Livet vid sidan av...

What the fuck.....

2011-08-15T16:46:00.004+02:00

Ja....inte har jag skrivit på evigheter vilket förmodligen innebär att sannolikheten att någon läser detta är minimal. Jag har inte skrivit på grund av att jag blivit lurad, uppmanad att skriva i annat forum, på annat sätt, i brevform till ställföreträdaren vilket visade sig vara något helt annat. Det har varit svårt, det är fortfarande väldigt svårt att skriva dessa brev då jag tvingar mig själv att vara oredigerad, osorterad och ärlig. Jag menar inte med detta att jag på något sätt varit osanningsenlig i mina inlägg här utan mest....distanserad och ett ovanifrånperspektiv, en vid sidan av betraktelse vilket i sig inte varit dåligt. Konsekvenserna jag efter långt och länge förstod var att jag framstod som mycket mer insiktsfull än jag egentligen är. Det är en jävla skillnad på att ha en insikt i huvudet och att faktiskt FÅ insikt. Jag började allt mer måla in mig i hörn där omgivning trodde att jag var på helt andra nivåer än jag faktiskt var. Och det blev en oerhörd frustration i att föra en mental dialog som jag känslomässigt inte förstod ett dugg av. Känslan av att jag lurar hela världen och även mig själv, jag blir något jag egentligen inte är.

Nåväl, jag har egentligen inte för avsikt att fördjupa mig så väldans, funderar fortfarande på om det är möjligt att bryta mönstret och bli avskalad här, om det är klokt eller inte....Sammanfattningsvis kan jag väl säga att tillvaron är förbannat svår just nu....under några månaders tid känns det som om jag håller andan och härdar ut minut för minut fast jag allt som oftast inte begriper hur jag ska orka, om det finns någon poäng med att orka och vad vinsten med att inte orka skulle vara. Döden har även gjort sitt inträde på detta lilla territorium och det står väl skrivet i stjärnorna huruvida den var avsiktlig eller ej, oavsett får det min struktur att krackelera våldsamt då jag själv ofta funderar över huruvida denna kamp är vinstgivande eller ej. Om denna kamp någonsin kan komma att leda till att den tar slut för jag orkar inte kriga mer men mitt väsen vet inget annat tillstånd än att överleva dag för dag. Skit samma, det är för jävligt och inte fan vet jag hur jag ska klara mig ur detta....För att återgå till ordningen så har jag använt detta forum till att arkivera mina texter och jag har i dag slutfört min första text på engelska, ett infall jag inte vet varifrån den kom och min grammatik är inte den bästa men här följer den;

When time lost its purpose and your wounds need to bleed
you´re struggling by the book but you really don´t know why
Your mind crack in shards and your soul has been so numb
that life becomes a quest that you feel you can´t defeat
I´m sorry for my absence, I´m sorry for my silence
I´m sorry for my lack of approval

When every single word come to be demands
you tear yourself apart to adjust and carry on
Always prepared to be threatened to your life
in a world where you never seem to be alright
I grieve for your battle, I grieve for your sorrow
I grieve for your loneliness

You can´t trust anything and your deamons prove you´re right
and you hate their voices but they rule your world and life
You´re looking for acceptence to be who you are
but the shadows drag you down and you´re always left behind
I fear that you´re right, I fear there is no chance
I fear that the fight is endless

You have no place to hide and you feel consumed by lies
and you´re desperate for answers to how, when and why
But the smile on your face and the light in your eyes
never reveal that you´re dying inside
I´m sorry for my silence, I grieve for your sorrows
I fear that the fight is endless

Despite of my knowledge i keep on denying
that my hunger has become
Starvation
I´m seeking for redemption, A need for existence
but i don´t know how to fight for
Salvation

Trafiksignaler och vägregler....

2010-11-23T11:52:00.002+01:00

Har under veckor tänkt att jag ska skriva när det lägger sig, när allt lugnar ner sig och kriget svalnar men det verkar inte hända. Kriget trappas hela tiden upp och rösterna i huvudet blir allt fler och paranoian, tvångstankarna samt tvångshandlingarna knackar på dörren hela tiden. Trycket är så högt att jag undrar om Stroken kommer anfalla hjärtat eller hjärnan först och jag tycker att jag i veckor gått och vrålat men det verkar inte vara någon som hör vad jag säger. En av de Väldigt Kloka sade mig att jag tänker i stora bokstäver men säger väldigt små och kanske är det så. Jag vet bara att jag befinner mig i en femvägskorsning och det verkar inte finnas några fungerande trafiksignaler. När jag står där fullständigt oskyddad och viftar med vägverkets regelbok och försöker förklara vad som kan hända och vad som kan göras för att minska olycksstatistiken känns det som ingen vill lyssna, får jag svaret att den gröna Saaben kommer att svänga in på bensinstationen för att tanka så den kommer inte orsaka någon olycka. Kvar står jag och och kippar efter luft och undrar varför ingen annan vill se de andra 342 bilarna som var för sig kan orsaka en singelolycka eller en seriekrock... Nä, de andra 342 är tydligen inte viktiga, blir inte viktiga förrän olyckan skett och man måste fatta panikbeslut.

Kanske är en av mina största diagnoser H.Ö.G. Jag är för högpresterande, har för hög impulskontroll, är för högfungerande, har för hög analysförmåga, för hög sensivitet för min omgivning, för hög informationsabsorbering. Jag märker nu att självcensureringen vaknar och orden börjar falla bort, alla ord som inte är exakt det jag menar och alla ord som på minsta lilla vis skulle kunna beslå mig med ett uns osanning och det blir blankt, plötsligt finns inget viktigt kvar att skriva. Jag håller på att ge upp, jag vet verkligen inte vad jag kan göra mer för att få mitt liv att gå ihop utan att ödelägga det än mer. Mina celler arbetar dag och natt för att finna strategier för överlevnad men av någon jävla anledning stöter jag på patrull hela tiden, det är alltid någon förbannad ritning som fattas så det går aldrig att göra en klar plan och jag bryts sakterliga ner. Meningslösheten växer och jag tänker att jag egentligen borde fatta flera stora beslut bara för att ha någon hållpunkt. Bara för att få något att hålla mig i när tillvaron ändå verkar gå åt helvete. Man skulle lätt här kunna föreställa sig att det mest naturliga nu vore att lägga sig ner och bara strunta i allt men jag fungerar ju inte riktigt så. Mina system slår i stället på överväxeln och jag tänker att bara jag hittar gaspedalen så kör Vi, visserligen kommer det säkert att gå i 220 ända tills jag tappar kontrollen och den där obändliga sidan i mig vägrar att vika ner sig så visst, det är med livet som insats men jag vet inte vad annat jag kan göra. Och nu kräks jag på mig själv för min ömklighet....

Jag vet inte längre vad som är sanning, vad som är den verkliga verkligheten för uppenbarligen lever jag inte i samma realtid som alla andra. Jag drabbas allt oftare av en känsla av att mitt sinne knuffas in i parallella dimensioner, andra rymder där jag måste tala med mig själv högt som exempelvis; Detta är ett tangentbord, det är svart, det finns under mina fingrar och tangenterna böjer sig för mina fingertoppar, detta är ett tangentbord som är ett tangentbord som är ett tangentbord....för att komma tillbaka här och nu. Eller så kan jag fastna och läsa samma mening om och om igen högt tills jag märker att informationen går hela vägen in i huvudet och jag är tillbaka. Som jag sagt tidigare så är de många därinne i huvudet och Alla vill vara med och bestämma, alla kräver svar. Vid minsta osäkerhet blir de tjuriga och ifrågasätter tills jag kan bringa dem ovedersägliga fakta. Det är de som pumpar in syre och röjer mark för den Paranoide. Den där som säger att;
- Vänta nu lite här...den där chokladbiten du just stoppade in i munnen låg inte den på skrivbordet förut?
-Jo...men den låg i pappret...
- Men den var öppnad?
-Ja.
-Och du har haft fönstret öppet?
-Ja...?
-Och har du någon koll på vad som kom med syret in?
-Nä men jag andas ju in det så vad skulle problemet vara?
- Den var inte försluten, kan du svära på att det inte kan ha skett någon reaktion med chokladen?
- Nä men vad skulle kunna ha hänt?
- Vet inte, vet du? Kan du bevisa för mig att inget hänt?
-Nä....
-Så....
Så Naturligtvis, för att slippa denna idiotkonversation som jag inte kan vinna spottar jag ut chokladbiten och sköljer ur munnen. Jag fattar väl att detta är idioti men han har en poäng som är glasklar i sin grymhet. Jag kan inte motbevisa det. Möjligheten finns ju, det är ju faktiskt möjligt att någon medfaren själ har förgiftat drickan jag köpte i affären och om jag inte är 100 % säker på att jag bröt förpackningen så är det bara att hälla ut den. Sannolikheten kanske inte är så stor Men,...det är ju trots allt möjligt.....

Det får räcka så, det är ännu en ny dag och jag ska försöka lägga en strategi så jag håller även denna dag utan att krevera, brisera eller få oönskade utbrott.

Den subjektiva verkligheten eller sjuka galenskapen....

2010-10-07T16:08:00.005+02:00

Jag skulle förmodligen kunna bli en alldeles förträfflig diktator om det inte vore för att jag saknade mordinstinkten som krävs för att utplåna alla oliktänkande, idioter och klåpare. Just nu riskerar alla levande varelser att hamna under min fördömande lupp som läser av allt som en brännande laserstråle. Vid minsta lilla ojämnhet larmar det och jag hamnar i den parallella verklighet som bara är min egen, där språket ännu inte har fått någon genombrott. Alla motsägelser, alla otydligheter och dubbla budskap lyser som radioaktiva källor men jag börjar begripa att det bara är jag som ser det. För varje gång jag försöker påtala; Att , ursäkta men...kommer ännu ett nytt obegripligt svar som i sig medför ännu fler outtalade sammanhang som bara jag hör och jag fastnar i en outhärdlig frustration, aggression och vanmakt där jag inte kan göra mig förstådd. Den där världen där jag undrar; men Herregud, hör de inte vad de säger, hör de inte allt de säger bakom alla orden. En känsla av att i den riktiga verkligheten vräker regnet ner men alla säger att solen skiner och jag kan för mitt liv inte begripa varför, för jag vet att alla Vet att det regnar. När jag trots detta på något sätt i alla fall försöker säga; Men snälla nån det regnar ju ute....och får svaret; Att det är ju vindstilla, krackelerar min mentala struktur och jag hamnar i en parallel värld som genomsyras av sjuk galenskap.

För att strunta fullkomligt i alla konventioner, väluppfostran och försök i att redigera mig själv och mitt språk i ett fåfängt försök att göra mig förstådd börjar jag undra om jag är för smart för mitt eget bästa. Det känns lite som om jag sitter med svaret på alla ekvationer som finns men jag har ingen aning om varför jag vet dem eller hur jag lärt mig dem. Hela inlärningsprocessen har gått mig förbi och jag lever med den där känslan av att det är där resten av världen befinner sig, mitt i processen medan jag själv sitter bredvid och väntar på att de ska komma fram till svaret jag redan har, redan hade när så snart frågeställningen dök upp. En fruktansvärd otålighet i kroppen som inte orkar med gissningar, utsvävningar eller rent jävla nonsens. En vredens eld som lågar så snart någon mitt under ekvationslösningen börjar dilla om Snövits åtta dvärgar....För helvete....det är en matematisk uträkning och ingen jävla sagostund och de var 7, 7 STYCKEN DVÄRGAR VAR DET!!...Idioter!

Det är som om det försvunnit ett utrymme i mig, det som är kvar i mig är till bredden fullt vilket i sig kräver att allt måste vara precist, exakt på millimetern rätt. Minsta ord eller rörelse som innehåller mer information än det som uttrycks blir för mycket. Jag kan inte stänga av denna funktion som hör nyanserna mellan svaren; 1. Jag vet inte (outtalat: jag tänker inte svara på frågan, jag vill inte svara på frågan, jag undviker din fråga etc) eller; 2. Jag vet inte (outtalat: Jag har inte en aning) Det intressanta här är att det är inte min hörsel som styr mina reaktioner utan min kropp. Det är min kropp som briserar och meddelar mig att svar nr 1 är åt helvete och likaså att svar nr 2 håller mig lugn varför jag också vet att svar nr 2 är det ärliga. Dessa reaktioner är ögonblickliga och jag hinner aldrig förutse eller parera denna kraft.

Detta gör att jag för närvarande känner mig som en outhärdlig människa som stoltserar med epiteter som fördomsfullhet, förakt, trångsynthet, arrogans, känslokyla, rigiditet och intolerans. Alla dessa egenskaper är något som min själ inte vill kännas vid, som mitt allra innersta tycker är moraliskt förkastliga. Det är svårt att vara sams med sig själv då...när den ena sidan vill klippa till någon på käften och den andra hukar sig och vädjar till ett bättre förstånd, ett Nej, nej... Du har ingen rätt att ge dig på någon för att det inte passar dina ramar. Och bara för att tillägga...Jag visste så snart jag i föregående inlägg döpte rösterna till Perfektionisten och den Imbecilla att det var missvisande ord men jag orkade inte redigera mig, orkade inte leta efter de exakta orden vilket jag alltid annars gör så snart jag skriver. För även här dras jag med förbannelsen att det måste vara exakt, precis rätt och det får inte innehålla ett uns mer information än just det jag skriver. Det är väl därför det alltid är en mer eller mindre kamp så snart jag ska skriva. Och bara för att vara extra tydlig eftersom det verkar vara något jag kräver av resten av världen så är större delen av detta inlägg ett försök att illustrera detta jävla krig som pågår i mig och det har vare sig med ekvationer eller Snövit att göra. Och nej, jag påstår mig inte sitta med alla svar, jag försöker bara göra mig förstådd både inför mig själv och omvärlden.

Rabblande....

2010-10-01T17:21:00.007+02:00

100926...Det är en sådan där dag när oron jagar och värker och som vanligt har jag inte en aning. Tänker att det bara är inbillning eftersom jag inte kan identifiera den. Så jag kommer på mig med att stirra in i en svart tv och flämta efter luft och följande dialog utspelar sig inuti huvudet; (rösterna döps till P som är perfektionisten och I får stå för den imbecilla)
P -Hörru...
I- Ja...
P- Är du medveten om att du ligger och stirrar in i en svart Tv och flämtar?
I- Ja...
P- Ja...och du funderar inte över om det betyder något?
I- Som vad?
P- Som att det skulle kunna betyda att du inte mår så bra just nu.
I- Gör jag inte?
P- Ja, inte vet jag, men så här utifrån skulle ditt beteende just nu kunna tyda på en ångestattack, i rent litterära termer alltså..
I- Jaha...och....
P- Ja, Du skulle kanske ta vägen någonstans med detta..
I- Vart?
P- Inte vet jag. Hur ska jag kunna veta det? Men ur en psykologisk aspekt skulle du kanske tala med någon...
I- Och säga vad?
P- Att du kanske inte mår så bra....
I- Men... Jag kan inte hitta några känslomässiga tecken på att jag skulle må dåligt.
P- Så att ligga och flämta så där är helt normalt då?
I- Hur fan ska jag kunna veta det? Det jag säger är att jag inte kan finna några som helst skäl att gå och säga till någon att jag inte mår bra när jag inte känner att det är så.
P- ....
I- Om du nu är så förbannat smart kan du ju tala om vad jag ska säga.
P...
I- Nej, misstänkte väl det...Alltså är detta bara hjärnspöken.
P-...
I- Med andra ord går det väl över...
P- ...

Så för att bespara mina husgrannar och tysta rösterna är det Linkin Park HÖGT med hörlurar som gäller just nu, och ibland kan det inte bli högt nog fast jag misstänker att min ansvarige audionom inte skulle uppskatta det. Avskyn och vämjeligheten jag känner inför att jag sagt allt jag har att säga och att allt bara är en upprepning, något missriktat försök i självhävdelse där jag egentligen bara söker negativ uppmärksamhet. Kluven och splittrad är frekventa ord men i själva verket känner jag mig nog mest söndersprängd men hänger ihop endast på grund av att mitt intellekt förklarar för mig var alla delar befinner sig och att de hör samman även om de inte sitter ihop. Överperspektivisera...är antagligen inte ett giltigt ord enligt SAOL men det är det ordet som ramlar fram när försöker förstå hur jag hanterar livet. Hur jag på något sätt alltid har full översyn men inte är närvarande. Hur jag på något sätt alltid är upptagen med att hålla balansen så att allt splitter håller sig på plats. Det är konstigt hur illa mina delar stämmer med varandra, hur oanpassade de är till varandra, som om varje del egentligen tillhör någon annan. Så snart jag försöker identifiera, vara närvarande i en del, är det som om det sker en kemisk, fysisk reaktion där alla andra delar stöter ifrån, hör inte hemma här, passar inte ihop, och försätter mig i en ständig konflikt där jag aldrig vet vad som är rätt, där jag aldrig vet vilken röst som ljuger eller talar sanning. För att klara sig ur och från dessa konflikter måste man lära sig att medla, förhandla och ha ett förhållningssätt där man skapar så lite friktion som möjligt mellan olika parter. En skenmanöver där man ser till att de har fokus på dig och inte varandra samtidigt som du gör dig så obemärkt du kan. När det ändå uppstår konfrontation kan man ju alltid överlämna det åt sin fysiska varelse tills det bedarrat samtidigt som man själv stänger ner, stänger av, blir stum och döv. Kanske kostnaden för detta är närvaro. Kanske är priset för frånvaro, avsaknad av känslomässiga minnen. Och då....ja...inte vet jag...Inte vet Vi....

Antites...

2010-09-20T17:09:00.000+02:00

2010-09-20 Jag börjar med att datera detta inlägg för jag diciplinerar mig nu och sätter mig vid tangenterna för att skriva men jag har ingen aning om ifall jag kommer att kunna slutföra det eller inte. Det är nästan så jag börjar undra om omöjligheten att skriva egentligen ett försvar som slår till, att något säger mig att "skriv inte, börja inte försöka formulera dig för då börjar det koka i dig och det orkar du inte". Av någon anledning blir jag provocerad av tanken och kan inte låta bli att utmana den, tänker att jag går ett steg till, försöker ta bort ännu ett filter, mellan mig och bokstäverna.

Jag filosoferar just nu mycket över detta med ytterligheter, motsatser, dubbelheter, vagheter, sanning, lögn, genuinitet och falskhet. Observerar hur lätt jag går igång, hur ilsk jag blir på ingenting, hur känslan av förintelse får fäste av ingenting, hur ensamheten skördar alla trevande skott trots alla människor runt mig. Vid tidigare inlägg har jag nämnt Susan Boyle och den låt som hon fått skriven och jag försöker ringa in vad det är som tilltalar mig så oerhört med detta livsöde. När jag tänker med mitt intellekt som är format av erfarenhet och kunskap så säger det mig att det psykologiskt handlar om identifikation, drömmar och förhoppningar som man själv bär och som man för ett ögonblick tillåter sig känna. Med risk för att jag nu kommer att låta som den förbannade pessimisten som aldrig går att tillfredsställa, den där människan som alltid finner fel, den där människan som jag Absolut inte vill vara, som jag inte ens vill bli förknippad med, som går emot allt jag tror på, så måste jag säga Nej, för mig handlar det inte om identifikation. Tvärtom slår det mig med en oerhört kall brutalitet hur lite jag kan identifiera mig med detta. Följer man det psykologiska konceptet bygger hela tanken på att frigöra sig på detta sätt att man någonstans vet att man tidigare inte haft möjlighet att vara den man är. För att späda på den där äckliga negativiteten måste jag nog säga att det gäller inte mig. Jag tror att De bestal mig på det så snart det började gro, så snart personligheten började uttrycka sig krossades den, sedan, med en iskyla och obarmhärtig effektivitet, tog De smula för smula och pulveriserade dem mellan sina fingrar i min åsyn. Bara så att jag skulle Veta.

Dessa bokstäver står mitt andra medvetande för, den där andra dimensionen som har så mycket information jag inte förstår, inte kan ta in, som jag omöjligt kan sätta in i mitt aktuella vakna medvetande men som jag ändå, någonstans, begriper är en sanning. Jag kan acceptera att det kan vara en sanning men jag tappar nästan andan när jag försöker förstå detta för jag tänker att det borde väl rimligtvis innebära en outsäglig sorg och en enorm vrede men det slår inte an i en enda aktiv neuron, det ljuder ingen som helst genklang i mitt huvud vilket gör mig oerhört frustrerad. Bara så att du Vet...det är mycket sådant, hur De på något sätt, åt vilket håll jag än vred mig, hur många gånger jag än vände in och ut på mig stod De där, tog De alltid det sista syret, den sista oanvända centimetern, blockerade varenda möjlig utgång, bara för att jag skulle Veta. Jag skulle alltid veta att jag inte kunde veta.

Och det är här Antiteserna föds och skapar en värld som jag idag lever i och allt mindre förstår. Som tidigare nämnts har Den Gode Terapeuten, Ställföreträdaren och De Kloka framfört (dock i längre och mer insiktsfulla förklaringar) att jag är präglad av Ensamhet. Jag köper det, jag tror att jag tidigt lärde mig att ska jag överleva och det med minsta möjliga skada får jag ordna det själv. MEN...som jag sagt, De var ju Alltid där. Jag var ju ständigt påpassad, övervakad, satt på plats, inringad, omringad, ett villebråd som ständigt var i strålkastarskenet och som vem som helst, när som helst kunde göra vad det ville med. Vad har det med ensamhet att göra? Min logiska hjärna säger mig att det är väl snarare bristen på privatliv, möjligheten att få vara i fred som är den rätta problemställningen? För det är det som mina reaktioner just nu förmedlar, den där känslan av att allt jag gör, säger, värderas, vägs och kastas tillbaks på mig med budskapet att du gör fel, du Är fel. Jag står åter i mitten och begriper inte riktigt hur jag ska lösa detta. Den där känslan av att jag håller ihop mig med lager av buntband och så snart det krackelerar lite kan det (som exempel) komma en kommentarer som "vad arg du är eller vad aggressiv du är" och jag är färdig att gå i taket. Jag tänker att om ni tror att detta som jag nu visar är vrede så oj, oj, oj, det har knappt börja glöda. Nu ställer sig alla logiska resonemang i givakt och talar om för mig att det är en oskyldig kommentar, människor har rätt att reagera på vad du gör och säger, om de anser att du är arg eller aggressiv har de rätt att tycka det, om de tycker det är jobbigt ska du ta hänsyn till det. Jag har inga som helst motargument mot detta, mitt moraliska överjag säger mig att går jag emot dessa argument är jag omoraliskt hänsynslös. Trots detta ligger kraften i reaktionen kvar i kroppen och dunkar i timmar efteråt och jag undrar Hur det ska vara möjligt för mig att få ur mig detta. Ska jag få ur mig allt detta som ligger i sina bortglömda dammiga lagerutrymmen så måste jag ju börja med att glöda men hur ska jag lyckas med det när minsta lilla reaktion från omgivningen är lika effektiv som en av brandförsvarets godkända brandfiltar. Och här kommer ännu en av mina förbannade motsägelsefullheter; för att slippa mina egna reaktioner, det där bultandet och gnagandet bakom bröstbenet, vore det ju alldeles utmärkt om omgivningen inte reagerade på min existens fast å andra sidan skulle jag ju aldrig ens komma i närheten av mig själv, mitt känslojag om det inte fanns en omgivning som gav respons. Åter, Fast, på mitten....

Det kloka intellektet skickar följande frågeställning till min dygnetruntöppna "Miapedia" där Rösterna (både med och utan arbetsgivarintyg från mig) arbetar; Om jag nu är präglad av ensamheten, vore inte den naturliga reaktionen att bara suga åt sig all mänsklig kontakt och samvaro? Att bara skörda vilt? Eller är detta också en av de grundläggande byggstenar jag helt enkelt saknar, att jag faktiskt inte har en aning om hur en normal interaktion fungerar?

Så skrev jag den 7 september....

2010-09-16T21:27:00.001+02:00

... men det blev omöjligt att slutföra......

Är det bara jag eller är det fullständigt omöjligt att göra sig förstådd, är det helt orimligt att hoppas på att någon stackars sate skall höra det jag egentligen säger bakom alla ord. Som en dyslektiker i ett bokstavsregn formar och ljuder min mun en massa ord men de överensstämmer oftast så illa med vad jag egentligen borde säga, vad jag egentligen behöver säga. Jag begriper att i en matematisk, logisk och analytisk värld är omgivningens reaktioner en respons på mina aktioner men jag slukas allt mer av den där känslan av att allt däremellan faller platt, konsumeras med dövhet.

Herr Censurering har blivit inbeordrad med övertidsersättning så länge det behövs för att stilla en yrvaken storm i mig, lägga fram motargument tills jag inga angrepp har och börjar glömma. Inte veta eller ge möjlighet att analysera varför jag fyra timmar tidigare varit redo att packa och lämna. Endast lämnar tomma vidder där inga mål för eventuell vrede eller andra känsloreaktioner finns. Att stångas med luft frammanar en känsla av desperation, en vit glöd som måste kväsas då det inte finns något annat som kan hejda den. En eld som inte har något syfte och finns bara för att den kan, för att det finns syre att förbruka. Varför ska jag ge denna eld ett liv? I ärlighetens namn måste jag nog säga att det känns ganska meningslöst just nu, att jag varken kan förstå eller se något syfte med detta varande....

Sedan försvann pressfriheten i mig och jag hade inte tillåtelse att skriva mer för rösterna sade mig att vad i hela friden är det du tar dig för, vad är det du försöker bevisa och är du medveten om att skriver du en enda av de bokstäver du tänker gör det dig till en självisk, arrogant, cynisk översittare. Det kunde jag naturligtvis inte försvara mig mot så det var bara att sluta. Jaha... och vad är det jag vill säga nu då? Herregud, ibland känns det som att det är så mycket jag behöver skriva, behöver säga men jag hittar det inte i mitt huvud, det ligger på en annan medvetandenivå, en nivå där det hela tiden arbetar och ibland fångar jag upp brottstycken som jag vagt kan ana innehåller en massa information som jag inte kan ta in. Stora bokstäver som rymmer så oerhört mycket och det rusar i mig hela tiden och jag vet inte vart jag ska ta vägen med det. Jag upptäcker allt mer att det finns enorma luckor i min tankeverksamhet. Att jag helt enkelt saknar en massa grundläggande slutledningar. Exempel: Att bli arg. Skolboken säger mig att när människor blir arga förmedlar de det på något sätt, det är det "normala". Jag kan läsa så jag kan ta in det och att jag inte ger min eventuella aggression handlar inte bara om att jag är rädd för vad omgivningen ska tycka. Jag börjar allt mer förstå att det även handlar om att det inte är ett alternativ, att ge en känsla en aktion finns inte med i min stukturella intellektuella världsbild. Automatiskt bommar jag för, jag hinner låsa och kasta nyckeln innan jag ens (Om jag överhuvudtaget) undrar vad folk skulle tycka. Nä, nu måste jag sluta detta inlägg för att styra upp inne i huvudet, det är så söndersplittrat....

Det är ju val....

2010-09-16T20:26:00.006+02:00

Jag vet inte om jag är politisk överhuvudtaget men det råder säkert inga oklarheter åt vilket håll jag är vriden åt :) Bara just för att det är val och för att jag i år inte har något som helst engagemang och bara för att jag tror att alliansen blir kvar och bara för att det känns som att det egentligen inte gör så förbannat stor skillnad om det är rött eller blått för egentligen är hela bunten lila med några gröna grässtrån och röda blommor, och bara för att jag ska komma igång och skriva igen, slänger jag in en något missanpassad text för detta land, men...bara för att göra något statement i dessa valtider när marginalisering är ledordet...

Dear Mr. President" (Pink)
Dear Mr President,

Come take a walk with me.
Let's pretend we're just two people and
You're not better than me.
I'd like to ask you some questions if we can speak honestly.

What do you feel when you see all the homeless on the street?
Who do you pray for at night before you go to sleep?
What do you feel when you look in the mirror?
Are you proud?

How do you sleep while the rest of us cry?
How do you dream when a mother has no chance to say goodbye?
How do you walk with your head held high?
Can you even look me in the eye
And tell me why?

Dear Mr. President,
Were you a lonely boy?
Are you a lonely boy?
How can you say
No child is left behind?
We're not dumb and we're not blind.
They're all sitting in your cells
While you pave the road to hell.

What kind of father would take his own daughter's rights away?
And what kind of father might hate his own daughter if she were gay?
I can only imagine what the first lady has to say
You've come a long way from whiskey and cocaine.

How do you sleep while the rest of us cry?
How do you dream when a mother has no chance to say goodbye?
How do you walk with your head held high?
Can you even look me in the eye?

