Vad är det egentligen för skillnad på dessa två begrepp? Kan man särskilja dessa två när de så obönhörligt hör ihop? Och vad är det egentligen för känslor de där två...Skam och skuld...När man gör något som man inte "borde" skäms de flesta, det är väl det som är skam...och samtidigt känner man väl skuld för att man gjorde som man gjorde...Eller?
Orsaken att jag tar upp detta är två separata, i det stora hela, obetydliga händelser. Jag drabbades nämligen häromdagen kraftfullt av en ren känsla av skam, en mycket obehaglig känsla som för ett par sekunder nästan paralyserade mig. Vad har jag då att skämmas över? Jo, jag har gjort något som jag ytterst sällan gör, nämligen införskaffat något som jag vill ha men inte behöver för min överlevnad, alltså ytterst onyttigt, kapitalistiskt, överflödigt, egocentriskt, nästan girigt..., en alldeles egen Tv. Skatteverket behagade i år att lämna tillbaks lite av de slitsamma korvören man stretat ihop och jag tänkte som så, att jag för en gångs skull skulle införskaffa något reellt för pengarna, så jag köpte en Tv.. Herregud...när skamkänslan kom var det nästan så att jag övervägde att lämna tillbaks den. Detta inköp är inte någon impulshandling, jag har funderat på det under en längre tid då jag omöjligt kunde spela Tvspel eftersom jag inte kunde se texten på den Tv jag hade. Men... jag har tvekat länge för att jag inte riktigt vetat om det passar sig, om det är ett acceptabelt beteende eller om människor i min omgivning skulle börja se ner på mig, fnysa ogillande...till slut bestämde jag mig, men jag vet fortfarande inte om det är riktigt acceptabelt...
Skulden då... varifrån kommer den...skulden är min arvedel...var det Lagerkvist som skrev det?...Nä, det var ju ångest han skrev och inte skuld...men man kan ju undra om inte även de känslorna hör ihop...Får se nu...Jag slår någon på käften, känner mig efteråt skyldig (skuld), skäms över mitt handlande (skam) och får ångest över hela situationen...
Jag tror att jag konstant känner skuld, jag känner mig skyldig för att jag är i vägen, för att jag vill, för att jag önskar, för att jag skulle vilja, för att jag säger, för att jag tänker, för att jag känner, för att jag inte lyckas förmedla mig, för att jag försöker förmedla mig, ja, som sagt, Han, Mister mister, Den Intellektuelle, har klonat sig och sitter på båda axlarna och vrålar i mina öron...och jag vet ärligt talat inte hur jag ska få honom att abdikera...Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till honom. Skuldfrågan blev åter aktuell i dag, ochså en helt obetydlig händelse, jag har nämligen en önskan om att få åka till Staden för att göra några ärenden, denna handling är avhängig på hur De Kloka arbetar, hur många det är som jobbar och hur dagordningen ser ut. Jag är helt införstådd i att det är så det måste fungera, även om jag kan bli frusterad över det...MEN, det var inte frustrationskänslan som var den starkaste känslan utan det var känslan av skuld, skuld över att jag frågade, skuld över att jag ville, skuld över att jag ställer till bekymmer med min önskan, skuld över att jag överhuvudtaget tog plats genom att framföra min önskan.
Jag önskar i dessa stunder att jag hade det ogjort, det där som väckte skudfrågan, och jag försöker parerera det med att göra mig osynlig, medgörlig, med minsta möjliga motstånd interagera så att omgivningen skall glömma att jag ställde till med besvär. När det verkar vara bortglömt släpper min skuldkänsla för en stund och så går det bra ända tills jag visar mig igen...då kommer den igen, skulden...
söndag 24 maj 2009
fredag 22 maj 2009
Trovärdighet...
Trovärdighet är ordet jag sökt i så många dagar, ordet som kan illustrera mina tvivel på tillvaron. Är jag trovärdig, befinns jag vara trovärdig av min omgivning? Är mitt trevande försök att hitta ord på de krafter som rör sig inom mig och mitt agerande utifrån detta trovärdigt? Eller känns det pålagt och att jag spelar en roll pinsamt dåligt?
Herre min Gud vad dessa tvivel invaderar mig och bråkar med mig hela tiden. Så fort ett ord faller från mina läppar analyserar jag om det jag sagt verkligen är sant, om det är tillåtet att säga det, om jag sade det rätt, om jag lyckas förmedla det jag upplever rätt, om upplevelsen som jag beskrivit är sann och om den i sådana fall är relevant, legitim och trovärdig...
...Och det jag hör, varje stavelse genomborras, dissikeras, analyseras, värderas, tolkas, allt för att gardera mig mot svek, hån och nedvärdering, allt för att inte falla i en grop jag borde ha förutsett...
...Och det jag ser, rörelsemönster, känsloutryck och interaktionen mellan individerna, tolkar, försöker förutse nästa steg, inom vilka ramar jag får röra mig, inom vilkas sfär jag får vara, att av misstag inte komma närmre än en armslängds avstånd...
Så mycket tvivel men jag har ändå bestämt mig för att denna gång försöka följa De Klokas "råd och rön", att inte fly fältet när det blir för mycket för mig, när trycket i bröstet blir för starkt. Jag inser att jag måste prova något annat sätt för att tömma hårddisken, släppa på trycket inom mig. Men det är så jobbigt just nu att stanna i detta varande men jag ska försöka, försöka stå ut med mina rösters minimerande av mig själv, försöka härda ut med all denna osäkerhet, ångest och ovisshet...
...Och denna starka känsla som i vågor kastar sig över mig, biter mig i strupen och vrålar; ÄR NÅGOT AV DETTA SANT?
Herre min Gud vad dessa tvivel invaderar mig och bråkar med mig hela tiden. Så fort ett ord faller från mina läppar analyserar jag om det jag sagt verkligen är sant, om det är tillåtet att säga det, om jag sade det rätt, om jag lyckas förmedla det jag upplever rätt, om upplevelsen som jag beskrivit är sann och om den i sådana fall är relevant, legitim och trovärdig...
...Och det jag hör, varje stavelse genomborras, dissikeras, analyseras, värderas, tolkas, allt för att gardera mig mot svek, hån och nedvärdering, allt för att inte falla i en grop jag borde ha förutsett...
...Och det jag ser, rörelsemönster, känsloutryck och interaktionen mellan individerna, tolkar, försöker förutse nästa steg, inom vilka ramar jag får röra mig, inom vilkas sfär jag får vara, att av misstag inte komma närmre än en armslängds avstånd...
Så mycket tvivel men jag har ändå bestämt mig för att denna gång försöka följa De Klokas "råd och rön", att inte fly fältet när det blir för mycket för mig, när trycket i bröstet blir för starkt. Jag inser att jag måste prova något annat sätt för att tömma hårddisken, släppa på trycket inom mig. Men det är så jobbigt just nu att stanna i detta varande men jag ska försöka, försöka stå ut med mina rösters minimerande av mig själv, försöka härda ut med all denna osäkerhet, ångest och ovisshet...
...Och denna starka känsla som i vågor kastar sig över mig, biter mig i strupen och vrålar; ÄR NÅGOT AV DETTA SANT?
Panik....
Panik är egentligen ett stort ord som man ska vara försiktig med men jag fick, har ett smygande anfall av panik i kroppen och eftersom jag inte vet vad jag ska göra åt det skriver jag, skriver ord som inte har något sammanhang, bokstäver som ramlar från tangentbordet och som formar ord som på något sätt skall illustrera, gestalta mig som person. För närvarande pågår en het strid inom mig huruvida jag ska ge mig ut igen eller om jag ska stanna. Egentligen vill jag väl inte ge mig ut och trassla men jag är i behov av ett uttryck, en nyckel som öppnar upp, låter mig rensa hårddisken för en stund.
Det är ju det mitt trasslande syftar till, ruset som öppnar upp, spärrar som släpper, och allt som känns, härjar i mig får utlopp. Jag är medveten om att det är en självdestruktiv handling men jag vet ju inte annat. De Kloka säger att jag måste hitta ett annat sätt att få utlopp för mina krafter och jag förstår det, min hjärna registrerar, analyserar och inser det men det hjälper ju inte när jag inte har förmågan att öppna upp i nyktert tillstånd. Jag kan inte förstå hur jag ska kunna ge utlopp för något jag inte vet vad det är. När jag är onykter analyserar jag inte vad det är för känslor jag ger utlopp för, bara det kommer ut, lämnar min kropp och psyke. När jag nu ska hitta andra vägar för det så uppstår ju paradoxen att jag inte vet vad det är för känsla som härjar i mig eller vilken kostym den skall ha. Det är bara ett tryck i bröstet, tusen myror under skinnet, en hyperventilation, en bris av oro som hotar att växa till storm och det enda jag är förmögen till är att sparka lite på en stol. När jag helst av allt skulle vilja skicka en fotölj genom fönstret och stå mitt i explosionen av glassplitter så säger jag inget, har jag inga ord, vet jag inte vilken känsla som finns bakom.
