Reaktion...

Som jag tidigare beskrivit går jag runt med en frustration i kroppen som är obeskrivlig. Det är som om det är stridsberedskap i myrornas värld och de marscherar och marscherar på mina nerver och i min mage utan rast. Mina röster försöker febrilt att finna orden som kan beskriva vad det står för och vilket uttryck det skall ha men det är fullständigt blankt i mitt huvud. Jag kan omöjligt finna orden som kan hjälpa mig att förstå vilket gör att jag inte kan åtgärda det. Jag står därför handfallen och myrorna erövrar och belägrar mina nerver. Den gode Terapeuten sade mig häromdagen att jag måste reagera, det är dags för en reaktion, känslorna måste utåt i stället för inåt. Jag hör vad han säger och någonstans långt bak i huvudet känns det som om det han säger är fullt rimligt men jag känner mig fjättrad av att inte ha orden.

Med de uteblivna orden uppstår en paradox. Jag känner dem, myrorna, men eftersom jag inte vet vad de vill, eftersom jag inte kan identifiera dem, kan jag inte fånga dem. Detta gör att jag inte heller kan sortera in dem, förpacka dem och skicka in dem i glömskans garderob. Jag kan inte heller uttrycka dem eftersom de vägrar att låta sig infångas. De glider mig genom fingrarna hela tiden, precis när jag tror att jag kan finna ett ord för dem slinker de genom minnets såll. Detta gör även att jag på något sätt blir blottad, avväpnad, vilket i sig får rösterna att rusta för krig, de befinner sig i en ständig beredskap för attack.

Jag fick i söndags ett meddelande av min kära före detta som jag lämnade hastigt men inte ett dugg lustigt. Hon skrev ordagrant; "Hej! Vet inte om det här messet kommer att betyda nåt för dig, men jag vet att du tyckte om min mamma och tvärtom, skit samma, jag vill i alla fall berätta att hon dog igår förmiddag".

Den slagserien träffade mig, jag hann varken ducka eller parera. Ja, jag tyckte om Mary. Hon var en ganska karg person, formad av ett slitsamt liv med fem barn och en före detta man som använde nävarna i stället för ord. Min före detta, C, förvarnade mig innan jag skulle träffa Mary första gången att hon var ganska burdus men att jag inte skulle bry mig om det. Jag visste även att hon inte hade accepterat någon av C:s före detta flickvänner som hon blivit presenterad för. Så, jag gjorde väl som jag brukar, fattade hennes näve i ett fast grepp och presenterade mig medan hon röt ut "Mary". Sedan satte jag mig i soffan tillsammans med henne och tittade på bingolotto. Jag förstod det inte då men C berättade för mig efteråt förundrat att jag lyckats med konsten att charmera Mary från denna första stund att hon var oerhört förtjust i mig. C kunde aldrig riktigt förstå hur jag lyckades med detta konststycke och i ärlighetens namn begriper inte jag det heller. Vi träffades inte så ofta då hon bodde i Värnamo och att ta sig dit med fyra barn på tåget var en kostnad på cirka 2000 kronor men Mary kom oftare och hälsade på oss i vardagens kaos. Vi småspråkade i telefon några gånger i veckan och det var väl så vår relation såg ut.

När jag fick beskedet började min hjärna genast att göra upp kalkyler, utvärdera relationen, väga och mäta den för att hitta en konsekvent reaktion. Jag konstaterade att det gjorde ont, det gör ont och en vettigt funtad människa skulle väl förmodligen utan invecklingar känna sorg. Ja, jag känner en förlust och ännu mer än det men jag kan åter igen inte fånga det, illustera det eller namnge det. Min hjärna arbetar på högtryck och jag kan inte få rösterna att hålla käften så att jag kan få titta på förlusten med klara ögon. Det är hela tiden något som drar förbi, distraherar och får mig att tappa fokus. Jag kan i alla fall konstatera att en viss utveckling har skett för jag fällde nog sju, åtta tårar i alla fall.

Jag tänker på hur det skulle ha varit om jag fått reda på detta på annat sätt, genom gemensam bekant eller på andra avvägar och inte direkt från C. Jag tror att jag på något sätt inte hade blivit lika drabbad då, jag hade nog lyckats förpassa in det i någon dold vrå utan att bli alltför känslomässigt berörd. Förutom beskedet att Mary gått bort tryckte C genom detta meddelande på tre ytterst ömma punkter hos mig. Punkt 1: Hon talade om att hon visste att jag tyckte om. Jag inser att jag... visst kan jag tycka om men jag gör det för mig själv. Det är ytterst känsligt för mig att någon annan vet om att jag tycker om, för då blir känslan blottad och då kan någon också förstöra, solka ner, trampa sönder känslan. Punkt 2: Att Mary tyckte om...Hon måste ju verkligen ha gjort det, på riktigt, faktiskt...eftersom C meddelar mig detta. Mary tyckte om och jag tog aldrig till mig det. Formulerade aldrig relationen till en självklarhet med beständighet. Det var bara i stunden, rösten i telefonen eller när hon var närvarande. Vågade aldrig landa i någon samhörighet. Och så den tredje punkten: Jag har svårt att förstå hur C i sin egen sorg överhuvudtaget kommer på tanken att meddela mig eftersom hon har all anledning att avsky mig med tanke på mitt uppbrott från familjen. Det är något med detta som får myrorna att leka hela havet stormar i min kropp men åter...finner inga ord..kan inte identifiera...kan inte fånga...

