hur i hela fridens namn det skall gå när denna där terapeuten och de Kloka lockar fram den där ilskan, som de påstår, finns där inom mig.

Hrmph...

Jag tror att jag egentligen hyser en viss motvilja mot min kära terapeut. Han har en benägenhet att slänga in ett köttstycke bland mina röster och sen får jag sitta där, på första parkett, och iaktta skådespelet, undrandes över vilken av rösterna som skall avgå med seger och vilka skador de kommer att åsamka mig. Jag och terapeuten är inte riktigt överens om vems "skyll" saker och ting är. Jag försöker få honom att förstå att det kanske är jag/var jag som faktiskt är orsak till saker och ting medan han, envist, hävdar att det inte var meningen att jag från början skulle lära mig "kan själv".

Exempelvis; När jag hade ont som barn var det ytterst sällan jag förmedlade detta till någon av föräldrarna. Jag tror att de gånger de uppmärksammade detta, var det nog inte för att jag sade till, utan för att jag inte klarade av att ha ont tyst längre. De få gånger jag sade till var när det fanns uppenbara skador på min kropp. (Skridskon över fingret, bruten näsa på grund av fall från gungställning, tappad anda på grund av fall från träd, utslagen tand på grund av oförsiktig cykling etc) Egentligen är det nog bara "skridskoöverfingret"grejjen jag sade till om, i de andra fallen var det en annan vuxen som förmedlade detta. Nåväl...annan smärta, som när man har varit hos tandläkaren och bråkat, höll jag tyst om. Min terapeut säger att detta är inte så vanligt, barn brukar förmedla att de har ont och söka tröst hos sina föräldrar. Jag hävdar att jag inte släppte in dem i smärtan. Det fanns ingen plats för dem där. Det var jag och "ontet," fanns definitivt inte utymme för en till. Denna känsla har jag även idag, när jag har ont har jag oerhört svårt att förmedla detta utan att känna mig förbaskat utsatt, utlämnad. Det är på något sätt som om jag måste skydda smärtan från angrepp. Utöver det finns även den där rösten som vaknar blixtsnabbt varje gång jag skulle utrycka att jag har ont, "Passa dig, det kan bli värre".

Jag har under en tid drabbats av minnessekvenser där jag febrilt hängt mig fast vid andra vuxna människor än föräldrarna. Krampaktigt hållt i, fast med en känsla av fasa för att de skulle berätta det för föräldrarna. Jag kan se på det utifrån och se vilken hunger jag hade efter att de skulle se mig, befria mig, samtidigt som jag var livrädd för att ett uns av mina försök efter att stilla min törst skulle nå föräldrarna. Det fick absolut inte uppdagas varför jag lärde mig att kamoflera mina hunger, min törst, samtidigt som jag slukade allt jag kunde få utan att be. Ett tydligt minne gäller en vän jag hade under de långa dagarna i sommarstugan. Jag kommer ihåg att jag tyckte mycket om hans föräldrar, jag vet inte hur gammal jag var, tror att det var innan första klass. Han och föräldrarna förmedlade att de skulle sälja och inte komma tillbaks och jag minns den desperation som for genom min kropp, stående där med stora ögon och tårar som ville falla. Jag försöker komma på varför jag hade denna drift, varför jag önskade befrielse, men jag kan inte finna ett uns till en godtagbar orsak till detta beteende. Varför i hela fridens namn betedde jag mig som att det skulle vara så förskäckligt hemmavid med föräldrarna? Varför var jag livrädd för att något uttryck av behov skulle komma fram till föräldrarna? Jag släppte ju inte in, höll dem alltid på en armslägds avstånd i den mån jag kunde. Jag kan inte minnas att de på något sätt förhållit sig till mig på ett otillbörligt sätt, ett sätt som skulle rättfärdiga min reaktion. Så vems "skyll" är det egentligen?

Har fortfarande en oidentifierbar oro i kroppen och jag känner hur jag långsamt börjar bygga upp ett bra tillfälle att avvika. Under senaste terapisessionen kom vi att tala om den där "cykelhistorien"och vilka krafter den egentligen satte gång. Jag förmedlade hela den process som eskalerade och att jag inte vet i vilket hörn jag skall ställa mig i för att bli minst utsatt av rösterna. Jag förmedlade även svårigheterna/ förbuden som finns kring att tala om detta. Rädslan för att om jag exponerar ångesten blir den än starkare och straffar mig med en reell orsak till ångest. Det fladdrade även förbi en känsla av att om jag på något sätt skulle bli tvingad att köpa cykeln skulle min reaktion att bli sorg. Helt absurt tänkande som inte har någon logik i sig.