Jag undrar om det syns, om någon kan se den rörelse som finns i min kropp, om den har legitimitet, om den är relevant, om den är tillåten och om den följer de ramar och mönster som finns för känslouttryck, om känslan är normal eller om den är en falsk efterkonstruktion. Jag har en föreställning om att det finns två spår; På det ena spåret åker känslorna och på det andra spåret åker uttrycken, handlingarna som hänger ihop med känslorna. Jag är fullständigt vilsen, har inte tillgång till tidtabellerna därför undrar jag hela tiden om jag gör rätt eller om jag passar ihop omaka par. Jag är så rädd att göra fel, att De Kloka ska säga, tänka att jag ger för starka uttryck åt något som bara är en bagatell, något som inte behöver uttryckas.
Och jag VILL, önskar så febrilt att jag ska hitta den där förbannade nyckeln till mitt Jag, så att jag kan öppna upp och få trycket i bröstet att lätta. Det känns nästan som om det är en kamp om tiden, att mina krafter växer sig starkare och rusar mot en bestämd avgångstid och det enda jag kan göra för att stoppa den är att hitta en nyckel som öppnar upp, slår i bromsen för en stund. Om jag bara visste var jag ska börja leta och hur de ser ut, de där nycklarna som tillhör mina lås, de där nycklarna som jag är i så förbannat stort behov av.
Det är ju det mitt trasslande syftar till, ruset som öppnar upp, spärrar som släpper, och allt som känns, härjar i mig får utlopp. Jag är medveten om att det är en självdestruktiv handling men jag vet ju inte annat. De Kloka säger att jag måste hitta ett annat sätt att få utlopp för mina krafter och jag förstår det, min hjärna registrerar, analyserar och inser det men det hjälper ju inte när jag inte har förmågan att öppna upp i nyktert tillstånd. Jag kan inte förstå hur jag ska kunna ge utlopp för något jag inte vet vad det är. När jag är onykter analyserar jag inte vad det är för känslor jag ger utlopp för, bara det kommer ut, lämnar min kropp och psyke. När jag nu ska hitta andra vägar för det så uppstår ju paradoxen att jag inte vet vad det är för känsla som härjar i mig eller vilken kostym den skall ha. Det är bara ett tryck i bröstet, tusen myror under skinnet, en hyperventilation, en bris av oro som hotar att växa till storm och det enda jag är förmögen till är att sparka lite på en stol. När jag helst av allt skulle vilja skicka en fotölj genom fönstret och stå mitt i explosionen av glassplitter så säger jag inget, har jag inga ord, vet jag inte vilken känsla som finns bakom.
Jag undrar om det syns, om någon kan se den rörelse som finns i min kropp, om den har legitimitet, om den är relevant, om den är tillåten och om den följer de ramar och mönster som finns för känslouttryck, om känslan är normal eller om den är en falsk efterkonstruktion. Jag har en föreställning om att det finns två spår; På det ena spåret åker känslorna och på det andra spåret åker uttrycken, handlingarna som hänger ihop med känslorna. Jag är fullständigt vilsen, har inte tillgång till tidtabellerna därför undrar jag hela tiden om jag gör rätt eller om jag passar ihop omaka par. Jag är så rädd att göra fel, att De Kloka ska säga, tänka att jag ger för starka uttryck åt något som bara är en bagatell, något som inte behöver uttryckas.
Och jag VILL, önskar så febrilt att jag ska hitta den där förbannade nyckeln till mitt Jag, så att jag kan öppna upp och få trycket i bröstet att lätta. Det känns nästan som om det är en kamp om tiden, att mina krafter växer sig starkare och rusar mot en bestämd avgångstid och det enda jag kan göra för att stoppa den är att hitta en nyckel som öppnar upp, slår i bromsen för en stund. Om jag bara visste var jag ska börja leta och hur de ser ut, de där nycklarna som tillhör mina lås, de där nycklarna som jag är i så förbannat stort behov av.
onsdag 20 maj 2009
Omöjligt görande...
Jag befinner mig nu i något slags limbo och jag vet inte om allting bara är en illlusion, att jag på något sätt håller på att tappa förståndet och verklighetsuppfattning. Detta har pågått under en längre tid och jag vet banne mig inte vad jag ska göra med det. Jag ska försöka beskriva vad det är som händer, men jag vill innan detta klargöra att detta är min uppfattning, och det behöver som sagt, inte överensstämma med sanningen. Därför ber jag om ursäkt för att jag måste illustrera detta med några av De Klokas gestalter utan någon intention att skuldbelägga någon.
Jag känner mig osynlig, av icke substans och fullständigt jävla ointressant och obetydlig. Jag vet inte hur jag ska gå till väga för att göra mig synlig. Att ta plats är något jag inte kan, min överhöghet inte tillåter. När jag ändock lyckats korsa någon av De Klokas väg och, som faktiskt har några minuter över, så har jag inga ord, Kan jag inte förklara vad det är för röst inom mig som bara skriker hela tiden. En röst som vill uppvigla, konfrontera och ha slagsmål. En röst som bara vrålar "SE MIG FÖR HELVETE", "MÖT MIG" och "hjälp mig".
När det bara är Den Kloke och jag, utan påverkan av yttervärlden, börjar jag genast att utarbeta färdiga umgängesscheman, där jag kan leverera färdiga resonemang och svar, kan förklara, förmedla känslor och åsikter med färdiga svar, och SEN, när yttervärlden tränger sig på och Den Kloke går, känner jag bara tomhet, uppgivenhet för att jag under denna tid ändock inte lyckats synliggöra mig. Så det är ju det, jag vet inte vad det är jag vill, jag har fått ett behov av något som jag inte kan synliggöra eller tillgodose.
Så, någonstans har någon trots allt hört mina svaga rop om synlighet, och jag har även fått respons på det och den består i att; "vi hör dig, ser dig, därför har vi bestämt att du skall få åka och handla"..... Av någon anledning känns detta som ett antiklimax.... Med omedelbar verkan drabbas jag av rösternas dom där de meddelar att jag är Otacksam, Osamarbetsvillig, Tjurig, Krävande, Irirriterande, och jävligt besvärlig, en sådan person som man bara vill skaka av sig....Jag ber om förlåtelse och tackar ärligt för ansträngningen och den goda intentionen men....jag vet inte...jag känner mig ändå så osynlig, bortdefinierad...jag inser att det ligger hos mig och undrar om jag ska sluta söka respons eftersom det ändå är så obegripligt för mig, undrar om detta är något jag inte kan önska av någon annan...
...Och mina röster som hela tiden hackar på mitt medvetande, mitt intellekt och mitt psyke. Överhögheten som fnyser ogillande åt mina trevande försök att bli sedd, hörd, Den Intellektuelle som förmedlar, bekräftar, att det är ogjort arbete, att jag inte har någon rätt att överhuvudtaget tro att det finns en möjlighet till att bli sedd och hörd, Den Destruktive som spinner planer, letar möjligheter, tillfällen där steg efter steg leder mot en handling som på något sätt skadar mig så att jag känner att jag finns, Dödsångesten som tränger sig in i alla sprickor i mitt medvetande och sår sina tvivel som säger att om jag låter mig stanna kvar, låter mig tro på en framtid, kommer liemannen att straffa mig, tillrättavisa mig, och Lillebror, som vill ha närhet, bekräftan, och mandat för sin existens men inte får någon respons från de andra varför han faller undan, bekänner sig besegrad.
...och jag vet som sagt inte vad jag ska göra, säga, hur i hela friden jag ska göra för att ge denna kraft en gestalt som jag kan förstå, tydliggöra. Jag vet inte...vet inte vad jag ska ta mig till...
Jag känner mig osynlig, av icke substans och fullständigt jävla ointressant och obetydlig. Jag vet inte hur jag ska gå till väga för att göra mig synlig. Att ta plats är något jag inte kan, min överhöghet inte tillåter. När jag ändock lyckats korsa någon av De Klokas väg och, som faktiskt har några minuter över, så har jag inga ord, Kan jag inte förklara vad det är för röst inom mig som bara skriker hela tiden. En röst som vill uppvigla, konfrontera och ha slagsmål. En röst som bara vrålar "SE MIG FÖR HELVETE", "MÖT MIG" och "hjälp mig".
När det bara är Den Kloke och jag, utan påverkan av yttervärlden, börjar jag genast att utarbeta färdiga umgängesscheman, där jag kan leverera färdiga resonemang och svar, kan förklara, förmedla känslor och åsikter med färdiga svar, och SEN, när yttervärlden tränger sig på och Den Kloke går, känner jag bara tomhet, uppgivenhet för att jag under denna tid ändock inte lyckats synliggöra mig. Så det är ju det, jag vet inte vad det är jag vill, jag har fått ett behov av något som jag inte kan synliggöra eller tillgodose.