Jag väntar men jag vet inte vad jag väntar på. Jag sitter här vid ett tangentbord som är fullt med bokstäver och vill att orden ska formas, att meningarna skall kunna färglägga den här tomma vita ogrundade duken så att jag åter ska kunna förstå, så att jag vet hur jag skall förhålla mig till min omvärld. Nu befinner jag mig i ett absurt undantagstillstånd. Jag är här, går på min terapi och nöter på De Kloka men jag förstår inte riktigt vilken funktion jag har. Kan inte förstå hur den här pusselbiten hör ihop med livet eller hur jag ska finna någon samhörighet, tillhörighet med livet.

Shack matt...

Sedan Mr Dödsångest med högljudda protester har retirerat till sitt rum har jag befunnit mig i ett ingenmansland. Jag går runt med en frustration i kroppen som jag inte kan identifiera. Med jämna mellanrum blossar frustrationen upp ännu fler grader och de bilder jag får framför mig är att jag vrålar åt Den gode Terapeuten, har sönder något eller är otrevlig mot människor i min omgiving. Några ytterligare gradökningar gör att det känns som om jag bara vill gråta. Jag har absolut ingen aning om vad dessa känslor är uttryck för men det är så förbannat jobbigt att ha dom. Jag vet inte vad jag ska göra med dem eftersom det finns två stora felfaktorer i resonemanget vråla, gråta, ha sönder saker eller vara otrevlig. Den första felfaktorn är att jag INTE gör just detta, jag har aldrig vrålat i hela mitt liv, inte har jag sönder saker, gråter eller är jag otrevlig mot folk heller. Om man skulle leka med tankeexperimentet att jag trots detta ändå skulle göra detta inträffar felfaktor nummer Två. Nämligen, att om jag skulle göra detta måste jag ha en ytterst påtaglig konkret anledning att göra detta. Att jag måste kunna försvara min aktion med att säga att jag gjorde detta på grund av...Men det är ju det som är kruxet, jag har absolut ingen aning. Så jag försöker i ställlet hålla i hop mig och inte göra några utspel.

Ett annat tillstånd som har uppstått är att det på något vis känns som om det år som gått inte finns. Det är inte så att jag inte kan se eller förstå att det hänt saker med mig under detta år utan det är mer känslan av att... det inte finns, att jag inte har någon som helst anknytning till det år som gått. Jag hör liksom inte ihop med året som förflutit. Jag har under en veckas tid försökt att komma på hur jag skall kunna förklara för människor vad det är jag upplever och i går när jag träffade Ställföreträdaren under samtal klickade det till i huvuvdet.

Det är som om jag befinner mig på en spelplan. Under året som gått har jag spelat och lyckats ta mig i mål men nu då...? Vad ska jag göra nu då? Om jag börjar spela igen blir väl allt bara en repetion och alla andra spelare kommer att förpassa mig till perifirin och och den spelare som skall förflytta mig runt spelplanen kommer att göra det med vänsterhanden. Jag menar, vi har ju redan spelat, eller hur? Om jag inte ger mig in i spelet igen då kommer jag ju bara vara en överbliven spelpjäs som ligger kvar i asken. Den här känslan av icke tillhörighet till varken spelplan eller det år som gått gör mig alldeles förvirrad. Då spelomgången är avlutad så blir även alla relationer som jag har runt mig nollställda igen. Hur är det meningen att jag ska kunna upprätthålla dem? Finns det något att upprätthålla eller måste jag börja om igen? Börja om igen fast denna gång i skepnad av en utsliten spelpjäs.

Jag går med denna otroliga frustration i kroppen och jag vet inte om jag lyckas göra mig hörd, om det är någon som begriper vad det är jag säger och hur förbannat jobbigt det är? Även jag är nollställd, jag vet inte åt vilket håll jag ska gå eller om jag är till någon användning längre. Jag vet egentligen inte hur jag mår förutom att jag har denna enorma frustration, mår man dåligt då? Herre Gud det känns ju som om jag tappat bort mig fullständigt och jag ser ingenting framför mig vilket i sig lämnar ekon av meningslöshet i mig. Hur ska jag någonsin kunna få ett liv, ett sådan där vanligt liv som människor allmänhet har. Jag hittar ju inte ens rätt på det lilla område där Huset är beläget, jag finner inte kommunikationskanalerna till människorna runt mig och jag kan för mitt liv inte begripa varför någon skulle ha användning för en spelpjäs som har gjort sitt. Jag är ställd i shackmatt och begriper inte hur jag ska ta mig vidare. Finns det något vidare att ta sig till?

Frånvaro....