Önskar att det kunde komma ett känslouttryck som gav mig tillåtelse/möjlighet att tömma ur allt som finns inom mig just nu. Nu kan jag endast känna en sekundsnabb uppflammande irritation. Jag ska inte säga att jag stoppar den, för det gör det där andra som inte har med logik eller mevetande att göra, och sen känner jag ingenting. Det är det jag åtsyftar med en avvikelse, en typ av känsla och möjlighet att få fundera över saker utan att alla röster slår till blixtsnabbt. Nu när jag försöker skriva om det som växer i mig blir det allt svårare att hitta orden som gömmer sig för mig. Jag tror att om jag fick tag i dem, i någon form, kanske jag skulle få några insikter och jag skulle kunna leverera nya saker på terapin. Ska väl tilläggas att han går på semester, teraputen, och den Kloke M är tydligen inte tillbaks förrän den 27...Hmm, undras hur det kommer att gå fram till dess, om jag kommer att lyckas hålla oron stången och i schack till dess.

Dementorer...

Som synes har jag bytt utseende på bloggen efter att en vänlig själ påtalade att det var ansträngande för ögonen att läsa vit text mot svart bakgrund. Jag har själv uppmärksammat att mina ögon blev ytterst ansträngda av detta och att själva texten böljade framför mina ögon men tänkte att det var mina egna ögon som bråkade med mig. Så, den läsandes kommentar fick mig att ta tag i det hela och förändra färgerna, jag tackar för "sparken i baken" och hoppas att nuvarande layout är vänligare mot oss allas ögon. Jag måste säga att jag tycker att det hela blev mycket mer trevligare, lite mera jag.

Enligt J.K Rowling finns det Dementorer som suger ut alla lyckliga minnen ur sina offer, så att de blir lämnade med inget annat än minnena av de mest förfärliga händelserna som inträffat i deras liv. Det värsta en dementor kan göra, är att sätta sin mun mot någon annans och suga själen ur denne.

Nu är det visserligen taget ur en sagobok men det känns för närvarande som en riktig beskrivning för mitt varande. Inte så att jag minns allt det "förskräckliga" som hänt i mitt liv utan snarare så att jag föreställer mig allt det förskräckliga som kan hända mitt liv. Ja, jag har åter en dödsångest, en livsångest, en odefinierbar ångest. Jag har ont i min hals vilket jag har haft av och till under två månder, vår sjuksyster säger att det är att virus och bara att vänta ut. Jag har åter ont i min kropp och jag tror åter att nu tar livet slut. Häromkvällen drabbades jag av ett tryck över bröstet som fick min ångest att växa än mer då jag naturligtvis fick för mig att nu slutar jag att andas. Denna ångest är helt utom kontroll och vägrar att låta sig lugnas av sunt förnuft eller andra intellektuella argument. För att beskriva detta kan jag beskriva följande händelse; Efter mitt cyklande har jag kommit på att det kanske inte skulle vara så dumt att införskaffa sig en egen cykel då den jag äger är ett vrak utan bromsar. Det fanns ett erbjudande på ÖB där en damcykel kostade 1900 kronor och på Coop har de även cyklar i denna prisklass. Nåväl, ingen dum idé tänkte jag tills den dag vi skulle åka på shoppingrea till Staden. Denna dag hade ångesten slagit till och när det väl var dags att bestämma sig för att köpa cykeln tänkte jag att det inte var någon idé eftersom jag ändå inte skulle ha någon nytta av den eftersom mitt liv håller på att ta slut. Skulle jag ändock köpa mig cykeln så skulle jag bli besegla mitt öde. Det går inte att argumentera med denna kraft.