Let me tell you 'bout hard work
Minimum wage with a baby on the way
Let me tell you 'bout hard work
Rebuilding your house after the bombs took them away
Let me tell you 'bout hard work
Building a bed out of a cardboard box
Let me tell you 'bout hard work
Hard work
Hard work
You don't know nothing 'bout hard work
Hard work
Hard work

How do you sleep at night?
How do you walk with your head held high?
Dear Mr. President,
You'd never take a walk with me.
Would you?

P.S Jag vill bara påtala att jag har röstat. Jag anser att eftersom vi lever i ett demokratiskt land är det vår moraliska skyldighet att rösta, om inte annat som något moraliskt stöd för alla människor som inte har möjligheten.

Favorit i repris : )

2010-09-04T21:00:00.004+02:00

Nä jag har inte drabbats av någon outsäglig lusta att börja upprepa mig men en del saker kan jag göra om och om igen. Till exempel se på "Sagan om ringen" filmerna, trots att jag nog kan hälften av replikerna vid det här laget. Vad ska man göra, de är ju bara SÅ BRA (förutom Legolasse som mest springer runt och ser vän ut och fäller några väl valda ordstäv rätt som det är). Man kan, (det vill säga jag) även se på dokumentären Susan Boyle-Drömmen som blev sann, hur många gånger som helst. Vilken jävla kraft! Här följer "Who i was born to be" med Susan Boyle...

"When I was a child

I could see the wind in the trees
and I heard a song in the breeze
it was there, singing out my name

But I am not a girl
I have known the taste of defeat
and I have finally grown to believe
it will all came around again

And though I may not
know the answers
I can finally say I am free
And if the questions
led me here, then
I am who I was born to be

And so here am I
Open arms and ready to stand
I've got the world in my hands
And it feels like my turn to fly

And though I may not
know the answers
I can finally say I am free
And if the questions
led me here, then
I am who I was born to be

When I was a child
there were flowers that
bloomed in the night
Unafraid to take in the light
Unashamed to have braved the dark

And though I may not
know the answers
I can finally say I am free
And if the questions
led me here, then
I am who I was born to be

I am who I was born to be"

Bara så att du vet din plats...

2010-09-02T00:33:00.002+02:00

Frågorna kommer då och då, frågorna som till syvende och sist handlar om tillit. Varje gång svarar jag att; Nej, jag är inte rädd, Nej, jag misstror Er inte, Nej, jag tror inte att någon av Er med vett och vilje på något sätt skulle skada mig. Alla dessa svar är sagda med sanning, hela min intellektuella värld säger mig att detta är sant. Jag har dock under dagen insett att nåväl, det jag säger är sant men det är inte vad jag känner. Jag lever med en ständig förväntan om att människor när som helst och hur som helst, PANG, slänger igen dörren i ansiktet, SMACK, markerar en osynlig gräns och talar om att "Håll Dig för helvete utanför, det här är inte för Dig", KLICKETIKLOCK, utlåst i kylan och alla tvår sina händer. Av någon outgrundlig anledning har jag en förvissning om att livet och världen måste sätta mig på plats, varje dag, så att jag inte överskrider mitt bestämda livsutrymme, så att jag håller mina skitiga fingrar från det som rätterligen inte är mitt. Varenda eviga gång den där känslan rasar över mig finns även den där rösten som säger att; "Du borde ha sett det komma, alla tecken fanns där men lik förbannat var du tvungen att ta ett steg för mycket, skyll dig själv din förbannade klåpare".

Den är inte obekant den där känslan, den är min livskompanjon som inte har bidragit med en enda penny till försörjningen men trots detta njuter och tar för sig av mitt syre och mitt liv. Åter måste jag säga att det har fungerat rätt bra hittills, den tysta överenskommelsen har inte resulterat i några större inbördes stridigheter. Nu känns det dock som att den har blivit så mycket starkare än jag, att den stjäl mer syre och kraft av mig för varje gång och förintar mig mer och mer. Med andra ord, har den tidigare nöjt sig med att sparka mig i häcken för att få in mig inom gränserna så placerar den idag en välriktad känga i huvudet på mig. Den kommer även allt oftare, senaste veckan har den våldgästat mig minst en gång per dag och dess besök värker i själen. Jag söker dess ursprung och försöker finna sammanhang, vad är det som triggar den, när och varför anfaller den. Finner inga svar, det handlar sällan om vad jag eller någon annan säger eller gör, rent konkret. En oskyldig mening som sägs under eftermiddagen, en mening jag inte ens reflekterar över, kan komma tillbaka under kvällen nästkommande dag och fullständigt slå andan ur mig. Lämnar mig med den där känslan av massförstörelse och klandret över att jag åter gått för långt.

Det är så jävla slitsamt allt detta, alla dessa stormar där jag kippar efter luft för inget slipper ut. Jag gråter inte, jag skriker inte, jag slår inte. Allt hålls ihop med en osynlig järnhand som trycker ner och naglar fast. Insikten finns och den blir allt starkare för varje timme att jag måste få det ur mig men jag vet inte hur, kan inte förmå mig. När hela min själ vädjar och talar om att jag inte orkar mer kommer jag inte närmre än att det ibland bränner till i tårkanalerna, sedan tar det tvärstopp. Jag undrar allt mer över om jag gör mig förstådd, om jag lyckas förmedla att jag inte har någon som helst kontroll över denna riddar Katos järnklo. Jag har de senaste dagarna börjat undra om jag kanske lider av någon slag autismspektra, att det någonstans handlar om att jag faktiskt inte begriper, att jag inte har förmågan att förstå vissa saker. Eller ska jag annonsera; Bombexpert eller någon annan obehörig sprängkunnig människa sökes för ett insiderjobb. Kunskap om att tillverka en kraftfull sprängladdning som skall brisera på begränsat område av 15 cm eftersökes.

Ytterligheternas verklighet....

2010-08-31T16:57:00.001+02:00

Egentligen orkar jag inte skriva, vet jag inte vad jag ska skriva men jag vet mig inget annat råd, på något sätt är detta det enda uttryck jag har och jag både vill och inte vill. Som tidigare nämnt är mitt skrivande ett ytterst märkligt fenomen, det enda uttryck jag har men när jag som mest skulle behöva kan jag inte förmå mig. Det har varit några oerhört slitsamma veckor, en tillvaro jag allt mer mindre förstår. En tillvaro där jag håller på att drunkna men jag kan inte förmå mig att anstränga mig för att ta mig upp till ytan för börjar jag sprattla vaknar mullret inom mig, mullret som inte har någon riktning och som förblindar.

Jag lever i en värld utan gränser där endast ytterligheterna säger mig var ramarna går, där de yttersta ramarna bekräftar att längre än hit går det inte att komma. Allt däremellan är mig oförståerligt, saknar legitimitet och hållbarhet. Allt däremellan är beslöjat med en mer eller mindre skitig lögn, en förvanskning av Verkligheten. För varje lögn, varje förvanskning försvinner ännu ett andetag ur min kropp och jag kan inget annat än att storögt stå bredvid och stumt se hur livsutrymmet krymper. Hur livsutrymmet förvandlas till en verklighet jag inte förstår, jag inte kan tolka eller se någon mening med. Jag lever en tillvaro där jag håller mig på mitten, emellan ytterligheterna som meningslösheten och vansinnighetens Muller. Mitt väsen agerar självständigt och gör allt för att hålla mig på mitten där jag inte ids eller det inte bekommer mig, där jag förhåller mig och finner lite syre mellan varje lager lögn samtidigt är det något som skriker att jag Orkar inte mer, jag orkar inte längre slåss för ännu en lögn. Men jag kan inte förmå mig att Inte orka, kan inte förmå mig att låta Mullret få någon genomslagskraft, istället väver jag en ny lögn som gör mig än mer illamående. För att bli löjligt övertydlig men ändå måla en tavla, jag sitter fast i vanmakten mellan att skjuta mig själv eller spränga världen. Ytterligheternas ytterligheter, språket jag förstår och kastas emellan, varje andetag. Allt däremellan känns falskt.

Naturligtvis är jag inte dummare än att jag begriper att det finns ett samband mellan allt detta någonstans i min historia. Ett samband mellan de yttersta gränserna, lögnerna, det desperata behovet av genuinitet, enkelhet och tydlighet, en ryggrad. Jag vet inte om jag har beskrivit det tidigare men jag har alltid levt med uppfattningen att min värld och verklighet tillsammans med Föräldrarna var oerhört dogmatisk, att allt var väldigt tydligt. Gick jag för långt ut på någon kant så small det, fysiskt eller psykiskt. (I ärlighetens namn vet jag inte, kan jag inte minnas på vilket sätt det skedde.) Gränserna förflyttades visserligen timme för timme men det var dock väldigt tydligt, det gick inte att missta sig när man var vid en ytterlighet. Så, att hålla sig på mitten blev en väldigt bra lösning samtidigt som man var tvungen att vara på alerten för att gira när en gräns plötsligt ändrade position. I dag tycker jag mig dock ana att det mitt i all denna extrema tydlighet finns en vaghet jag inte kan sätta fingret på. Denna onämnbara dubbelhet som inte kunde beskrivas, som inte gick att fånga eller illustrera för någon annan levande varelse. Den där känslan av att hela världen betraktar en och samma tavla medan jag själv aldrig fick se, kunde se vad det var de såg. Jag förstod dock tidigt att det motivet världen såg, det var sanningen, det var det som var mitt liv, det andra, skuggornas illusioner fanns inte förutom i min värld. Så tack och hej, Kabang och Duns, rassel och klick klick, pansarbeklädda dörrar och oräknerliga lås, där försvann världen och min ogripbara verklighet. Kvar fanns och finns denna värld, där jag var och är, fullständigt beroende av att andra formulerar hur verkligheten ser ut. Själv har jag som sagt bara ytterligheterna kvar, att andas eller inte andas. Det har, trots både små och förbannat stora skavanker, fungerat alldeles utmärkt hittills. Varför sitter jag här nu, fångad mitt i den största motsägelsefullheten hitintills; Om ingen beskriver min verklighet finns den inte men Mullret...det vrålar...Jag står inte ut, jag ORKAR inte med en enda sanning till som inte är min egen. För varje levererad sanning skalas ett lager av min hud bort men jag äger ingen annan verklighetsuppfattning. Så, vart ska jag rikta avtryckaren?

För att avsluta detta inlägg vill jag bara säga något som for fullständigt spontant genom huvudet när jag sent omsider öppnade bloggen idag, utan värderingar, baktankar, dolda budskap eller syfte utan i all den enklaste enkelhet och äkthet. Tack gode Gud för Roger.... ; )

Avsky...

2010-07-30T00:21:00.000+02:00

Svårt, svårare och svårast har det varit att skriva igen. Jag påbörjade detta inlägg 17 juli men lyckades aldrig att färdigställa det men väljer ändock att låta det stå kvar, utmanar mig till att låta bli deleteknappen.

...Uppenbarligen har jag för några sekunder tappat kontrollen över vad jag skrev under förra inlägget och jag tycker att det är oerhört pinsamt. Hela stycket där jag orerar om att ingen hört av sig, att ingen bryr sig ger mig kväljningar och ett starkt obehag rör sig i kroppen och jag vill bara radera, släta ut och köra en strykning med extra stärkelse. För alla rösterna säger mig att jag är småaktig, den där välkända litanian som går ut på att Vem i hela världen tror du att du är? Hur har du mage att gör dig så Märkvärdig? Varför tror du att du har någon som helst Rättighet att skylta med din ynkedom? För det är det enda du är, Ynklig och avskyvärd. Stämmorna säger mig även att jag måste ställa i ordning, var sak på sin plats och jag måste vara Rättvis och de säger att jag varit väldigt orättvis och orättfärdig, på gränsen till att ljuga när jag framställer saker så att det ser ut som om jag på något sätt skulle vara drabbad. Gud förbjude!

Jag adderar och dividerar och kommer fram till att det inte handlar om andra, de har sina legitima skäl och godkända förklaringar. Det handlar om mig och mitt agerande, min förbannade oförmåga att relatera. För allvarligt talat, det måste väl ändå vara en vetenskaplig omöjlighet att jag under hela mitt liv, i alla dessa sammanhang jag befunnit mig, alla hundratals människor som passerat, bara lyckats träffa människor som inte vill ha någon annan relation än; Ska vi ses över en kaffe? Jag är ganska övertygad om att det är jag som är den felande länken. Ändå känner jag mig lurad...

Ja, så långt kom jag då och jag är inte på långa vägar klar med mitt gnällande men jag vill kunna rättfärdiga mitt klagande, ha ett fullgott försvar redo för alla de eventuella angrepp jag kan tänkas vräka ur mig. Det är naturligtvis här där det slirar i mina synapser för hur jag än letar, söker med ljus och lykta verkar det aldrig finnas något som skulle rättfärdiga en reaktion från mig.

Ett annat liv, det är väl dit jag är tänkt att färdas och jag har ingen aning om ifall jag kommer att lyckas. Många dagar tänker jag att jag bara ska ge upp denna kamp, lägga manken till och bli som folk. Det hinder som dock uppstår i denna tankekedja är att jag ser inte att återvända, återuppta mitt liv som ingenting har hänt som ett livskraftigt alternativ längre, återgår jag till mina systems värld och verklighet kommer jag att stryka med förr eller senare. Så för närvarande skulle jag behöva en ny SAOL (svenska akademins ordlista) med alla de här orden som tillhör nya livet, ord som Vill, Önskar, Nej etc. Sedan behöver jag en talpedagog som hjälper mig att sammansätta dessa ord till meningar som exemplevis Jag vill inte, Nej, här går min gräns. Utöver det vore det väldigt bra att få en ny världsatlas och en kompass också för jag är vilse nu, så totalt yr i världen. Jag funderar även på om jag ska göra en lista på saker jag borde sluta med som exempelvis att censurera, radera och neutralisera mig i mitt skrivande. Jag försöker verkligen hålla denna regel trots att det vrålar i mitt inre att HERRE GUD MÄNNISKA, DU BORDE SKÄMMAS! Det får räcka för idag, börja på en ny tråd i morgon och kanske kan jag avsluta den där reseskildringen för den fick en ganska oväntad upplösning.

Uttryck...

2010-07-17T00:41:00.007+02:00

Lyssnar på spökskepp med Staffan Hellstrand och Lars Winnerbäck och jag tänker att när ska jag, när kommer tidpunkten då jag ska skriva ett epos, Mitt epos som får människors hjärtan att värka, dess själar att skratta och dess ögon att tåras....Överdådigt eller hur? Jag som utger mig för att inte ha några större ambitioner här i livet än att Överleva. Och nej, jag har inga storslagna drömmar om att lyckas som författare av något slag utan det är mer den där känslan av att det sitter där, någonstans i min kropp, något som vill bli skrivet i vilken form som helst, har en trängande nöd av att finna sin exakta formulering och genom det bli fri. Men jag kan omöjligt finna någon form, kan inte hitta den där skarpa eggen jag vill ha, jag så desperat behöver.

Istället så har det gått flera dagar igen när jag inte förmått mig skriva, när avståndet till tangentbordet blir så horribelt långt och motståndet trycker över hela bröstet. Klockan är nu 21.41 och oron stegras i kroppen, av någon anledning blir tillvaron vid den här tidpunkten så oroligt olidlig. Minuterna blir så långa och jag kommer på mig med att stirra på klockan var tredje minut men jag väntar inte på något. Jag har kommit fram att jag har en struktur för mitt dygn, en struktur för detta såsom allt annat. Ännu en isolerad bubbla i min själs isbitspåse och jag tror jag fungerar som bäst någonstans mellan 13.00 och 19.00. Då håller sig det mesta på sina små öar och sköter sitt utan min inblandning och det finns inte så mycket som kan få vattnet runt omkring att blåsa upp. Det krävs inte heller så mycket av mig för att hålla allt lugnt, distraktioner som NCIS, andra säsongen, (plöjde jag måndag och tisdag) och Criminal minds säsong 3 (är inne på sista skivan) fungerar övervägande bra men sedan, runt åtta, nio är det inte mycket som får det att stilla sig så därför sitter jag nu här i ett fåfängt försök att hålla det i schack. Nu skulle den förnuftige säga någonting i stil med "Är det inte bättre att släppa ut det?" Jo förmodligen, Ja verkligen, men jag har inte den blekaste aning om vad det är som trampar runt på nerverna, kan inte ens om jag kisar, vagt ana vad det är som pockar på, som envist knackar på mitt bröstben.

Här är en överhängande, mycket regerande frågeställning som nu sliter mina neuroner itu, vänder dem ut och in i ett febrigt försök att förstå. Det pågår just en aktiv mobbningsaktion i mitt huvud, den går i huvudsak ut på att påtala och påminna mig om vilken jävla sopa jag är som inte kan göra någonting rätt, som gärna visar detaljerade ritningar över varje gräns jag överskridit bara genom att på något sätt påvisa min existens. Och jag tänker...är det överhuvudtaget möjligt att förstå eller finns det överhuvudtaget något att förstå? Jag menar, jag skriver ord i massor där jag försöker skala av och blottlägga det äktaste, det innerligaste för att komma till en slutsats, en pusselbit på rätt ställe. Men jag finner mig själv gång på gång stående i något mörkt förråd med ett otal påsar av olagda pussel. Rösterna skrattar hånfullt och ler menade åt varandra för de har gemensamt lagt alla tusentals pusselbitar i en hög och skakat om för att sedan tagit en näve och lagt dem i olika påsar. De har för att göra skämtet ännu roligare lagt alla motiv i en prydlig hög, som en tyst demonstration och ett mycket skadeglatt "Lycka till!"

Och jag tänker att jag vill, att jag skulle behöva skrika, jag vill gråta, vill bli övermannad av en oregerlig vrede över människorna i min historia men mitt huvud har stängt ner alla dessa system. Hela kontrollstationen har jag demolerat. För att beskriva med en dålig utjatad bild är det som om min själs bägare rymmer en liter men jag går konstant runt med en liter och tremilliliter i den, det kräver balans och att allt håller sig på sin plats, inte försöker ta sig ur sina kuber, att inget försöker skapa något sammanhang sinsemellan. Jag kan vagt tillstå att en liten irritation börja vibrera i mig och det gäller bland annat C men även mot de jag någonstans uppfattade var vänner. INGEN av dem har hört av sig förutom ett sms när jag fyllde 40 år och jag tänker att springer jag på dem och de frågar hur det är så skulle jag vilja svara "hurså?" Hitintills finns inga tecken på att de överhuvudtaget bryr sig så varför skulle jag vara trevlig? VARFÖR skulle jag göra som jag alltid gör, ler och säger toppen, hur är det själv då? När det jag egentligen, mitt hjärta vill, är be dem dra så långt åt helvete som möjligt. Om de inte förmått sig att visa någon slags support eller behov av att hålla fast mig i deras nätverk kan det inte vara något att bygga vidare på. Det smärtar att jag uppenbarligen varit så obetydlig, än mer att jag att hela tiden lyckats omge mig med människor som jag fungerade bra med så länge jag inte talade om mig och mitt. För Föräldrarna, alla tre, känner jag likandant och att det kräver en uppgörelse av något slag för att bli fri men där slår min hjärna till kontrollen och alla stämmors stämmor ställer sig i givakt och ser undrande ut, talar om för mig att det finns inget att göra ett avslut på, att jag VERKLIGEN inte har någon rätt eller godtagbara anledningar till att göra detta.

Istället sitter jag fortfarande här och staplar orden på varandra i ett obergiplig meningslöst humbug och jag tänker att jag behöver svar, jag behöver någon som kan beskriva min historia för mig så att jag kan få en bild på min näthinna och utifrån det få svar, ledsamma eller ej. Jag behöver hjälp för att se min historia för att jag ska kunna se orsaker till att jag har låtit alla dessa system växa och bli allenarådande.

Mästarnas rond...

2010-07-12T14:20:00.001+02:00

Rassel rassel Pling och en Stor whiskey skulle just nu sitta lika ljuvligt som en jubileumskyss. Jag blir liksom aldrig färdig med min trevande reseberättelse och just nu skulle jag nog helst vilja ställa mig och skrika av vanmakt. Vems idé vad det att skapa en ny värld men inte ge mig någon karta? Jag sitter här med ett livs kartor och försöker applicera dem, kalkera över dem på min tillvaro och visst, det fungerar alldeles utmärkt, Men...Det finns en liten irriterande besvärande hake och det är ju den smått väsentliga faktorn att alla mina kartor består av återvändsgränder och nedlagda byggarbetsplatser. Hur tar man sig då fram? Jag har inga Polar eller Hogwartsexpresser att tillgå och jag finner den hätska diskussionen som vrålar och bråkar inom mig smått enerverande. Majoriteten av mig, mitt Jag och alla dess medvetanden skriker; Lägg ner verkamheten, din strävan är oviktig, obetydlig i det stora hela och du kommer ändå inte komma längre än till någon gudsförgäten avfart som ingen längre kommer ihåg. Vad för argument biter på det? Jag kan inte komma på ett enda hållbart argument, den enda slutsats som ekar är; Det är dags att göra en snabb översyn av skutan, spika ihop de sprickor som tar in mest vatten och ut på havet igen, den flyter så länge den flyter och enligt gamla beprövade erfarenheter så finns det ju en möjlighet att det dyker upp en strandremsa där jag åter kan spika ihop sprickorna.

Jag tror att jag måste erkänna mig besegrad av mina egna system. Pang, nu är det färdiglekt och de vinner på knockout... Det är som att gå en titelmatch mot osynlige mannen, för att visa lite hygglighet har någon fäst en liten bjällra i byxlinningen på honom men det hjälper inte ett jävla dugg eftersom jag inte kan lokalisera ljud. Det enda resultatet av detta är att jag rätt som det är hör Pling Pling, Pling Pling...och...jag menar, räkna ut oddsen. Ingår det inte i vanligt bonnförnuft att inse sina egna begränsningar? Alla dessa ord....säger jag något av värde överhuvudtaget? Finns det någon, ens den allra minsta vinst, med att försöka formulera mig? För närvarande är jag hemskt osäker på det, eller helt sanningsenligt skriker de i kör i huvudet; TRAMS! Ge Upp! Du gör dig bara till åtlöje. Jag har även en mycket kraftig instinkt i kroppen som bara vill lägga sig framför fötterna på Tillvaron och säga Förlåt! Förlåt! Snälla Förlåt mig för att jag överstigit gränserna för min existens, snälla, ge mig en chans att neutralisera allt jag sagt och gjort så att Ni kan gå vidare utan min besudling, utan några besvärande hågkomster av mitt väsen. Och denna förbannade röst stirrar på mig som ett klarögt barn och säger helt obesvärat självklart; JAG HATAR LIVET....och jag begriper ingenting.

Den där resan....

2010-07-10T14:15:00.008+02:00

Läser föregående inlägg och konstaterar att det är rörigt och att det förmodligen skulle se snyggare ut i en annan uppställning. Tycker även att mitt språk svajar och är väldigt bristfälligt mellan varven men tvingar mig åter att låta det stå just som det är skrivet. Tänker att det är ärligast så, utan finjusteringar och uppsnyggningar. Är det så att språket blir torftigt och banalt kanske det är just det språket mitt inre har just nu, kanske är mitt inre inte mognare än så.

Ja, det är en resa jag gör och som jag förhoppningsvis kommer fortsätta. Jag tänker även att det är en förbaskat intensiv resa jag har gjort hitintills. Man kan väl knappast anklaga mig för att ha legat på latsidan, jag antar att en mer rättvis beskrivning är att jag haft fullt upp med att överleva. Jag har hoppat från tuva till tuva i ett stormande gungfly och när den börjat sjunka har jag inte kunnat göra annat än att hoppas att det kommer ännu en någorlunda torr plätt i min väg. Sitter här mitt i natten igen med mina fiskeanteckningar och funderar på hur jag ska gå till väga, i vilken ordning jag ska skriva dem och vad eller om det är viktigt.

Jag hade en föreställning om vad jag tyckte om denna resa och hur jag upplevde den men har nu börjat ifrågasätta det jag trodde var sant. Jag tycker att det var en skön resa och jag tyckte jag var otroligt lugn, cool, inte ett bekymmer inom synhåll och att mitt inre höll sig i schack men måste nog så här i efterhand konstatera att, ack vad jag bedrog och bedrar mig. Här blir det klurigt för jag vet i ärlighetens namn inte riktigt vad sannningen är men jag tror, något säger mig att denna resa berörde mig så mycket mer än vad jag kan förstå, vad jag kan ta till mig. Jag tror att jag under hela detta dygn var under en intensiv process där mitt inre arbetade för fullt. Jag har för närvarande en panik i kroppen som jag hela tiden försöker finna sätt att bemästra och jag bestämde mig tidigt under resan att jag inte skulle bry mig om Tiden. Jag tänkte att om jag inte vet så behöver jag inte bry mig i hur mycket tid som gått eller hur mycket tid det var kvar, inte ge något syre åt paniken och obehaget. Jag valde även ett lugnt rörelsemönster, inget som kan väcka denna stela kropp, mjukt och långsamt allting. Och jag var helt lugn med detta, inte några större anfall av obehag eller yrsel under hela dagen. FINE...tills jag gick och lade mig, så snart jag krupit in i sovsäcken och började rätta in kroppen efter marken DÅ kom yrseln, hjärklappningen och illamåendet, alltihop på en och samma gång. Jag ägnade några tankestrategier för att lugna mitt lilla darrande hjärta men inget ville stävja dess rörelse och bultande. Till slut använde jag en andningsteknik jag lärde mig på teaterlinjen, den kan tvinga vilken bröstandning som helst till magandning. Tekniken fungerar som så att man andas in genom näsan, ut genom munnen ända till luften tar slut, sedan in genom näsan osv. Den är lite brutal att använda på hjärtklappning för det känns verkligen som att försöka tvinga in ett motsträvigt sprattlande hjärta i en alldeles för liten låda tills det har lugnat sig, då får det plats.

Avbrott igen...det är synd jag inte får timpenning för mitt skrivande för med tanke på alla pauser jag gör mitt i hela tiden så blir det många timmars skrivande. Vart var jag nu...Dunk dunk dunk, ett skenande hjärta som gör frivolter och en liten ask som väntar på att det skall stilla sig...Här börjar även min hjärna spåra ur, eller åtminstone lämna den logiska ram den är så van vid, för rätt som det är när jag ligger där och försöker hålla koll på andningen dyker det upp en skuttande "Svennis", ca 5 decimeter hög, på näthinnan, bakom mina ögonlock, in från vänster och ut till höger...Inte nog med att det är en SKUTTANDE "Svennis", han hade dessutom på sig ett par otroligt överdimensionerade glasögon, typ lika långa som han var hög. Eftersom denna bild var helt horribel och obegriplig skjutsade jag den vidare till något annat medvetande. Då kommer nästa glasklara bild, som fångat i ett fotografi, nakna kvinnor iförda röda stringtrosor och med hästansikten...den bilden skjutsade jag iväg även den då det var obegripligt, ny bild, en grupp mustachprydda små mörka män i kostym....skjuts skjuts, går inte att förstå. Det lugnade sig så småningom och jag ägnade det inte så mycket mer tankeverksamhet men så här efteråt undrar jag om inte detta pågick hela dagen fast jag lagt så många filter emellan att jag inte tillät mig förstå att något var i görningen. Det hände nämligen en annan sådan där skum sak mitt på dagen när jag tyckte jag var så lugn och oberörd. Rätt som det var fick jag en association men i exakt samma ögonblick jag skall plocka fram den, när den är på väg att visualiseras säger en röst i huvudet att; Nej, det där kommer du inte åt, det där minnet ligger alldeles för djupt ner i din själs brunn och dit når du inte. Under en hundradels sekund blir jag sittande som slagen av blixten och jag undrade vad det var som hände, vem var rösten och var i hela friden kom den ifrån?

Det är en annan röst den där som nu dyker upp emellanåt. Jag tycker att jag egentligen inte borde reagera med förvåning för jag har alltid haft ett flertal stämmor i mitt huvud som har dikterat min tillvaro. Rösten som talade om att det var meningslöst att vara rädd, rösten som som sade mig hur jag skulle agera för att inte skapa friktion, rösten som lade istäcke över min själ när världen exploderade, rösten som tog över min fysiska gestalt när både legala och illegala händer gjorde anspråk på den, rösten som såg till att jag var diciplinerad och rösten som vrålade när jag svek någon av dem. Dessa har jag levt med så länge jag minns men denna är mer stilla, oerhört saklig, välformulerad och saktmodig. Den är så fjärran dessa stämmor jag är van vid så det är omöjligt att missa den trots allt larm och det mest förvånansvärda med den är att den lyckas att skapa sig utrymme, att den på något sätt slinker genom alla försvarsverk och när den blir synlig är det som om alla vakter tvekar, vågar inte riktigt anfalla under tiden den talar, och sedan drar den sig värdigt undan och lämnar ett ögonblicks förundran.