Så, någonstans har någon trots allt hört mina svaga rop om synlighet, och jag har även fått respons på det och den består i att; "vi hör dig, ser dig, därför har vi bestämt att du skall få åka och handla"..... Av någon anledning känns detta som ett antiklimax.... Med omedelbar verkan drabbas jag av rösternas dom där de meddelar att jag är Otacksam, Osamarbetsvillig, Tjurig, Krävande, Irirriterande, och jävligt besvärlig, en sådan person som man bara vill skaka av sig....Jag ber om förlåtelse och tackar ärligt för ansträngningen och den goda intentionen men....jag vet inte...jag känner mig ändå så osynlig, bortdefinierad...jag inser att det ligger hos mig och undrar om jag ska sluta söka respons eftersom det ändå är så obegripligt för mig, undrar om detta är något jag inte kan önska av någon annan...
...Och mina röster som hela tiden hackar på mitt medvetande, mitt intellekt och mitt psyke. Överhögheten som fnyser ogillande åt mina trevande försök att bli sedd, hörd, Den Intellektuelle som förmedlar, bekräftar, att det är ogjort arbete, att jag inte har någon rätt att överhuvudtaget tro att det finns en möjlighet till att bli sedd och hörd, Den Destruktive som spinner planer, letar möjligheter, tillfällen där steg efter steg leder mot en handling som på något sätt skadar mig så att jag känner att jag finns, Dödsångesten som tränger sig in i alla sprickor i mitt medvetande och sår sina tvivel som säger att om jag låter mig stanna kvar, låter mig tro på en framtid, kommer liemannen att straffa mig, tillrättavisa mig, och Lillebror, som vill ha närhet, bekräftan, och mandat för sin existens men inte får någon respons från de andra varför han faller undan, bekänner sig besegrad.
...och jag vet som sagt inte vad jag ska göra, säga, hur i hela friden jag ska göra för att ge denna kraft en gestalt som jag kan förstå, tydliggöra. Jag vet inte...vet inte vad jag ska ta mig till...
måndag 18 maj 2009
Mycket vill jag säga...
men jag börjar med min senaste låt....
SKULD
Jag trodde att du skulle finnas kvar
när de svarta orden föll från min mun
Jag trodde att du hade alla svar
i stället gav du tystnaden ett rum
Det finns en värld där ingenting är sant
En värld där ingenting får ha ett namn
Jag ville att du skulle förstå
att kalla, vassa fingrar rev mitt skinn
Jag trodde aldrig att du skulle gå
men orden som du sade har ristats in
Röster som fördömer den jag är
Röster som förnekar den jag var
Med löften om hans nåd jag blev hans brud
En förlorad själ söker ett hem
Jag föll på knä i lögnens bleka skrud
men visste inte vem som tog vem
Det finns en värld där ingenting är sant
En värld där ingenting får ha ett namn
Bland tvivlets skuggor har vi gått omkring
Där sanning och lögn blivit ett
och han som bär våran ring
den ende du någonsin har sett
Röster som fördömer den jag är
Röster som förnekar den jag var
Kalla tårar snubblar på min kind
när din röst bränner, skär som en kniv
Du säger att skulden är min
att min sanning smutsat ner allt liv
Det finns en värld där ingenting är sant
Röster som förnekar den jag var
En värld där ingenting får ha ett namn
Röster som fördömer den jag är
SKULD
Jag trodde att du skulle finnas kvar
när de svarta orden föll från min mun
Jag trodde att du hade alla svar
i stället gav du tystnaden ett rum
Det finns en värld där ingenting är sant
En värld där ingenting får ha ett namn
Jag ville att du skulle förstå
att kalla, vassa fingrar rev mitt skinn
Jag trodde aldrig att du skulle gå
men orden som du sade har ristats in
Röster som fördömer den jag är
Röster som förnekar den jag var
Med löften om hans nåd jag blev hans brud
En förlorad själ söker ett hem
Jag föll på knä i lögnens bleka skrud
men visste inte vem som tog vem
Det finns en värld där ingenting är sant
En värld där ingenting får ha ett namn
Bland tvivlets skuggor har vi gått omkring
Där sanning och lögn blivit ett
och han som bär våran ring
den ende du någonsin har sett
Röster som fördömer den jag är
Röster som förnekar den jag var
Kalla tårar snubblar på min kind
när din röst bränner, skär som en kniv
Du säger att skulden är min
att min sanning smutsat ner allt liv
Det finns en värld där ingenting är sant
Röster som förnekar den jag var
En värld där ingenting får ha ett namn
Röster som fördömer den jag är
torsdag 14 maj 2009
Ett drömlexikon tack...
Har upptäckt att det senaste inlägget är pinsamt likartad föregående inlägg av jämmer och klagan, jag använder bara andra ord och jag ber om ursäkt för mitt upprepande men jag tänker som så; att om jag bara försöker formulera mig, hitta och beskriva rörelsen inom mig kommer de rätta orden att komma fram, komma till mig så att jag själv kan förstå, beskriva det och göra det verkligt. Jag ber ödmjukt om tålamod och överseende med mitt irrande och trevande.
Eftersom jag sover så dåligt har jag bestämt mig för att försöka komma ihåg mina drömmar för att eventuellt finna några svar, några ledrådar till vad det är som händer mig. Tyvärr måste jag säga att jag inte blir ett dugg klokare för drömmarna är så långt ifrån min sanna verklighet. Har tidigare i natt beskrivit en dröm jag haft, jag somnade inte om förrän vid 07.00 och har fått en timmes sömn till. Under denna timme har jag drömt följande, kommer endast ihåg sekvenser av skeenden och allt börjar med följande;
Befinner mig mitt i ett brinnande krig i Irak. En pojke lever tillsammans med sin pappa och morfar bland sönderbombade husgrunder. Modern har omkommit i kriget men lämnat ett brev efter sig som morfadern har sparat till pojken är tillräckligt stor för att förstå vad som händer. I brevet beskriver modern pojken som en prins, en prins med ett hjärta som rymmer oändligheten, pojken, prinsen, besitter ett så stort mod, tar förlusten av modern med jämnmod och klarar ändå att ha sitt hjärta öppet och låter sin kärlek, värme, barmhärtighet flöda över, omfatta även mig. Jag blir så oerhört berörd, omfamnad och tillåten att jag gråter hejdlöst med en sedan länge förborgad sorg.
Denna dröm följdes sedan av sekvenser, ögonblick som jag kommer ihåg, en scen där jag förhandlar med djävulen för att skydda någon, ett barn med oklar anknytning...till en scen där jag hugger av mig vänster hand två gånger, andra gången i utbyte mot något annat...till pojken som blev våldtagen...till mannen som förnekar sin homosexualitet och därmed sitt liv... till lögner där jag trixar och manipulerar för att komma loss, komma ifrån, nå en explosion.
Wow, allt detta på en timme...som sagt, ett drömlexikon vore på sin plats, ett lexikon som kan förklara varför jag varje natt utkämpar ett krig, ett krig där endast omgivningarna skiftar men kriget består.
I mitt vakna tillstånd börjar en irritation växa, litterärt uttryckt vill jag slå någon på käften, hårt, effektivt och med syftet att vålla så stor skada som möjligt. Men jag gör ju inte det, i stället vattenkammar jag min lugg, håller käften och försöker att vara välanpassad men i bröstet sitter den, irritationen som sjuder och som vill finna ett uttryck. Det kryper under skinnet och jag vill bara bort, iväg, ifrån.
Eftersom jag sover så dåligt har jag bestämt mig för att försöka komma ihåg mina drömmar för att eventuellt finna några svar, några ledrådar till vad det är som händer mig. Tyvärr måste jag säga att jag inte blir ett dugg klokare för drömmarna är så långt ifrån min sanna verklighet. Har tidigare i natt beskrivit en dröm jag haft, jag somnade inte om förrän vid 07.00 och har fått en timmes sömn till. Under denna timme har jag drömt följande, kommer endast ihåg sekvenser av skeenden och allt börjar med följande;
Befinner mig mitt i ett brinnande krig i Irak. En pojke lever tillsammans med sin pappa och morfar bland sönderbombade husgrunder. Modern har omkommit i kriget men lämnat ett brev efter sig som morfadern har sparat till pojken är tillräckligt stor för att förstå vad som händer. I brevet beskriver modern pojken som en prins, en prins med ett hjärta som rymmer oändligheten, pojken, prinsen, besitter ett så stort mod, tar förlusten av modern med jämnmod och klarar ändå att ha sitt hjärta öppet och låter sin kärlek, värme, barmhärtighet flöda över, omfatta även mig. Jag blir så oerhört berörd, omfamnad och tillåten att jag gråter hejdlöst med en sedan länge förborgad sorg.
Denna dröm följdes sedan av sekvenser, ögonblick som jag kommer ihåg, en scen där jag förhandlar med djävulen för att skydda någon, ett barn med oklar anknytning...till en scen där jag hugger av mig vänster hand två gånger, andra gången i utbyte mot något annat...till pojken som blev våldtagen...till mannen som förnekar sin homosexualitet och därmed sitt liv... till lögner där jag trixar och manipulerar för att komma loss, komma ifrån, nå en explosion.
Wow, allt detta på en timme...som sagt, ett drömlexikon vore på sin plats, ett lexikon som kan förklara varför jag varje natt utkämpar ett krig, ett krig där endast omgivningarna skiftar men kriget består.