Mitt medvetande vägrar tillåtelse för min kropp att ha ont. Den skall bara fungera och hänga med. Jag kan inte minnas att jag någon gång haft så ont att jag inte kunnat säga att det inte kan bli värre. Smärta har behandlats med hopbitna käkar och förvägrats erkännade. I min värld skulle ett erkännande betyda att jag straffas med ännu större smärta, därav tystnad och sammanbitenhet. Mitt medvetande kräver även att smärta skall gå att förstå. Jag menar, när jag cyklat sex mil på tre dagar kan det ju förväntas att jag skulle ha träningsvärk, men icke. Tre dagar efteråt börjar min kropp att göra ont i leder igen, och min hals börjar åter göra ont. Eftersom det inte finns någon koppling till denna värk trissas min ångest upp och blir oregerlig. Den fungerar nästan som en konspirationsteori, ju mer man försöker förklara den desto mer växer den. Om jag kunde kunde komma på ett sätt att hantera detta, jag kan inte nonchalera den för då blir jag straffad, jag får inte tala om den för då blir den bekräftad, jag kan inte vara i den för då blir jag lamslagen och får en märklig yrsel, hjärtklappning och domningar, så på något sätt får jag balansera på någon osynlig gräns där jag inte nonchalerar, negligerar men ändå inte tar till mig ångesten. På något overkligt sätt är det som om jag stänger av ett centrum i hjärnan där jag är i min kropp men ändå inte, och där jag tassar försiktigt fram, tyst, tyst så ingen av rösterna väcks.

Citat ur filmen Revolutionary road; "Jag skulle också skicka iväg mina barn om det kom en legitimerad dåre på besök" sade karaktären som blev skickad till psykiatrisk klinik av sina föräldrar då han var obekväm. Jag har funderat på filmen efteråt och diskuterat med vännnen S och har kommit fram till att filmen egentligen var helt genialisk. Alla de där trådarna som inte knöts ihop...ja, det är väl så livet är eller hur? Alla de där möjligheterna man aldrig tog, alla de där människorna som man mött och blivit berörd av men aldrig skapat relation till, alla de där intressena man haft men aldrig fortsatt med för att det inte fått plats i det vanliga vuxna livet som skall passa in i mallen för "hur det ska vara", alla dessa tillfällen som runnit mellan fingrarna för att man inte vågade ta chansen till förändring, det där förhållandet man skulle ha lämnat för länge sedan men man trampar på för "så illa är det väl egentligen inte".

Ja, detta inlägg är skrivet under tiden jag befinner mig i landet " på gränsen" där jag inte riktigt kan vara i min kropp för det blir för jobbigt. Därför har jag lutat mig på litteraturens och filmens oändliga språk för att kunna illustrera lite av den kamp som för närvande påpågår i min kropp och själ.

Cykelsafari...

Denna vecka har jag och vännen S ägnat oss åt cykelsafari. När värmen till slut krupit in i varje por av vår lekamen och psyke bestämde vännen S och jag att det var dags för ett bad för att kyla vår överhettade hjärna som berodde både på värme och intensiv tankeverksamhet. Vi frågade då De Kloka om det var möjligt att få åka iväg men fick då svar att det för närvarande inte var möjligt då alla De Kloka behövdes på området. Jag och vännen S tittade då på varandra och bestämde oss enhälligt att, Nähä, men då får vi väl gå till badet i stället. Så jag och vännen S packade ihop våra saker och meddelade De Kloka att; Nu går vi och badar. De såg då på oss med en något underlig blick men vi fick godkännande att ge oss av. En av de andra inneboende såg oss börja bege oss och undrade då även hon vart vi var på väg. När hon fick klart för sig att vi skulle gå och bada drabbades även hon av den underliga blicken och sade; Men, det är ju långt att gå, varför cyklar ni inte istället. Detta förslag tyckte vi lät bra men eftersom det bara fanns en cykel att tillgå så fanns det inte något att välja på. Den inneboende förlänade oss då sin cykel och utrustade med varsin velociped begav vi oss mot badet. Fram och tillbaks är det cirka en mil så vi var ganska nöjda med att vi cyklade i stället för att gå och vi fick även ett avkylande bad.

Den välvillige inneboende har begivit sig hemåt för en tid och när jag fick klart för mig att hon skulle fara frågde jag blygsamt om jag inte kunde få låna hennes cykel om jag lovade och svor på att jag skulle ta fullt ansvar för den och vårda den ömsint. Jag fick denna ynnest och då drabbades både jag och vännen S av en oemotståndlig lust att fortsätta våran cykelsafari och for nästa dag glada i hågen till nästa badställe som skulle vara mycket bättre än det vi tidigare varit vid. Badstället var mycket bättre men tyvärr blev tiden för själva badandet kortare än vad vi beräknat då enkel sträcka tog en timme. När vi åter kom tillbaks blev vi bemötta av lätt förvirrade blickar som sade att "Är Ni riktig som Ni ska, har ni cyklat två mil för att få bada"? Jag och vännen S tittade då på varandra med förvåning och sade: Jaha, det var därför det blev lite stumt i benen på slutet men vi trodde inte att det var så långt".