Sannolikheter och sammanträffande...100705

2010-07-09T01:50:00.004+02:00

Ja, nästan overkligt är det, sitter här på en bänk, solen gassar, vattnet vakar och skog överallt. Den enda ovälkomna gäst är ett getingbo som bosatt sig inne i vindskyddet som vi skall sova i. Jag kan inte bry mig mindre om getingarna utan tänker att jag nog ska satsa på att sova under bar himmel i stället. Det där märkliga sammanträffande och orten Norberg var inte så nära jag trodde, det var betydligt mycket närmre. Nästan så nära att jag kunde sträcka ut handen genom bilfönstret och vidröra husets solvarma trävirke. Vi åkte en bit bortanför, längre in in skogen, men jag såg husen, gräset och vattnet och tänker åter; HUR stor är sannolikheten för att detta skall vara möjligt?

Jag tänker att jag under dessa 20 år faktiskt har åstadkommit en massa saker. 1987-1990 var jag inskriven på Gäsjökollektivet. Andra året arbetade jag som finsnickare och gjorde en del möbler som såldes vidare. Tredje året bodde jag i Skultuna och arbetade som dekårsnickare på Länsteatern i Västerås. Hösten 1990 påbörjade jag en estetisk linje på Kjesäters folkhögskola och gick denna under två år. Mitt missbruk blomstrade ganska kraftigt under dessa två år men jag träffade även andra fantastiska människor som inte hade missbruksproblematik. Efter dessa två år var jag ganska slutkörd och jag funderade på vad tusan jag skulle ta mig till. De elever som gick då skulle sluta i princip allihopa. Jag flyttade till Örebro över sommaren med en av de vänner jag festade ihop med men kom till ett läge där jag bestämde mig för att åter söka till Kjesäter och gå livsåskådninglinjen, med nytt folk och med ambitionen att hålla mig nykter. Fungerade faktiskt ganska bra. Sedan kom ännu en sommar och jag hade som vanligt ingenstans att ta vägen så jag stannade kvar under sommaren och arbetade som vaktmästare för mat och husrum. Jag hade sökt några kurser vid andra folkhögskolor och kom in på Bona Folkhögskola där jag gick skrivarlinjen under ett år och under sommarlovet följde jag med Vännen N till Lesjöfors och jobbade i hemtjänsten. Efter en del uppmuntrande tillrop ansökte jag till hösten till teaterlinjen och kom in på den och det var ett helt vansinnigt år, mest positivt även om alkoholen började flöda igen. Ännu ett sommaravbrott men arbetade åter som vaktmästare på skolan. Var sedan arbetslös under hösten och alkoholen var min huvudaktivitet och Vad i hela friden skulle jag göra nu? Någon Vettig Viktig människa förbarmade sig över mig och mot kravet att jag tog antabus fick jag vara regiassistent under vårterminen sedan klippte jag gräs under sommaren på skolan och försökte komma på vad jag skulle göra med mitt liv. Jag hade inte fullgott gymnasiebetyg, hade omdömen som täckte två år men för att komma vidare måste man ju ha läst tre år så jag valde att läsa Allmän linje för att få ihop min gymnasiekompetens. Även det genomförde jag med en del strul men fick ändå ihop kompetensen och sökte till universitetet. Jag sökte Socionomprogrammet och 40 poäng religion.

Kom inte in på socionomprogrammet men tänkte att jag läser 20 poäng religion och gör ett nytt försök till våren och kommer jag inte in på socionomprogrammet då skulle jag väl vara så illa tvungen att göra högskoleprovet men till all lycka lyckades jag komma in på vårterminen. Även socionomstudietiden på 7 terminer genomförde jag ganska briljant förutom med en ganska stor svacka under 5 terminen då jag inte alltid var riktigt nykter mellan varven så det fanns vissa hot om att bli utsparkad. När jag talade med en av proffesorerna att jag funderade på att hoppa av fick jag svaret att detta inte var möjligt, jag var ju ett forskarämne och då kan jag ju inte bara ge upp. Nä, ska det låta så tänkte jag, så får jag hitta på något annat för att lösa detta ekorrhjul. Tillfället dök upp snarare än vad jag trodde och var något jag överhuvudtaget inte ens tänkt över. 6 terminen på socionomprogrammet har man möjlighet att åka utomlands på praktik. En kvinna i parallellklassen dök på mig och meddelade att det fanns en plats kvar till resan till Indien. Jag bestämde mig på 5 minuter att självklart skulle jag med och det var nog det klokaste beslut jag jag fattat på mycket länge. Så, jag lyckades slutföra utbildningen med fullständigt godkända betyg och efter en arbetsperiod inom hemtjänsten började jag arbeta på socialförvaltningen inom barn- och ungdomsutredningar.

Detta gjorde jag under tre år och under denna tid träffade jag även C och blev förälskad och bestämde mig för att det var helt okej att jag var kär i henne samt att jag bestämde mig för att göra en framstöt med syftet att säger hon nej, får jag acceptera detta och gå vidare. Hon sade Ja, så plötsligt hade jag ett förhållande och kort senare flyttade tre av hennes barn hem till oss och sommaren efter flyttade även de två äldre döttrarna hem till oss. Så...plötsligt hade jag inte bara en människa jag var tvungen att upprätthålla en relation till utan dessutom 5 barn...Jag bytte arbete till ekonomimottagningen och jobbade där till nu, under 4 år. Så sammanlagt har jag 7 års myndighetsutövning med mig på min meritlista. Allt detta finns dokumeterat i form av omdömen, högskolepoäng samt arbetsgivarintyg.

Det som dock slog mig obarmhärtigt under denna fiskeresa och att återvända var att jag har levt ett absurt liv under 20 år. För varje del, varje period är vakumförpackat. Jag har genomfört och lämnat för att börja något nytt och varje del är helt fristående från allt tidigare. Det finns inget som helst sammanhang. Jag skrev i mitt block följande mening; Ska vi tala minnen? Och det slår mig att vem i helvete ska jag prata minnen med? Jag har ju lämnat allt och alla och gett mig iväg till ännu ett nytt sammanhang och inte förmått att behålla några kontakter för jag har ju hela tiden skapat något nytt, blivit någon annan och då har det varit omöjligt för mig att behålla någon, något som tillhör ett annat liv. För då blir det krock i min hjärna. Att någon faktiskt skulle ha velat bibehålla kontakten med mig just bara för att jag är jag har aldrig föresvävat mig, har jag aldrig kunnat förstå eller vågat tro på.

Nu är klockan 01.46 och jag bör hoppa i säng för att försöka vara någorlunda vettig och artig när jag ska ha terapi i morgon. Ställföreträdaren har nämligen kommit på den fantastiska idén att sätta min terapitid på förmiddagarna i stället, under den tidpunkt jag inte har hunnit samla ihop min rustning och lagt några filter emellan. Ställföreträdaren har naturligtvis rätt men det innebär knappast att det blir mindre smärtsamt utan snarare tvärtom. Men men, nu har jag åter tvingat tillbaks mina fingrar till tangenterna och förhoppningsvis kan jag fortsätta mina anteckningar under morgondagen.

Vita knogar....

2010-07-09T00:46:00.003+02:00

Detta inlägg påbörjade jag 100704 och plötsligt blev det bara omöjligt att skriva mer. Jag läser de tre skrivna styckena och låter dem stå kvar mot mitt bättre vetande men jag måste diciplinera mig och fortsätta skriva för nu, nu börjar det hända saker som jag inte har någon som helst koll på.

Jag får bita mig i fingrarna för att inte radera föregående inlägg, plötsligt känns inlägget för känslosamt. Den där känslan av att ha sagt för mycket, att jag på något sätt varit för närvarande och påträngande. Den är inte ett dugg obekant den här känslan utan har alltid funnits men varit mer eller mindre dominerande, för närvarande otroligt närvarande. Jag har i dag närmat mig en liten förståelse vad det gäller min svårighet med relationer och alla mina strikta regler som finns i mig kring detta. Jag drabbades av Obehaget, från en sekund till annan, Obehaget som säger mig att; Nu sade du fel sak, nu tyckte du fel sak så nu tycker de inte om dig längre. Det slog mig att, Ja just det....i min värld upphör relationer för att jag säger fel saker eller har fel åsikter. I min värld tror jag på fullaste allvar att en människa kan avsäga mig som person och allt vad jag är på grund av en mening som till exempel; "Jag tycker han talar så mycket strunt, det är så mycket skrävel", för mycket jävla yta och alldeles för mycket attityd, Bling Bling". Rättare sagt, jag förutsätter att relationen upphör omedelbart så snart orden lämnar min mun för vem vill ha en relation med en sådan vidrig människa som jag som säger så elaka saker, som dömer folk, som är så intolerant som jag. Så gnällig och obehaglig....

Jag tar risken att återupprepa mig trots att jag avskyr att göra det men kanske är det så att varje gång jag återupprepar tillkommer ännu en aspekt, en annan vinkel och kanske är det värt min vånda att ändå göra det. Ännu en grundmurad regel är att jag lever på ett ransoneringssystem, att om jag stjäl en stund av De Kloka så är mitt system så uppbyggt att jag resonerar; Nu har du tagit (t.ex) 25 minuter i anspråk av deras tid. Nu kan du inte kräva mer. All denna tid utöver detta är otillåten, inte till för dig för du har redan fått det du ska ha. Som den där gången när jag fullständigt bortsorterat att Den Kloke L skulle jobba. Man skulle ju nu kunna tänka sig att den tiden när hon faktiskt jobbade skulle bli som en bonusvinst, bonustid. Men nej, Mitt inre var inte inställt på det varför jag då av någon outgrundlig anledning tänker att eftersom jag inte kom ihåg finns inte behovet och då blir det ren stöld att göra anspråk.

Jag börjar även märka att jag "Hör" saker som folk faktiskt inte säger. Ex; Den Kloke L hjälper mig med ett irriterande sår (som skulle vara helt läkt om jag inte misskött det under 15 års tid och det är oftast fint sedan vi träffat överenskommelsen om att jag ska låta henne hjälpa mig med det). I mellan varven blir det riktigt fult med både var och blod och det beror antagligen på min låndragna nonchalans och misskötning. Vi kom och tala om det i dag och hon sade något liknande, "Det är mystiskt eller så kanske du har varit där med fingrarna och rivit". Detta var ett helt oskyldigt uttalande och jag höll med henne men kom sedan på mig själv att tänka att det jag hörde var egentligen något helt annat, i min värld lät det som följande; DU HAR varit där och rivit och DU SER TILL ATT DET ÄR FULT för att du ska hitta en anledning till att TA UPP VÅRAN TID. Med andra ord, fullständigt onödigt, de har viktigare saker att göra.

Mina nojor som jag har hållit i schack under ett tjugotal år börjar komma fram en efter en och jag blir lika förvirrad varje gång och jag har åter upptagit min konversation med den okände gestalten i mig som svarar på mina frågor som exempelvis, Vad är klockan? Den är 00.00. Är du säker? Ja den är fortfarande 00.00. Kolla vilken fin kyrka! Ja verkligen...Jag tar en ibumetin mot tandvärken men spottar ut den för jag kom på att jag glömde kolla om förpackningen var öppen och att det inte var säkert att det var en Ibumetin som jag tog så jag valde att kasta den och ta en ny. När jag läst på baksidan ca 15 ggr, Ibumetin, ibumetin etc etc, kollar att den är oanvänd, icke öppnad kan jag stoppa in den i munnen. Exemplen är flertal, jag ta ett chips men kommer på att det nog är blod på den så då åker den ut och tar ett annat som jag kan granska under några minuter innan den hamnar i min mun.

Jag har under en längre tid vidhållit att jag inte lider av kontrollbehov utan att jag bara är sådan som gillar att veta vad som händer och vad som är tänkt att hända men jag börjar allt mer känna mig så förbannat tvungen att acceptera att det kanske finns ett mått av sanning i att allt detta handlar om kontroll, faller något som inte finns med i min planering, som att någon som skall jobba blir sjuk eller byter arbetspass, blir jag oerhört frustrerad, frusterad så där att jag får ont i magen, det bränner i bröstet och ledsamheten hotar med sin närvaro. Jag tror att detta får räcka för detta inlägg, jag har varit i väg under ett dygn och fiskat och hade framförhållningen att ta med mig papper och penna ifall lusten att skriva skulle komma. Jag har fått ihop 9 A5 sidor med tankar och stödord och jag bestämde mig redan i tisdags att jag måste skriva ner detta för här finns massor av funderingar och slutsatser men så snart jag slog på datorn gick jag därifrån, orkar inte ta i det men känner att jag VERKLIGEN måste. Så tack och hej och rör inte min leverpastej för detta inlägg.

Ja jävlar...på ren svenska....

2010-07-03T01:31:00.007+02:00

Ibland är det svenska språket så fattigt, så otillräckligt i sina nyanser att jag inte vet vilka ord som känns sanna att använda. Rösten, den så sköra, naiva, ivriga röst som mal i mitt huvud säger så mycket konstiga saker. Den säger att jag brinner inombords, att det håller på att rämna på flera fronter samtidigt, att i denna lågdans kan jag inte göra annat än att försöka att andas och den säger att; ja jävlar, detta är livet och det gör ont att födas och det kommer att värka än mer Men att detta är Genuint. Ja, så mal Rösten och jag vet egentligen inte om jag borde skriva detta av rädsla för att använda för stora ord, av rädsla att jag förbrukar och bryter ner Viktiga ord innan de faktiskt finns i mig. Jag söker logiska resonemang och följder, logiska orsaker och verkan men jag har ingen aning om varifrån allt detta kommer eller varför det kommer nu och jag undrar om det verkligen är okej att det är så här eller om det är något annat resultat, ett annat känsloläge som förväntas och skulle vara med adekvat. Allt mer denna rörelse växer desto mer vaknar behovet av andra, behovet av närande, ödmjuka, visa, varma och välkomnande möten och ju mer behovet vaknar desto ondare gör det att göra mig sedd.

För varje dag som går ju mer inser jag hur lite förtröstan jag hyser. Det är inte det att jag inte vill eller tror mig inte kunna lita på något annat, någon annan än mig själv utan det handlar åter om den där känslan av att jag avsäger mig mitt eget ansvar. Trots detta bjuder livet i bland på de mest märkliga sammanträffanden. Hade jag varit en förtröstansfull individ skulle jag kunna använda ordet Öde men som sagt...Tanken är att jag på måndag ska åka iväg och fiska och kommer tillbaks på tisdag. Jag fick förfrågan om jag ville följa med och jag tänkte att ett spö, solsken och vattendrag skulle kunna ge min hjärna lite ro så jag "nappade". Efter det fick jag klart för mig att vi ska till Norberg och jag kände bokstavligen hur nackhåren reste sig. För här är det, det mest märkliga sammanträffandet. Behandlingskollektivet jag bodde på låg i Norberg, för att vara korrekt någon mil utanför, i Gäsjö. Jag har under många år tänkt att jag borde åka dit, inte för att träffa någon utan bara åka dit, vara på plats för att kunna göra ett bokslut. Så här sitter jag 20 år senare, på ett annat behandlingshem och mitt i en terapiprocess och dennna möjlighet uppstår just nu, i detta läge när mitt inre börjar revoltera och bråka och vill ut. Detta kommer bli Första gången jag någonsin återvänder, Första gången jag sluter en livscirkel, för jag har under mina 40 år bara gått ifrån och börjat om, gått ifrån, gått ifrån och försökt bygga nytt och bygga något bärkraftigt. Jag försöker att inte tänka på det, vill inte skapa någon förväntan men kan samtidigt inte låta bli att undra vad som kan väckas inom mig genom denna resa, genom att återvända.

Jag önskar så att jag kunde säga att jag är arg för jag föreställer mig, i min inre värld, att jag hamnar i situationer där jag sätter ner foten och bara vräker ur mig saker, markerar att detta är jag, kom inte och kom nu, flera år försent. Mitt favoritobjekt just nu är min stackars Fader som i ärlighetens namn inte gjort mig någon ont, han var bara väldigt frånvarande. Jag har under större delen av mitt liv varit fullständigt lojal mot honom, det sägs att vi är oerhört lika varandra i vårat sätt men jag vet ärligt talat inte. Min käre Far har tre barn med tre olika kvinnor och lillebror S har vuxit upp med honom och sin mamma samt tre syskon som hans moder hade sedan tidigare. Lillebror S träffade jag när jag var på besök hos Fadern sporadiskt och vi träffade varandra för tre år sedan för första gången på 15 år på Pridefestivalen när han var där med sin flickvän. Han har inbjudit mig till sitt bröllop 28 augusti men jag kan inte förmå mig att åka för jag orkar inte träffa Faderskapet. Så häromkvällen låg jag och filosoferade över hur det skulle vara om Faderskapet dog och jag tänker att jag skulle ha oerhört svårt att hantera situationen på ett värdigt sätt, jag skulle vilja ifrågasätta vad det skulle vara för vits med att jag skulle närvara, jag skulle vilja kasta frågan i ansiktet på dem alla, På hur många millimeter i hans hem finns det bevis på att jag existerar? Vad jag kan minnas finns inga bevis på min existens bland de spår alla hans andra barn har lämnat. Kanske är jag oerhört orättvis mot honom för jag har aldrig haft några drömmar om att han skall komma och rädda mig. Jag försökte några gånger som barn vara som barn är och skriva brev till honom men det kändes aldrig äkta utan jag skrev dem så som jag trodde att alla andra barn skrev till sina föräldrar. Vad jag minns skickade han aldrig några tillbaks så jag slutade snart. Jag tror jag gav upp honom ganska tidigt. Trots detta kan jag inte låta bli och undra om det är rättvist att lägga ansvaret på mig för att relationen, den konstlade, enbart överlever om jag lägger manken till. Jag vet inte men det är den där viskande rösten igen som säger att; du min vän, han var väl inget att hänga i granen han heller...

Dagens Garv; En av De Kloka berättade om när hon en gång hade hämtat höns och stoppat ner dem i en låda som sig bör och kastat in dem i sin bil. Sedan hade hon stannat till vid ett supermarket och gjort ett snabbt ärende. När hon kom ut hade hönsen, minst ett tiotal, rymt ur sin låda och bilen var fylld av flaxande vita höns. Hon hade en lite Opel Corsa om jag förstod det rätt, så det var ingen stor bil. Det hon fick göra var att snabbt försöka komma in i bilen utan att någon höna rymde. Det måste ha varit en fullkomligt underbar bild. Tänk er att ni möter en liten bil fylld med vita flaxande höns och en liten människa bakom ratten som får använda sin andra hand som inte ligger på ratten till att vifta undan hönor från instrumentpanelen för att överhuvudtaget kunna se ut. Totalt sagolikt. Hade jag sett det hade jag nog blivit lyrisk och skrattat riktigt gott.

Minnets såll....

2010-07-01T00:39:00.002+02:00

Min hjärna verkar nu plocka upp minnen som har med sömn, väckning och rädsla att göra. Kom fullständigt osökt att tänka på en morgon när jag bodde på behandlingskollektivet, 18 år gammal. Det var väckning till frukost och morgonsamling, syftet var att ge oss rutiner som det vardagliga livet är fyllt av. Nu har ju bristen på rutiner visserligen Aldrig varit en handikapp för mig, att rutinera kunde jag redan då. Det som hände just denna morgon jag kommer ihåg var att jag somnade om och den personal (medlevare kallades de på det glada 80-talet) som stod mig allra närmast (han var föreståndare och blev väl den förste riktiga viktiga vuxna i mitt liv)...Nu har jag brutit sönder meningen....Om igen, nåväl, han skulle skoja till det lite i all välmening och droppade några vattendroppar i mitt ansikte och han fick inte den reaktion han förväntade sig. Jag fullkomligen flög upp ur sängen, klamrade mig fast i täcket och skrek; Jag kommer, jag kommer. Han såg fullkomligt skräckslagen ut när han gick och jag fick höra senare att han sagt till personalen att aldrig göra om det han just gjort. Jag vet inte riktigt vad denna reaktion står för men ja, jag tror det var rädslan som var främst då, jag var inte där just då utan hemma med Föräldrarna och det var nog egentligen Styvfaderns tunga steg mullrande mot mitt rum och beordringen UPP NU! som jag uppfattade, innan jag förstod var jag var, och då var det verkligen UPP NU, ingen pardon. Vad som hände annars kan jag inte komma ihåg men något straff var det väl eftersom jag fogade mig efter det.

De slet hårt med mig de där tre åren och jag var inte vidare följsam. Inte så att jag motsatte mig utan mer den där känslan av att jag verkligen inte förstod vad de menade med att öppna upp, släppa fasaden och släppa in. Tanken var att jag skulle vara ett år där och ett år på utslussning men det fanns inte en chans i världen att de släppte mig efter första året. Ni vet, inga känloutbrott utan jag var väldigt sval och de ansåg att de inte kommit någonstans med mig. En medlevare, Juha, sa en gång att jag var som en sparvunge när jag kom, så liten och tilltufsad. Det är en rätt bra bild....Jag chockade hela personalstyrkan när jag efter två, närmre tre år sa att jag tyckte om Margareta, föreståndarens syster, och det blev knäpptyst tills någon sade till henne att "det där ska du ta till dig för det har hon har inte sagt till någon annan. Nä, jag är väl något sparsmakad med orden. Jag har väldigt blandade känslor för den tiden. Jag tror fullt och fast att hade jag inte blivit placerad där hade jag nog inte överlevt så länge till. Samtidigt var jag nog en udda fågel de inte kunde sortera in och andvända en klar strategi mot och jag måste tyvärr säga att de nog inte hade kunskapen att förstå omfattningen vilket gjorde att det blev mycket av "ryck upp dig attityden" Jag hade inga större problem med att rycka upp mig, militärisk diciplin lärde jag mig tidigt. Det handlar enbart om diciplin och jag grät nog bara en gång under dessa år men jag måste nog lik förbaskat tacka dem för att jag överlevde de åren i alla fall. Men jag lärde mig även att det inte gick att formulera min värld, för den var nog alldeles för overklig, udda, och det fanns det inga svar på. Fast dubbelbudskapet "Ryck upp Dig" och "släpp inpå, släpp ut och lämna fasaden" var ändock ett faktum som jag försökte anpassa mig efter så gott jag kunde.

Fotbolls-VM har nu tagit ledigt i två dagar och det har stört mitt behov av att bara försvinna en stund. En spelare i Nigerias fotbollslag fick ta emot dödshot efter dålig match men deras Presschef förmedlade under en presskonferens att i Nigeria betyder det bara att man inte gillar någon, det är ingen big deal. Jag kan ju inte låta bli att undra vad de säger om de VERKLIGEN inte gillar någon....Tänk er en Arnold Schwartzenegger, med lite Terminator attityd...."I will kill you....twice"...

Jorden snurrar allt fortare....

2010-06-30T00:46:00.009+02:00

Sitter med den där märkliga yrseln som nu hållit i sig i närmre tre timmar. Yrsel är kanske inte riktigt rätt ord men det känns som om hjärnan lutar lite, lider av lite syrebrist, utmattning, muskelkramp eller vad det nu månde vara. Jag kan i alla fall dra slutsatsen att det inte beror på fysisk ansträngning, är inte näringsbrist eller brist på frisk luft och sol. Nej, den slår till vid de mest märkliga tillfällen fullständigt utan förvarning. Fast dagens attack förgicks visserligen av en ökad, ganska mycket, obehagskänsla. Det är plötsligt lite rörigt här och nu, det är som om någon har skakat om min tillvaros glaskula med förhoppningen om att det ska falla snö men i min kula lossnade hela interiören i stället. Dagen har varit påfrestande....startade med en vidrig dröm om handbojor och våldtäkt, träffade Ställföreträdaren som nu är på plats och av någon anledning är det plötsligt så oerhört mycket mer arbetsamt att träffa henne. De Kloka går en efter en på semester (djävla idioter viskar rösten) fast det menar jag ju inte egentligen och så har sjukdom slagit ut en annan...och så började världen plöstligt att luta....

Och här kommer dom, alla känslor på en och samma gång...skriver Gessle och jag ska inte vara så förmäten att säga att jag tror att det är det som händer just nu för jag har VERKLIGEN inte en susning om varför mina grundvalar skakar. Rädsla, säger de som besitter så mycket mer vishet än jag har, det är, bland annat, min rädsla som jag levde med under så många år men aldrig erkände som kommer nu...Okej, låt oss titta på det i det perspektivet en stund. Jag kan inte med handen på hjärtat säga att jag på något sätt skulle känna mig rädd (ett intressant faktum är dock att jag fick riktigt ont i magen när jag började skriva detta och jag funderar allvarligt att gå och se på matchen mellan Spanien och Portugal i stället...och nu blandar jag tempus vilt...) bla, bla bla...till sak...Jag tycker mig kunna utröna ett mönster som visar att mitt agerande i huvudsak går ut på att jag tror att hela världen leker "Jakten på en liten Mig". Jag undviker både medvetet och omedvetet frekvent alla tillfällen som skulle kunna leda till konfrontation. Detta innebär att jag även sållar bort alla möjligheter till friktion vilket i sin tur, rent krasst, innebär att jag försöker undvika att mötas. Någon del av mig är nu högaktiv när det gäller att ha ryggen fri, att inte ställa mig i skottgluggen vilket är konstigt för det föreligger inga (vad jag vet) hot över mig men min känsla är att det bara är en fråga om tid, snart kommer någon hugga mig i ryggen och erövra mig. Om jag ska uttrycka vad jag Vill just nu är det att få vara ifred, utan några störningsmoment, som exempelvis, dörrar som öppnas och stängs, röster i korridoren och människor som rör sig i min omgivning. Och DÅ kommer Rösten glatt skuttande och tillar; Är det så smart? Ja, visst kommer du att kunna få lugn och ro men Du kommer även med största sannolikhet isolera dig än mer, kommer få än svårare med eventuella störningsmoment. Då har du avskiljt dig från världen. Så här sitter jag plötsligt med två röster som säger emot varandra totalt.1. Du behöver vara i ro för att läka och kunna arbeta med dig själv. 2. Du behöver stanna i Ditt osynliga kaos för att utsätta Dig för det, för att driva dig ytterligare en bit mot briseringsgränsen för du MÅSTE dit för att kunna bli hel.

Idag har jag faktiskt gått från dimma till dis när det gäller en förståelse. Jag har tidigare nämnt detta omöjliga faktum att få sova sig otrött när jag levde med Föräldrarna. Jag kommer ihåg en natt när jag låg och vred mig hela natten och det kliade överallt. När moderskapet väckte mig med sin egna morgonritual;1. Tända taklampan 2. Slita av mig täcket 3. Köra in ett rakt långfinger med lång nagel någonstans mellan tredje och fjärde revbenet...var jag helt utmattad och jag blev tvungen att vädja, snälla snälla, låt mig få sova en stund till. Moderskapet upfattade då att jag hade vattenkoppar över hela kroppen så då fick jag ligga kvar. Vilken är då förståelsen? Jo, jag har ju den där åkomman som gör att det som inte syns finns inte, kan inte existera. Hade jag inte haft vattenkoppar hade jag åkt upp men nu var det ett ovedersägligt faktum därav fick jag ligga kvar. Lärde jag mig detta då eller visste jag det långt tidigare. Jag tror långt tidigare för jag var 12 när jag fick vattenkoppar och hade jag visdomen tidigare blir det förståerligt att jag faktiskt vågade be om att få stanna kvar i sängen. Hon kom faktiskt med en glass en gång under detta tillfälle men jag hade för hög feber för att orka äta den. Då blev hon sur och slängde den och jag låg där och försökte räkna ut vad för fel jag gjort som gjorde att hon inte stoppade den i frysen i stället. Jag hittade inga svar på den frågan heller.

Jag ska erkänna att jag gjorde ett avbrott för fotbollen, oron i magen blev för övermäktig. Ska jag fortsätta min nya intention att försöka skriva varje dag kommer det nog bli flera inlägg under samma dag eftersom dygnet byter vid midnatt. Angående fotbollen så var Nordkoeras andra match (tror jag det var) den andra matchen som någonsin sändes i lands-teven i Korea. Sydkorea innehar tydligen äganderätten till signalöverföringen. Budskapet "Är du dum får du inte se på TV" får plötsligt en ny innebörd....

Andliga grubblerier...