I mitt vakna tillstånd börjar en irritation växa, litterärt uttryckt vill jag slå någon på käften, hårt, effektivt och med syftet att vålla så stor skada som möjligt. Men jag gör ju inte det, i stället vattenkammar jag min lugg, håller käften och försöker att vara välanpassad men i bröstet sitter den, irritationen som sjuder och som vill finna ett uttryck. Det kryper under skinnet och jag vill bara bort, iväg, ifrån.
Kollision...
Innan jag kommer in på detta med kollision måste jag berätta om en dröm jag just vaknat från; Det börjar med att jag är någonstans, i något, någons hem där det ska bli fest, annandag jul, av någon anledning får jag inte vara med vid detta tillfälle, jag gläntar på dörren mot rummet där festen skall vara och kikar genom springan. Personen, kvinnan, säger då att jag kan komma in för de som skulle komma har lämnat förhinder. Jag slår mig då ner i soffan, helt plötsligt är det massor av människor där, de blir hungriga och mat från Mc Donalds beställs och när maten delas ut uppdagas att jag inte får någon mat. Jag tröttnar då och beger mig ut. Personen, Kvinnan, skickar då sina yngsta barn, tvillingarna, efter mig så att jag skall komma hem igen. Jag försöker febrilt bli av med dem så att jag kan gå och supa till men de är som iglar. Jag lyckas till slut muta in dem på en glassbar där jag betalar för glass och dricka om de lovar att gå hem sedan. När jag väl lyckats komma loss går jag till en bankomat och den spottar plötsligt ut 1200 kronor som någon tidigare försökt ta ut. Det kommer då en kvinna med cykel som undrar om jag sett några pengar och jag lämnar ifrån mig pengarna som bankomaten hostat fram. När jag sedan skall ta ut pengar blir maskinen som tokig och spottar ut 20-30 tusen kronor som jag samlar i en plastkasse. Här kommer två av De Kloka, M och L och jag slänger då kassen till M och undrar vad jag skall ta mig till med pengarna. När M tittar i kassen finns inga pengar. Jag upptäcker då att mitt bankomatkort är borta och jag har fortfarande inga pengar, går till bankomaten där en yngling lagt beslag på det och försökt att ta ut pengar. Jag återtar kortet och tänker att jag kan handla direkt på kortet eftersom kön till bankomaten är hur lång som helst. Sedan ägnar jag tid åt att försöka bli av med M och L och lyckas till slut smita undan. Kommer in på krogen, beställer en öl och vaknar...vaknar och känner mig som jag blivit överkörd, ont, nästan kramp i armarna och överkropp...därför sitter jag nu här och skriver för att försöka komma till ro igen.
Kollision ja, varje tanke, varje känsla är just nu som en kollision och jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva, sortera ut det. Jag drabbas av fullständigt orimliga, ogrundade känslor och tankar. Exempel; Glödlampan till läslampan gick sönder igår och jag gick för att få en ny men det fanns inga. Jag undrade hur det kunde vara möjligt när jag påpekat att de är slut för två månader sedan. Blev vansinnigt irriterad och ville gå till en annan av De Kloka för att påpeka detta men fick höra att Hon var hos en annan av hyresgästerna. Jag blev om möjligt ännu mer irriterad och gick in på mitt rum, räknade minuter och drabbades plötsligt av en djup avundsjuka över alla de som tar plats, får uppmärksamhet, inte så att jag missunnade dem utan avundades dem för deras självklarhet i att ta plats. Den där känslan var så stark att jag nästan blev förbannad på dem. När jag räknat tillräckligt många minuter gjorde jag ett nytt försök att träffa Den Kloke jag ville/behövde träffa. Hon var då tillgänglig och jag berättade om irritationen över glödlampan och lyckades även förmedla avundsjukan och där blev jag plötsligt så sorgsen, tårarna brände bakom ögonlocken men vägrade att komma fram.
Jag måste beskriva ett fenomen som uppstår när jag ska berätta något som berör mig, när jag ska säga något som betyder något för mig. Det är oerhört svårt för mig att formulera orden, att våga uttala orden högt. Detta ställer naturligtvis till det när jag ska ha terapi eller ska förmedla mig till De Kloka. Det jag gör, måste göra, för att uttala dessa känslor, åsikter, är att jag fryser hjärnverksamheten, gör paus i tiden, ställer mig utanför min kropp och uttalar orden som tredje person, en person som inte är jag. När orden är uttalade trycker jag på play och landar åter i kroppen och hjärnverksamheten fortsätter där den slutade. Kontentan av detta blir på något sätt... Skyll inte på mig, det var inte jag som sade det, Du/Ni kan därför inte straffa mig.
För att återgå till detta med kollision...Det är som om det är fullt inom mig, jag kan inte få plats med något mer nu, därför blir varje påstående, uttalande, åsikt, budskap en kollision, något som måste tryckas in med våld och göras plats för, vilket medför att allt annat inom mig måste stuvas om. Detta gör att jag inte kan sortera ut, kan inte hitta orden, känslan, tanken och para ihop dem, kan endast plocka ihop omaka par hela tiden.
Ett haltande försök att beskriva detta, är inte på något sätt med sanningen överenstämmande, inte heller är det logiskt men det är ändock detta som rör sig inom mig; Sommaren närmar sig och med detta även semestrar. Vad tycker jag om detta, vad medför detta för mig, vad uppfyller mig just nu? Mitt begär efter alkohol ökar, jag är/blir väldigt rastlös, rotlös och jag måste på något sätt hållas fast med osynlig vajer för att inte sväva iväg. Ramarna upphävs och spelreglerna ändras, stadigheten går förlorad och jag känner mig övergiven, så jävla ensam i denna stora värld. Tempot saktas ner och lämnar så mycket utrymme för tankarna att sväva ut, inga rutiner som begränsar, distraherar mina röster. En värk i min kropp och en osynlig djupgående skräck som pockar, hotar min tillvaro. Känslan av icke tillhörighet blir större och mina konturer blir suddiga och jag famlar, klöser i luften. Det känns som om det inte spelar någon roll vilken fot jag ställer mig på, det kommer inte att gå väl hur jag än gör. Mina röster skriker sig hesa men jag kan inte höra dem, känner mig bortdomnad samtidigt som jag känner mig som ett öppet sår där allt letar sig in och blir infektionshärdar.
Jag hör orimligheten, förstår att detta inte står i proportion med verkligheten men jag kan inte tysta ner det med logik, förstår inte vad det är som händer med mig, någonstans finns en röst som viskar att jag inte ska belägga rörelsen med munkavle men om jag talar för döva öron då? Om det inte kommer att finnas någon som vill/kan lyssna, vart skall jag då ta vägen med dessa krafter? Vad skall jag då göra med allt detta som bränner och skaver bakom ögonlocken?
Kollision ja, varje tanke, varje känsla är just nu som en kollision och jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva, sortera ut det. Jag drabbas av fullständigt orimliga, ogrundade känslor och tankar. Exempel; Glödlampan till läslampan gick sönder igår och jag gick för att få en ny men det fanns inga. Jag undrade hur det kunde vara möjligt när jag påpekat att de är slut för två månader sedan. Blev vansinnigt irriterad och ville gå till en annan av De Kloka för att påpeka detta men fick höra att Hon var hos en annan av hyresgästerna. Jag blev om möjligt ännu mer irriterad och gick in på mitt rum, räknade minuter och drabbades plötsligt av en djup avundsjuka över alla de som tar plats, får uppmärksamhet, inte så att jag missunnade dem utan avundades dem för deras självklarhet i att ta plats. Den där känslan var så stark att jag nästan blev förbannad på dem. När jag räknat tillräckligt många minuter gjorde jag ett nytt försök att träffa Den Kloke jag ville/behövde träffa. Hon var då tillgänglig och jag berättade om irritationen över glödlampan och lyckades även förmedla avundsjukan och där blev jag plötsligt så sorgsen, tårarna brände bakom ögonlocken men vägrade att komma fram.
Jag måste beskriva ett fenomen som uppstår när jag ska berätta något som berör mig, när jag ska säga något som betyder något för mig. Det är oerhört svårt för mig att formulera orden, att våga uttala orden högt. Detta ställer naturligtvis till det när jag ska ha terapi eller ska förmedla mig till De Kloka. Det jag gör, måste göra, för att uttala dessa känslor, åsikter, är att jag fryser hjärnverksamheten, gör paus i tiden, ställer mig utanför min kropp och uttalar orden som tredje person, en person som inte är jag. När orden är uttalade trycker jag på play och landar åter i kroppen och hjärnverksamheten fortsätter där den slutade. Kontentan av detta blir på något sätt... Skyll inte på mig, det var inte jag som sade det, Du/Ni kan därför inte straffa mig.
För att återgå till detta med kollision...Det är som om det är fullt inom mig, jag kan inte få plats med något mer nu, därför blir varje påstående, uttalande, åsikt, budskap en kollision, något som måste tryckas in med våld och göras plats för, vilket medför att allt annat inom mig måste stuvas om. Detta gör att jag inte kan sortera ut, kan inte hitta orden, känslan, tanken och para ihop dem, kan endast plocka ihop omaka par hela tiden.
