Tiometerssvikten...

Tabula rasa... Jag är kan inte riktigt förstå och är oerhört förvånad över att ordet överhuvudtaget dök upp i mina drömmar. Jag menar, har ordet överhuvudtaget, någonsin använts utanför Katthult?

Jag har under de senaste dagarna kommit underfund med att De Kloka har varit sanningsenliga gällande följande två påståenden;
1: Det är förenligt med livsfara för mig om jag väljer att berusa mitt sinne och min kropp.
2. Under tiden jag varit här har jag öppnat mig mer och mer vilket gör att att jag också är mer mottaglig för vad som kan komma fram i mig själv under ett rus.

Hur har jag då kommit fram till att dessa två påståenden faktiskt är sanningsenliga? Jag måste bekänna att jag hade för avsikt att gör en Tabula Rasa i förrgår men jag genomdrev endast en Tabula. Någonstans i dimmorna insåg jag att jag var på väg att tappa konceptet fullständigt och att vad som helst kunde hända. Att jag skulle kunna utsätta mig för situationer där jag faktiskt skulle bjuda in Honom, Den man inte får nämna vid namn, till en förödande dans där han bestämde steg och takt. Av någon outgrundlig anledning gjorde jag i dimmorna ett val där jag valde att inte Rasa utan försåg mig i stället med sovplats där jag förvirrad slocknade. Den ångest och panik jag hade när hjärncellerna började klarna var av kraftigare art och det var lite svårt att att inte välja att döva sig igen. I stället köpte jag åter en bussbiljett tillbaks till Huset och, som sagt...Jag måste väl bara inse att att De Kloka har rätt, det är bara det att min hjärna skall smälta det och att det ska landa någonstans i kroppen.

Den Panik jag nu har är nog egentligen fullständigt ologisk. Paniken säger att jag ska bli satt på bar backe när som helst. Att någon när som helst skall komma och säga att; " Nu så, lilla människa, så är du klar med detta". Men...jag har ju precis börjat...Hur skall det bli då, vart ska jag ta vägen och hur är det meningen att jag ska kunna fortsätta leva? Det här är ju, rent krasst, den enda möjligheten för mig att kunna skapa mig ett liv med en grund som inte bygger på allt annat än mig själv. Jag drabbas åter av den där olustkänslan jag burit med mig hela livet, mer kraftfull än den tidigare varit. För att på något sätt försöka illustrera känslan är det som följande; Min fysiska gestalt blir som en svamp som suger in allt i omgivningen och inom mig själv. Allt runt omkring mig blir som ett dockhus där allt är placerat på sin plats och världen snurrar runt omkring utan någon notis om denna obetydliga tillvaro. För att klara av denna känsla ställer jag mig utanför min kropp och mitt huvud, tankarna fryser, en iskall barriär som inte släpper in. För att bryta denna upplevelse måsta jag snabbt distrahera, börja tala med någon om något helt taget ur luften. Finns ingen i närheten får jag tala med mig själv, högt och samtidigt sätta min kropp i rörelse. Då bryts förlamningen men den lämnar efter sig en overklighetskänsla som säger mig att detta är ogjort arbete, det har ingen som helst betydelse, inget är egentligen av betydelse för allting kan tas ifrån mig med ett fingerknäpp.

Semestrarna börjar nu att ta slut och alla de stadiga Kloka börjar komma tillbaks. Det skulle rimligtvis betyda en lättnadens suck och varmt välkomnande men inte. Jag är trulig och smått förbannad på dem hela högen. Jag har insett att jag inte har någon vana av att återuppta relationer. Jag har alltid lämnat och sedan har det inte varit mer med det. Har jag senare återsett personen har jag förpassat de känslor som hör ihop med personen till någon mörkare vrå av mitt inre. Detta gör att jag är rädd, jag tror att relationen genom avbrott på något sätt är förstörd, smutsig. Jag vet inte hur man gör, hur man fortsätter. Jag måste återerövra marken, börja om på nytt med att närma mig och det är så oerhört slitsamt. Vad säger att personerna har någon önskan om att fortsätta relationen, kanske de väljer att inte låta mig få komma nära.