Det har varit en tid av frånvaro.... En tid av kroppslig och själslig isolering har gjort att jag inte har varit närvarande i denna verklighet, inte kunnat kunnat skriva. Jag har varit fängslad i kropp och mitt sinne. En isolering där ingenting förutom mina andetag och hjärtslag har fått dagarna att gå. Jag har åter haft sällskap av den trogne och lojala vapendragaren Mr Dödsångesten. Den utlösande orsaken till denna ångest har varit, något uttjatat just nu men...min hals. Det har varit sårigt och en känsla av att det är som en stor klump som sitter i vägen och i och med detta nästan omöjligt att svälja. Jag blev slutligen tvungen att boka en tid hos Doktorn för att göra ett påtagligt motdrag som gav lite motstånd till Mr Dödsångest och har faktiskt genomfört besöket trots stor skräck. Doktorn meddelade att det är svamp som ger dessa symptom och har ordinerat medicin i 4-6 veckor.

Detta besked borde väl förpassa Mr Dödsångest långt bak i perifirin igen men han är inte så lättlurad eller lättköpt. Han har retirerat till den grad att han inte längre är envåldshärskare i min värld men jag hör honom fnysa; svamp...eller hur...nä nä så lätt kommer du inte undan....Jag försöker nu få honom att stanna i sitt rum och inte breda ut sig samtidigt som jag hela tiden måste ha en dialog med honom så att han vet att jag inte förringar eller negligerar honom. Det är svårt att beskriva vilken makt han har, Mr dödsångest, men när han väl fått fäste och makt äter han upp allt annat. Han ockuperar varje neuron i min kropp vilket gör att ingenting i min värld blir beständigt, allt, precis allt, blir till låns vilket gör att jag stänger ner alla mina system så att jag inte skall behöva något som ändå inte är tillförlitligt. Varje sekund, varje andetag är sanktionerad av Mr Dödsångest.

Den gode Terapeuten vände upp och ner på hela begreppet dödsångest genom att fråga mig vad det är som gör att jag inte vågar tro på att jag får leva. Den frågeställningen sammanfattar en hel del gällande mitt varande. Vad är det som gör att jag inte vågar tro på att jag får leva...? Ja...det är en känsla som jag haft sedan jag var en tvärhand hög. Jag tror att så snart jag började vara medveten om världen utanför mig själv så kom vapendragaren Mr Dödsångesten. Jag tror att jag ganska snart kom till slutsatsen att allt omkring mig kunde jag mista, att allt omkring mig var för andra men inte för mig. Jag hade ingen självklar rättighet till något av detta. Jag hade ingen självklar rättighet att få leva. Detta är en tes, en slutsats, jag fortfarande lever med. Jag kan inte med handen på hjärtat säga att jag har rätt att leva. Jag kan inte se det som en självklar rättighet, om jag skulle säga det så skulle det i min värld innebära att jag skulle lida av hybris.

Detta innebär att min värld egentligen har bestått i endast i just nu, precis nu. Under många år kunde jag inte säga i morgon högt utan rädsla för att bli straffad. Jag har genom åren förstått att detta är något som ställer till det i sociala sammanhang så jag har varit tvungen att försöka finna vägar där jag kunnat delta i olika planeringar framåt utan att utmana Mr Dödsångest. När jag var i 25 årsåldern hade jag övat tillräckligt mycket för att kuna säga i morgon eller nästa vecka högt. Men nästa vecka var gränsen för hur mycket Mr Dödsångest sanktionerade.

Jag har fortfarande svårt för att se en framtid, att tänka en framtid. Jag har insett att jag har utarbetat ett väl utvecklat system där jag högt verbalt kan utrycka ett sedan, en framtid, men när jag gör det kopplar hjärnan om gatusystemet så den person som säger ordet framtid högt egentligen inte är jag utan bara den sociala gestalt jag har utvecklat. Orden blir därav inte förankrade vilket gör att jag därför inte kan straffas. Detta innebär i sin tur att jag inte kan vara närvarande själsligt utöver detta nu. Jag finns här och nu, allt utanför är bara ett ogripligt töcken, ett okänt land som jag inte har fått någon inbjudan eller sanktionerat tillstånd att få självklart tillträde till. Där endast tiden i sig kan ge tillstånd eller ej.

Tvivel...

I skuggan av ett jag
med en kropp som är trött
och en själ som haft drömmar
som tiden skavt bort

Små andetag
av lungor i glas
trevande, tyst
så det inget stör

Frusna ögon
söker eld
men lågornas vildsinta dans
lämnar ärr

Finns det en värld
full av färger
som inte har någon ram
Finns det en värld
full med sånger
där orden säger allt

Tvivlande våg
brusar upp
lämnar glödande avtryck
på min hud

Bultande puls
ett hjärta som slår
ensamt och rädd
ska det våga tro

Rädsla för liv
och dess eviga slut
ett väsen fångat och snärjt
av sig självt

Finns det en värld
full av färger
som inte har någon ram
Finns det en värld
full med sånger
där orden säger allt