Ett haltande försök att beskriva detta, är inte på något sätt med sanningen överenstämmande, inte heller är det logiskt men det är ändock detta som rör sig inom mig; Sommaren närmar sig och med detta även semestrar. Vad tycker jag om detta, vad medför detta för mig, vad uppfyller mig just nu? Mitt begär efter alkohol ökar, jag är/blir väldigt rastlös, rotlös och jag måste på något sätt hållas fast med osynlig vajer för att inte sväva iväg. Ramarna upphävs och spelreglerna ändras, stadigheten går förlorad och jag känner mig övergiven, så jävla ensam i denna stora värld. Tempot saktas ner och lämnar så mycket utrymme för tankarna att sväva ut, inga rutiner som begränsar, distraherar mina röster. En värk i min kropp och en osynlig djupgående skräck som pockar, hotar min tillvaro. Känslan av icke tillhörighet blir större och mina konturer blir suddiga och jag famlar, klöser i luften. Det känns som om det inte spelar någon roll vilken fot jag ställer mig på, det kommer inte att gå väl hur jag än gör. Mina röster skriker sig hesa men jag kan inte höra dem, känner mig bortdomnad samtidigt som jag känner mig som ett öppet sår där allt letar sig in och blir infektionshärdar.
Jag hör orimligheten, förstår att detta inte står i proportion med verkligheten men jag kan inte tysta ner det med logik, förstår inte vad det är som händer med mig, någonstans finns en röst som viskar att jag inte ska belägga rörelsen med munkavle men om jag talar för döva öron då? Om det inte kommer att finnas någon som vill/kan lyssna, vart skall jag då ta vägen med dessa krafter? Vad skall jag då göra med allt detta som bränner och skaver bakom ögonlocken?
söndag 10 maj 2009
Spelregler....
Klockan är 04.30 och jag har sovit tre timmar mellan 23.00 och 02.00. Det är något med min kropp och hjärna för närvarande som inte tillåter mig att sova. Under en längre tid har jag kunnat ställa klockan efter min sömn. Jag vaknar varje natt runt 02.00 för att somna om och vakna vid 04.00. I bästa fall får jag även då somna om för att sova i cirka tre timmar till. Denna natt har jag dock inte somnat om ens första gången vilket resulterar i att jag varit uppe sedan 02.00 och undrar om jag kommer att få sova något mer.
En opåkallad ångest smyger runt i kroppen och jag kan inte bestämma dess härkomst, försöker värja mig men den har klibbat fast och jag har svårt att ruska av mig den. Jag undrar om det är den som gör att jag inte får sova, den som pockar på när jag inte är i full gång med att distrahera mig. Samtidigt som jag går på högvarv har jag under flera dagar känt mig som om jag är bortdefinierad, utsuddad från spelplanen, gå direkt i fängelse utan att passera gå, och jag kan inte betala böterna för att få vara med i spelet igen och lyckas inte heller slå lika. Det är ingen obekant känsla, en känsla av att jag blir suddig i kanterna och håller på att upplösas. Den är så jobbig för den innebär även att jag känner mig fullständigt obetydlig och jag vet inte hur jag ska agera för att få substans igen. Hur jag ska bli synlig för att få vara med på spelplanen, få en liten yta med ett livsutrymme som jag tillåter mig och känner är godkänt igen. Jag börjar undra om jag inte är behandlingsbar, att mina försvar är så starka att jag faktiskt inte kan tillgodogöra mig terapi, att jag stänger av så fullständigt att inget kommer åt mig. I rädslan för att inte vara behandlingsbar följer även en förtvivlan för jag kan inte se några andra möjligheter till förändring. Kan inte se hur mitt liv ska kunna bli annorlunda om jag inte ens lyckas med detta.
Det känns som jag för närvarande har svårt att finna ord, svårt att sätta ord på vad som händer i kroppen samtidigt som jag inte hittar någon känsla till orden. Känner mig avstängd, upplöst samtidigt som ångesten växer med varje ord jag lyckas sätta på pränt. I min osäkerhet, naivitet undrar jag vilket som är rätt, vad som förväntas, vad som är riktigt att göra, sluta skriva eller försöka vara i det. Det finns i mitt huvud en röst som talar om för mig att om jag försöker stanna i denna känsla så frotterar jag mig i ångest, att jag spelar offer. Rösten säger mig också att det enda godtagbara alternativet är att stänga av. Men jag vill ju inte det längre, stänga av, jag hoppas ju så mycket på att De Kloka har rätt, att de menar allvar med att det finns en annan verklighet som även jag kan få delta i.
Jag har för närvarande en helt ologisk känsla av en växande panik i kroppen, att mitt hjärta när som helst kommer att slitas ur kroppen och att jag kommer att förblöda till döds. Ja, du hör ju, säger mina röster, du hör ju hur idiotisk du är, hur otroligt barnslig du är, det finns inget att vara rädd för, bit ihop, töm hjärnan och stirra blint så förvinner känslan. Det har vi ju gjort så många gånger förr så du vet ju att rädsla är en överflödig känsla, en känsla som inte fyller någon funktion, har ingen legitimitet för du har ju ändå ingenstans att göra av den. Mina röster försöker tysta ner och min kropp går allt mer upp i varv och jag vet inte om jag ska följa med kropp eller huvud. Känns som jag sitter mitt emellan och hör alla röster skrika och känner kroppen trycka på gasen. Innan jag knappt läkt ihop börjar jag sikta på väggen igen så att jag landar. Börjar nu se ett samband mellan detta, ett samband mellan känslan av att hålla på att lösas upp och behovet av att landa, få kropp och huvud att bli ett för en stund. Det verkar bli allt tätare mellan känslan av nödvändighet till landning och jag undrar vad det beror på, om det är ett bevis på att jag inte är behandlingsbar, att det inte fanns mer att hämta, att det inom mig bara finns ödslighet och ingen grogrund.
En opåkallad ångest smyger runt i kroppen och jag kan inte bestämma dess härkomst, försöker värja mig men den har klibbat fast och jag har svårt att ruska av mig den. Jag undrar om det är den som gör att jag inte får sova, den som pockar på när jag inte är i full gång med att distrahera mig. Samtidigt som jag går på högvarv har jag under flera dagar känt mig som om jag är bortdefinierad, utsuddad från spelplanen, gå direkt i fängelse utan att passera gå, och jag kan inte betala böterna för att få vara med i spelet igen och lyckas inte heller slå lika. Det är ingen obekant känsla, en känsla av att jag blir suddig i kanterna och håller på att upplösas. Den är så jobbig för den innebär även att jag känner mig fullständigt obetydlig och jag vet inte hur jag ska agera för att få substans igen. Hur jag ska bli synlig för att få vara med på spelplanen, få en liten yta med ett livsutrymme som jag tillåter mig och känner är godkänt igen. Jag börjar undra om jag inte är behandlingsbar, att mina försvar är så starka att jag faktiskt inte kan tillgodogöra mig terapi, att jag stänger av så fullständigt att inget kommer åt mig. I rädslan för att inte vara behandlingsbar följer även en förtvivlan för jag kan inte se några andra möjligheter till förändring. Kan inte se hur mitt liv ska kunna bli annorlunda om jag inte ens lyckas med detta.
Det känns som jag för närvarande har svårt att finna ord, svårt att sätta ord på vad som händer i kroppen samtidigt som jag inte hittar någon känsla till orden. Känner mig avstängd, upplöst samtidigt som ångesten växer med varje ord jag lyckas sätta på pränt. I min osäkerhet, naivitet undrar jag vilket som är rätt, vad som förväntas, vad som är riktigt att göra, sluta skriva eller försöka vara i det. Det finns i mitt huvud en röst som talar om för mig att om jag försöker stanna i denna känsla så frotterar jag mig i ångest, att jag spelar offer. Rösten säger mig också att det enda godtagbara alternativet är att stänga av. Men jag vill ju inte det längre, stänga av, jag hoppas ju så mycket på att De Kloka har rätt, att de menar allvar med att det finns en annan verklighet som även jag kan få delta i.
Jag har för närvarande en helt ologisk känsla av en växande panik i kroppen, att mitt hjärta när som helst kommer att slitas ur kroppen och att jag kommer att förblöda till döds. Ja, du hör ju, säger mina röster, du hör ju hur idiotisk du är, hur otroligt barnslig du är, det finns inget att vara rädd för, bit ihop, töm hjärnan och stirra blint så förvinner känslan. Det har vi ju gjort så många gånger förr så du vet ju att rädsla är en överflödig känsla, en känsla som inte fyller någon funktion, har ingen legitimitet för du har ju ändå ingenstans att göra av den. Mina röster försöker tysta ner och min kropp går allt mer upp i varv och jag vet inte om jag ska följa med kropp eller huvud. Känns som jag sitter mitt emellan och hör alla röster skrika och känner kroppen trycka på gasen. Innan jag knappt läkt ihop börjar jag sikta på väggen igen så att jag landar. Börjar nu se ett samband mellan detta, ett samband mellan känslan av att hålla på att lösas upp och behovet av att landa, få kropp och huvud att bli ett för en stund. Det verkar bli allt tätare mellan känslan av nödvändighet till landning och jag undrar vad det beror på, om det är ett bevis på att jag inte är behandlingsbar, att det inte fanns mer att hämta, att det inom mig bara finns ödslighet och ingen grogrund.
torsdag 7 maj 2009
Maratonlopp....