Jag tror att allt detta hänger ihop, relationerna, paniken, overklighetskänslorna. Jag tror att jag nu står på trampolinen, 10 meterssvikten och där nere finns ett oändligt svart hav och jag har inte har en aning om vad som finns i det. Det som hindrar mig att hoppa är den där tröskeln längst fram, den där brandväggen som är byggd av tvivel, "kan själv", försvar och misstänksamhet. Om jag sparkar tillräckligt hårt kanske den börjar svikta lite, en liten vibration som trycker mig framåt.

Hallelujamoment...

Jag har drabbats av allergi, en allergi som vrålar i mitt inre och jag blir stridsberedd, redo för en förödande offensiv. Jag har dock vett att tygla och snärja den så att den inte får fritt utlopp. Jag har upptäckt att jag inte klarar av påståenden som; "Så är det", "Det står i boken", "Han/hon sade det, alltså är det sant". Jag vet inte varför dessa påståenden triggar mig så enormt men det är en urkraft som väcks och jag måste bita ihop för att inte gå i konfrontation. Min hjärna tillåter mig inte att gå in i diskussion eftersom att jag inte har några sakliga skäl till min reaktion. Jag kan inte leverera något som påvisar motsatsen, förutom att det kliar i hela kroppen och jag vill skrika "lägg av, Backa, kom för f-n inte i närheten". Jag får en känsla av förödelse när jag ser människor i min omgivning slukas och drabbas av hallelujamoment för teorier som utger sig för att vara den enda sanningen till människors beteenden och mående. Jag tänker nej, nej, nej, snälla, finn nyanserna annars kommer du att ramla så hårt.

Jag förstår att alla människor måste finna sin egen sanning men det känns så oerhört enkelt att bara luta sig mot en enda tro eller teori. En varningslampa tänds inom mig som säger "Du kan/får inte avsäga Dig ditt eget ansvar". Som religion; "Det är Guds mening", som AA; "Beroendet är en sjukdom som du inte kan påverka", som KBT (kognitiv beteende terapi) "Ett fel inlärt beteende som du kan sluta med bara du anstränger Dig". Vart tar sammanhanget vägen? Vart tar den komplexa verklighet som är psyket vägen? Vart tar summan av min historia och nuvarande verklighet vägen? Jag upplever det som att min verklighet ifrågasätts, att min verklighet inte tas på allvar, att min verklighet inte är sann. För att ta ett ytterst konkret exempel är detta med den terapi som jag nu genomgår. Det händer att människor i min omgivning uttrycker att "terapeuten säger, därför är det sant". Min utgångspunkt till terapi är inte att jag söker en sanning, jag söker svar, ledtrådar som förklarar, inte befäster. En anledning till min oerhört starka motvilja till "Den enda sanningen" kan vara min inrotade, inneboende tes om att det finns ingenting som är säkert.

I natt har jag drömt att jag skulle göra en Tabula rasa, ut och härja min kropp och själ och döva mitt sinne. Jag vet inte varför men tanken börjar jaga mig både natt som dag och den blir allt mer påträngande. Den Kloke L går på semester i dag och av någon anledning finner jag det ytterst besvärligt. Jag drabbas av en känsla av att vi inte kommer att ses mer, att jag kanske inte är kvar efter hennes semester. Jag vet inte varför men det är en orolig känsla som far genom venerna. Jag undrar om det kan vara så att jag i juni månad, innan semestrarna började på allvar, stängde av så att jag inte skulle sakna. Nu när alla börjar komma tillbaks börjar barriären så sakterliga lösas upp och då blir det så svårt att förhålla sig till att Kloke L går samtidigt som Ställföreträdaren också kommer att lämna. Det känns som om det nu kommer att uppstå en brott på tidslinjen där verkligheten är, för att hoppa till ett parallelt spår där vad som helst skulle kunna hända. Logiskt är detta ett ytterst dumt argument för att falla ifrån men...det är något som lurar och passar...