2010-06-28T20:03:00.005+02:00

Plöjer för närvarande igenom andra säsongen av Millenium, bra serie, handlar himmel och helvete, gott och ont, frågeställningar som ; Vad är ondska och är det goda bara gott? "Is there a higher purpose"? Vad är andlighet, vad är tro..."Jag tror på Robert Lind i Kramfors"...Jag har en tro och har nog haft den sedan jag blev medveten om världen och mig själv. Jag vet dock inte riktigt var den hör hemma, vad den ska klassificeras som, vad den är...Det ska tilläggas att jag faktiskt har lagt manken till för ge min tro ett ansikte, att få den att passa in i de tillerkända religiösa, filosofiska åskådningarna. Jag gick i söndagsskola ihärdigt i flera år, jag läste bibeln pärm till pärm första gången när jag var 12 år men det vill liksom inte falla på plats för det är några praktiska saker som jag snubblar på hela tiden. Delvis strider hela konceptet med att sätta sin tilltro, tillit, förtröstan på något annat än sig själv totalt mot mitt väsen. Jag hamnar hela tiden i frågeställningen om jag inte fråntar mig mitt eget ansvar då. Känslan av att avsäga sig sitt ansvar känns moraliskt förkastligt varför jag inte kan nöja mig med det. Sedan är det detta med konceptet "Gud", Den Allsmäktige. Enligt bibeln skapade Gud världen och människan, okej, jag tänker att skapelseberättelsen är ett försök att åskådligöra, illustrera (rita, gissa, spring) för att få oss små människor att förstå detta häpnadsväckande faktum att världen och människan någon gång skapades. På den tiden var väl Darwin lika osannolik som Gud är för många andra. Jag är med så långt, jag kan tänka att det finns något som mycket större än oss själva, en Gud, ett Allsmäktigt eller vilken benämning man nu väljer men här uppstår nästa hinder. "Du skall icke hava några andra Gudar jämte mig" Nej, det är väl rimligt, är något allsmäktigt är det väl just det är, Allsmäktigt!! Hur kommer det sig då att vi ska tillbe sonen, Jesus? Han är enligt skriften en profet och visserligen Guds son men ändock, Gud är väl Gud? Och ytterligare på det....den helige ande....Treenigheten. Dessa tre är alla ett, Gud...men jag har så svårt att förstå poängen, något vägrar att falla på plats i min hjärna, något kan inte förlika sig med detta...Jag tillber Gud men väljer att uttrycka det med Jesus och eller den helige ande men egentligen är det Gud jag tillber...Hallå, vad är det jag missar? Nä, jag var nog inte den idealiska söndagsskoleeleven...

Det har varit en ovanligt arbetsam vecka. Jag har under veckan slitit med att skriva brev till Ställföreträdaren och har lyckats skriva ett A4...Det har frestat på så mycket mer än jag någonsin kunde föreställa mig. I princip har min hjärna skrivit oavbrutet i en veckas tid, jag har tre påbörjade blogginlägg som jag inte färdigställt och som sagt, ett brev. Det handlar om dygn av att samla ihop mig och timmar att skriva och jag undrar varför det plötsligt är så arbetsamt att skriva, det handlar inte om skrivkramp utan snarare av skrivvärk, varje ord kostar en blodsdroppe. Jag hoppas verkligen att jag lyckas förmedla något vettigt med det jag skriver annars blir det väldigt billigt blod....och nu har jag tagit ett dygns avbrott mitt i inlägget så jag har tappat tråden. Ska kanske färdigställa de andra påbörjade så jag hittar tillbaks....

Tack och lov för att det är fotbolls-VM, det ger mig några minuter av andrum och meditativt tillstånd. Alla dessa kommentatorer som säger roliga saker och berättar små anekdoter förgyller tillvaron. Dagens match mellan Holland och Slovakien levererade bland annat, "Han har värmebraller under kortbyxorna, han är lite bräcklig" Är värmebraller ett ord och vem har hört talas om bräckliga fotbollsspelare? Eller; "Nej, nu är det verkligen inte läge för målvakten att hänga tvätt". Ööh, jag kan se honom framför mig..."Va? Match nu? Men jag håller ju på att hänga tvätt"....

Imbecill viktigpetter....

2010-06-21T19:22:00.002+02:00

Så här sitter jag, hyperventilerande och den torra rösten muttrar och retas. För närvarande väser den med ett litet hånflin att jag är ledsen och jag tänker att jaha, vad är det meningen att jag ska göra åt det då? Först och främst måste jag finna en anledning till att vara ledsen och där blir det blankt igen, kan inte komma på en enda rimlig anledning. Jag undrar vad det egentligen är för fel på mitt psyke och om det går att läka men lika ofta tänker jag att det inte är något fel på mitt psyke utan att det är jag själv som skapar problemställningar, att det är mitt eget fel att saker blir så komplicerade. Jag förstår inte mig själv, förstår inte mina egna handlingar och kan knappt gissa vad det är som rör sig inom mig. I helgen har Kloke S arbetat och jag har, inte undvikit, utan snarare motarbetat. Den Kloke S har sökt kontakt men jag har slängt igen varenda jävla dörr i ansiktet på henne och jag kan inte rättfärdiga det för mig själv. Den Kloke S brukar arbeta måndagar förutom typ var sjätte vilket är idag. Jag räknade lite på det igår och tänkte att det nog var möjligt att det var ledig måndag i dag men trots detta är det som om något förskjuts i mig när jag får klart för mig att så är fallet. Jag tänker att en sådan reaktion skulle vara adekvat om man har planerat, ställt in sig, väntat och förväntat sig något..., Men jag har ju inte det....Jag har inte en enda tydlig förväntan, önskan och jag har ju faktiskt själv försakat möjligheten till dialog genom att förmedla "kom inte i närheten". Den där sidan har överlag varit väldigt stark de senaste dagarna. AKTA DIG...släpp inte inpå, för du kommer bara att blöda. Trots det drabbades jag i natt av den fruktansvärt obehagliga känslan att jag varit för mycket, att jag har besudlat, att jag väcker förakt. Den hänger i den där känslan och jag vet att för att bli av med den måste jag finna en situation där jag kan neutralisera mig, en situation där jag kan släta över allting och avgå med segern som en glad och käck människa. Där jag ger men inget tar, där balansen blir återställd.

Jag har ägnat den där imbecilla idioten lite tankeverksamhet och funderar på om den verkligen är helt okänd eller om den funnits där tidigare, mycket tidigare. Jag undrar vad det egentligen var som hände när jag var 17 år och spårade ur fullständigt för första gången. Jag levde under Föräldrarnas vingars beskydd och fullständiga kontroll men någonstans händer det något som gör att jag väljer ett annat spår. Beteendemässigt skulle man kunna säga att jag var utom kontroll men ack så fel det är. Jag hade Total kontroll på vad jag gjorde men jag förstår inte än i dag vad som fick mig att göra det. För att försöka sammanfatta det kort, på 6 månader gick jag från att vara okänd, vilken unge som helst i en vanlig medelstor arbetarstad till att bli Ökänd hos polis och sociala myndigheter. En kort och intensiv karriär...Resultatet blev en inlåsning under tre månader inom barn- och ungdomspsykiatrin, ett tvångsomhändertagande på eget beteende och placering på ett behandlingskollektiv. Jag har aldrig återvänt till Föräldrarna efter detta (förutom sporadiska besök innan jag bröt kontakten). När jag ser tillbaks på det kan jag inte se att jag hade något mål, önskningar eller drömmar, något klart syfte med mitt agerande. Jag tror inte att jag överhudtaget hade någon kunskap om socialtjänstlagen eller dess skyldigheter eller att jag skulle haft några rättigheter. Trots detta verkar det som om jag hade en oerhörd målmedvetenhet, utstuderat, där varje steg och handling var mycket medvetet kalkylerat. När jag ser på det har jag känslan av att jag var iskallt rationell men beteendet var ju allt annat än rationellt, stred egentligen mot all visdom jag hade samlat på mig. Visdomen som lärde mig att hålla mig undan, göra mig osynlig, onåbar och att hålla mig till reglerna för att undvika konflikt och konfrontation. Jag var fullkomligt livrädd för Föräldrarna och ändå skapade jag situationer som oundvikligen förr eller senare skulle leda till konfrontation, en konfrontation som jag inte ens kunde fantisera om för att paniken var för stark. Var det den där imbecilla rösten som styrde då?

Om man nu leker med tanken att det var den imbecilla viktigpettern som styrde då så måste den vara en dubbelnatur, den kanske vill gott men är när den väl kommer till handling så är den destruktiv. Sedan kan jag inte låta bli och undra över sanningshalten i den, vilken trovärdighet den egentligen har. När jag försöker komma ihåg, när jag försöker förstå vad det var som hände slås jag över hur otroligt kyligt allt känns, så oerhört beräknande. Nästa tankeled blir då naturligtvis att jag egentligen var manipulativ, att jag fick mig själv och min tillvaro att framstå som något de egentligen inte var. Det är nu verkligheten blir suddig, vad är det som är sant, vilka känslor var/är de genuina och vilka reaktioner är/var adekvata? Hur ska jag förhålla mig till min historia när jag inte ens kan, med handen på hjärtat, säga att det är sant? Pinsamt, så enormt generande, det är den känsla som dominerar när jag tänker på saker jag gjort, saker jag sagt och den kommer av att jag upplever att jag varit utstuderad, inte ärlig....huah...det kryper i skinnet...Lurar jag världen eller är det världen som har lurat mig?

Mod och galenskap....

2010-06-21T01:23:00.009+02:00

"Mod är en personlig egenskap. En modig person handlar i överensstämmelse med sina övertygelser och önskningar, även vid risk för negativa konsekvenser mot det egna jaget. Mod betraktas av många som en moraliskt eftertraktansvärd egenskap, en dygd. Man brukar skilja på fysiskt och moraliskt mod. Fysiskt mod är förmågan att övervinna smärta och kroppsliga plågor, medan moraliskt mod är förmågan att övervinna risker för anseende och prestige. Mod är att vara rädd men övervinna rädslan för att göra det som ska göras.." (Wikipedia)

Följer fotbolls-VM och ser på matchen mellan Nya Zealand och Italien. Nya Zelands hejarklack viftar med sina halsdukar..."ALL WHITES"...Det är nämligen smeknamnet på Nya Zealands landslag i fotboll, men jag kan inte låta bli att förundras lite över hur tokigt det kan bli...En fotbollsarena i Sydafrika och budskapet "All Whites"...av någon anledning känns det lite...ja...galet, och att man kanske måste ha lite mod, för det föreligger, enligt mig, ganska så stor risk att det kan tolkas på lite mer än ett sätt.

Av någon anledning tänker jag en hel del på detta med galenskap och vad galenskap egentligen är och hur den uppstår. Var gränserna går för att vara klok eller galen och vem som sätter gränserna. Jag undrar om galenskap handlar om förlust eller återtagande av kontroll. Jag tänker även att det krävs en hel del mod för att vara galen. Huruvida det måste föreligga en genetisk kod för att bli verkligt galen tvistar de lärda förmodligen om fortfarande men vad som kan beläggas är att människor kan bli galna, byta medvetandevärd om verkligheten är för jävlig. När människorna i ens omgivning utsätter en för alla sorters fanstyg och man inte har något annat försvar än att fly mentalt. MEN...hur många har vi läst om, hört talas om, hur många är de som lyckats "fly" till en god värld där inget ont finns. Det är väl snarare så att gastarna i galenskapen är demoniskt fulländade, maktfullkomliga och oerhört skoningslösa. Även om de inte kan skada fysiskt så kan de styra en människas tillvaro totalt, till den mån att de skadar sig själva eller andra och psykiskt kan de fördärva till oigenkännbarhet. Hur många gånger har dessa människor fått höra att de faktiskt besitter ett oerhört mod? Ett mod som förmodligen överstiger den makt som de verkliga demonerna själviskt tagit.

Vad är det som fascinerar mig galenskapen? Jag kan inte låta bli att fundera på om jag lider av en viss galenskap men att min rationella hjärna vägrar att inse eller befatta sig med den möjligheten. Jag uppvisade tidigare under dagen ett beteende som om jag iaktagit en annan person uppföra sig liknande skulle jag nog (fördomfullt) tänka att det uppvisade tecken på en psykos. Maten var vid 16.00 och väntade ut första halvlek på fotbollen för att alla skulle ha hunnit äta innan jag kom dit. På vägen möter jag en av de boende grabbarna och är på väg att vända men fortsätter ändock in i matsalen och tar mat. Grabben går och jag börjar att sätta mig vid ett tomt bord men det var inte riktigt rätt varför jag flyttar till ett annat tomt bord där jag hade en av kvinnorna som är här snett bakom ryggen på mig varför jag flyttar mig ännu en gång men innan jag slog mig ner ångrade jag mig och ställde mig matdisken. Där började gå igenom varje brödpåse som var framme, vilken sort osv, men jag var inte ett dugg sugen på bröd. Bestämmer mig sedan att smita in på mitt rum med maten men halvvägs möts jag åter av föregående grabb varför jag gick tillbaka, ställde mig på golvet i köket där ingen var och började sleva i mig. Ändrar mig igen och försöker komma in i mitt rum men precis innan hör jag en av de Kloka varför jag ännu en gång återvänder in i matsalen och studerar brödpåsarna. Till slut uppfattar jag i ögonvrån att alla går från den korridor jag bor i och ut ur huset varför jag då kunde slinka i mitt rum och sleva i mig. Detta beteende är mycket märkligt för det är inte så att jag tappar bort var jag är utan min hjärna registrerar varje rörelse OCH den VET att jag står och glor på brödpåsarna för att tiden ska gå men jag kan inte för mitt liv finna en enda vettig förklaring på varför jag beter mig på detta sätt. Herre Gud Människa, sätt dig ner och ät! Men nej, plötsligt omöjligt.

En annan sak som slog mig häromdagen var detta; jag samtalade med en av De Kloka och jag berättade att jag finner barns sömn så häftig och absolut. När de är runt 1 år och är så trötta, fast äta ska dom, och man succesivt ser hur enormt tunga ögonen blir och hur de kämpar febrilt med att inte somna, så, plötsligt, har John Blund tömt hela sin påse med pulver och barnet, liggande, sittande eller stående bara måste ge efter och tvärslocknar. Jag sade att det är så plågsamt att väcka barn som inte är färdigsovda och jag kan känna hur fysiskt ont det gör, kraftlösheten, tungheten och plågan att hålla sig vaken fast det enda man behöver just då är att sova. Jag undrar om detta inkännande är empati eller om det är självupplevt. Jag har aldrig varit, är inte och kommer förmodligen aldrig bli en morgonmänniska. Föräldrarna levde med (en med flera ) övertygelser. Den ena var att vid varje ledigt tillfälle, helger eller deras semester var det frukost 08.30, Basta! Vardagarna var det tidigare med tanke på dagis, skola och dagmamma, men just ALLA ledigheterna. Så väckningen skedde strax efter 8 och sedan förväntades jag sitta vid bordet på klockslaget. Jag kommer ihåg ett tillfälle när Moderns klocka stannat och när hon väl väckt mig, fått upp mig på fötter konstaterade hon att den visst bara var 06.30 typ men få gå och och lägga sig igen. ICKE. Detta fortsatte under hela mitt 17-åriga liv tillsammans med dem. En ganska trivial händelse men jag undrar som sagt om den där smärtan kommer därav eller om jag bara har en inkännande förmåga och tolkar åt barnet. Jag vet att förmiddagarna var låånga eftersom jag alltid fick vänta i timmar innan de andra barnen var på väg ut på gården.

Kan inte låta bli....

2010-06-14T16:39:00.002+02:00

Ännu en riktig höjdare skriven av John Lennon och framförd av många andra men Marianne Faithfulls version, ja den håller länge....(Jerry Williams version är inte så dum den heller)

"As soon as you´re born they make you feel small
by giving you notime instead of it all
´til the pain is so big you feel nothing at all
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

They hurt you at home and they hit you at school
they hate if you clever and despise a fool
´til you so fucking crazy you can´t follow their rules
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

When they´ve tortured and scared you for twenty odd years
Then they expect you to pick a career
but you can´t really function, you´re so full of fear
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

Keep you doped with religion and sex and tv
and you think you´re so clever and classless and free
But you´re still fucking peasants as far as i can see
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

There´s room at the top, they´re telling you still
But first you must learn how to smile as you kill
if you want to be like all the folks at the hill
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

A working class hero is something to be..."

Text...

2010-06-14T14:19:00.002+02:00

Det bor en vildsint proggare i min själ som frigörs när de enklaste av texter framförs med ursinnig frenesi, som om det gällde livet, och Lasse Tennanders "Med revade segel" ... Ja, vad ska man säga, Lyrik.

Med alla segel i topp går ett skepp på stormigt hav. Alla resurser utnyttjas, man ger allt vad man har.

Vinden pressar fartyget, en stormvåg sköljer däck. Det hörs ett rop: ”tre man över bord! Förmasten knäckt!”
Kaptenen står sammanbiten och ser hur seglen slits itu. Rodret lyder inte längre, lasten förskjuts.
Spelet är förlorat! ”Sätt båtarna i sjön!”
”Må den starke klara sig iland och må den svage dö...”

Men med revade segel styr ett skepp i öppen sjö. Havet är upprört och farten är hög.
Men fast stormvinden viner och fast vågskummet yr går fartyget stadigt dit rorsmannen styr.
Kaptenen ser mot molnen och ger order om ändrad kurs på väg ut ur stormen mot en ännu osynlig kust.

Och männen kan gå till vila när gryningen färgar himlen röd
medan skeppet styr mot sitt mål på gungande sjö.
Med revade segel och med besättningen mindre rädda att dö.

Med revade segel går ett skepp på öppet hav och när vinden hårdnar, faller fartyget sakta av.
Lasten är surrad och varje man på sin plats när stormen hämtat andan och åter tar sats.
Vaksamma ögon ger akt på vind och våg. Erfarna blickar synar tackel och tåg.

Och när mörkret lättar och gryningen färgar himlen röd
styr ett skepp mot ett avlägset land på gungande sjö.
Med revade segel och med besättningen mindre rädda att dö.

När mörkret lättar och gryningen färgar himlen röd
styr ett skepp mot ett avlägset land på gungande sjö.
Med revade segel och med besättningen mindre rädda att dö.

Reflexer av reflektioner...

2010-06-14T02:59:00.006+02:00

Detta inlägg har jag nog hållit på med under en veckas tid inne i huvudet och jag märker att det jag skriver sällan blir det jag tänker. Det går så oerhört fort inne i mitt huvud och där skrivs långa oavbrutna tankebanor som handlar om allt och lite till och tankarna löper från då till ett sedan och formuleringarna och eventuella sanningar avlöser varandra men så snart jag skriver, skriver jag om annat, sätter jag lås på alla sidodörrar och spärrar av alla stickspår och binder ihop orden till meningar som låses fast i en ram. Jag vet inte om det är orden i huvudet eller de skrivna orden som är viktigast, som är sannast.

Var i huvudstaden i går och gjorde en riktig lågvattensmarkering. Jag köper i princip alltid Situation Stockholm och gjorde likadant i går men när jag står där i begrepp att köpa tidningen som kostar 40 kronor hör jag mig själv säga "Har du växel"? när jag hivar upp en femtiolapp. Samtidigt som jag säger orden slås jag av hur idiotiskt det måste ha låtit, Ni vet "Jaha, Du säljer Situation Stockholm och Du är förmodligen hemlös, jaja men har Du växel"? När jag gick därifrån kände jag mig så ofantligt enfaldig men insåg att jag inte gärna kunde gå tillbaka med andemeningen "Jaha, Du säljer Situation Stockholm och är förmodligen hemlös, här har Du en tia" Det skulle kännas som ett ännu större hån så jag gick med hälsningen hoppas Du får en bra dag. SKÄMS på mig, och det gör jag, så jävla korkat.....

Denna odöpta oro som rider min själ är ständigt närvarande och växlar mellan att vara förnimbar till att bli enorma bränningar och det enda jag kan göra är att försöka stå ut. Det är som om jag har en hel hjord skenande vildhästar inom mig men så snart jag tänker att jag måste formulera mig så ser jag inte ett enda hästskrälle utan bara en tom savann men jag känner hur de galopperar, mycket underligt tillstånd. Jag drabbas då och då av reflektioner, jag ska inte säga att de är insikter för ordet insikt har betydelsen klarsynthet och eventuell förståelse och så pass långt sträcker sig inte tankarna, det är inga Aha-upplevelser utan mer ett utomstående betraktningsfenomen. Bland annat, jag har under några veckor spelat ett xbox-spel som heter Risen, som är ett riktigt bra spel och är nu inne på upplösningen av spelet men nu har jag slutat spela. Jag har under en tid läst Stephen Kings romansvit om Det mörka tornet och är nu inne på sjunde och sista delen men nu har jag slutat läsa. Anledningen till att jag slogs av denna reflektion är att jag kom på mig själv med att tänka "jag kanske skulle spela eller jag kanske skulle läsa" för både handkontrollen och boken ligger i mitt blickfång men något i mig värjer sig. Något i mig säger mig att det är ingen idé att förlora sig i något av dem för de är på upphällningen och de är på väg att ta slut och av någon anledning orkar jag inte med det. Socionomen i mig säger Ha, snacka om extrem separationsångest, HiHi, rena skolexemplet på hur separationsångest yttrar sig. Min överhöghet ställer sig dock mycket undrande till detta påstående och fnyser högljutt med invändningen att det förekommer inga som helst belägg för att separationsångest skulle vara en känsla som har någon legitimitet, att det faktiskt är ett kontradiktivt absurdum, rent av en realistisk omöjlighet. För att separationsångest ska kunna uppstå måste det finnas en bindning som är betydelsefull och viktig, att om det upphör går något förlorat. Nix pix, sådana olater har inte min överhöghet något till övers för.

Trots det har jag under veckan som varit gjort en sak till som är mycket ovanlig, näst intill icke förekommande. Jag har en hyfsad koll på när De Kloka arbetar, vilka dagar och tider och brukar lagra in det i hjärnbarken veckovis. Jag ser det inte som en tvångsmässighet utan mer som hållpunkter för tillvaron, när jag kanske kan tillåta mig att andas lite djupare och lugnare. Plötsligt, på torsdagskvällen, får jag informationen om att Den Kloke L skall jobba, både denna dag och nästkommande. Jag slås av att detta inte var information jag glömt bort utan bara bortsorterat. Någonstans hade mitt väsen bestämt sig för att Den Kloke L skulle återkomma om 5 dagar, Punkt. Samtidigt låg något och skavde, retade, något som sade mig att det var något som inte stämde och det var ju just det....Jag visste mycket väl att Den Kloke L skulle jobba, informationen var nedregistrerad redan en vecka tidigare så det handlade inte om glömska utan en total bortsortering. Den där imbecilla virriga rösten från någon del av mitt väsen som hostar ur sig saker utan att jag har några som helst belägg för att den är sanningsenlig muttrar torrt att, Ja du, kanske är det lättare att ställa in sig på att vänta i 5 dagar än att (små bokstäver,väldigt väldigt tyst) längta och sakna....i 24 timmar. Vi är INTE överens på denna punkt men jag ännu inte kommit på något slagkraftigt att känga till rösten med så för närvarande får den dela tron med isdrottningen och frysa...kanske tystnar den om den fryser ihjäl...

Den Gode Terapeuten är för närvarande fri, har gått till en lagstadgad längre sammanhängande tillvaro där han inte behöver försöka övertyga förvirrade människor som jag att saker och ting har ett samband, att det finns en orsak och verkan oavsett vad överhögheter och mästerliga mästare anser. Ställföreträdaren kommer att infinna sig i stället men inte förrän om två veckor. Ställföreträdaren frågade mig om jag kanske ville skriva till henne under tiden som mitt navelskåderi är inställt och jag accepterade förlaget men upptäckte 6 timmar senare att jag lyckades undvika den enkla formaliteten som att ta reda på hur det rent praktiskt skulle ske, adressaten okänd liksom. Sedan kom ju följande frågor på rad, Vad ska/får jag skriva, hur Mycket ska/får jag skriva och hur Ofta ska/får jag skriva? Jag tror inte på censurering men har upptäckt att är det något jag uppskattar är det enkelheten, inte så att saker ska vara lätt, utan mer att jag har lättare att andas när saker är det de är och ingenting annat, inga undertexter, inga outalade sentenser eller dubbelheter. Med andra ord, jag har lättare att hantera en galen människa i galenskapen än en galen människa som försöker framstå som klok. Den slutsats jag drar av detta är att det antagligen beror på att mitt väsen är uppbyggd på motsatt teori, där ingenting är säkert eller glasklara faktum, för det finns alltid någon mer infallsvinkel som ger ett annat resultat.

Ändamålet helgar medlen eller är det tvärtom?

2010-05-31T18:30:00.004+02:00

"Konsekventialism, även teleologisk etik, betecknar en grupp etiska läror som menar att (1) det är meningsfullt att rangordna olika handlingsalternativ med avseende på deras utfall eller konsekvenser, och (2) att man bör välja det handlingsalternativ som är högst rangordnat (eller ett av de högst rangordnade, om det finns flera likvärdiga alternativ).

Icke-konsekventialism menar att moralen begränsar eller sätter restriktioner för vad vi får och inte får göra. En handlings riktighet definieras av handlingens riktighet i samspel med plikter och sidorestriktioner som icke-döda, icke-stjäla, icke-ljuga och så vidare. En formel för denna idé kan skrivas: (HR) = f(H) handlingsriktighet som en funktion av handlingen i sig.)"

Så....egentligen kanske detta Varande bara är en filosofisk utläggning som har mycket lite att göra med den verkliga världen?

Lyssnar på Benny Andersson "Sång från andra våningen" och tänker att den (enligt min tolkning) egentligen borde heta "Fönstret från gården". Det är den stämningen den framkallar hos mig, barnet som i skuggorna av gatlyktorna, ensam och oerhört liten mot fasaden av betongkroppar, barnet som ser upp mot de upplysta fönstren, in i människornas hem och betraktar föreställningar bestående av ljus, värme och liv. Märkligt att musik kan måla sådana tavlor. På tal om det är väl möjligheterna med Spotify helt superba. Har efter 15 års letande i skivaffärer funnit Terry Oldfield vilken ingen människa i min omgivning hört talas om tidigare...

Befinner mig för närvarande i krig mot världen, ett krig jag samtidigt undviker genom att spika för vartenda fönster och varenda dörr så ingen jävel slipper genom vilket i sig betyder att jag inte kommer ut, men men, vissa förluster får man väl räkna med. Som korrigering i avvikelserapporterna kan noteras att jag åter äter, ibland, när andan faller på. Min hjärnas rationalitet gick igenom varenda möjligt alternativ och konsekvens den kunde komma på och jag fann det omöjligt att vederlägga mitt icke ätande för mig själv. Jag insåg att för att jag skulle kunna finna mig nöjd med mitt beslut var jag tvungen att driva det till att någon annan fattade belutet åt mig och då skulle jag ju lik förbannat vara tvungen att äta i alla fall. Så...jag är inte dummare (rent intelligensmässigt) än att jag inser att vissa krig inte går att vinna men det innebär tyvärr inte att min själ håller med mig. Min själ motsätter sig och det är hela jävla havet stormar. Ångestnivån ökar för varje dag och jag skärmar av, kollar inte min mail, telefonen är urladdad och min dialog krymper. Drömmarna börjar vakna och jag har under en vecka drömt om Barnen och C två gånger vilket jag inte gjort överhuvdtaget innan. Jag vaknar vid gryningen varje morgon i ett slags panik men jag har ingen aning om varför.

Är detta min själ i vardande? Om det är så tror jag mig skymta att detta kommer att göra jävligt ont. Har hittat min nästa tatuering men jag ska inte ha med ordet utan bara symbolerna, vilka i sig naturligtvis bara är rent nonsens men den känns bara så rätt. Har inte bestämt mig för var den ska sitta, funderar på om jag är modig nog att sätta den på vänster underarm, tunnare och sirligare, den säger att den måste synas, ett stumt statement, ett bomärke.

Att vara ofunnen betyder i detta fall inte för mig att jag på något sätt skulle vara så himla ensam, att ingen i hela världen ser mig etc etc. Jag börjar nämligen tro att det spelar ingen som helst roll hur många som ser mig så länge jag inte ser mig själv. Som jag sade till Den Gode Terapeuten häromdagen, jag har ingenting emot att synas så länge jag är osynlig, men se mig inte när jag är synlig för det klarar jag inte av, det mäktar jag inte med. På något sätt är detta sammankopplat med mitt mående och beteende för jag börjar ju märka ett mönster. Så snart kriget inom mig växer skärmar jag av och ju jävligare det är desto stummare blir jag, ju mindre klarar jag av att mötas. Detta är ingen medveten process, jag vet inte från en gång till en annan vilka, vilken eller om någon kan komma i närheten av mig eller vilka som absolut inte får. Det är som en osynlig barriär och jag vet aldrig var den är förrän den stund jag plötsligt studsar tillbaka. När det plötslig bara blir omöjligt och jag fräser och klöser men ångrar mig i samma sekund men kan inte förmå mig att göra något annat.

Här blir handling och konsekvens olidligt. Jag begriper att jag om jag är tvär mot en människa lär ju den människan inte vilja tränga sig på och det kan jag väl stå ut med men problemet är att jag blir så där jävla tvär mot dem som jag någonstans i mig, tyst och hemlighetsfullt, har konstaterat att jag faktiskt tycker om, människor som, om jag skulle tillåta mig själv, betyder något för mig. Jag kan konstatera att detta agerande är urskiljningslöst skoningslöst och har ingenting att göra med vad någon säger, tycker, är, har ingenting med den rationella världen att göra. Eftersom jag inte kan förklara mitt eget beteende kan jag inte förutse eller på ett medvetet plan förändra agerandet. Jag vet ju inte att det där motståndet finns förrän jag sprungit in i det och då har jag ju redan rivit och svurit. För närvarande tror jag att alla De Kloka utom en har fallit under min lie och jag undrar vilken sekund det kommer att ske för varför skulle min överhöghet tillåta att en kom undan? Varför skulle mästerligheten tillåta att en person, visserligen under ett skarpt bevakande öga, ganska obehindrat kan röra sig på mina stäpper? En fråga som är omöjlig att svara på eftersom jag inte vet svaret på varför jag huggit av alla andra strax över fotknölarna. Det är som ett jävla tvång, jag måste demolera, jag står inte ut med att bara vara, att mötas, att bli synlig samtidigt gråter min själ bittra tårar för varje hugg jag utdelar.