Nästa dag drabbades vi åter av lust att ge oss av och vi valde ett nytt mål som blev ett klädvaruhus där man kan göra riktigt bra fynd. Inte för att vi egentligen behövde något akut men det är väl alltid bra att ha ett mål tänkte vi. Så vi begav oss längs landsvägen där skylten deklarerade att det var 7 kilometer att cykla. Vägen är väldigt rak och varje meter kan i princip mätas med blotta ögat. Vi hade även en stadig motvind som svepte in i hjulen som en motsträvig treåring och när vi väl kunde åka in på avfartsvägen mot varuhuset var det som om en tiokilospackning på ryggen försvunnit. Väl där införskaffade vi oss en varsin ryggsäck, vilket både jag och vännen S var i behov av och vi såg på varandra och konstaterade att man måste ha en bra väska för äventyr. När det var dags att bege oss tillbaka började vi fundera på om det fanns en annan väg tillbaks förutom landsvägen. Inte för att vi egentligen tyckte att sträckan var för lång, utan mer för att det var så mördande tråkigt att cykla längs landsvägen och för att slippa trafiken. Vi hörde oss för bland expediterna och en av dem beskrev en alternativ väg men att sade även att den var några kilometer längre. Jag och vännen S var samstämmiga i att, ja, ja, några kilometer hit och dit, vi slipper ju landsvägen och har ändå inget viktigare för oss. Den andra vägen var mycket behagligare och vi cyklade glada i hågen längs grusvägar bland gula fält, röda hus, gröna skogar, strålande sol och blå himmel. På det hela taget en alldeles förträfflig utflykt. När vi åter var tillbaka möttes vi av något avmätta blickar som antagligen betydde att de ansåg att vi definitivt inte kunde kvalificera in oss i Mensaklubben. Det visade sig att vi denna gång cyklat tre mil.

Under gårdagskvällen fick jag, av en av De Kloka, uppslag till ännu fler alternativa vägar till olika utflyktsmål. Allihop är några mil fram och tillbaks på olika grusvägar och låter som perfekta cykelturer. Jag ska bara övertyga vännen S om det det är en utmärkt idé, jag är lite rädd att hon skall tröttna på min energi men hittills har hon varit mycket engagerad och, vad jag förstått, även nöjd med denna nyvunna frihet.

Denna dag drabbades jag dock av en av de där dagarna när jag inte går upp ur sängen. Det inträffar med jämna mellanrum och jag kan egentligen inte svara på varför, det blir liksom inte av för jag kan inte riktigt komma på varför jag ska gå upp. En av de Kloka kom dock in till mig vid 16-tiden och såg till att jag kom upp och fick lite mat i mig. Under kvällen har vi tittat på Revolutionary road vilken, enligt mig, kunde ha blivit så mycket bättre. Jag tycker att var lite för många trådar som regissören inte knöt ihop. Annars måste jag säga att den levererade flera sanningar som är tänkvärda. Exempelvis kan nämnas karaktären som blivit skickad av föräldrarna till en psykiatrisk klinik där han fått 37 elchocksbehandlingar. Anledningen? Han såg igenom fasaderna om det perfekta livet med perfekta fasader och sade det högt i stället för att vara tyst och bekväm. Inte alldeles för otroligt, eller hur?

Dagens späkning...

Japp, nu börjar det banne mig bli dags att späka mitt kött och min ande. Efter fjorton dagars tystnad måste jag bara helt enkelt tvinga mina fingrars leder återuppta sitt försiktiga pickande på tangentbordet. Varför har jag inte skrivit?, ja, det är liksom det jag under fjorton dagar har försökt att komma på. I frustration har jag med anklagande blick och vädjande ton anfallit De Kloka med att "Jag kan ju INTE ENS skriva". De har då sett litet roat på mig och lungt och sakligt förklarat för mig att det är helt i sin ordning att jag kanske inte kan skriva just nu, men det kommer. Jag blir av detta helt konfys och utstöter därför frustande ut stavelserna "Nej, det är inte alls i sin ordning, jag har alltid kunnat skriva och jag har ALLTID haft orden" så HALLÅ!! Var tusan har de nu gått och gömt sig?