Ulv i fårakäder

Tvivlets ulvar vädrar nu mitt blod igen och jag försöker finna några rester jag kan slänga till dem medan jag försöker komma på ett sätt att få dem att finna ett annat byte. Det tvivel som nu åter jagar mig är huruvida min problematik är av sådan art att jag faktiskt är i behov av terapi. Jag kan inte låta bli att väga min problematik mot andras mer brutala livshistoria. Den historia som för närvarande berättas av så många i bokform och släpps på pocket i varje livsmedelsaffär och är just, brutala. Den käre Ställföreträdaren försöker tålmodigt att förklara för mig att min livshistoria är mer än tillräcklig för att behovet av terapi skall vara legitimt. Jag vet inte, har så svårt att förstå detta, det är väl det jag hoppas skall klarna för mig när tröskeln väl ger vika. Jag har dock funderat på detta mycket under dagen och har kommit fram till en teori som kanske skulle kunna hjälpa mig att våga tro på att det är sant, våga lita på att det de säger är sanning och inte en fasad framför ett; "Gäsp, nu kommer hon med dessa triviala problemställningar igen. Har människan ingen självinsikt som kan hindra henne från denna självömkan för ingenting".

Nåväl, jag tänker så här; att om man tar all den brutalitet som jag anser vara ytterst legitim för terapi, omvandlar den till 100 kilo järn och lägger den i ena vågskålen och omvandlar min, icke brutala verklighet, till 100 kilo bomull och lägger den i andra vågskålen...Betyder då inte detta, att även om min historia är bomull i jämförelse, så väger de faktiskt lika mycket. Det är en flyktig tanke som jag egentligen inte vågar tro på för då skulle jag ju kunna drabbas av hybris men...det är ändå en tanke som jag kanske med lite mer tid och tålamod skulle kunna ta till mig.

På fredag kommer Ställföreträdaren att åter glida in i sin vanliga tillvaro och verklighet, till de arbetsuppgifter som är hennes huvudsakliga och lämna över till Terapeuten som förhoppningsvis kommer tillbaka utvilad med en god och berikande semester i ryggen. Hur ska det bli då? Jag kan inte stoppa in Ställföreträdaren i ett tidsvakumfack då hon inte kommer att återvända. Om man ser till min förmåga att hantera relationer kommer jag förmodligen låta henne bli ännu en person som jag ställer på andra sidan tröskeln, på andra sidan dörren med sjutillhållarlås och borttappade nycklar. Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite synd och det gör mig lite bekymrad för det har fungerat så bra och hon har tryckt på en hel del knappar som öppnat än fler stigar till mitt inre. Jag vet dock inte hur jag annars skall kunna hantera det.

Gällande texten Ruiner vill jag tillägga att jag inte riktigt är sams med den ännu. Orden makt och skuld känns tillrättalagda och formulerade av den del som är min socionomhjärna och inte alls den del av min hjärna som är jag, som alltid har varit jag, den del av mig som försökt att förstå, försökt att finna svar och lösningar. Det är inte riktigt de orden jag vill ha fram, jag tror att jag i stället för skam egentligen menar otillräcklighet, att jag på något sätt har förväntats lindra och på så sätt gett vederbörande ett alldeles utmärkt försvar. "Hon har ju bemött mig i detta vilket i sig innebär att det inte är så farligt, hon tycker inte egentligen att jag gjort något fel". Likaså när det gäller ordet skuld, jag har tidigare beskrivit att jag inte kan se att vederbörande har påverkat mitt mående i den utsträckning att ordet skuld är berättigat att använda. Jag måste värka mer på denna text men redigerar den när insikten drabbat mig.

Trösklar...

Ja, det känns som om jag står och sparkar på en tröskel för närvarande och har gjort så under en veckas tid. Det är märkligt, det känns som om det vore en evighet som jag skrev senast men ändå är det bara 10 dagar. Det tyder antagligen på att jag är i ett oerhört behov av att skriva och att min hjärna arbetar på ett sådant högtryck att varje minut ter sig som en timme.

Ja, jag står och sparkar och sparkar och väntar på att tröskeln ska ge vika. Jag har en vag känsla av att när jag väl kommer över tröskeln kommer det att bära neråt. Jag är inte ett dugg bekymrad över detta då jag inser att jag måste neråt, in i mig, för att finna trådändarna som leder in i känslornas nystan. Jag ser inte en resa neråt som en resa mot depression utan snarare som en resa mot ett nytt djup, en äkta, del av mig själv.