Galenskapens glasklara briljans....

2010-05-14T19:32:00.005+02:00

Något i mig säger att jag måste skriva detta, Måste med ett jävligt stort M, att detta är en avgörande byggsten, att detta tillstånd är samlandet inför sparken utför stupet. Jag hör en röst som säger mig att jag egentligen inte borde skriva detta, utan detta är något jag måste framföra muntligt, i dialog, och att hela avgörandet faktiskt hänger på att jag ställer mig i dialog och inte i monolog. Jag ser mig framför mig när jag ska försöka förmedla vad fan det är som händer i mig och ser att det jag skulle göra är att hålla monolog, för en dialog skulle knuffa undan mig och ge Rationaliteten syre. Jag håller på att slitas i bitar mellan överhögheten och den tredje dimensionen. Jag tänker att jag måste skriva först för att sedan kunna förmedla mig muntligt och jag märker att jag försöker hålla i gång en frikoppling mellan de olika krafterna i mig för kunna formulera mig. Krafterna är av helt olika karaktärer, helt olika personligheter där den ena är glasklar och strukturerat logisk medan den andra ännu inte har fått något ordlexikon, inte har fått något språk överhuvudtaget. Detta gör naturligtvis att vilken problemställning jag än skulle formulera skulle den få två totalt diametrala svar och problemlösningar och det jävliga är att jag inte vet vilken av dessa som skulle vara sanning, om någon av dem har med sanningen att göra. Och jag märker att jag värjer mig för att skriva om detta för att så snart jag ser bokstäverna flimmra på bildskärmen förlorar de skärpa och blir oerhört triviala, som dammlagret på fönsterbrädan man stryker bort när man står och talar i telefonen utan att överhuvudtaget reflektera över det. Så oviktigt förefaller det mig vara när jag tar in informationen genom mina ögon men min kropp säger mig något annat.

Så...här är den, för närvarande, konkreta problemställningen, dilemmat eller kruxet, vilken vikt man nu vill lägga vid det; Jag har åter slutat att äta (snacka om I-landsproblem) och har inte för avsikt att belägga denna yttrandefrihet med munkavle. Jag vill driva detta till denna vägs ände, där det egentligen rent krasst handlar om lev eller dö. Här börjar den extremt svåra tanke, känslo och logiklabyrinten, här, just här försvinner allt vett och sans och något annat så mycket starkare skriker inom mig, något som säger mig att denna gång tänker jag inte vika undan. Denna gång tänker jag övervinna mig själv. En absurditet som uppstår i detta dödläge är att jag försöker försvara något som inte kan försvaras. Jag tänker att det hela skulle vara så mycket lättare om jag inte behövde tala om det utan bara tiga ihjäl det tills det blir tvunget att behövas talas om. Men jag märker ju att fysiken försämras, att jag inte kan genomföra saker på grund av att jag helt enkelt inte orkar. Det är en sak att säga Nej, jag tänker inte äta och ändå ha någon slags trovärdighet kvar, en helt annan att säga att Nej, jag kan inte följa med på promenad för min kropp har inte den energin. För att illustrera det hela; I morgon är det en inplanerad paddlingsresa och jag älska att paddla, att vara ute på vattnet och jag vill verkligen följa med. Jag inser dock att min kropp inte har förmåga att genomföra detta i praktiken då det inte finns den kraften. Hur i helvete ska jag kunna förklara det för min omgivning? Så när den Kloke M konstaterade att i morgon är det paddling så svarade jag Ja. Vad annat finns att säga? Ett svar som lyder "Jag kan inte för jag orkar inte" betyder i min värld att den enda bemötelse som finns på detta är en otålig suck, en blick av vämjelse och ett outtalat "ryck upp Dig för helvete". Känslan av att göra fel, att inte duga så pass att man står ut med mig blir än starkare när jag hamnar i denna konflikt. Jag kan inte komma undan med tystnad men jag kan inte heller komma med några trovärdiga förklaringar.

Jag tänker att det är något i mig som värker och det måste få varas till det spricker och det tål inga granskningar och går sönder under alla försök till logiska resonemang. Varje försök till att få mig att gå över till den logiska delen av mig får mig att känna jag skulle kunna explodera, få mig att förstöra min omgivning. Det är så svårt att försöka förklara detta fenomen, det känns som det är en roman i huvudet men jag kan inte formulera det i ord. Jag har en gnagande känsla av att om jag följer min logik som säger att jag måste äta förlorar jag något, någon oerhört viktig pusselbit och förlorar jag den kommer pusslet aldrig att kunna läggas. Jag tror mig också veta att just den här pusselbiten finns endast på det där stället när valet måste träffas, just där och ingen annanstans. Den där rösten säger mig att om jag börjar leta någon annanstans eller om jag börjar fokusera mitt letande, kommer den att gå om intet. Det är som att detta inte är ett egentligt val utan något som jag måste göra annars går jag förlorad.

Oavsett vad, så går tiden och minuterna blir dagar....

2010-05-14T13:29:00.005+02:00

Har under en längre period tänkt att jag inte orkar skriva, att jag inte vill, att jag inte står ut med mitt eget evinerliga malande och navelskåderi, att det inte tjänar något till och att det endast är patetiskt, banalt och missriktad energi.

Har under de senaste dagarna mailat med Vännen N, mail som varit uppriktiga och sanna, och under tiden jag skrivit dessa mail har jag känt det där febriga behovet av att skriva vakna till liv. Jag sitter i skrivande stund och väntar på att det ska komma ett mail och jag funderar på om jag skicka ett nytt mail där jag ska fråga om jag skrivit något fel, om jag på något sätt förbisett något eller om jag ska vänta. Hon har nämligen fått gjort det, väntat, VÄNTAT, och väntat en stund till för jag har en benägenhet att göra mig totalt oåtkomlig, osynlig, både stum och döv, och ÄNDÅ....så väntar hon....Jag förvånas över eller känner en naiv fascination över att det är möjligt, att det faktiskt kan vara sant, att någon vill vänta på mig.

Lyssnar på Midnight oil och rycker följande meningar totalt ur sitt sammanhang; "The blinded years, the binded years, the desperate years and divided years. These should not be forgotten years". Nä, de borde inte vara det och jag kämpar inte med att glömma bort dem, jag försöker komma ihåg dem. Jag börjar mer och mer inse att jag måste börja minnas för att förstå mitt sammanhang, måste börja ta till mig min historia, erkänna den för att kunna närma mig själv. Men det är allt annat än lätt för min mentala överhöghet, Rationaliteten personifierad, vill inte se utanför ramarna, kan inte tolka något utanför ramarna, bortdefinierar allt som är utanför ramarna, rätt och fel, svart eller vitt, moraliskt och omoraliskt, förnekar allt som inte är antingen eller. Det som finns utanför ramarna har ingen legitimitet eller existensberättigande. Jag kallar allt utanför ramarna "den tredje dimensionen" och det är den där kraften som allt mer börjar vakna till liv.

Som vanligt, förmedlar den Gode Terapeuten, Ställföreträdaren och De Kloka, visa ord och ovedersägerliga faktum men det tar sådan tid för mig att faktiskt förstå, inte bara höra, vad de säger. En sådan sak är det torra faktum att jag tydligen varit väldigt ensam i mitt liv, inte eremitensam, men i ickedialog. Jag ska inte förhäva mig och påstå att jag förstår innebörden i detta men någonstans i min hjärna börja bit för bit läggas ihop och jag tror att jag under en hundradel av en sekund faktiskt kan skymta vad detta innebär, har inneburit, för mig och mitt varande. Och jag tror att jag börjar förstå att den där tredje dimensionen som är mig så okänd, så ovälkommen, besvärlig, obstinat och totalt ologisk, kan benämnas med tre simpla bokstäver, J.A.G.

Om mina tankar är sanna, om mitt medvetande inte ljuger för mig så tror jag mig börja inse att denna tredje dimension består av mina behov, känslor, åsikter, reaktioner, längtan, saknad etc etc, bla bla bla. Detta är en skrämmande tanke för det innebär ju att konsekvensen av detta är att jag på vägen har utplånat mig själv, att jag under historien har skalat bort allt som inte kan vederläggas. Det sjukaste är att någonstans tycker jag mig skymta att denna horribla tankegång faktiskt blir logisk när det gäller hur min psykiska struktur är uppbyggd. Min värld är totalt rationell, allt som inte kan förklaras, allt som inte är ett oemotsägligt faktum, kan inte existera. Jag har ont eller inte ont, är trött eller inte trött, är hungrig eller inte hungrig och detta gäller allt. Denna tredje dimension låter sig dock inte läggas under lupp, vägrar att låta sig naglas fast för att jag ska kunna kategorisera in det i antingen eller facket. Den börjar leva sitt eget liv och vill inte låta sig styras av mina desperata förtvivlade försök att tysta ner den. Den bråkar och skaver i mig och den knuffar mig mot det ena stupet efter det andra men än så länge har jag undkommit, har jag slagit i rationalitetshandbromsen och backen, och inte låtit mig svepas med. Den än mer oändligt horribla känsla som följer på detta är att jag någonstans begriper att det är den tredje dimensionen som måste vinna för att jag ska komma till klarhet, för att det skall kunna bli en förändring men jag vet inte hur.

Det känns som om jag befinner mig mitt i ett brinnande inbördeskrig där jag förser båda sidor med lika tung vapenarsenal men själv så står jag där i mitten och hävdar att jag är neutral, att båda sidor har rätt samtidigt som de vräker målsökande missiler mot mig i syfte att förinta mig. Och jag står där och väntar och tänker att någon gång måste väl en av dem träffa så att någon sida kan vinna. För jag har inte förmåga att urskilja, har inga bildbevis eller underskrivna bevittnade dokument som kan bringa klarhet i vad som är sant eller inte, vilken sida som som besitter rättigheterna. Så jag står där, handlingsförlamad eftersom rationaliteten inte kan förklara eller vinna, fångad i den tredje dimensionen som vräker sig fram utan nåd och min radiostyrda instinkt sliter i handbromsen och famlar efter den automatiska utlösaren till fallskärmen trots att låga viskningar väser fram mellan krampaktiga käkar, sträva inte emot, släpp kontrollen och ge de tre versalerna J.A.G. tillåtelse att börja leva.

I am done...

2010-02-16T18:37:00.004+01:00

Ja, så känns det...har i dag avverkat en terapisession utan ett ord, kan inte förmå mig att säga något. Jag blir frustrerad och provocerad av min egen stumhet men Orden tar emot, vägrar att låta sig blottas och jag vete fanken hur jag ska ta mig ur detta skruvstäd. Som jag ser det kan jag försöka att ta mig ur det genom att halka in i gamla igenrostade gängor eller skruva mig åt andra hållet för att skära upp nya. Vilket jag än väljer kommer det att innebära smärta och jag väger och mäter den eventuella vinst som skulle komma med respektive smärta men jag kan inte komma på något. Det finns ju ett tredje alternativ, att bara stanna kvar, att inte skruva mig överhuvudtaget, men det alternativet verkar inte vara speciellt realistiskt. Jag menar, livet fortgår väl ända tills det upphör oavsett vad jag tycker, känner eller tänker. Livet kräver väl av mig att jag ska hänga med, verkligheten med sina krav på försörjning, bostad och en viss social delaktighet upphör ju inte för att jag slutar skruva på mig. Kan man upphöra att existera trots att pulsen ihärdigt slår, existerar man bara för att hjärtat pumpar fram blodet genom venerna?

Jag vet inte om jag ska pulverisera allt runtomkring mig, inklusive mig själv, gråta eller sluta andas. Jag vet inte vad min själ vill, vad min själ önskar eller behöver. Jag har mjölksyra i armar och axlar men kan inte erinra mig att jag känt någon muskelanspänning. Jag begriper att det rent fysiologiskt borde tyda på en ordentlig anspänning för att få mjölksyra men har inte känt av det överhuvudtaget.

Jag skulle vilja säga att allt är åt helvete men kan inte övertyga mig själv om det. Jag ser inga mörka stormbrutna vatten, mina tankar väger inte tungt men ändå är jag förlist och tumlar skoningslöst runt mellan vågkammarna. Mitt mentala Jag har inte förmåga att uppfatta varken vätan eller kölden och benen trampar, trampar och håller mig flytande. Förstå denna paradox; någon del av mitt Jag säger mig sluta trampa, sjunk och ta djupa andetag med vatten, en annan del av mig säger mig att trampa tills jag finner något att flyta på och ytterligare en annan del av mig säger att även om jag finner något att flyta på befinner jag mig i en oändlig ocean där det inte finns någon fast mark. Så hur jag än gör innebär det samma slut, att upphöra existera, det är bara tidsintervallen som skiljer dem åt.

Mina tankar irrar runt så fort och jag bombarderas hela tiden med tanken på att ge upp denna process, gå ut härifrån, rätta in mig i ledet, kamma luggen hyfsat och fortsätta låtsasleken, mitt låtsasliv. Det kanske är det enda rätta, det kanske är den enda möjliga väg för mig att vandra. Just nu finns det inget som talar för att detta Jag, som är nu, varken är genuint eller livsdugligt. Jag söker en tanke att fullfölja, en tanke med en början, en känsla och ett slut men jag når aldrig fram till varken känsla eller slut utan istället kommer nästa tanke, nästa mening, nästa fråga. Vad är det meningen att man ska göra med själens svar när man inte ser frågorna som berättigar svaren? Hur är det möjligt att ge utlopp för en reaktion när man inte uppfattar någon aktion?

Arkebusering...

2010-02-14T20:35:00.003+01:00

Kan någon skjuta mitt undermedvetna? Jag vill inte mer, förstår inte vad det skall vara till för nytta att ha en själslig närvaro som hela tiden konfronterar mitt medvetande. Som hela tiden ska försätta mig i situationer som jag inte har förmåga att reda ut. Som bara blir ytterligare en sak till som jag stampar ner i den beryktade ryggsäcken och hoppas att sömmarna håller en tid till. Har idag kommit fram till flera slutsatser som ingen av dem är speciellt utvecklande för min självkänsla eller mitt varande.

1. Jag har NOLL tillit. Jag inser att jag faktiskt har gått runt och trott att jag har tillit till en del människor, som till exempel De Kloka och Den Gode Terapeuten samt ställföreträdaren. Jag vaknade bryskt i dag och insåg att Nej, mitt jag, min själ hyser ingen tillit. Det är bara mitt intellekt som förhåller sig till begreppet och som intellektuellt kan förstå att de går att lita på men min själ sitter inte i samma kupé. Det är en sådan obetydlig fjuttdetalj som gjort mig uppmärksam på detta att jag nästan skäms för att skriva det men kanske jag måste...för att gå ännu ett steg på spelplanen. Var i dag i Staden och mötte en av De Kloka, utanför området och som var fri och ledig, alltså utanför tjänst. Jag uppmärksammar vederbörande men ser nästan omedelbart bort. Varför? Jo, för att inte utsätta vederbörande för något obehagligt, för att inte försätta vederbörande i en situation denne inte vill vara i och...för att bespara mig den eventuella förintelse det skulle innebära att säga Hej och vederbörande bara skulle se förbi mig och inte svara. SÅ långt sträcker sig min instinktiva tillit....Inte alls, inte ett dugg och jag undrar varifrån min fientliga misstänksamhet härstammar ifrån, när den fick kraft att ockupera mig.

2. Jag är så splittrad i mitt Jag att jag inte vet hur det är möjligt att kunna bli hel. Förstår inte hur det är möjligt att bli så splittrad utan att gå in i galenskap. Nästan så att jag kan tänka; varför fick inte jag bli galen. Varför fick inte jag tillträde till en värld som häver dessa fysiska och psykiska begränsingar som formar vår värld. Kränkningar, misshandel och övergrepp....ord, ord, visserligen starka ord men ändock...bara ord. Jag tänker att dagen jag gick sönder var den dag min yttre tillvaro rasade samman men inser att mitt känsloliv måste gått sönder långt tidigare. Så långt mycket tidigare att jag faktiskt inte vet hur det är att inte vara trasig, så splittrad att jag inte har förmåga att inse mitt känslolivs sönderfall, inte har förmåga att inse dess omfattande förödelse.

3. Jag saknar, saknar så att jag fysiskt darrar. Inser att för att bli av med detta, för att komma ut måste jag trava igenom all jävla bråte jag ställt på farstubron och jag inte vet om det är möjligt, om jag orkar. En svindlande tomhet för att ingen egentligen, på riktigt, bryr sig. Ett instinktivt massivt motstånd mot att någon bryr sig. Och jag undrar vem som ska hjälpa mig att bära allt detta, om jag har någon rättighet att önska att någon kan hjälpa mig att dela bördan, om det är moraliskt försvarbart att önska sig något som detta av en annan människa.

4. Ju mer komplicerad tillvaron blir desto mer förlorar jag förmågan att fomulera mig muntligt. Jag drabbas av en tunghäfta där jag intellektuellt jagar runt i labyrinter för att hitta ingångar där orden får tillåtelse att ramla från mina läppar. Plötsligt är det omöjligt att högt säga, Jag drömde i natt...jag känner...jag tänker...I min stumhet behöver jag frågor för att kunna förmedla samtidigt som jag klöser vilt omkring mig när frågorna kommer. I mitten sitter denne okände gestalt som allt mer tar över min verklighet och begriper ingenting.

Och inte en krusning rör sig över den vidsträckta snön....

Paradigmskifte....

2010-02-12T20:01:00.005+01:00

Jag tror att jag håller på att förlora förståndet. Ingenting är längre som det förefaller vara och jag vet inte vad som är sant eller falskt, konstruerat och feltolkat. Jag tänker och säger saker jag inte med säkerhet vet att jag har belägg för vilket gör att jag undrar om jag ljuger för mig själv och min omgivning. Exempelvis dyker ordet paradigmskifte upp i mitt huvud under tiden jag ser på backhoppning. Paradigmskifte....jag tror jag vet vad det betyder men slår ändå upp det på Wikipedia och och får det bekräftat. Det är som om jag genomgår ett paradigmskifte i mitt psyke och min själ och jag förstår ingenting, jag har förlorat min skarpsynthet och ser inget bortom det alldeles uppenbara och jag tiger still och väntar på något som inte kan kläs i ord.

Jag hade häromdagen en dröm där jag tog livet av en kvinna, jag vet inte vem, hur eller varför men jag sänkte kroppen i ett kärr så att den skulle vara omöjlig att finna. Långt ner bland jordens bevarade hemligheter sänkte jag den och vaknade efter mycket vånda upp och inser att det inte är sant. Det mest intressant med denna dröm är att jag inte hade kval kring det faktum att jag faktiskt mördat utan det var skulden, den oerhörda skulden i att veta att kroppen var sänkt och jag inte kunde dela detta med någon annan. Jag var tvungen att bära denna hemlighet alldeles själv och jag kände hur jag sakta men säkert bröts ner så det var ett lättnadens andetag när jag insåg att jag inte behövde känna skuld...Här skulle det vara oerhört lätt att göra en Freudiansk övertolkning eller hur? Det är onekligen ett intressant upplägg men jag väljer att inte göra någon tolkning av rädsla för att jag skulle konstruera något som inte är sant, skapa ett samband mellan ting som i själva verket är oberoende av varandra.

Den Gode Terapeuten befinner sig för närvarande på en knivsegg där mitt sinne slumpmässigt bestämmer vilken sida han ska ramla ner på. Sidan där han endast väcker en obegriplig irritation eller sidan där han är ett kommunikationsverktyg men egentligen inte bekommer mig. I tisdags ramlade han ner på irritationssidan vilket han uppmärksammade genom att fråga om något hade hänt eller om jag var irriterad på något. Jag svarade, naturligtvis, Nej på båda frågorna och fortsatte irritera mig på något som jag inte kan ta på. I dag gled han omärkligt ner på kommunikationssidan. Alla med en tankeförmåga över grundläggande addition skulle här hävda att det är kriminellt korkat att hålla terapeuten på "bekommer mig inte" sidan då det motverkar hela syftet och processen med terapi. Mm, jag vet det och förstår det till fullo men åter igen är det inte mitt intellekt som styr på vilken sida han hamnar. Det är inte mitt intellekt som bestämmer på vilken sida någon hamnar. Alla ligger i riskzonen för att hamna på irritationssidan och jag kan inte motverka, gardera eller manövrera det till andra sidan med mitt intellekt.

Det är oerhört frustrerande att inte veta vad som triggar min irritation eftersom jag inte kan hantera den, inte kan ge den utlopp. För hur jag än letar finner jag aldrig någon reell godtagbar anledning till att vara irriterad varför jag inte tycker mig ha rätten att ge den utlopp så då biter jag ihop och tiger och minsta lilla kan få mig att vibrera. Så kommer jag åter till stadiet där jag för att stå ut, skalar bort lager efter lager av yttre påverkan och så går hjulet runt, runt. Och utanför är det fortfarande stilla snö....

Okej.....

2010-02-07T21:18:00.004+01:00

Kanske jag ska göra ett nytt försök med att skriva? Kanske jag bara ska skriva ett ganska meningslöst inlägg bara för att värma upp mina stela fingrar? Kanske ska jag åter försöka närma mig mig själv och försöka formulera mitt kaos? Kanske ska jag våga att åtminstone snegla mot mitt inre?

Det har varit en lång och tung period sedan senast och jag insåg inte riktigt hur förbannat jobbigt det har varit förrän jag åter, plötsligt, kände syret återvända till mina vener. Då insåg jag att jag hållit andan under många veckor, varit i full stridsberedskap med tunnelseende där det endast har handlat om att undan för undan sortera bort alla yttre intryck så att min kropp och själ fått vila i ett andetag. Det känns som om att jag varit invaderad, erövrad och plundrad av ett osynligt väsen, en annan dimension av verkligheten som inte har något språk utan som är oerhört subtilt. För att illustrera det hela (jag och mina illustrationer....) Tänk Er att verkligheten vi lever i, den verklighet vi alla ser och anpassar oss efter är en svartvit stumfilm. Jag ser den, Ni ser den och vi talar samma språk. Samtidigt, bakom stumfilmsduken, pågår ett Noréndrama i tusen färger och det är den jag ser, hör och bombarderas av intryck från hela tiden. Jag kan inte förmedla det för jag vet inte vad det är jag ser eller hör men min kropp reagerar hela tiden på det osynliga dramat och för att stå ut i ordlösheten måste jag skala av, lager för lager, all yttre påverkan så att min kropp håller sig lugn. Mitt intellekt hänger inte med alls, förstår inte och kan inte tolka.

En annan illustration; Mina ögon ser en vidsträckt slätt, snö överallt, vitt, stilla och inte ett oväder hitom horisonten. Trots detta smäller mina efter mina under mina fötter. Min kropp och psyke känner chockvågorna men mina ögon ser inget annat än stilla snö, min hjärna talar om för mig att marken är kassaskåpssäker. Hur förmedlar man det? Ursäkta mig men det exploderar.... Var? Vad? Varför? Inte vet jag, men jag känner att marken skälver...Eftersom jag inte vet vad som får minorna att explodera är det helt omöjligt att gardera sig. Det är nog en av de stora anledningarna till att jag inte skrivit. Rädslan för att om jag försöker finna ord på det som händer exploderar marken under mina fötter och jag har verkligen haft fullt upp med att hålla mig flytande. Jag har visserligen börjat andas igen men jag måste hålla mig alert och sondera terrängen efter uppenbara minor eftersom all min kraft går åt till att stå kvar och fortsätta efter de osynliga minexplosionerna...som mina ögon inte ser.....som min hjärna inte kan tolka, översätta eller förbereda sig för. Mycket märkligt är det.

Despair....

2009-11-29T12:25:00.009+01:00

Det pågår ett vilt slagsmål mellan orden nu. Orden som vill bli sagda, orden som gömmer sig, orden som skaver och orden som är så förbannat otillräckliga, som inte lyckas formulera det jag vill, behöver ha sagt. Alla mina resonemang faller på att orden förmedlar något annat än det jag vill ha sagt, vill beskriva.

Tvivlet är så starkt nu men jag lyckas inte förmedla mig utan hamnar hela tiden i ordfällor som gör att jag inte får fram den avskalade centrala och för närvarande den oerhört existentiella frågan som plågar mig. Jag vill att någon skall förklara för mig, påvisa vad det är som gör att De Kloka och den Gode Terapeuten har rätt . Här uppstår en ordkonflikt i motsatsförhållandet rätt eller fel men det är inte det jag menar när jag använder ordet rätt. Det jag vill är att någon skall förklara för mig att Deras sanning är sann. Här uppstår motsatsförhållandet sant eller falskt men det är inte heller det jag är ute efter när jag använder ordet sanning.

Den Gode Terapeuten uttryckte häromdagen " Jag vet inte vad det är du förväntar dig ska hända". Förväntan och förväntan. Jag förväntar mig inte, jag har lärt mig att inte förvänta samtidigt som jag förväntar mig något annat än detta. Jag känner egentligen att det inte är speciellt rättvist att fråga vad jag förväntar mig för det är inte jag som har skapat denna eventuella förväntan. Den är uppbyggd på, har sin grund i att De Kloka samt den Gode Teapeuten hävdar att det finns något annat. Jag tänker att detta egentligen borde vara ett bevis på en viss tillit. Jag hör vad de säger och jag tror på det de säger till den omfattning att jag faktiskt kan införliva det och våga tro på att det finns utrymme för förändring men ordet Förväntan får mig att skygga. När jag får frågan "Vad förväntar du dig" reagerar mitt psyke och min kropp med en omedelbar känsla som säger mig att jag gjort något fel. Ordet förväntan blir här samma sak som krav, att om jag förväntar mig så kräver jag och hela min existens är grundmurad på tesen att vad har väl jag för rätt att kräva? Vad skulle göra mig förmer så att jag skulle ha rätten att förvänta mig, kräva något av någon annan individ eller överhuvudtaget av livet?

Jag inser att jag är en ordens mästare och att språket har blivit ett effektivt vapen både när det gäller försvar och anfall i min kamp om livet. Jag förstår detta och vill utmana mig själv att ta mig bakom orden. De Kloka samt den Gode Terapeuten och Ställföreträdaren har erbjudit mig att få tid för avslappning vilket jag har tagit emot. Det har även kommit till min kännedom att Ställföreträdaren behärskar hypnos och i min kamp att utmana mig själv har jag frågat Ställföreträdaren om det skulle vara ett möjligt arbetssätt i mitt sökande efter mig själv. Ställföreträdaren har sagt mig att det visst skulle vara möjligt men att detta kräver att jag själv vill, jag ska inte göra det om jag inte vill/kan/vågar/... Jag ställer mig inte dessa frågor då jag inte vill finna några argument som skulle lura mig att avstå eftersom detta skulle motverka hela mitt syfte med att utmana mig själv, så jag har sagt ja till att försöka. Den första övning vi gjorde var att jag skulle tänka mig en blomma som jag vidare skulle utveckla mer ingående samt tänka mig dess omgivningar. Jag skulle sedan till nästa gång måla en bild av denna blomma. Resultatet blev ovanstående bild. En bladväxt med en liten en liten kruka för befintligt rotsystem i ett oändligt ökenlandskap med en gassande sol som får jorden att torka ut och spricka.

Med dessa ansträngningar tycker jag att jag verkligen försöker medverka till att finna vägen till mig själv men nu börjar mitt psyke och min kropp att protestera, att värja sig. Det är något med allt detta som triggar någonting inom mig och som ifrågasätter. Man skulle nu lätt kunna tänka sig att det hela beror på att det börjar bli för jobbigt, att jag börjar komma mig själv för nära och att det är mina försvar som protesterar men jag är inte alls lika övertygad. Det uppstår i stället en vild kamp i mitt inre där mitt intellekt inte bara kan acceptera. Där mitt intellekt värjer sig och klöser ifrån. Jag kan inte försvara mig inför mig själv. Man säger mig att jag ska lyssna på mig, att jag ska lyssna inåt på vad det är jag behöver. Här blir det naturligtvis en frontalkrock. Explosiv och förödande. Mina röster fräser och klöser och ifrågasätter och bagatelliserar. Men eftersom mitt syfte är att utmana mig själv så försöker jag inte lyssna utan i stället delta vilket resulterar i att jag vid varje avslut vid dessa möten befinner mig på ett annat tåg De Visa (De Kloka, den Gode terapeuten och Ställföreträdaren). I ett logiskt resonemang, i en logisk verklighet skulle jag bara förmedla vad jag upplever och då mitt psyke protesterar skulle jag bara avstå från dessa övningar. Men jag kan som sagt inte försvara dessa beslut och då kan jag ju inte heller fatta dem. Jag drabbas istället av en obehaglig känsla av att det faktiskt är så att jag förväntar mig för mycket. Att det som händer i mig är endast det som ska hända vilket i sig skulle innebära att det inte finns något annat, något mer. Dessa resonemang får mig bara att känna mig än mer vilsen. För jag kan ju inte få fatt i, få tyst på den där gnagande rösten som säger mig att det finns något annat, att jag är mer än så här men att jag aldrig kommer att lyckas få kontakt med mitt genuina jag.