Ja, igår kväll kändes det som om min hjärna rusat ett maratonlopp, var totalt utmattad mentalt. Det har varit så mycket intryck och turbulens under flera dagar att jag till slut inte orkat tänka en hel tanke. Kände ett stort behov av att skriva i går men orkade inte formulera mig, orkade inte sortera ut, därför skriver jag nu i arla morgonstund efter att har varit vaken sedan fyra och fått mitt sedvanliga kaffe.
Turbulens, ja jag tycker att det har varit väldigt turbulent här i Huset under en vecka men om man frågade någon annan skulle den kanske inte tycka det. Det finns inga stora händelser att peka på men under ytan har det varit omstrukturering, omdirigering och minianarki där gränser omärkligt överskridits mellan varandra och mot oss själva som person, där ångesten har vuxit. Vad har jag då med det hela att göra? Sitter jag som någon självutnämnd spion med en tyranns behov av kontroll? Jag vill bara göra klart att jag inte kandiderar till rollen som självutnämnd ordförande för Huset, jag skulle själv vilja beskriva mig som sådana där klistriga remsor som flugorna fastnar i, vibrationer och stämningar fastnar i mig, jag kan ana och ibland nästan förutse reaktioner och handlingar och jag har otroligt svårt att värja mig. Även om jag på ett medvetet plan inte har eller tar kontroll över min omgivning registrerar min hjärna de sublima, subtila förändringar, interaktioner som sker och hjärnan räknar ut nästa möjliga skeende, de mest sannolika konsekvenser som varje skeende ger. För att på något sätt illustrera det hela kan jag skissa upp följande händelse; Sitter i matsalen och skall äta, en av de boende påkallar en av de Klokas uppmärksamhet varpå den Kloka snabbt ilar iväg. Av detta skeende kalkylerar jag upp två sannolika scenarier och det visar sig inom kort att ett av de två är sant. Det hela sker på ett ögonblick innan jag hinner registrera att jag överhuvutaget har tänkt tanken. Nej, jag utger mig inte för att vara en sierska, jag vill bara försöka beskriva hur min tillvaro är, hur jag hela tiden interagerar trots att jag inte gör det med min fysiska varelse. Därav har det varit en turbulent tid och jag kan inte låta bli att undra var jag själv befinner mig i allt detta, hur jag själv agerar, mår och naturligtvis, hur det förväntas att jag ska vara. När det är så här turbulent mellan oss hyresgäster registrerar jag även de Klokas minsta rörelse, ordval och tonfall och tolkar, försöker att följa med deras strömningar så att det inte blir kollision.
Jag har förstått att mitt tolkningsschema är något jag byggt under mitt liv och att vissa delar blivit inaktuella i takt med att jag blivit äldre. Att vissa tolkningsföreträden fungerade när jag var barn men inte nu när jag är vuxen. Eftersom jag inte vet vilka delar som fungerar, då jag tidigare inte haft möjlighet att testa av det på min omgivning, söker jag hela tiden signaler som påvisar vilken kurs jag ska hålla, så att jag inte blir påkörd, överkörd eller orsakar kollisioner. Kanske kan man kalla det att bli osynlig, blank, utan hörn och rotsystem som hela tiden anpassar sig efter den miljö som råder. Svårigheten är att jag inte vet annat, jag vet inte hur man slår i bromsen och materialiserar sig utan av skava på andras verklighet. Jag är så rädd för att inkräkta på andras livsområden, vet inte var allemansrättens gränser går mellan människor och törs knappt köpa fiskekort till de vatten där själar möts och berikar varandra. Jag börjar inse att detta är en av alla de saker jag måste arbeta med för att kunna bli en mer, bättre fungerande, hel människa men jag vet bara inte hur det ska gå till. Det innebär en så omvälvande, radikal förändring av mig som person att jag knappt kan tro att det är möjligt. Men, som de Kloka säger, det kommer att ta tid och det får ta den tid det behöver. Hmm, jag undrar det jag, det finns säkert ett litet förbehåll som lurar någonstans....
En annan, för mig, omruskande händelse som hände i går var att jag fått besök på denna sida av manlig varelse som lämnat avtryck, nu ska jag förhäva mig själv, med en sammanfattande kommentar; att jag skriver förbannat bra och förmedlar mig med en exakthet man annars bara finner hos skickliga författare. Att han önskar att jag kunde bli publicerad i bokform och att jag förtjänar stor publik.
Jag är alldeles förfärad över att jag ens vågar skriva ut det svart på vitt, själsligt utmattad av att våga uttala dessa positiva ord och naturligtvis jättegenerad. Jag skruvar på mig, tittar under lugg och ler stort i smyg. För att beskriva min känsla måste jag använda ett fantastiskt citat ur Hannah Greens bok, Ingen dans på rosor...."det kanhända minus tre". Den är klockren och den bästa supergardering jag någonsin hört, läst. Så jag tackar allra ödmjukast och kan tillåta mig att tyst för mig själv säga; Det kanhända minus tre....Hmm, vart kan detta leda...
Turbulens, ja jag tycker att det har varit väldigt turbulent här i Huset under en vecka men om man frågade någon annan skulle den kanske inte tycka det. Det finns inga stora händelser att peka på men under ytan har det varit omstrukturering, omdirigering och minianarki där gränser omärkligt överskridits mellan varandra och mot oss själva som person, där ångesten har vuxit. Vad har jag då med det hela att göra? Sitter jag som någon självutnämnd spion med en tyranns behov av kontroll? Jag vill bara göra klart att jag inte kandiderar till rollen som självutnämnd ordförande för Huset, jag skulle själv vilja beskriva mig som sådana där klistriga remsor som flugorna fastnar i, vibrationer och stämningar fastnar i mig, jag kan ana och ibland nästan förutse reaktioner och handlingar och jag har otroligt svårt att värja mig. Även om jag på ett medvetet plan inte har eller tar kontroll över min omgivning registrerar min hjärna de sublima, subtila förändringar, interaktioner som sker och hjärnan räknar ut nästa möjliga skeende, de mest sannolika konsekvenser som varje skeende ger. För att på något sätt illustrera det hela kan jag skissa upp följande händelse; Sitter i matsalen och skall äta, en av de boende påkallar en av de Klokas uppmärksamhet varpå den Kloka snabbt ilar iväg. Av detta skeende kalkylerar jag upp två sannolika scenarier och det visar sig inom kort att ett av de två är sant. Det hela sker på ett ögonblick innan jag hinner registrera att jag överhuvutaget har tänkt tanken. Nej, jag utger mig inte för att vara en sierska, jag vill bara försöka beskriva hur min tillvaro är, hur jag hela tiden interagerar trots att jag inte gör det med min fysiska varelse. Därav har det varit en turbulent tid och jag kan inte låta bli att undra var jag själv befinner mig i allt detta, hur jag själv agerar, mår och naturligtvis, hur det förväntas att jag ska vara. När det är så här turbulent mellan oss hyresgäster registrerar jag även de Klokas minsta rörelse, ordval och tonfall och tolkar, försöker att följa med deras strömningar så att det inte blir kollision.
Jag har förstått att mitt tolkningsschema är något jag byggt under mitt liv och att vissa delar blivit inaktuella i takt med att jag blivit äldre. Att vissa tolkningsföreträden fungerade när jag var barn men inte nu när jag är vuxen. Eftersom jag inte vet vilka delar som fungerar, då jag tidigare inte haft möjlighet att testa av det på min omgivning, söker jag hela tiden signaler som påvisar vilken kurs jag ska hålla, så att jag inte blir påkörd, överkörd eller orsakar kollisioner. Kanske kan man kalla det att bli osynlig, blank, utan hörn och rotsystem som hela tiden anpassar sig efter den miljö som råder. Svårigheten är att jag inte vet annat, jag vet inte hur man slår i bromsen och materialiserar sig utan av skava på andras verklighet. Jag är så rädd för att inkräkta på andras livsområden, vet inte var allemansrättens gränser går mellan människor och törs knappt köpa fiskekort till de vatten där själar möts och berikar varandra. Jag börjar inse att detta är en av alla de saker jag måste arbeta med för att kunna bli en mer, bättre fungerande, hel människa men jag vet bara inte hur det ska gå till. Det innebär en så omvälvande, radikal förändring av mig som person att jag knappt kan tro att det är möjligt. Men, som de Kloka säger, det kommer att ta tid och det får ta den tid det behöver. Hmm, jag undrar det jag, det finns säkert ett litet förbehåll som lurar någonstans....