I natt har jag drömt och vaknat svettig med trassliga lakan med känslan av att "det här har jag glömt", glömt hur rädd jag har varit, hur jag utvecklat ett sinne för att läsa av varje sinnesstämning på en tiondels sekund, hur jag alltid befann mig i situationer där jag inte kunde förstå varför saker hände och hur det kunde vara så att det alltid var jag som var skuld till att saker hände. Hur jag hela tiden fick parera och försöka vara så friktionsfri som möjligt, hur jag tog emot med käkarna hopbitna och ett sinne som var blankt och kallt. Jag vaknade och tänkte att jag kanske skulle skriva ner vad jag drömt men tänkte att eftersom det var så starkt skulle jag komma ihåg det. Tyvärr blev det inte så utan jag kan endast förnimma vad jag kände. Undrar om det är mina försvar som gör att jag inte kan plocka fram detta i vaket tillstånd. Jag har ett tryck över bröstet och det känns som om hjärtat sitter i halsgropen hela tiden...och jag blir så frustrerad och förbannad över att jag inte kan inse, förstå hur jag mår och över att jag inte når de där äkta, brutala känslorna som borde finnas där inne i mig.

Känslorna i drömmen var så äkta och situationen så realistisk och jag vet, vet innerst inne att detta är sant, det var så här det var för mig och jag önskar så att jag i vaket tillstånd kunde få landa i den känslan för att kunna förstå, inse och förmedla vad som finns inom mig. Alla Kloka i min omgivning säger mig att jag kommer att finna dessa känslor men att det måste få ta tid, det kommer att ta tid innan mina försvar ger vika och det måste ta tid för att jag skall orka ta emot och bära dessa känslor. Detta är något som jag inte, hur jag än försöker, kan få in i min logikhjärna, jag vänder och vrider för att få in den där biten men det är omöjligt. Min fyrkantshjärna säger mig att jag är redo, beväpnad upp till tänderna för att ta emot dessa känslor, och jag befaller mina försvar att ta en rast en stund men.... icke... Hur kan det vara möjligt att min kropp och sinne motarbetar mig på detta sätt, hur kan det vara möjligt att de kan leva ett eget, annat liv än det jag lever i min fyrkantsvärld med raka linjer och vassa hörn?

Nattens dröm har satt sig i kroppen och det rör sig, trilskas, svider och skaver och det bränner bakom mina ögon men jag finner inget utlopp. En sekunds känsla av en tår som bildas men immar bort innan den ens har fallit, en krusning som byggs upp till en våg som bryts innan den når sin topp, en bris som växer mot en kulning men bedarrar innan den når till stormvarning....och jag sparkar och sparkar på den förbannade tröskeln.

Ruiner

Det rike som var Ditt har brunnit ner
Tronlös, kronlös står Du utan makt
Varför tror Du att jag skulle vilja be
om förlåtelse, beskydd och Din nåd?

Bland döda ting, aska och sot
står Du kvar i din ensamhet
Vad tror Du att jag skulle kunna ge
för att för att minska Din oförmögenhet?

Alla ord som Du sagt
Alla slag som sved kallt
De når mig inte mer

Alla löften Du gav
Alla lögner som Du bar
De vill jag inte ha

När Du står där fångad i din maktlöshet
och vaktar över allt som är ditt
Vad tror Du att jag skulle vilja ta
bland de rester som Du samlat i panik

I det luftslott som Du byggt åt dig själv
finns ingen plats för liv att gro
Vad tror Du att jag skulle vilja ha
av det som gått i kras och är förbi

Alla ord som Du sagt
Alla slag som föll kallt
De når mig inte mer

Alla löften som Du gav
Alla lögner som Du bar
De vill jag inte ha

Vad tror Du att jag skulle vilja ha
Varför tror Du att jag skulle vilja be
Dina blickar bränner inte längre hål
och din viljas piska river inte mer

Vad tror Du att jag skulle kunna ta
Vad tror Du att jag skulle kunna ge
Din bittra stolthet förtär
Jag har nog med att läka mina sår

Alla ord som Du sagt
Alla slag som sved kallt
De når mig inte mer

Alla löften som Du gav
Alla lögner som Du bar
De vill jag inte ha