Jag påstår inte att jag skulle vara så förbannat speciell att jag inte skulle vara mottaglig för terapi eller att jag inte har några utvecklingsmöjligheter. Jag anser mig mig inte vara annorlunda mot andra människor. Jag tror mig inte ha några andra eller mer särskilda behov än vad andra människor har. Jag tror mig inte vara annorlunda eller mer svårlöst än andra människor. Det är inte det jag försöker beskriva och det är inte heller det jag försöker få svar på. För att använda bilden igen så känns det som om jag befinner mig i ett öde ökenlandskap. Man har sagt mig och all vetenskap talar för att det med största sannolikhet någon gång kommer att regna så jag väntar och väntar men allvarligt tvivel börjar härska. Jag börjar tänka att även om det nu kommer att börja regna så vet jag ju inte om det kommer att vara tillräckligt. Kommer det att komma så mycket regn att det kommer att få jorden att läka, kommer jorden att kunna läka så mycket att det finns plats för ett rotsystem att gro, kommer det regna så mycket att jorden kommer att klara av att ge ett rotsystem näring så det kan komma att växa.

Så jag sitter där, strax till höger om min blomma och stirrar på den glödande solen och avvaktar. Söker efter något som påvisar att att faktiskt kommer att falla ett livgivande regn. I denna väntans tystnad skriker och bråkar rösterna, bombarderar, invaderar de mig. De slåss om herraväldet och vill få mig att välja sida. Ena sidan som säger att om det nu skulle regna får jag vara snabb så att jag hinner sluka de allra nödvändigaste dropparna innan det upphör. Det är kring dessa droppar jag får bygga min tillvaro, det är dessa droppar jag får förhålla mig till och utifrån detta redigera behov och krav. Den andra sidan som säger att det faktiskt är möjligt, att det finns belägg för att det skulle kunna komma ett skyfall som skulle kunna ge både min blomma och jorden mycket mer än bara det allra nödvändigaste. Ingen av dem lyckas dock övertyga mig vilket gör att jag sitter däremellan och väntar, avvaktar och förhåller mig....

RESULTAT...

2009-11-22T16:50:00.007+01:00

Vännen N frågade mig häromdagen om jag har fått skrivkramp och jag svarade att jag låg i startgroparna, att jag laddade upp för ett nytt inlägg. De här uppehållen i bloggen gör mig oerhört frustrerad. Jag tänker varje dag att jag ska sätta mig vid bokstavsbrädan och skriva men av någon fullständigt outgrundlig anledning kommer jag mig inte för. Jag har därför ägnat dessa dagar till att fundera över vad det är som gör att jag inte klarar av att skriva. Det är ju inte så att det är en skrivkramp där det är blankt i huvudet utan jag vet precis vad jag borde, behöver skriva om men som jag istället går omvägar kring för att slippa.

De Kloka påtalar ofta för mig att jag inte behöver LÖSA saker, jag måste inte ha färdiga resultat för allting. Jag tror att jag beskrivit det tidigare det här med att min hjärna hela tiden räknar ut, kalkylerar och skissar upp alternativa lösningar. Det som händer vid en så enkel fråga som "Hur mår du?" Hjärnan registrerar blixtsnabbt vem det är som frågar, vilket humör människan verkar vara på, vilket tidsutrymme människan har och vilket svar som är lämpligast för tillfället samt att jag även kalkylerar upp eventuella följdfrågor och färdiga svar. Jag har kommit fram till att detta även gäller mitt skrivande, jag vill att det ska finnas ett färdigt resultat innan jag sätter mig och skriver. Jag har även kommit fram till att detta är fullständigt befängt och för att trotsa systemen tvingar jag mig nu att skriva. Detta låter säker stelt, kallt, opersonligt och fullständigt livlöst där ingenting förefaller vara äkta utan bara något konstruerat. Jag vill därför påpeka att allt som jag skriver är äkta, att allt detta är det som rör sig i mig men att det är dessa absurda system som går på autopilot som styr mig. Jag försöker dock hela tiden finna kryphål för att gå förbi dem. Det är väl det som gör att det är en ständig konflikt i min hjärna, om jag bara skulle låta mina försvar och min historia styra mig skulle jag väl inte behöva fundera så mycket utan bara förhålla mig. En annan sak som också påverkar mitt skrivande är att när jag väl börjar skriva så hittar jag så många trådändar som jag vill nysta upp men jag måste ju hålla en viss struktur i mina inlägg annars protesterar min hjärna mot oordning.

Så vad pågår just nu? Det är en väntan och jag inser att jag även här väntar på ett resultat. Jag väntar på att mina försvar ska krackelera, vittra sönder och falla men det händer inte så mycket, inte ett förbannade dugg är väl en mer korrekt beskrivning. Detta gör mig oerhört frustrerad då jag för närvarande inte förstår ett dugg. Jag kan banne mig inte begripa hur det överhuvudtaget är möjligt att jag skall finna en annan nivå i mitt själsliv. Detta gör även att jag funderar över i fall det finns något mer, några andra dimensioner i mitt själsliv eller om denna väntan är obefogad. De Kloka och Den Gode Terapeuten ler bara tålmodigt och uttrycker med full och fast övertygelse att detta tillstånd är fullt naturligt och att det kommer att hända, nycklarna till mina sjutillhållarlås kommer att hittas men att det kommer att ta tid, det måste få ta tid. Aaargh!!! Vad är det meningen att jag ska göra under denna förbannade väntan då?

Jag förstår att 40 års skapande och slipande av försvar inte rivs ner på en dag men jag tycker att jag varit tålmodig och faktiskt gett det hela mer tid men nu vill jag gärna finna några resultat. Men icke, förvirringen bara växer och min frustration får än mer näring. Jag försöker utmana mitt intellekt med att leta och finna frågorna som kan få försvarens grundvalar att darra lite men det är så svårt. Ibland tycker jag mig ana och kan nästan nagla fast en frågeställning men de glider undan, upplöses som dis när jag närmar mig. Jag tycker att jag är redo, att jag har full förståelse för vad som kan komma, att jag inser att det med stor sannolikhet kommer att bli riktigt jobbigt men...trots detta Intet, inte ett förbannade dugg och som sagt, jag undrar om detta är sant. Är detta verkligt eller är det bara en chimär?

När det gäller detta jagande av frågor är det trots detta en fråga som spökar för mig och det är frågan "Vad händer om jag landar, om jag verkligen sätter ner foten"? I den dimension som jag nu befinner mig i när det gäller min jakt på mig själv tryter mitt ordförråd och i stället för ord är det bilder som blixtrar förbi på näthinnan. Jag tycker att jag har landat här, jag har tillåtit mitt sinne att acceptera det De Kloka och Den Gode Terapeuten förmedlar, att jag är i stort och nödvändigt behov och att detta inte är något jag kan lösa själv. Trots detta är det något som säger mig att det inte är hela sanningen. Det är ändå något i mig som ihärdigt frågar "Vad händer om du sätter ner foten"? För att försöka beskriva detta tillstånd är det som om jag med hela mitt väsen svävar cirka en decimeter över marken, grunden, tillvaron, livet...Det är som om jag och allt det andra är som två såpbubblor som accepterar varandras närhet men om de möts upplöses de. Jag ser bildsekvenser med en liten fot som sträcker sig ner mot grunden men i samma ögonblick som tårna nuddar så eroderar marken. Dessa bilder får något i mig att hissna och jag kan inte följa bilderna längre än hit, här upplöses de och det som blir kvar är en fråga som jag inte förstår var den kommer ifrån. En fråga som mitt intellekt på något sätt inte kan acceptera. Mitt förstånd säger ju att jag är redo för mitt känslolivs utmaning så vad kommer den där rösten ifrån? Vem av alla röster är det som undrar vad som händer om jag landar? Vem av alla röster är det som inte har åkt på samma biljett som mitt iskalla intellekt? Vem av alla röster är det som blev lämnad kvar? Lämnad och ensam med en fråga jag inte har något begripligt eller färdigkonstruerat svar på. Lämnad och ensam men med en treårings envishet som inte tänker ge vika förrän den fått ett vettigt och ärligt svar.

Fragment...

2009-11-10T19:26:00.006+01:00

Jag har under större delen av dagen känt mig fragmentiserad och mellan varje bit har det funnits en känsla av ett oerhört obehag. Har slitit som en galen för att somna en stund och lyckades sova en timme under eftermiddagen och känner nu att bitarna åter smält ihop. Smält ihop till den där välsignade, förbannade betongmuren igen. Jag vet inte om det är så bra egentligen på sikt men kan inget annat, vet inget annat sätt att förhålla mig till min omvärld.

Var igår på ett föredrag av Göran Larsson, som skrivit en bok om Skam. Han hävdar att skammen är en känsla som styr våra liv mycket mer än vad vi är medvetna om. Jag har för närvarande ingen åsikt om hans teori för jag känner att jag måste tänka igenom det lite mer och måste nog även läsa hans bok innan jag vet vad jag tycker. Det känns som om han är något på spåret men jag måste ha mer fakta innan jag kan analysera och dissekera det. Det jag i alla fall reflekterade över var att jag tänkte att; Tänk om detta hade varit en föreläsning på universitetet och jag hade varit student, så många frågor jag skulle ha ställt, hur jag hade strävat efter en livlig vetgirig diskussion. Eller, tänk om jag hade jobbat och jag genom jobbet hade deltagit i en föreläsning med honom. Vilken yrkesmässig diskussion hade jag då haft med mina arbetskamrater, ett annat perspektiv, en diskussion som införlivade min yrkesroll. Nu lyssnade jag på föredraget som obehörig, utan någon självklar roll vilket gjorde att jag inte frågade, inte strävade efter att få igång en diskussion. Det slår mig obarmhärtigt att detta är något jag är oerhört duktig på, att anta olika roller och agera utifrån det, hålla mig inom ramarna för varje roll men jag kan inte sammanblanda dem. Jag kan inte både vara student och socialsekreterare, jag kan inte vara både socialsekreterare och detta Jag som är nu.

Jag spånade lite löst häromdagen kring vad jag skulle kunna företa mig för att utmana, stimulera mitt intellekt under tiden jag är här i Huset. I stora staden finns massor av möjligheter, från studiecirklar med afrikansk dans till att läsa på distans mot universitetet. Det finns massor som skulle roa och stimulera mig men, åter detta eviga MEN, jag vet inte hur jag ska få ihop det i mitt huvud, i min verklighet. Ni förstår, jag har fullt upp med att försöka begripa vad det är jag egentligen gör här och försöker uppskatta värdet av det eventuella behov som föreligger för att vara här. För detta måste jag ha De Kloka samt Den Gode Terapeuten som påtalar vikten av att jag gör detta och att jag är i behov, att det är fullkomligt legitimt för mig att vara här. Om jag nu ger mig ut och förströr mig med något i stora staden, vilket jag vet att jag skulle klara alldeles utmärkt, blir detta en värdemätare, en indikator på vilket behov som egentligen föreligger. Så eftersom jag klarar mig alldeles utmärkt hur kan det då föreligga andra behov, ett så stort behov av hjälp som andra säger sig veta att jag har?

En hemsnickrad teori från nattens filosofering med utgångspunkt; Om ett träd faller i skogen och ingen hör det, blir det då något ljud? Vi har ju samtalat en del om detta med spegling och jag börjar så smått inse vidden av det behov jag har av att bli speglad, att jag på något sätt inte existerar om jag inte blir mött. Att jag på något sätt inte är levande, en person, så länge ingen ser mig. Detta gör att jag funderar över hur det då har varit för mig genom livet. Om jag nu inte blivit speglad, mött och bekräftad i olika känslolägen, i olika situationer, finns då känslan? Kan känslan existera utan att ha blivit formulerad? Jag menar, om jag nu cyklar omkull och slår mig sönder och samman men ingen bemöter det, ingen säger Oj, hur gick det, ta det försiktigt, hur känns det? Istället sitter jag där och ser att jag fått skrubbsår och konstaterar att Aj, det svider. Då blir väl den stora cykelolyckan något som egentligen minimieras till den där gången jag cyklade omkull och fick lite skrubbsår, eller? Det jag vill komma fram till är, att tänk om det är så att det inte finns några stora känslor i mig som behöver få utlopp, tänk om mitt inre i allra högsta grad är något alldeles ordinärt, alldeles vanligt och inga trauman att tala om, VAD gör jag då här? Finns det då någon som helst möjlighet till förändring? Jag kanske inte är mer än så här och jag råkade födas med ett ganska obetydligt behov av att känna, jag råkade kanske i stället födas med en analytiskt konsekvenstänkande som konstaterar i stället för att känna?

För övrigt har jag under dagen även konstaterat att jag i hög fart försöker avverka Den ene Kloke efter den andre i en desperat irritation där de får klä skott för okända, ologiska och helt ogrundade, odefinierbara känslor. Allt detta sker naturligtvis endast i mitt huvud så de har nog ingen aning om hur irriterad och smått arg jag är för ingenting de gör. De gör ju nämligen ingenting utan det är bara jag, mitt kaotiska inre som finner situationer som triggar mig och gör mig än mer irriterad och frustrerad. Och så kommer rösterna...Om du verkligen tyckte om dem skulle du inte känna som du gör så då är de inte så betydelsefulla som du trott. Om de nu inte är betydelsefulla vem ska du då lita på? Hur ska du kunna ta dig vidare från här om de inte finns, och...du vet väl....denna tid är kalenderbunden och har ingenting med dig och din utveckling att göra så....eftersom du nu inte verkar tycka om , inte litar på och det ändå kan ta slut i morgon så....vad är det du gör här egentligen, Vad är det du hoppas på? Vad i hela friden är det du tror dig kunna uppnå?

Jaha....

2009-11-08T21:03:00.004+01:00

Och, hur var det nu då? Varför skulle jag inte berusa mig till galenskap och få möjlighet att tömma huvud och kropp på oidentifierad frustration. Frustration som jag inte kan förstå vilket syfte den har. Jag har under denna vecka varit otroligt frustrerad och jag kan nästan, men inte helt och hållet, påstå att jag till och men blivit smått arg. Problemet är att jag blir så vansinnigt irriterad på absolut ingenting, det är saker som inte står i proportion till min irritation. Detta gör att jag får än mer svårt att uttrycka den för den känns så icke konstruktiv.

Jag försöker för närvarande förstå min verklighet. Jag är så otroligt trött på mig själv och mitt förbannade navelskåderi. Häromkvällen kom jag på mig själv med att tänka "att gode gud, gör så att den Kloke inte kommer och frågar hur det är, för jag vet inte vilket svar jag ska leverera för att undvika att se avsmaken i dennes ögon". På något plan förstår jag att detta är en orealistisk rädsla men jag kan inte hjälpa att den finns där. Jag har börjat med en ny strategi när det gäller kontakt med mina medmänniskor. Jag börjar undvika de som på något sätt betyder något för mig och agerar på de mest märkliga sätt för att inte hamna ensam med dem, med andra ord, ser till att jag inte får fokus på mig. Funkar jättebra om det inte vore för det där men....det finns ju annan annan sida hos mig som vill precis tvärtom men det kan jag inte uttrycka.

Jag förstår verkligen inte hur jag ska ta mig till nästa punkt för jag vet inte ens vilken punkt jag står på idag. Den gode Terapeuten sade mig häromdagen att det inte är ett dugg konstigt att jag inte förstår någonting just nu, att min hjärna inte får ihop ekvationerna då allt de Kloka samt den gode terapeuten står för är i total motsats till hur min verklighet är uppbyggd. Där de uttrycker att de inte begär något av mig, att de inte förväntar sig att jag ska bete mig på ett visst sätt. Detta blir komplicerat för mig eftersom jag i hela mitt liv har räknat ut vad det är människor i min omgivning velat ha av mig, vilket beteende som varit acceptabelt och på så sätt varit som en kameleont. Här vill de bara att jag ska vara jag och att det som är jag är helt acceptabelt. Nä, en gåta är det och jag kan inte förstå hur jag ska lösa den. På något sätt är det som att ha svaret men att inte ha rätt fråga till svaret och jag vet inte var jag ska hitta frågan.

Det kan ju vara så att den där frågan sitter där inne i mig någonstans men att jag måste ta mig dit och även få mod och stöd till att våga ställa frågan. Jag vet bara inte var jag ska börja leta. För att illustrera mitt nuvarande tillstånd tänker jag mig att jag nu står framför alla mina försvar som hägrar sig likt Berlinmuren framför mig och jag försöker febrilt komma på hur jag ska lyckas smita igenom dem utan att bli upptäckt och infångad. Utan att någon röst anfaller mig och stoppar framfarten. Det känns, som jag tidigare nämnt, ganska tröstlöst, hopplöst och även meningslöst för jag hittar ingen öppning och jag börjar tro att försvaren är så solida, så integrerade med mitt jag att jag inte kan göra någonting åt det. Med detta följer känslan av att även min omgivning är så trött på mig att de med vämjelse har mig i sin närhet vilket i sin tur gör att rösterna i mitt huvud säger åt mig att vara tyst, det är ingen som står ut med ditt malande, ältande, gnatande, tjatande, din ynklighet.

Så....varför ska jag inte berusa mig till galenskap?

Är det i dag?

2009-11-02T10:11:00.010+01:00

Jag tror att jag kan svara på nästan exakt när en relation, en tillhörighet, en samhörighet upphört, när bandet mellan mig och något /någon annan gått av. Jag undrar om det är i dag detta kommer att ske, är det i dag jag kommer att kliva av, distansera mig från den plattform som heter Huset?

Det som oftast brukar föregå detta är att det händer något, personen man har en relation till säger eller gör något som bara gör att jag kapar bandet eller så är det jag själv som gör eller säger saker, drar igång situationer som besudlar och gör det omöjligt att gå tillbaka. Man skulle kunna säga att jag saboterar fast jag inte riktigt kan svara på varför. Ibland tror jag att jag gör det bara för att komma ur situationen för jag vet inte annars hur jag ska kunna gå vidare, vågar inte gå vidare, vägrar att bli den som ensam står kvar. Vägrar att bli stående kvar med texten "Du får inte..." i pannan. Jag tänker mig att det är som att skriva en bok och under processen komma fram till att jag har inte mer att säga...Då är det väl bara att skriva en avslutande mening och sedan lämna.

Jag vet inte riktigt vad jag har för syfte med detta inlägg för rösterna studsar bara, ekar och vibrerar...

-Jag klipper nu, skjuter ifrån, för jag orkar inte...

-Vadå orkar inte, vad är det nu då?

-Men...du vet att stöter du bort är det ingen som kommer att anstränga sig för att titta bakom och då blir du själv....

-Men jag orkar inte, jag vill bara be alla att dra åt helvete, det räcker nu, det är ändå ingen mening...

-Du vet, det är ett förbannat ältande det där...

-Ja men helt allvarligt, jag har inte mer att säga...

-Vad i helvete förväntar du dig då? Vad fan är det du vill ha, tror du dig att någon skall kunna ge?

-Jag vet inte....men nu räcker det...det får vara som det är...

-Jaha, så du ska bara vänta på något annat nu då, låta dig förvaras i väntan på att bli utsläppt till meningslöhet...

-Ja, men här är det ju bara hopplöshet så det går väl jämnt upp...

Att stå där

med skylten Jag Är

runt halsen

medan kulorna viner

Att iklädd själens trasor

darrande vackla

medan marken mullrar

av granaternas chockvågor

Att beslagtagen

Frånskild avskild

Knäböjande kapitulera

inför inkvisitionen

Är det att leva?

Det var en gång....

2009-10-31T18:54:00.012+01:00

För 22 år sedan var det en förvirrad ung tjej som precis nått sin myndighetsålder och som infann sig ganska så exakt samtidigt på ett behandlingshem i de västmanländska skogarna. Skulle jag måla en bild av den tjejen så skulle jag måla en tjej som var kantig och vass i formerna, en tjej som utstrålade med hela kroppen KOM INTE I NÄRHETEN samtidigt som jag skulle måla ett par stora förvirrade, frågande ögon. Ett par ögon som förtvivlat försökte förstå sin omgivning och hennes plats i tillvaron. Skulle jag beskriva henne litterärt skulle det nog bli så som jag skildrat henne i ett brev till sin mor och som utspelar sig på en låst avdelning på barn och ungdomspsykiatrin. Ett stycke av den är följande;

De upptäckte vad som dolde sig under min långärmade tröja i går kväll och de röjde igenom rummet. Tog alla glasskärvor med sig och meddelade mig att nu skulle de titta till mig med jämna mellanrum. Så nu får jag inte vara ifred på mitt rum heller. I dag har jag haft den stora äran att träffa en av ställets psykologer. Ingen höjdare direkt. Jag fick börja med att rita träd, jo du läste rätt, träd. Eftersom jag trodde att hon drev med mig stirrade jag bara på henne en lång stund innan jag förstod att kärringen var fullt allvarlig. Då ritade jag ett träd men hon tyckte att jag hade så bråttom så hon ville att jag skulle rita ett till, ett med lite frukt i kanske. Vad har du sagt till dem här egentligen, att jag är dum i huvudet eller? Du har fortfarande inte ringt föresten, skäms du? När hon var nöjd med mina träd skulle jag titta på bilder i svart och vitt som inte föreställde något. Hon ville att jag skulle tolka dem så jag drog till med en massa elände. Död, våld och sorg, ack och ve. Det var ju vad hon ville höra i alla fall och hon såg så nöjd ut så. Suck! TA MIG HÄRIFRÅN!

När jag läser detta och tänker på den tjej som slogs med verkligheten för 22 år sedan kan jag känna en viss förtvivlan och hopplöshet. Personalen på ovannämnda behandlingshem kämpade som djur för att få denna tjej att släppa garden, attityden och vara den hon var. Under tre år vistades hon på behandlingshemmet och hon slet även hon som ett djur, inte för att släppa garden eller ändra attityd utan för att försöka begripa vad det var de ville ha av henne. Vilket beteende som var acceptabelt, vilket beteende de ansåg vara sant.

Jag kan inte påstå att jag känner någon förtröstan när jag tänker på detta då det känns som om jag fortfarande efter 22 år slåss med samma oförståelse för detta med mitt jag. Jag kan se hur jag under dessa år har slipat kanter, polerat ytor, rundat hörn för att skapa mig en tillvaro, skaffat mig en universitetsutbildning, ett fast arbete och under några år även en familj. Men...var är jag i dag?... På ett behandlingshem där jag skall arbeta med mig själv med syftet att kunna bli ett med mig själv, kunna bli jag.

Det pågår en ständig konflikt mitt huvud där det i slutändan aldrig är tillräckligt. Jag ska illustrera följande händelse som i sig är en oerhört banal sak men som triggar saker i mitt inre som jag inte kan förklara. De Kloka och den gode Terapeuten försöker få mig förstå att jag har behov och att jag måste låta dessa komma fram. Jag måste inte lösa eller klara allting själv utan kan ta hjälp från min omgivning. Jag har därför tvingat mig själv att blotta mig och säga "jag behöver" när det gäller kontakt med sjuk- och tandvård. Jag kan klara detta alldeles själv med glans men har en historia med mig som gör att jag tycker att det är så förbannat jobbigt. Därför valde jag detta som ett oerhört tydligt och konkret sätt för mig själv att illustrativt försöka uttrycka "jag behöver". Därför, när jag för någon vecka sedan kände att Aj, nu är det något som inte är som det ska med mina tänder, sade jag till De Kloka och de ordnade en tid och en Stadig följde med till tandläkaren som stöd. Det blev precis så komplicerat som jag misstänkte att det skulle bli och fick en remiss till rotspecialist. Nåväl, tanden borrades i alla fall ur och fick en provisorisk fyllning. Jag upptäckte efter ett par dagar att det var en sylvass kant på fyllningen och undrade om det var möjligt att De Kloka kunde undersöka om det fanns någon liten tid för att slipa av kanten hos tandläkaren. Detta skulle ordnas men sedan hörde jag ingenting på flera dagar och jag (Dumma mig) tänkte att asch, det funkar tills jag får tid hos specialisten. Men...i går morse klockan 08.00 blev jag väckt med utropet "Du skall vara hos tandläkaren om en timme". VA???? Jag svarade omedelbart, I HELVETE HELLER! Åh, ett så icke konstruktivt uttalande...

I detta ögonblick händer det massor av saker, väcks det saker inom mig som jag inte har ord för. Just för att det var morgon och jag blev väckt med detta besked gjorde att mina röster inte vaknat helt och hållet utan min kropp reagerade fortfarande instinktivt. Min instinkt sa ALDRIG, INTE EN CHANS! Den personal som väckte mig och skulle följa med är inte en av dem som jag känner något förtroende för och jag skulle aldrig släppa denne i närheten av mig, mitt jag.

Hade jag fått detta besked så snart inpå under eftermiddagen i stället hade jag aldrig agerat så tydligt och jag vet faktiskt inte vilket beslut jag hade tagit. För...Rösten i mitt huvud säger mig att jag visst hade kunnat åkt till tandläkaren utan problem och gjort precis vad de nu hade velat göra med mina tänder, oavsett stöd eller ej. Jag har ju gjort det förr så det kan jag, bit ihop, stäng av och kom igen. Rösten säger mig även att hela mitt agerande är så trivialt och att jag är patetisk som bara söker uppmärksamhet på ett banalt sätt. Jag åkte inte till tandläkaren trots att jag fick beskedet att besöket skulle faktureras även om jag inte åkte... OCH...DRA ÅT HELVETE. Sedan kom den personal som hade bokat tiden och undrade om jag inte fått veta något tidigare. Nä, jag hade ju inte det och jag förmedlade då även att jag inte åker, inte riskerar att åka i väg med någon som jag inte känner stöd av till vare sig tandläkare eller specialister. Jag fick då svaret att det var ju inte Personalen som skulle göra rotfyllningen....

Vad är det då så händer i mig? Det är två sidor som slåss. Den ena sidan som säger att Okej, nu genomför vi det här själva, vi struntar i något stöd och den andra som säger att jag skulle ju prova, jag skulle ju våga ta stöd från min omgivning. Problemet är att dessa två sidor inte kan mötas. Uttalandet att "det är ju inte XX som ska rotfylla" gör att jag inte känner att jag blir tagen på allvar, att det hela bara sköts med vänsterhanden. VARFÖR ska jag då uttrycka ett behov? Vad ska jag göra för att omgivningen skall förstå att det är i allra högsta grad jävligt allvarligt för mig? Spika upp anslag på väggen? Eftersom jag nu har uttryckt "Jag behöver" och det blir en sådan situation som nu uppstod talar rösterna om för mig att "Där ser Du, det är inte tillräckligt. De anser inte att ditt behov är tillräckligt för att behöva tillgodoses". Och i min mage sitter det lilla analytiska barnet och mumlar, muttrar och förbannar....

Dumma dumma dig som trodde något annat....

Att rasa....

2009-10-26T12:24:00.006+01:00

Det är något med detta som fascinerar mig, när människor rasar ut, agerar ut, kastar ut hela sin frustration, förtvivlan och ensamhet. Jag skulle så gärna vilja göra det, explodera, för att illustrera mitt inre och göra det synligt. Jag vill samtidigt inte känna, uppleva den förtvivlan som måste ligga som grund för en sådan explosion. I min hjärna ligger skalan på måttstocken för att få agera ut på detta sätt vid besked om döden, att någon i ens omgivning har dött eller att man själv får en dödsdom. Detta vill jag naturligtvis inte uppleva.

Jag sade till till den gode Terapeuten häromdagen att jag skulle vilja bli riktigt så där galet förbannad och han sade mig, "Varför blir du inte det då?" Jag svarade då att jag inte kan komma på någon anledning till att jag skulle få bli förbannad och han svarade då "Du har hundra gånger fler anledningar än vad du kan fantisera om"...Vad svarar man på det? Jag känner mig frustrerad i terapin, jag förstår för närvarande inte om det händer något av värde i sessionerna och jag föreslog den gode Terapeuten att han, bildligt talat, skulle trycka upp mig i ett hörn och pressa, pressa och pressa tills jag inte kunde komma undan längre, tills han verkligen mötte den som är jag längst där inne.