En annan, för mig, omruskande händelse som hände i går var att jag fått besök på denna sida av manlig varelse som lämnat avtryck, nu ska jag förhäva mig själv, med en sammanfattande kommentar; att jag skriver förbannat bra och förmedlar mig med en exakthet man annars bara finner hos skickliga författare. Att han önskar att jag kunde bli publicerad i bokform och att jag förtjänar stor publik.
Jag är alldeles förfärad över att jag ens vågar skriva ut det svart på vitt, själsligt utmattad av att våga uttala dessa positiva ord och naturligtvis jättegenerad. Jag skruvar på mig, tittar under lugg och ler stort i smyg. För att beskriva min känsla måste jag använda ett fantastiskt citat ur Hannah Greens bok, Ingen dans på rosor...."det kanhända minus tre". Den är klockren och den bästa supergardering jag någonsin hört, läst. Så jag tackar allra ödmjukast och kan tillåta mig att tyst för mig själv säga; Det kanhända minus tre....Hmm, vart kan detta leda...
tisdag 5 maj 2009
Citat med stort C :)
"Om man söker en objektiv verklighet, så är det här förstås ett djäkla ställe att börja på!" (Ingen dans på rosor, Hannah Green)
Vibrationer...
Det vibrerar, inom mig, utom mig, i min direkta omgivning och jag kan inte påverka det på något sätt. En motsättning bland de Kloka som jag inte har en aning om vad det handlade om, (jag kan ju gissa men vet inte svaret). En stark diskussion där en de Kloka blev väldigt berörd. En av de Kloka som jag vågat glänta lite på dörren inför och jag blir, med mina tentakler, naturligtvis också berörd av detta. Jag förstår att jag inte har något med denna diskussion att göra och att det inte är något jag har rätt att veta med tanke på den tystnadsplikt som finns. Men jag skulle ljuga om jag sade att det inte påverkar mig, för det gör det, MYCKET.
Som jag tidigare beskrivit har det varit väldigt fladdrigt under en period där jag dragit mig undan själsligt, gjort mig onåbar för att jag inte orkar med svängningarna, där jag inte har möjlighet att förutse vad som komma skall. Detta har inneburit att jag även har dragit mig undan för mig själv, att jag tappat bort mig själv i det dunkel som finns inom mig. Hade det varit förr hade jag inte brytt mig i det, förmodligen inte ens insett det men nu ställer det till bekymmer för mig. Jag har fullt upp med att hålla försvarställningarna samtidigt som jag vill släppa in de jag vågat fatta ett uns av tillit till. Samtidigt är det som om det är tomt inom mig, det finns inget att interagera med varför jag i och med detta blir avstötande, frånstötande. Det är som att ge någon en käftsmäll och säga välkommen, välkommen till det Inget som är jag. Horribelt... När det då dessutom börjar vibrera mellan de Kloka går jag in i katastroflösningsstadiet. Den stora frågan är, Ska jag stänga av, lägga ner, klippa av de tentakler som börjat få grepp innan det blir verklighet? Innan relationen upphör för att slippa stå där med ett hål som jag måste tråckla ihop med livets trasiga väv och sinnets bortdomnade nerver.
Det har varit lite glest med terapitimmar under en fjortondagars period. Ett av tillfällena var jag själv orsak till men poängen är att jag inte förstått hur viktigt detta har varit och är för mig. Jag kan tänka ibland att två timmar i veckan är blaha blaha, vad är det i det stora hela som kallas livet. Jag börjar nu förstå vad de Kloka sagt mig hundratals gånger, att det är inte bara under terapitimmarna det händer saker, saker mognar, utvecklas mellan sessionerna. Jag märker hur jag genom dessa glapp också tappat en del av kontakten med mig själv och förstår till viss del hur starka mina försvar är, att de behöver utsättas för ett jämt tryck hela tiden för att inte få makten över mig, mitt beteende och själsliga varande. Att jag hela tiden måste ha mig själv aktuell, levande inför mig själv, ha en ständig dialog inom mig annars slår försvaren till och jag försvinner in i dunklet där min röst blir oviktig och inte har mandat att göra sig hörd.
Med risk för att bli återupprepande har jag en stor oro, Som Roffe Wikström skriver...Jag har en oförklarlig oro, som om livet skulle stanna i denna stund...Ja, det är så det känns, jag har börjat få täta besök av den där förbannade dödsångesten jag dragit med så länge jag kan minnas men under perioder i mitt liv haft under kontroll. Jag försöker argumentera med den med argumenten börjar tryta för jag hamnar hela tiden i frågeställningen ÄR DU RIKTIGT SÄKER! Nej, jag är ju inte det. Det finns ingenting, där jag med säkerhet vågar säga; Det är så här det är. Detta påverkar naturligtvis min tillvaro, jag börjar få svårt att se ett sedan, i värre stunder, en morgondag, att våga tro på att det finns en morgondag. Som barn hade jag alltid en ramsa som jag alltid var tvungen att säga för att stabilisera livet, tillfredsställa de små djävlarna som alltid fanns runt mig. Varje gång det var dags att gå hem för kvällen sade jag; Vi syns i morgon om jag inte är sjuk eller något. Det där med något betydde död. Om jag inte sade det eller fick för mig att jag inte sagt det tillräckligt högt fick jag upprepa det gång efter gång, högt för mig själv, tills de små djävlarna var nöjda, belåtna med att jag inte tagit något för givet. Detta slutade jag med i de sena tonåren när jag började förstå att det inte riktigt var ett "sunt" uttalande, jag behärskade det istället med mitt intellekt, men för ordningens skull upprepade jag samma ramsa tyst i mitt huvud.
Ja, man kan väl sammanfatta det hela med att marken skälver just nu och jag undrar i vilken spricka jag kommer att falla, för falla kommer jag, frågan är bara när och hur. Jag känner att jag inte riktigt har kraften att stå kvar, orken att hålla i när jag inte vet, riktigt förstår varför jag ska hålla i... Vad är det djuren gör när marken börjar skaka? Jo, de flyr...Men vart, när och hur ska jag kunna fly?
Som jag tidigare beskrivit har det varit väldigt fladdrigt under en period där jag dragit mig undan själsligt, gjort mig onåbar för att jag inte orkar med svängningarna, där jag inte har möjlighet att förutse vad som komma skall. Detta har inneburit att jag även har dragit mig undan för mig själv, att jag tappat bort mig själv i det dunkel som finns inom mig. Hade det varit förr hade jag inte brytt mig i det, förmodligen inte ens insett det men nu ställer det till bekymmer för mig. Jag har fullt upp med att hålla försvarställningarna samtidigt som jag vill släppa in de jag vågat fatta ett uns av tillit till. Samtidigt är det som om det är tomt inom mig, det finns inget att interagera med varför jag i och med detta blir avstötande, frånstötande. Det är som att ge någon en käftsmäll och säga välkommen, välkommen till det Inget som är jag. Horribelt... När det då dessutom börjar vibrera mellan de Kloka går jag in i katastroflösningsstadiet. Den stora frågan är, Ska jag stänga av, lägga ner, klippa av de tentakler som börjat få grepp innan det blir verklighet? Innan relationen upphör för att slippa stå där med ett hål som jag måste tråckla ihop med livets trasiga väv och sinnets bortdomnade nerver.
Det har varit lite glest med terapitimmar under en fjortondagars period. Ett av tillfällena var jag själv orsak till men poängen är att jag inte förstått hur viktigt detta har varit och är för mig. Jag kan tänka ibland att två timmar i veckan är blaha blaha, vad är det i det stora hela som kallas livet. Jag börjar nu förstå vad de Kloka sagt mig hundratals gånger, att det är inte bara under terapitimmarna det händer saker, saker mognar, utvecklas mellan sessionerna. Jag märker hur jag genom dessa glapp också tappat en del av kontakten med mig själv och förstår till viss del hur starka mina försvar är, att de behöver utsättas för ett jämt tryck hela tiden för att inte få makten över mig, mitt beteende och själsliga varande. Att jag hela tiden måste ha mig själv aktuell, levande inför mig själv, ha en ständig dialog inom mig annars slår försvaren till och jag försvinner in i dunklet där min röst blir oviktig och inte har mandat att göra sig hörd.
Med risk för att bli återupprepande har jag en stor oro, Som Roffe Wikström skriver...Jag har en oförklarlig oro, som om livet skulle stanna i denna stund...Ja, det är så det känns, jag har börjat få täta besök av den där förbannade dödsångesten jag dragit med så länge jag kan minnas men under perioder i mitt liv haft under kontroll. Jag försöker argumentera med den med argumenten börjar tryta för jag hamnar hela tiden i frågeställningen ÄR DU RIKTIGT SÄKER! Nej, jag är ju inte det. Det finns ingenting, där jag med säkerhet vågar säga; Det är så här det är. Detta påverkar naturligtvis min tillvaro, jag börjar få svårt att se ett sedan, i värre stunder, en morgondag, att våga tro på att det finns en morgondag. Som barn hade jag alltid en ramsa som jag alltid var tvungen att säga för att stabilisera livet, tillfredsställa de små djävlarna som alltid fanns runt mig. Varje gång det var dags att gå hem för kvällen sade jag; Vi syns i morgon om jag inte är sjuk eller något. Det där med något betydde död. Om jag inte sade det eller fick för mig att jag inte sagt det tillräckligt högt fick jag upprepa det gång efter gång, högt för mig själv, tills de små djävlarna var nöjda, belåtna med att jag inte tagit något för givet. Detta slutade jag med i de sena tonåren när jag började förstå att det inte riktigt var ett "sunt" uttalande, jag behärskade det istället med mitt intellekt, men för ordningens skull upprepade jag samma ramsa tyst i mitt huvud.