Befinner mig nu i ett (ännu ett skall väl tilläggas:) ) okänt tillstånd där jag känner...? Hmm..., kanske...Nä...Eller? Nähepp, inte det heller. Det är blankt, det är som om jag har en glaskula i mitt huvud och jag ser utan besvär in i den men jag når inte orden där inne och samtidigt har slussarna fastnat någonstans mellan intellekt och känsla och någon ny tidtabell till när slussöppningarna åter börjar har jag inte sett röken av. För varje dag som gått har jag bara blivit mer och mer frusterad över att vilja skriva men inte veta vad jag ska skriva, vad som rör sig i mitt huvud och kropp. En av De Kloka sade mig "Skriv om det, Skriv om att inte kunna skriva, skriv om att du inte vet vad som händer dig så kanske du kan finna en stig bland allt detta du säger dig inte känna". Så jag bestämde mig för att göra detta.

Det är på något sätt ett absurt tillstånd, ett paradoxalt spår, där det känns som om jag inte tänker någonting, där jag känner mig avstängd och tom. Samtidigt som det finns en liten röst i de bakre regionerna av min förvirrade hjärna som viskar att; Snälla du, det du känner just nu är allt annat än avstängdhet... och tankarna,.. de brinner i ditt huvud. Min kära terapeut ser tålmodigt på mig och säger att "Du behöver inte ha så bråttom, låt tystnaden inom dig fyllas med det ska skall komma". NÄ, här ska inte väntas, NU, NU och NU skall det komma och det ska tänkas färdigt, sorteras ut och lastas in i rätt förråd och Sen.., tar vi nästa tanke. Det finns nämligen två saker som alltid varit helt oförenliga med mitt varande, 1. Att VÄNTA. 2. Att INTE få/kunna prestera.

Om jag nu ska lyssna på alla de kloka ord jag får till mig så är det tydligen så att det inte är ett dugg konstigt att det är så här. Jag har tydligen aldrig fått orden för detta tillstånd, aldrig blivit bekräftad i känslan och därav aldrig har kunnat identifiera orden som hör ihop med känslan. När jag argt uttrycker "JAHA, men det har ändå aldrig någonsin hänt mig att jag inte haft orden, de har ALLTID studsat som popcorn i mitt huvud". Då ser de åter på mig, om än mer tålmodigt, och frågar, "Hur många gånger i ditt liv har du stannat upp så här länge för att detta tillstånd ska kunnat utveckla sig"? NÄ, det kanske jag inte har....men nu har jag ju det så vad tusan väntar vi på, vi kan väl trycka gasen i botten och kapa säkerhetsvajrarna. Av någon anledning brukar brukar De Kloka bara invänta mitt eget svar på detta som är; Ja, ja, ja, jag hör Er... det är ju kanske inte det jag ska göra nu, det har jag ju liksom gjort hela livet och det har ju uppenbarligen inte fungerat så bra eftersom jag med jämna mellanrum har kört rakt in i bergsväggen. Så det är väl dags att prova något annat men jag blir ju så FRUSTRERAD..!!!.

Jag har förstått att det inte finns en enda förklaring, en enda orsak för detta tillstånd utan att det snarare är ett resultat av en längre tids slitsamt arbete med mig själv och mitt varande. Jag går på mina terapitider och däremellan funderar jag över det som blivit sagt och orienterar, botaniserar i mitt inre. En möjlig, den troligaste förklaringen, är tydligen att mina försvar slagit till med full kraft, att jag kommit mig själv närmre och närmre och nu har rösterna och försvaren gjort en motaktion. Hit men inte längre, här kommer inte en jävel över bron, inte ens Du! Eftersom mitt medvetna väsen inte tolererar att min kropp och mitt psyke gör saker som jag inte vet om försöker jag febrilt hitta barrikaderna för att kunna undersöka dem, namnge dem. Men jag hittar dem inte, till och med mina röster har gått med i motståndsrörelsen och gömmer sig för mitt letande, vägrar att låta sig bli spioner i mitt "jaktenpålivetkrig".

Så, jag antar att jag inte kan forcera fram något utan bara vänta. Fast det gör mig GALEN...Mina fingrar har dock åter hittat rätt bland tangenterna och jag kommer härefter att återgå till mina dagliga betraktelser men jag måste nog förvarna om att det kommer att bli ett trevande ett tag framöver och några knivskarpa insikter kommer jag nog inte att kunna bjuda på dem närmsta tiden...Hrmph.....Undrar om det hjälper om jag springer med huvudet före rakt in i en vägg, om rösterna skakas om och om allt det andra hamnar på rätt plats då?