Jag känner mig för närvarande otroligt kluven där jag känner att jag måste förstå min historia för att kunna gå vidare, utvecklas, samtidigt som jag inte finner den känslomässiga kontakt som krävs för att jag ska kunna förstå. Jag snubblar hela tiden på något som jag tror är viktigt men jag kan inte fånga det. Vi talar ganska mycket om omsorg, hur viktigt det är för barn att få omsorg och vad omsorg är för något. Jag hör att jag har levt i en miljö där det var en stor omsorgsbrist, en fientlig miljö där jag egentligen inte hade någon plats. Jag hör men kan inte förstå, kan inte införliva detta, det klickar inte någonstans men jag måste ju tro på att de har kunskap och kompetens nog att kunna uttrycka detta. Någonstans i mitt bakhuvud säger mig en röst att det var absolut förbjudet att visa att jag på något sätt fick omsorg från något annat håll än hemifrån. För att illustrera detta kan jag beskriva följande händelse. Jag var 7 eller 8 år tror jag, min mor hade inköpt stövlar med hög klack till mig vilket jag bara avskydde. Jag var dock så illa tvungen att bära dem eftersom alternativet att inte vilja inte fanns. Hur som helst, i skolan vid matsalen, vinter, smältvatten på linoleummatta, jag halkade och vrickade till foten något så förbannat. Sjuksyster lindade om men ville att man skulle vara vaksam på om det blev sämre. Jag kommer i håg att det gjorde gruvligt ont och i dag förmodar jag att det nog blev en spricka i foten. Efter skolan hos dagmamman, när det var dags att bli hämtad, tog jag av bandaget. Min dagmamma undrade varför jag gjorde detta men det kunde jag inte svara på. Det var bara en känsla. En övertygelse om att detta var inte tillåtet, jag fick absolut inte visa att jag hade bandage eller att det gjorde ont. Jag vet inte än idag varför denna övertygelse var så stark, kan inte förstå vad som föreligger denna reaktion.

Jag får associationerna till relationer där det förekommer kvinnomisshandel, stadierna med isolering och begränsat livsutrymme. Jag kan se att familjen var oerhört sluten och att där inte fanns någon som helst insyn. Men jag kan samtidigt inte se eller förstå vad det var som skulle döljas. Jag börjar se fenomen som jag inte kan förstå, jag därför inte heller kan tro att det är sant, jag kan inte få ihop det till ett sammanhang där jag ingår. Det är där jag känner att jag inte har tillgång till min historia, att jag är så skiktad och det finns ingen gemensam nämnare för de olika lagren utan varje lager har sin verklighet. Jag kan inte förstå hur det är möjligt att jag ska kunna komma i kontakt med den rädsla jag levde med, hur jag ska kunna inse hur fel allting var och jag har så svårt att acceptera att jag inte kan förstå detta, att jag inte kan räkna ut och förklara.

Så...

2009-10-25T20:31:00.003+01:00

Så nu har jag då fyllt 40 år och jag måste säga att det har varit en mycket trevlig helg där jag känt mycket uppskattning av alla de olika skäl. Jag har införskaffat mig ett halsband från Efva Attling vilket jag har suktat efter i flera år och är nu i stället stolt ägare. Jag har även genomgått en mycket välbehövlig frisering och resultatet blev mer än godkänt. Jag har i dag ätit middag med min gode vän N och fått presenter av henne som var så där klockrena som det bara kan vara när man verkligen känner någon. Jag fick ett armband och en diktbok vilka bägge två var precis så som jag är. Den första dikten mina ögon fastnade på måste citeras och är av Claes Andersson..

"Vi blir mänskor när någon rör vid oss

Det blir en mänskas hår först när någon stryker över det med handen

Leendet blir synligt först när någon hör det

Utan vår hud har vi ingen själ

När någon rör vid oss berörs vi

Först när någon rört oss blir vi verkliga

En mänskas ansikte blir levande först när någon rört vid det med sina händer

Den oberörde berör ingen

Ingen har någonsin rört vid den som blivit oberörd

Det blir en mänska först när någon smekt henne med sina händer"

Ja...vad ska man tillägga? Det känns som om detta är en av de grundläggande saker som De Kloka försöker få mig att förstå, inse och ta in. Det som också är en mycket intressant faktor med denna dikt är att det var just denna dikt som fick vännen N att köpa boken till mig...Känner man någon så känner man någon.....Jag är glad att jag har återfunnit vännen N och jag skall verkligen lägga manken till för att upprätthålla detta bra, låta mina röster skrika sig ohörda när de vill värja mig, få mig att bli osynlig, få mig att inte våga vara närvarande.

Resan med Den Kloke M till Stockholm och eftermiddagen med gode vännen N är mycket bra motvikter till de annars så märkliga röster som gjort sig hörda. Föräldrarna, Mor och styvfader, ringde men jag valde att inte svara då jag bara inte orkar, inte detta år heller. Mor lämnade då i stället följande meddelande på telefonsvararen "Vi ville bara gratulera på födelsedagen" Klick....Far ringde och lämnade följande meddelande"Hej, det är far din, kan du ringa upp mig".... Far har även skrivit grattis på facebook samt i ett mail undrat om detta är enda sättet att nå mig.

Ja, inte vet jag men någonstans hörs en röst som säger mig att detta egentligen är ganska absurt. Här kommer de en gång om året och rör runt i min kropp och mitt psyke och det ligger någon outalad förväntning om att nu så ska jag sätta på stora charmen och neutralkonversationen så att de känner sig nöjda och glada med att ha gjort sitt åtagande på ett bra sätt. Tack men nej, jag orkar inte. Hela min kropp säger mig att jag inte ska svara på Fars mail men min hjärna säger mig att jag borde. Att jag måste göra det för hur ska jag annars kunna förvänta mig något av honom. Jag känner mig även feg som inte svarar när Föräldrarna ringer men jag får bara panik i kroppen. Jag kan inte förmå mig att svara men känner även att då får jag nöjd stå där i skamvrån, de har ju gjort sitt, så nu ligger ansvaret hos mig, skulden är nu min, bara min.

Jaja, tack och lov för De kloka och och den gode vännen N för jag känner mig mycket tillfreds med denna födelsedag, den första på mycket länge.

NEJ!

2009-10-17T11:28:00.005+02:00

Nu ska jag ta er med ut i paradoxernas värld, min värld, där jag ska försöka åskådliggöra hur de mest triviala, enkla saker, blir helt obegripliga för mig. Avresestationen heter "jag fyller år och jag ska fylla 40 år". Jag har aldrig haft några ålderskriser överhuvudtaget så jag finner inte själva fenomenet att jag fyller 40 speciellt besvärande. Jag lider mer av att "fylla år" kris. Jag beslutade mig för att jag denna födelsedag skulle bege mig till huvudstaden för att förnöja mig under hela helgen. Jag bestämde mig även för att bege mig oavsett vad De Kloka eller den Gode Terapeuten hade för åsikt kring detta för jag tänkte att detta, detta bestämmer jag, endast jag över och jag skall genomdriva detta oavsett vilka tårar som kommer att falla.

Min planering var att på fredagen göra en krogrunda, få känna av, återetablera den känslan, på lördagen flanera och botanisera affärer och på kvällen någon kultur och god mat och sedan återvända till Huset på söndagen. Jag slängde ut några krokar till min gode vän N och vänner från livet innan det havererade och jag fick några napp vilket gjorde att jag kunde planera än mer. Av någon fullständigt outgrundlig, idiotisk, helt förbannat befängd anledning ville jag vara helt ärlig och berätta mina avsikter för De Kloka i stället för att komplicera till allting än mer med lögner och undanflykter. Detta resulterade naturligtvis i att De Kloka inte tyckte att just krogrundan var någon bra idé med den enkla förklaringen att "för Din egen skull, för Ditt eget välbefinnande är väl inte detta någon god idé". Nej, det kanske det inte är men det spelar väl för helvete ingen roll.....

Vad vill jag då uppnå med att göra denna resa? För det första vill jag känna att jag existerar utanför denna skog, detta hus, känna att jag har ett värde, att jag fortfarande existerar, har en plats i livet utanför. Jag upplever mig för närvarande som ett immigt handavtryck som försvinner så länge ingen andas på det och jag vill att min födelsedag ska göra något avtryck i världen. Jag har försökt förmedla detta till De Kloka och de har givit mig förslaget att jag skall få åka till huvudstaden med en av De Kloka, en av dem som jag har mest lit till, och få förströ en del av dagen, bara jag och Den Kloke. Med fokus på bara mig och min födelsedag.

Här blir Rösterna totalt oregerliga. Jag hör mig säga att "Ni har nog rätt, jag stannar kvar och beger mig i stället ut med en av De Kloka"....Va? Vem var det som sade det? Inte var det den person som har sitt näste i min mage och bröst i alla fall för den skriker "Ge fullkomligt fan i vad alla säger..ÅK". Du måste åka för att markera en ståndpunkt. Du måste sätta ner foten och skrika att detta är jag, jag, jag. Detta resulterar i att även den Cyniske vaknar och maler i mitt huvud att jag är patetisk, vek, velig, inte mer än en våt fläck på livskartan. Jag kan inte förstå varför jag inte bara åker, varför jag låter mig tystas och låter mig än mer försvinna, lösas upp. Det är något i mig som bara vrålar av vanmakt, fängslad och kuvad, som bara vill rasa för att markera, för att ge mig konturer igen.

Alla De Kloka är av avsikten att jag måste lära mig att säga nej, hävda min egen rätt. Jag har ju inte gjort det i mitt liv. När jag växte upp fanns inte ordet Nej med i familjens ordlista, jag utvecklade i stället en stumhet där det bara var att svälja, göra och härda ut. Detta är något som följt med mig genom livet och därför blir det paradoxalt för mig att jag nu självmant finner mig i att inte åka iväg själv. Att jag så självklart köper De Klokas argument utan någon som helst konfrontation trots att mitt inre vill något annat. Detta fenomen uppstår även när det kommer till huruvida jag äter eller inte. Jag vill bestämma själv, jag vill själv avgöra om jag ska äta eller inte men när De Kloka konfronterar mig faller jag undan igen och gör som de vill. Någonstans i mitt huvud förstår jag att De Kloka inte med god vilja kan stå bredvid och se på när jag väljer att inte äta under en längre period eller bege mig ut och berusa mig men samtidigt vill jag att de ska acceptera mitt nej.

Så, nu har jag beslutat att åka iväg med en av De Kloka och jag vill verkligen det. Jag uppskattar verkligen att detta förslag har kommit upp och jag kan se framför mig att detta kommer att vara ett minne som värmer och består. MEN...alla mina röster är inte bekväma med mina beslut. I den kakafoni som nu råder säger de följande; "För helvete, jag säger nej, det ska väl räcka, Åk själv, stuntdetsamma vad De säger, du måste åka för att formulera dig", Nä, det kanske inte är så klokt att bege sig ut, risken är väl ganska överhängande att jag gör något riktigt galet", "Så förbannat patetisk du är, hur vek du är, hur INTE du är, hur INTE du finns...." "Vad skönt det ska bli med att få åka i väg själv med just Denne Kloke" "Tänk att de ger mig flera timmars ensamtid med just Denne Kloke", "Ensamtid i flera timmar, med fokus på mig....Hjälp!! Vad ska jag göra, vad ska jag säga, hur ska jag vara?" "Undrar om just Denne Kloke vill tillbringa så mycket tid med mig, bara mig? Tänk om Hon tycker att det är jättebesvärligt? Undras hur jag ska göra tiden så bra, så lätt som möjligt för henne?" "Förbannade vekling...ge dig ut och gör en markering, en markering som gör dig synlig...vad ska det bli med dig, en odugling som inte kan stå för ett nej......:"

Rösterna hetsar upp en panikstämning i min kropp, i mitt blod, som rusar och brusar upp men den fastnar i den oändliga, eviga, stumheten. Och så börjar det om.....

Ond?

2009-10-14T16:18:00.012+02:00

Det är väl vid det här laget konstaterat att det inte är mycket bevänt med mitt känsloliv. Det är min livshistoria som står under lupp under terapissessionerna vilket i sig leder till att jag ibland får frågorna "Vad känner du inför det du varit med om? Vad känner du inför att du faktiskt blev tvingad till det och det? Vad känner du inför det barnet som blev utsatt för det och det"? Jag börjar få en känsla av att jag egentligen är en ganska obehaglig människa för jag kan inte svara på de där frågorna. Jag hittar inga känslor varken för det jag varit med om eller för det barn jag kan se utifrån i ett vuxenperspektiv.

Jag arbetade under tre år som handläggare för barn och ungdomsutredningar. Det var tre tunga år för jag fann aldrig den där självklarheten till besluten. Jag fick arbeta med ett flertal placeringar av barn och ungdomar som på något sätt for illa. Jag fann att jag hade mycket lättare att arbeta med placeringar där barn på olika sätt var utagerande i den grad att det var fara för deras liv och utveckling. Det var påtagligt och därav mycket lättare att motivera besluten. När det gällde barn som for illa av vuxnas agerande och bristande omsorg hade jag så mycket svårare att hantera det. Jag såg i mina kollegor en beslutsamhet och en självklarhet i agerandet som jag aldrig fick. Jag kunde med logiken se och förstå beslut om placeringar när det var uppenbara omsorgsbrister som ingen tillsyn, ingen mat, ingen läkarvård etc. Jag förstod men var aldrig känslomässigt övertygad. Jag kunde aldrig relatera känslomässigt till dessa beslut. Än värre var det när omsorgsbristerna inte var uppenbara för då dök den där rösten upp som sade "Att vem är väl du att fatta sådana beslut? Vem tror du att du är som kan säga till en annan människa att du är inte en tillräckligt god förälder? Vad är en tillräckligt god förälder? Efter tre år bytte jag tjänst till handläggare för ekonomiskt bistånd och det var nog först då jag riktigt förstod hur svårt jag tyckte det hade varit. Min dåvarande sambo konstaterade redan första veckan efter att jag bytt tjänst att jag inte led av huvudvärk längre vilket jag då insåg att jag säkert haft under ett halvår.

Det jag vill konstatera med detta är att jag tycker att jag börjar framstå som en väldigt känslokall människa vilket jag finner ytterst obehagligt. Jag får en bild av att jag innerst inne inte bryr mig ett förbannat dugg om andra människors välbefinnande. Jag börjar tro att jag, mitt sanna väsen, faktiskt är en ond människa och jag vill inte vara sådan, jag vill inte låta den sidan få näring, vill inte att den ska utvecklas. Ur hennes perspektiv, kvinnan som är kall och ond, är detta en total meningslöshet. Vad i hela friden är poängen med terapi om det ändå inte bekommer mig? I slutändan spelar det väl ingen roll om jag /hon ändå kliver ut i livet och kommer vara totalt oberörd av andra människor. Då är det väl ändå omöjligt att skapa en gemenskap, en samhörighet med andra människor. Då blir väl livet en enslig ödslighet i alla fall så vad syftar då denna behandling till? Är jag överhuvudtaget mottaglig för detta så att det kan ske en förändring? Kan man med en så stark ond sida bli god? Den är den Onde som säger mig att jag bara ljuger när jag försöker tänka, framföra att jag nog inte mår så bra psykiskt. Att det inte är legitimt att säga att jag mår dåligt om det inte går att påvisa, om jag inte står på knä och kippar efter luft. Det är den Onde som dagligen frågar mig varför jag är här, varför jag ens vågar tänka tanken att hoppas på att detta är bra, att det är en mening med det här.

Angående den brinnande frustrationen säger den gode Terapeuten "Gå ut och skrik" och jag säger NEJ! Det händer något i mig när han säger så, jag vet inte vad det är men det känns som om han förolämpar mig genom att säga så. Det kan jag ju inte uttrycka, säga till honom för min logik säger mig att det finns inget i denna mening, inte i en enda stavelse, ett uns av en medveten förolämpning. Så jag håller tyst fast den där kraften bubblar i mig, den där rösten som säger att "var för fan inte nedlåtande mot mig" samtidigt som det slås upp en barriär emellan oss. Mellan Terapeuten och mig, mellan mina jag, mellan den där lilla rösten som vill tro på detta, som tror att detta är den enda vägen, som tror på att detta kan leda till ett meningsfullt liv och den Onde som fnyser föraktfullt och säger att detta är en illusion.

Knocka mig, snälla....

2009-10-14T12:48:00.005+02:00

Vad gör man när man känner att man behöver ett uttryck som är större än vad man själv är? Min ständiga frustration är allenarådande och i högsta grad närvarande och påtaglig och jag kan för mitt liv inte begripa vad i helvete jag ska göra med den. De Kloka och den gode Terapeuten råder mig att gå och slå på sandsäcken men jag kan ju inte. Det är någonting i mig som hindrar mig från att kunna agera. Om jag ställer mig vid sandsäcken med syfte att gå loss på den är det som om det blir blankt i mitt huvud. Det är någonting i mig som faller ifrån, som försvinner, gömmer sig så fort jag ska komma till ett uttryck. Jag har en känsla i kroppen som säger mig att jag skulle vilja skicka ut varenda stol genom fönsterrutorna men jag gör ju inte det. Jag gör ingenting, jag går in på mitt rum och är foglig, tyst och sanslöst frustrerad. På något underligt sätt är det som om jag måste ha mina utbrott regisserade och redigerade. Jag måste veta varje steg, om jag nu skickar ut den där stolen genom fönstret, vad gör jag sedan och det är där det blir blankt....Vad gör jag sedan? Jag har absolut ingen aning om hur man agerar. De bilder jag ser är kopior av andra människors agerande, jag har sett andra vara utagerande och det är endast dessa beteenden jag kan relatera till. Mitt egna känslouttryck har jag inget manus till.

Jag är för närvarande i stort behov av att bli formulerad, det känns som om jag håller på att lösas upp, blir suddig i kanterna och jag kan inte förankra mig i min omgivning, hittar inget att hålla fast i. Det känns som om att det uttryck jag är i behov är det som måste ut och innan dess kan jag inte bli formulerad. Jag insåg tidigare i dag att textraderna "röster som fördömer den jag är och röster som förnekar den jag var" i allra högsta grad är aktuella just nu. Jag hittar ingen fast grund att stå på i mitt inre, det är bara gungfly hur jag än vänder och vrider på mig. Detta gör att en krypande känsla av panik kryper i kroppen och rätt som det är så suger det bara tag i magen och jag måste sätta mig i rörelse. Jag har haft en bild som hör ihop med min frustration. Bilden har funnits under flera år och det är bilden av att bröstkorgen blir uppfläkt, vidöppen, där alla känslor går rakt in i kroppen och knockar mig, där jag inte kommer undan, där jag inte kan fly. Jag kan inte komma ifrån känslan att "slå mig för fan, hårt och effektivt" så att det händer något.

Det är ett virrvarr allting. Jag kan inte bestämma mig för hur jag ska bete mig. Jag har en känsla av att jag skulle vilja be varenda människa dra åt helvete vilket gör att jag muttrar och undviker folk SAMTIDGT som jag inte vill annat än att de ska fånga in mig och formulera mig, ge mig konturer för en stund. Se mig, slå mig, krama mig. Jag inser att dessa önskningar är av den art att de inte går att tillfredsställa vilket gör att jag än mer förlorar mina konturer och min omvärld blir overklig, ogripbar och obeständig.

Jag har agerat ut vid 3 eller 4 tillfällen i mitt liv och jag har varje gång varit väldigt full och det mest intressanta med dessa tillfällen är att jag även varje gång blundade under hela utbrotten. Det första utbrottet jag kommer ihåg hade jag när jag var 18 år. Minnesbilderna är luddiga men det gick väl till ungefär följande; Jag var full och hade blivit upplockad av polisen som skjutsade hem mig. Väl hemma följde polisen med in och forslade in mig i mitt rum, med i rummet var även min Styvfader T. Väl där, i min säng, händer någonting i mitt huvud och jag börjar att slåss, vägrar att lägga mig i sängen. T frågar polisen om de trodde att det skulle fungera om han klippte till mig så att jag lugnade ner mig. Poliserna tyckte dock inte detta var någon god idé varför de slutligen satte handfängsel på mig och tog mig med ut i bilen igen. Väl i bilen fortsätter jag att trilskas vilket slutade med att en av poliserna var tvungen att lägga sig på mig för att få stopp på mig. De skjutsade mig till akuten och väl där började jag att trilskas igen vilket ledde till att det blev ambulanstransport till Mellringeklinikerna för avgiftning. Även i ambulansen fortsatte jag trilskas men där var jag fastspänd i båren så mycket trilsk blev det inte. Dagen efter remitterades jag till barn- och ungdomspsyk vilket i sig är en helt annan historia. Det jag skulle komma fram till var att jag under hela detta utagerande blundade.

Jag har kommit fram till att anledningen till att jag blundar är att när jag väl är där så kan jag inte titta, se min omgivning, för slår jag upp ögonen inträffar samma fenomen som med sandsäcken, jag faller ifrån, jag tappar bort känslan, den springer och gömmer sig någonstans och jag vet inte vart. Eftersom behovet av att få ur mig vid dessa tillfällen har varit så stort har jag istället valt att blunda tills det rasat klart i kroppen. Det är där jag är nu, jag vill bli furiern som går lös i timmar men jag hittar inget startskott, kommer inte loss. Jag väntar och kan inte låta bli att tänka tanken att det skulle vara så skönt få berusa sig nu, att få öppna den där förbannade kanalen och bara blöda. Jag sitter här, luddig i kanterna och ett jävla tomrum utanför där jag kastar ut osäkrade handgranater men de exploderar aldrig, de bara slukas av tomrummet som om ingenting hänt. Jag får inte den där svidande käftsmällen jag behöver för att komma loss. Det är bara ludd, ludd, ludd....Aaaargh!!!!!

Ord....

2009-10-11T13:46:00.006+02:00

Jag har under en tid beskrivit min frustration för avsaknad av ord och jag har börjat fundera på vad orden egentligen betyder för mig. Hur viktiga de är och varför de är så viktiga. Kombinationen känsla och ord, känner jag överhuvudtaget eller är det bara ord? I diskussion med De Kloka framgår att de är av åsikten att jag visst känner, annars skulle jag inte kunna skriva de texter jag skriver. När jag då hävdar att detta inte stämmer känns det som om det jag säger inte är trovärdigt. Jag kan verkligen inte, med handen på bibeln, påstå att jag känner det jag skriver. I hela min skrivandeprocess handlar det om att jag vill finna orden som beskriver ett fenomen. Jag tar ett ovanifrånperspektiv där jag försöker måla upp en bild som beskriver ett fenomen som jag tror att jag på något sätt borde uppleva, borde känna. Den matematiska strikta bilden; Jag har varit med om händelse A, i all litteratur jag läst framgår att när man varit med om händelse A brukar, är det vanligt förekommande, att reaktion B och C uppstår, i vissa fall även reaktion D beroende på hur intensiv händelse A varit. Jag försöker då måla upp reaktionerna i form av bilder, en syntes, en konklusion.

För att vara konkretisera det hela; Jag har under en längre tid dragits med en bild på min näthinna där jag är i mitt barndomsrum, i den lägenhet vi bodde fram till jag var 15 år. Jag har en känsla av att bilden inte riktigt är med sanningen överensstämmande men den har ändå naglat sig fast och det är bilden av tomhet. Jag kan vagt se möblemanget i hela lägenheten men ändå är det bilden av en kall linoleummatta som naglat sig fast, som darrar av kyla och tomrum. I bilden är lägenheten för övrigt tom på liv, det är bara jag, mitt psykiska väsen som rör sig i rummen och försöker sätta fingret på något obestämt som jag inte kommer åt. Här skulle man nu kunna tänka sig att jag borde känna något men jag kommer inte åt någon känsla. Jag känner bara att bilden måste uttryckas och det uttrycker jag, beskriver jag, som ett fenomen i form av text. Det skall här även tilläggas att den text, de ord som formuleras, även är ett verktyg för mig för att jag ska kunna åskådliggöra fenomenet för att kanske kunna förstå det, för att skapa kontakt med mitt jag. Jag har i hela mitt liv läst mycket och ibland har jag funnit författare som har haft språket, orden som naglat fast just de fenomen som jag levt med men inte kunnat uttrycka. Peter Pohl är en av de författare som gav mig explosioner av närvaro, som på sida efter sida beskrev fenomen jag aldrig haft ord för. Fenomen jag inte ens visste att jag saknade ord för innan jag läste dem och som beskrev dem så där med fingret mitt på blåmärket, smärtsamt men ändå en njutning att läsa dem. Det har hänt att jag vid ett flertal tillfällen gått in på ett bibliotek och letat upp just de där böckerna, med just de där befriande meningarna och läst om och om igen. När jag har drabbats av driften att göra detta har jag oftast befunnit i ett känsloläge där jag känt mig avtrubbad, avskild från verkligheten. När jag då har läst de där meningarna, orden, har jag på något sätt lyckats etablera en kontakt med mig själv. Jag antar att detta kan vara en typ av spegling. I de stunderna har jag på något sätt kunnat känna att jag är. Det är så märkligt för jag kan se framför mig hur jag står där mellan bokhyllorna i ett avskilt hörn och läser, försöker att etsa fast orden på min näthinna. Så fort ögonen lämnar texten smyger den andra verkligheten på och jag ser hur jag nästan tvångsmässigt läser om och om igen för att på något sätt mätta en del av mig själv, mätta såpass att jag åter en stund inte har något behov av att behöva bli formulerad.

Det är så mina texter är för mig, orden har vägts, justerats, för att varje stavelse skall vara så exakt som möjligt, för att bilden skall bli precis så avskalad, påtaglig och stilren som den är i mitt huvud. När texten är klar kan jag börja titta på den och försöka se om den förmedlar den känsla jag vill komma åt men som jag inte har orden för, att orden på något sätt skall lyckas få mig känna det jag rimligtvis borde känna. Jag tror mig börja ana att jag byggt hela min existens på orden, att orden har formulerat mig och inte tvärtom. När jag nu börjar tappa orden ställs min värld på kant, hur ska jag nu kunna hävda mitt varande? Jag har tidigare nämnt att det på något konstigt sätt känns som om jag tappat ett år och jag tror att jag på något sätt med detta har tappat orden. Det känns som om jag under detta år har använt alla ord jag har och nu vet jag inte hur jag ska gå vidare utan att upprepa mig. Jag skall i ärlighetens namn tillägga att med ordens förlust har jag även tappat ett av mina allra effektivaste vapen och försvar.

Detta påverkar naturligtvis även min terapi. Jag menar, terapi är väl uppbyggt på grundstenen kommunikation och när jag nu inte längre kan leverera ord som håller den gode Terapeuten på behörigt avstånd, vad skall jag då ta mig till? Med ordens förlust kommer bilderna men bilderna är så mycket mer känsliga än orden och därav mycket svårare att förmedla. Jag försöker vara modig, försöker att vara ärlig mot mig själv och den gode Terapeuten. Med detta menar jag, att ofta när vi sitter där och orden tryter, dyker det upp bilder och jag försöker då att fånga dem, hålla fast dem och glänta lite på dörren, namnge och bekräfta dem, högt och tillsammans med Terapeuten. Jag har upptäckt att detta är mycket mer besvärligt än vad jag föreställt mig. Jag känner mig så förbannat obeväpnad och på något sätt känns det som att det inte riktigt får plats någon mer i bilderna än mitt väsen, att risken för att bilderna skall bli förstörda, besudlade, av en annan person är så mycket större än när det gäller orden.

Dårskap

2009-10-09T19:49:00.001+02:00

I gryningsljusets bleka skepnad

sinnen vaknar, trevar genom

den tunna väv som skimrar

på gränsen mellan dröm och dag

I tomma rum där skuggor råder

ögon vakar, söker spåren

efter något som förklarar

livet och förgängelsen

Med ljuset kommer frågorna

som nattens slöja har fördolt

men det lämnar inte några svar

Den skarpa eggen som skiljer

dårskap från vettet

föder världar och skapar röster

hos en pojke som ingen hör

Kluvna tungor tar sig makten

ordens kanter skaver, bränner

i en pojke som ingen frågar

och som inte har någon röst

I tvekamp med svekfullt sinne

pojken löser svåra gåtor

letar genom öde marker

efter något som är han

Har du tid

så ta hans hand

och res med honom

till hans eget land

Låt honom leda dig dit

Följ med honom

Var med honom

Hör hans röster

Känn hans gastar

Vill du visa vägen därifrån

Hur mår du egentligen?

2009-10-08T14:50:00.011+02:00

Myrinvasionen har i dag bestämt sig för att erövra ytterligare delar av min kropp och har nu begett sig ner till mina lår. Jag kan, som jag tidigare sagt, inte finna ord för denna upplevelse varför det nästan blir som en overklighet. Under gårdagen nådde jag en punkt där jag tänkte att kan det inte bara slå över, kan hjärnan inte bara koppla ifrån, gå in i en psykos. Jag är helt införstådd i att psykoser inte alls är att föredra men det är behovet av att bara koppla ifrån den här världen, gå in i ett annat land, en tillvaro där jag härskar, där jag bestämmer spelreglerna.