Ja, man kan väl sammanfatta det hela med att marken skälver just nu och jag undrar i vilken spricka jag kommer att falla, för falla kommer jag, frågan är bara när och hur. Jag känner att jag inte riktigt har kraften att stå kvar, orken att hålla i när jag inte vet, riktigt förstår varför jag ska hålla i... Vad är det djuren gör när marken börjar skaka? Jo, de flyr...Men vart, när och hur ska jag kunna fly?
lördag 2 maj 2009
Nätternas maror....
Otroligt vad nätterna ska vara slitsamma, drömmer intensivt och hamnar hela tiden i obehagliga situationer där jag är utsatt, blir tvungen att försöka försvara mig själv. Jag går ur en situation för direkt hamna i en ny liknande situation. Jag drömde att jag blev upplockad av polisen som tyckte det var dags för mig att bli inlagd under en period igen, att det var fara för min hälsa. De skjutsar mig till mina handläggare vid socialtjänsten och där någonstans sker en nästan omärklig glidning från polisens rådande åsikt om att jag var i behov av vård till att jag inte alls var det. Mina handläggare började ställa frågor kring varför jag under perioder inte äter för att sedan plötsligt välja att äta igen. De ställde frågorna med en tvetydighet/dubbla budskap så att hur jag än svarade så svarade jag fel. På något sätt lyckades de applicera mina ätvanor på mina alkoholvanor och helt plötsligt fanns ingen problematik överhuvudtaget. Jag bara hade iscensatt alltihop, ett spel för gallerierna för att få uppmärksamhet, att jag definitivt inte i behov av vård och att jag sedan blev avfärdad, förvisad ut till ingenting där jag blev tvungen att be om ursäkt för att jag vilselett, att jag utgett mig för att vara något jag inte är.
Jag vaknar med en känsla av att inget av detta är verkligt, att jag är här på nåder, att jag är här på lånad tid innan jag blir avslöjad, att inget av detta är viktigt för min överlevnad, att jag egentligen borde kamma luggen och återvända till livet där ute. Att jag inte ska kräva något jag inte har rätt till. Jag har återfått min hörsel, ljudet är väldigt annorlunda mot vad jag är van då det låter som spräckt högtalare. Jag skall få en ny i veckan och i värsta fall kommer det låta likadant och då måste jag in och justera "skruven" i skallen. Hmm, jag tycker väl att jag borde ha ont ifall den hamnat ur läge men jag vet inte, jag överlåter det till de som har kunskapen.
Det har varit en gungig vecka och en ännu fladdrigare helg. Det känns som om det har varit få timmar med "stadig" personal (ett väldigt subjektivt uttalande och det behöver inte alls att ha med verkligheten att göra) Jag blir orolig, jag är orolig, har svårt när kontinuiteten upphör och det känns som att det hela tiden är nödlösningar kring vilken personal som jobbar, att det hela tiden är tillfälligt. Jag börjar oroa mig på allvar inför sommaren, hur det ska bli när det inte är terapi på 5-6 veckor, ingen ordinarie personal utan bara timvikarier, hur jag ska orka härbärgera utan att stänga av. Jag orkar inte med den oro som nu råder i min kropp och själ. Kanske jag också skall ta semester och återvända när allt blivit som vanligt igen.
Jag inser att jag egentligen i hela mitt liv har haft väldigt svårt för sommaren trots att jag älskar värmen, tycker att det är fullkomligt befriande att inte behöva klä på sig, men det är upphörandet av kontinuitet, saknaden av kontroll, saknaden av att inte ha tydliga markörer att hålla mig i när det börjar skälva. Jag kan svagt erinra mig den bävan som alltid fyllde mig inför alla skollov även om jag nu var grymt skoltrött, men det fanns en stadighet i det i alla fall.
Angående den ostadighet som nu råder här har jag svårt att hantera den, jag avskärmar, stöter bort och tillåter ingen att komma inom en armslägds avstånd. Det känns som att om jag tillåter någon "vindflöjel" att komma närmre faller jag om / när den faller, ändrar riktning och jag har svårt att hänga med, svårt att förutse, att parera, därför håller jag på avstånd, stänger av och stöter aggressivt bort. Svårigheten blir att våga släppa in någon av de stadiga Kloka utan att försvarsställningarna försvagas. Jag märker hur jag redan börjar rusta mig inför semestrarna och då kan jag inte släppa in, jag klarar inte att hela tiden försöka täppa till luckorna varför jag i stället bygger en skyddsbarriär som avskämar allt och alla. Jag håller på att stänga av och det finns en stor orolighet i detta också, det är ett slitsamt arbete att ha de Kloka i min närhet och vilja ha men inte tillåta mig, att stänga ner de kanaler som öppnats, att stänga av utan att vara oförskämd, att stöta bort de Kloka som jag faktiskt tillåtit mig, vågat att tycka om, på ett sätt som inte gör för ont. Det känns som om jag åter börjar att "blanka" mitt sinne, där jag betar av, bearbetar område efter område i mitt huvud och lämnar det blankt, kallt och icke påverkbart. Och oron bara växer, skaver och vill inte tyglas och jag jobbar på att särskilja min kropp från mitt intellekt.
Jag vaknar med en känsla av att inget av detta är verkligt, att jag är här på nåder, att jag är här på lånad tid innan jag blir avslöjad, att inget av detta är viktigt för min överlevnad, att jag egentligen borde kamma luggen och återvända till livet där ute. Att jag inte ska kräva något jag inte har rätt till. Jag har återfått min hörsel, ljudet är väldigt annorlunda mot vad jag är van då det låter som spräckt högtalare. Jag skall få en ny i veckan och i värsta fall kommer det låta likadant och då måste jag in och justera "skruven" i skallen. Hmm, jag tycker väl att jag borde ha ont ifall den hamnat ur läge men jag vet inte, jag överlåter det till de som har kunskapen.
Det har varit en gungig vecka och en ännu fladdrigare helg. Det känns som om det har varit få timmar med "stadig" personal (ett väldigt subjektivt uttalande och det behöver inte alls att ha med verkligheten att göra) Jag blir orolig, jag är orolig, har svårt när kontinuiteten upphör och det känns som att det hela tiden är nödlösningar kring vilken personal som jobbar, att det hela tiden är tillfälligt. Jag börjar oroa mig på allvar inför sommaren, hur det ska bli när det inte är terapi på 5-6 veckor, ingen ordinarie personal utan bara timvikarier, hur jag ska orka härbärgera utan att stänga av. Jag orkar inte med den oro som nu råder i min kropp och själ. Kanske jag också skall ta semester och återvända när allt blivit som vanligt igen.
Jag inser att jag egentligen i hela mitt liv har haft väldigt svårt för sommaren trots att jag älskar värmen, tycker att det är fullkomligt befriande att inte behöva klä på sig, men det är upphörandet av kontinuitet, saknaden av kontroll, saknaden av att inte ha tydliga markörer att hålla mig i när det börjar skälva. Jag kan svagt erinra mig den bävan som alltid fyllde mig inför alla skollov även om jag nu var grymt skoltrött, men det fanns en stadighet i det i alla fall.
Angående den ostadighet som nu råder här har jag svårt att hantera den, jag avskärmar, stöter bort och tillåter ingen att komma inom en armslägds avstånd. Det känns som att om jag tillåter någon "vindflöjel" att komma närmre faller jag om / när den faller, ändrar riktning och jag har svårt att hänga med, svårt att förutse, att parera, därför håller jag på avstånd, stänger av och stöter aggressivt bort. Svårigheten blir att våga släppa in någon av de stadiga Kloka utan att försvarsställningarna försvagas. Jag märker hur jag redan börjar rusta mig inför semestrarna och då kan jag inte släppa in, jag klarar inte att hela tiden försöka täppa till luckorna varför jag i stället bygger en skyddsbarriär som avskämar allt och alla. Jag håller på att stänga av och det finns en stor orolighet i detta också, det är ett slitsamt arbete att ha de Kloka i min närhet och vilja ha men inte tillåta mig, att stänga ner de kanaler som öppnats, att stänga av utan att vara oförskämd, att stöta bort de Kloka som jag faktiskt tillåtit mig, vågat att tycka om, på ett sätt som inte gör för ont. Det känns som om jag åter börjar att "blanka" mitt sinne, där jag betar av, bearbetar område efter område i mitt huvud och lämnar det blankt, kallt och icke påverkbart. Och oron bara växer, skaver och vill inte tyglas och jag jobbar på att särskilja min kropp från mitt intellekt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)