Jag hör De Kloka och jag är helt införstådd, rent intellektuellt, att jag inte behöver ha ord på det som händer, att jag bara ska låta det hända, att orden kommer när jag är redo. Detta innebär dock inte att mina röster håller med. De vill namnge och kategorisera, förklara, illustrera, få mig att förstå. Det är ju det som blir så oerhört frustrerande för mig. Det handlar inte bara om att jag måste kunna namnge tillstånd för sakens skull, utan det är ju så att om saker och ting inte har ett namn, så finns de inte i min värld och då kan det inte uttryckas och kan det inte uttryckas finns det inte. Moment 22, det är min värld. Under gårdagskvällen, under en stund av höga vågor, vek jag ihop mig som ett N, vek och knycklade ihop så mycket som gick bara för att hålla emot, få vågorna att lägga sig. När jag låg där började en röst fråga mig varför jag låg där, ihopvikt, var situationen en sanning eller var det bara ett resultat, en illustration av den litteratur jag läst. Ett uttryck som jag stulit. Har jag någonstans läst ..."att när individen mår dåligt är det vanligt förekommande att denne kryper ihop i fosterställning"...Låg jag där som ett N fast jag egentligen inte var berättigad det? Uppfyllde jag verkligen kvoten, var vågorna tillräckligt höga för att få ligga som ett N? Jag resonerade aldrig färdigt med rösten för en av de Kloka kom förbi och förmedlade att det var dags för min"kökstjänstgöring" så jag gick och gjorde middag istället. Men det är just den här springande punkten jag vill fånga in och nagla fast. Det kokar i mig men jag uttrycker inte dess proportion, det blir därav inte synligt varför jag undrar om De Kloka verkligen förstår vad jag säger, om de överhuvudtaget hör vad jag säger, proportionerna....Och om jag inte vet om de hör, förstår, kan jag inte heller agera för jag vet inte vilken aktion som är behörig. Jag vet egentligen inte alls hur jag mår, förutom denna kokande känsla. Usch, nu känns det som om jag har tjatat om detta tillräckligt men jag vill så febrilt FÅNGA det, det där kokandet.

Har i dag gjort några test gällande min självskattning. Jag AVSKYR sådana frågeformulär. Jag har absolut inget emot att delge mitt inre men frågorna är oftast så idiotiskt utformade och man ska alltid uppskatta var någonstans man är mellan 1 och 5, mindre, lite, lite mer och så vidare.

Exempel: Händer det att du har lust att slå någon fast du inte vill det?

Detta är en egenhändigt formulerad fråga men jag vill spegla tvetydigheten. I mitt huvud lyder frågan; vill jag slå fast jag inte vill....? I min värld så vill jag slå eller så vill jag inte, inget trams däremellan. Sedan ska man dessutom uppskatta hur mycket man i så fall vill slå. Hur ska det gå till? Det beror väl helt och hållet på situationen för det är väl ingenting som är statiskt.

Jag har också oerhört svårt att uppskatta mitt jag, min värld, på en skala.

Exempel: Känner du dig oduglig? (Egenhändigt formulerad fråga)

Svarsalternativ: Inte alls, lite, ibland, mycket eller alltid???

Ja, jag känner mig oduglig men när jag sitter där med pennan i handen så far ju rösterna runt i huvudet och en röst säger mig att det är absurt och patetiskt att markera "alltid" för så förbannat synd är det inte om dig och du har ju inga skäl till att känna dig oduglig. Samtidigt som en annan röst ropar att du känner dig visst oduglig, du tycker inte att du är till någon nytta alls, vare sig för dig själv eller omvärlden. Det slutar alltid med att jag kryssar mig i alternativet "mycket" men inte helt och hållet. Så frågan är hur mycket resultatet speglar det verkliga väsen som är jag.

Jag upptäckte i förmiddags att jag i natt, eller vid 23.30, fått ett sms från min före detta C (jag måste komma på en annan benämning..) C skrev "Fan, förlåt..men ibland som just nu önskar jag så att du var här..." Jag läste det och svarade utan att ge mig något tillfälle till att reflektera....""Om du visste, om jag kunde viska Dig hur gärna jag skulle vilja vara Dig nära vissa stunder. Jag beklagar så Marys bortgång". Anledningen till att jag svarade direkt var för att jag inte skulle bli fångad av rösterna som skulle börja väga och mäta varje ord. Jag menar varje ord jag skrev fast jag är bekymrad över att jag inte såg det i natt, att det tog så lång tid innan jag svarade, att orden inte kom när hon behövde, att orden i dag bara studsar mot hennes sköld och blir meningslösa, intetsägande, oviktiga, patetiska...

Övertryck....

2009-10-05T12:56:00.008+02:00

Huvudlös eller kroppslös, ja jag vet inte vilket av det som jag är. För närvarande är en förkylning påtaglig i min kropp och de Kloka säger "Vad bra"...Har ni hört något så vansinnigt..."vad bra"...Sensmoralen av detta uttalande är dock att De Kloka anser att det är bra att min kropp börjar känna något även om det nu råkar vara en förkylning. Jag är dock inte lika övertygad om det positiva i detta och kan inte påstå att jag känner någon större entusiasm heller utan det är mest en gnagande, irriterande känsla av att kroppen inte fungerar som den ska. Denna känsla ligger vägg i vägg med Mr dödsångest vilket innebär att jag på något sätt, utanför mig själv kan konstatera att det är en förkylning men jag kan inte införliva det i mig själv för då vaknar Mr dödsångest..."Ingen kraft i armarna, kroppen är sliten, kroppen fungerar inte som den ska"... "Hmm..är det en förkylning eller är det av allvarligare art, står livet på den sköra tråden mellan världarna?" Ja, Ni hör ju..jag har ingen ork att kämpa med honom just nu så jag låter både förkylningen och honom stå i farstun och försöker se till att de inte kommer längre.

Angående den myrinvasion som pågått i min mage håller de på fortfarande på att springa runt fast de har omgrupperat sig längre ner i magen och är så stridsberedda att det glöder. Det är en frustration som inte vill ge med sig och jag vet inte vart jag ska rikta den så jag håller emot och tar emot stötarna när det flammar upp. Det vägrar att ge med sig och i mina världar ser jag olika scenarier där glöden får utlopp genom att antingen berusa mig till dövhet eller gå loss som en furie och rensa rent, massakrera och dissikera. Men här i den riktiga världen vet jag inte hur jag ska agera, vet inte hur jag ska få utlopp för den. Den växer sig starkare och stundvis känns det som det är ett övertryck inombords som resulterar i en känsla av att nu brister något i huvudet.

I detta blir jag rastlös, kan inte hålla fokus längre än några minuter. Det här inlägget har jag skrivit på under en hel dag, tio minuter i taget. Min hjärna jobbar så fort att jag inte hinner att fånga orden, jag hör tankarna glida förbi och ibland kommer det meningar som jag känner att jag måste formulera, som är viktiga, men jag hinner inte fånga dom. Jag blir därför splittrad och känner att jag måste skriva men vet inte vad av allt som händer som jag skall beskriva. Jag har börjat med att skriva på en ny text och jag inser att själva textskrivandet är en helt egen process för sig. Oftast börjar varje skapande av en text med att jag har en bild i mitt huvud, en bild som vill säga mig något och som jag tror skulle förtjäna ord. Problemet är att jag oftast inte har en aning om vad det är jag vill säga utan varje mening är ett eget värkarbete och de kommer inte i följd utan mer som ett pussel. Jag får slipa kanter, måla om några bitar samt förkasta och göra nya bitar för att till slut sätta ihop det. Det är egentligen inte förrän texten är klar som jag vet vad jag vill förmedla och om jag har lyckats att beskriva bilden rättvist. "I tomma rum där skuggor råder, barnet leker med tysta gåtor"...Ja, där är jag nu i mitt textvärkande och jag har ingen aning om var det ska bära hän. Jag vill ju att det trots detta dunkel skall vara så klart att det förmedlar något till läsaren, att det skall beröra.

Det känns som om det är så mycket jag skulle behöva formulera just nu men det är helt omöjligt för mig att samla mig så pass. Jag tänker att jag ska försöka "tvinga mig" att skriva något varje dag så kanske jag lyckas utsortera vad det är som behöver mest uttryck just nu, Annars får jag helt enkelt skriva flera korta inlägg varje dag, bara det kommer ut ur huvudet för där är det så fullt just nu att jag inte hör mig själv.

Reaktion...

2009-09-29T10:56:00.009+02:00

Som jag tidigare beskrivit går jag runt med en frustration i kroppen som är obeskrivlig. Det är som om det är stridsberedskap i myrornas värld och de marscherar och marscherar på mina nerver och i min mage utan rast. Mina röster försöker febrilt att finna orden som kan beskriva vad det står för och vilket uttryck det skall ha men det är fullständigt blankt i mitt huvud. Jag kan omöjligt finna orden som kan hjälpa mig att förstå vilket gör att jag inte kan åtgärda det. Jag står därför handfallen och myrorna erövrar och belägrar mina nerver. Den gode Terapeuten sade mig häromdagen att jag måste reagera, det är dags för en reaktion, känslorna måste utåt i stället för inåt. Jag hör vad han säger och någonstans långt bak i huvudet känns det som om det han säger är fullt rimligt men jag känner mig fjättrad av att inte ha orden.

Med de uteblivna orden uppstår en paradox. Jag känner dem, myrorna, men eftersom jag inte vet vad de vill, eftersom jag inte kan identifiera dem, kan jag inte fånga dem. Detta gör att jag inte heller kan sortera in dem, förpacka dem och skicka in dem i glömskans garderob. Jag kan inte heller uttrycka dem eftersom de vägrar att låta sig infångas. De glider mig genom fingrarna hela tiden, precis när jag tror att jag kan finna ett ord för dem slinker de genom minnets såll. Detta gör även att jag på något sätt blir blottad, avväpnad, vilket i sig får rösterna att rusta för krig, de befinner sig i en ständig beredskap för attack.

Jag fick i söndags ett meddelande av min kära före detta som jag lämnade hastigt men inte ett dugg lustigt. Hon skrev ordagrant; "Hej! Vet inte om det här messet kommer att betyda nåt för dig, men jag vet att du tyckte om min mamma och tvärtom, skit samma, jag vill i alla fall berätta att hon dog igår förmiddag".

Den slagserien träffade mig, jag hann varken ducka eller parera. Ja, jag tyckte om Mary. Hon var en ganska karg person, formad av ett slitsamt liv med fem barn och en före detta man som använde nävarna i stället för ord. Min före detta, C, förvarnade mig innan jag skulle träffa Mary första gången att hon var ganska burdus men att jag inte skulle bry mig om det. Jag visste även att hon inte hade accepterat någon av C:s före detta flickvänner som hon blivit presenterad för. Så, jag gjorde väl som jag brukar, fattade hennes näve i ett fast grepp och presenterade mig medan hon röt ut "Mary". Sedan satte jag mig i soffan tillsammans med henne och tittade på bingolotto. Jag förstod det inte då men C berättade för mig efteråt förundrat att jag lyckats med konsten att charmera Mary från denna första stund att hon var oerhört förtjust i mig. C kunde aldrig riktigt förstå hur jag lyckades med detta konststycke och i ärlighetens namn begriper inte jag det heller. Vi träffades inte så ofta då hon bodde i Värnamo och att ta sig dit med fyra barn på tåget var en kostnad på cirka 2000 kronor men Mary kom oftare och hälsade på oss i vardagens kaos. Vi småspråkade i telefon några gånger i veckan och det var väl så vår relation såg ut.

När jag fick beskedet började min hjärna genast att göra upp kalkyler, utvärdera relationen, väga och mäta den för att hitta en konsekvent reaktion. Jag konstaterade att det gjorde ont, det gör ont och en vettigt funtad människa skulle väl förmodligen utan invecklingar känna sorg. Ja, jag känner en förlust och ännu mer än det men jag kan åter igen inte fånga det, illustera det eller namnge det. Min hjärna arbetar på högtryck och jag kan inte få rösterna att hålla käften så att jag kan få titta på förlusten med klara ögon. Det är hela tiden något som drar förbi, distraherar och får mig att tappa fokus. Jag kan i alla fall konstatera att en viss utveckling har skett för jag fällde nog sju, åtta tårar i alla fall.

Jag tänker på hur det skulle ha varit om jag fått reda på detta på annat sätt, genom gemensam bekant eller på andra avvägar och inte direkt från C. Jag tror att jag på något sätt inte hade blivit lika drabbad då, jag hade nog lyckats förpassa in det i någon dold vrå utan att bli alltför känslomässigt berörd. Förutom beskedet att Mary gått bort tryckte C genom detta meddelande på tre ytterst ömma punkter hos mig. Punkt 1: Hon talade om att hon visste att jag tyckte om. Jag inser att jag... visst kan jag tycka om men jag gör det för mig själv. Det är ytterst känsligt för mig att någon annan vet om att jag tycker om, för då blir känslan blottad och då kan någon också förstöra, solka ner, trampa sönder känslan. Punkt 2: Att Mary tyckte om...Hon måste ju verkligen ha gjort det, på riktigt, faktiskt...eftersom C meddelar mig detta. Mary tyckte om och jag tog aldrig till mig det. Formulerade aldrig relationen till en självklarhet med beständighet. Det var bara i stunden, rösten i telefonen eller när hon var närvarande. Vågade aldrig landa i någon samhörighet. Och så den tredje punkten: Jag har svårt att förstå hur C i sin egen sorg överhuvudtaget kommer på tanken att meddela mig eftersom hon har all anledning att avsky mig med tanke på mitt uppbrott från familjen. Det är något med detta som får myrorna att leka hela havet stormar i min kropp men åter...finner inga ord..kan inte identifiera...kan inte fånga...

Jag väntar men jag vet inte vad jag väntar på. Jag sitter här vid ett tangentbord som är fullt med bokstäver och vill att orden ska formas, att meningarna skall kunna färglägga den här tomma vita ogrundade duken så att jag åter ska kunna förstå, så att jag vet hur jag skall förhålla mig till min omvärld. Nu befinner jag mig i ett absurt undantagstillstånd. Jag är här, går på min terapi och nöter på De Kloka men jag förstår inte riktigt vilken funktion jag har. Kan inte förstå hur den här pusselbiten hör ihop med livet eller hur jag ska finna någon samhörighet, tillhörighet med livet.

Shack matt...

2009-09-18T12:00:00.011+02:00

Sedan Mr Dödsångest med högljudda protester har retirerat till sitt rum har jag befunnit mig i ett ingenmansland. Jag går runt med en frustration i kroppen som jag inte kan identifiera. Med jämna mellanrum blossar frustrationen upp ännu fler grader och de bilder jag får framför mig är att jag vrålar åt Den gode Terapeuten, har sönder något eller är otrevlig mot människor i min omgiving. Några ytterligare gradökningar gör att det känns som om jag bara vill gråta. Jag har absolut ingen aning om vad dessa känslor är uttryck för men det är så förbannat jobbigt att ha dom. Jag vet inte vad jag ska göra med dem eftersom det finns två stora felfaktorer i resonemanget vråla, gråta, ha sönder saker eller vara otrevlig. Den första felfaktorn är att jag INTE gör just detta, jag har aldrig vrålat i hela mitt liv, inte har jag sönder saker, gråter eller är jag otrevlig mot folk heller. Om man skulle leka med tankeexperimentet att jag trots detta ändå skulle göra detta inträffar felfaktor nummer Två. Nämligen, att om jag skulle göra detta måste jag ha en ytterst påtaglig konkret anledning att göra detta. Att jag måste kunna försvara min aktion med att säga att jag gjorde detta på grund av...Men det är ju det som är kruxet, jag har absolut ingen aning. Så jag försöker i ställlet hålla i hop mig och inte göra några utspel.

Ett annat tillstånd som har uppstått är att det på något vis känns som om det år som gått inte finns. Det är inte så att jag inte kan se eller förstå att det hänt saker med mig under detta år utan det är mer känslan av att... det inte finns, att jag inte har någon som helst anknytning till det år som gått. Jag hör liksom inte ihop med året som förflutit. Jag har under en veckas tid försökt att komma på hur jag skall kunna förklara för människor vad det är jag upplever och i går när jag träffade Ställföreträdaren under samtal klickade det till i huvuvdet.

Det är som om jag befinner mig på en spelplan. Under året som gått har jag spelat och lyckats ta mig i mål men nu då...? Vad ska jag göra nu då? Om jag börjar spela igen blir väl allt bara en repetion och alla andra spelare kommer att förpassa mig till perifirin och och den spelare som skall förflytta mig runt spelplanen kommer att göra det med vänsterhanden. Jag menar, vi har ju redan spelat, eller hur? Om jag inte ger mig in i spelet igen då kommer jag ju bara vara en överbliven spelpjäs som ligger kvar i asken. Den här känslan av icke tillhörighet till varken spelplan eller det år som gått gör mig alldeles förvirrad. Då spelomgången är avlutad så blir även alla relationer som jag har runt mig nollställda igen. Hur är det meningen att jag ska kunna upprätthålla dem? Finns det något att upprätthålla eller måste jag börja om igen? Börja om igen fast denna gång i skepnad av en utsliten spelpjäs.

Jag går med denna otroliga frustration i kroppen och jag vet inte om jag lyckas göra mig hörd, om det är någon som begriper vad det är jag säger och hur förbannat jobbigt det är? Även jag är nollställd, jag vet inte åt vilket håll jag ska gå eller om jag är till någon användning längre. Jag vet egentligen inte hur jag mår förutom att jag har denna enorma frustration, mår man dåligt då? Herre Gud det känns ju som om jag tappat bort mig fullständigt och jag ser ingenting framför mig vilket i sig lämnar ekon av meningslöshet i mig. Hur ska jag någonsin kunna få ett liv, ett sådan där vanligt liv som människor allmänhet har. Jag hittar ju inte ens rätt på det lilla område där Huset är beläget, jag finner inte kommunikationskanalerna till människorna runt mig och jag kan för mitt liv inte begripa varför någon skulle ha användning för en spelpjäs som har gjort sitt. Jag är ställd i shackmatt och begriper inte hur jag ska ta mig vidare. Finns det något vidare att ta sig till?

Frånvaro....

2009-09-17T12:35:00.005+02:00

Det har varit en tid av frånvaro.... En tid av kroppslig och själslig isolering har gjort att jag inte har varit närvarande i denna verklighet, inte kunnat kunnat skriva. Jag har varit fängslad i kropp och mitt sinne. En isolering där ingenting förutom mina andetag och hjärtslag har fått dagarna att gå. Jag har åter haft sällskap av den trogne och lojala vapendragaren Mr Dödsångesten. Den utlösande orsaken till denna ångest har varit, något uttjatat just nu men...min hals. Det har varit sårigt och en känsla av att det är som en stor klump som sitter i vägen och i och med detta nästan omöjligt att svälja. Jag blev slutligen tvungen att boka en tid hos Doktorn för att göra ett påtagligt motdrag som gav lite motstånd till Mr Dödsångest och har faktiskt genomfört besöket trots stor skräck. Doktorn meddelade att det är svamp som ger dessa symptom och har ordinerat medicin i 4-6 veckor.

Detta besked borde väl förpassa Mr Dödsångest långt bak i perifirin igen men han är inte så lättlurad eller lättköpt. Han har retirerat till den grad att han inte längre är envåldshärskare i min värld men jag hör honom fnysa; svamp...eller hur...nä nä så lätt kommer du inte undan....Jag försöker nu få honom att stanna i sitt rum och inte breda ut sig samtidigt som jag hela tiden måste ha en dialog med honom så att han vet att jag inte förringar eller negligerar honom. Det är svårt att beskriva vilken makt han har, Mr dödsångest, men när han väl fått fäste och makt äter han upp allt annat. Han ockuperar varje neuron i min kropp vilket gör att ingenting i min värld blir beständigt, allt, precis allt, blir till låns vilket gör att jag stänger ner alla mina system så att jag inte skall behöva något som ändå inte är tillförlitligt. Varje sekund, varje andetag är sanktionerad av Mr Dödsångest.

Den gode Terapeuten vände upp och ner på hela begreppet dödsångest genom att fråga mig vad det är som gör att jag inte vågar tro på att jag får leva. Den frågeställningen sammanfattar en hel del gällande mitt varande. Vad är det som gör att jag inte vågar tro på att jag får leva...? Ja...det är en känsla som jag haft sedan jag var en tvärhand hög. Jag tror att så snart jag började vara medveten om världen utanför mig själv så kom vapendragaren Mr Dödsångesten. Jag tror att jag ganska snart kom till slutsatsen att allt omkring mig kunde jag mista, att allt omkring mig var för andra men inte för mig. Jag hade ingen självklar rättighet till något av detta. Jag hade ingen självklar rättighet att få leva. Detta är en tes, en slutsats, jag fortfarande lever med. Jag kan inte med handen på hjärtat säga att jag har rätt att leva. Jag kan inte se det som en självklar rättighet, om jag skulle säga det så skulle det i min värld innebära att jag skulle lida av hybris.

Detta innebär att min värld egentligen har bestått i endast i just nu, precis nu. Under många år kunde jag inte säga i morgon högt utan rädsla för att bli straffad. Jag har genom åren förstått att detta är något som ställer till det i sociala sammanhang så jag har varit tvungen att försöka finna vägar där jag kunnat delta i olika planeringar framåt utan att utmana Mr Dödsångest. När jag var i 25 årsåldern hade jag övat tillräckligt mycket för att kuna säga i morgon eller nästa vecka högt. Men nästa vecka var gränsen för hur mycket Mr Dödsångest sanktionerade.

Jag har fortfarande svårt för att se en framtid, att tänka en framtid. Jag har insett att jag har utarbetat ett väl utvecklat system där jag högt verbalt kan utrycka ett sedan, en framtid, men när jag gör det kopplar hjärnan om gatusystemet så den person som säger ordet framtid högt egentligen inte är jag utan bara den sociala gestalt jag har utvecklat. Orden blir därav inte förankrade vilket gör att jag därför inte kan straffas. Detta innebär i sin tur att jag inte kan vara närvarande själsligt utöver detta nu. Jag finns här och nu, allt utanför är bara ett ogripligt töcken, ett okänt land som jag inte har fått någon inbjudan eller sanktionerat tillstånd att få självklart tillträde till. Där endast tiden i sig kan ge tillstånd eller ej.

Tvivel...

2009-09-15T23:06:00.004+02:00

I skuggan av ett jag
med en kropp som är trött
och en själ som haft drömmar
som tiden skavt bort

Små andetag
av lungor i glas
trevande, tyst
så det inget stör

Frusna ögon
söker eld
men lågornas vildsinta dans
lämnar ärr

Finns det en värld
full av färger
som inte har någon ram
Finns det en värld
full med sånger
där orden säger allt

Tvivlande våg
brusar upp
lämnar glödande avtryck
på min hud

Bultande puls
ett hjärta som slår
ensamt och rädd
ska det våga tro

Rädsla för liv
och dess eviga slut
ett väsen fångat och snärjt
av sig självt

Finns det en värld
full av färger
som inte har någon ram
Finns det en värld
full med sånger
där orden säger allt

Tiometerssvikten...

2009-08-11T00:17:00.010+02:00

Tabula rasa... Jag är kan inte riktigt förstå och är oerhört förvånad över att ordet överhuvudtaget dök upp i mina drömmar. Jag menar, har ordet överhuvudtaget, någonsin använts utanför Katthult?

Jag har under de senaste dagarna kommit underfund med att De Kloka har varit sanningsenliga gällande följande två påståenden;
1: Det är förenligt med livsfara för mig om jag väljer att berusa mitt sinne och min kropp.
2. Under tiden jag varit här har jag öppnat mig mer och mer vilket gör att att jag också är mer mottaglig för vad som kan komma fram i mig själv under ett rus.

Hur har jag då kommit fram till att dessa två påståenden faktiskt är sanningsenliga? Jag måste bekänna att jag hade för avsikt att gör en Tabula Rasa i förrgår men jag genomdrev endast en Tabula. Någonstans i dimmorna insåg jag att jag var på väg att tappa konceptet fullständigt och att vad som helst kunde hända. Att jag skulle kunna utsätta mig för situationer där jag faktiskt skulle bjuda in Honom, Den man inte får nämna vid namn, till en förödande dans där han bestämde steg och takt. Av någon outgrundlig anledning gjorde jag i dimmorna ett val där jag valde att inte Rasa utan försåg mig i stället med sovplats där jag förvirrad slocknade. Den ångest och panik jag hade när hjärncellerna började klarna var av kraftigare art och det var lite svårt att att inte välja att döva sig igen. I stället köpte jag åter en bussbiljett tillbaks till Huset och, som sagt...Jag måste väl bara inse att att De Kloka har rätt, det är bara det att min hjärna skall smälta det och att det ska landa någonstans i kroppen.

Den Panik jag nu har är nog egentligen fullständigt ologisk. Paniken säger att jag ska bli satt på bar backe när som helst. Att någon när som helst skall komma och säga att; " Nu så, lilla människa, så är du klar med detta". Men...jag har ju precis börjat...Hur skall det bli då, vart ska jag ta vägen och hur är det meningen att jag ska kunna fortsätta leva? Det här är ju, rent krasst, den enda möjligheten för mig att kunna skapa mig ett liv med en grund som inte bygger på allt annat än mig själv. Jag drabbas åter av den där olustkänslan jag burit med mig hela livet, mer kraftfull än den tidigare varit. För att på något sätt försöka illustrera känslan är det som följande; Min fysiska gestalt blir som en svamp som suger in allt i omgivningen och inom mig själv. Allt runt omkring mig blir som ett dockhus där allt är placerat på sin plats och världen snurrar runt omkring utan någon notis om denna obetydliga tillvaro. För att klara av denna känsla ställer jag mig utanför min kropp och mitt huvud, tankarna fryser, en iskall barriär som inte släpper in. För att bryta denna upplevelse måsta jag snabbt distrahera, börja tala med någon om något helt taget ur luften. Finns ingen i närheten får jag tala med mig själv, högt och samtidigt sätta min kropp i rörelse. Då bryts förlamningen men den lämnar efter sig en overklighetskänsla som säger mig att detta är ogjort arbete, det har ingen som helst betydelse, inget är egentligen av betydelse för allting kan tas ifrån mig med ett fingerknäpp.

Semestrarna börjar nu att ta slut och alla de stadiga Kloka börjar komma tillbaks. Det skulle rimligtvis betyda en lättnadens suck och varmt välkomnande men inte. Jag är trulig och smått förbannad på dem hela högen. Jag har insett att jag inte har någon vana av att återuppta relationer. Jag har alltid lämnat och sedan har det inte varit mer med det. Har jag senare återsett personen har jag förpassat de känslor som hör ihop med personen till någon mörkare vrå av mitt inre. Detta gör att jag är rädd, jag tror att relationen genom avbrott på något sätt är förstörd, smutsig. Jag vet inte hur man gör, hur man fortsätter. Jag måste återerövra marken, börja om på nytt med att närma mig och det är så oerhört slitsamt. Vad säger att personerna har någon önskan om att fortsätta relationen, kanske de väljer att inte låta mig få komma nära.

Jag tror att allt detta hänger ihop, relationerna, paniken, overklighetskänslorna. Jag tror att jag nu står på trampolinen, 10 meterssvikten och där nere finns ett oändligt svart hav och jag har inte har en aning om vad som finns i det. Det som hindrar mig att hoppa är den där tröskeln längst fram, den där brandväggen som är byggd av tvivel, "kan själv", försvar och misstänksamhet. Om jag sparkar tillräckligt hårt kanske den börjar svikta lite, en liten vibration som trycker mig framåt.

Hallelujamoment...

2009-08-06T08:57:00.008+02:00

Jag har drabbats av allergi, en allergi som vrålar i mitt inre och jag blir stridsberedd, redo för en förödande offensiv. Jag har dock vett att tygla och snärja den så att den inte får fritt utlopp. Jag har upptäckt att jag inte klarar av påståenden som; "Så är det", "Det står i boken", "Han/hon sade det, alltså är det sant". Jag vet inte varför dessa påståenden triggar mig så enormt men det är en urkraft som väcks och jag måste bita ihop för att inte gå i konfrontation. Min hjärna tillåter mig inte att gå in i diskussion eftersom att jag inte har några sakliga skäl till min reaktion. Jag kan inte leverera något som påvisar motsatsen, förutom att det kliar i hela kroppen och jag vill skrika "lägg av, Backa, kom för f-n inte i närheten". Jag får en känsla av förödelse när jag ser människor i min omgivning slukas och drabbas av hallelujamoment för teorier som utger sig för att vara den enda sanningen till människors beteenden och mående. Jag tänker nej, nej, nej, snälla, finn nyanserna annars kommer du att ramla så hårt.

Jag förstår att alla människor måste finna sin egen sanning men det känns så oerhört enkelt att bara luta sig mot en enda tro eller teori. En varningslampa tänds inom mig som säger "Du kan/får inte avsäga Dig ditt eget ansvar". Som religion; "Det är Guds mening", som AA; "Beroendet är en sjukdom som du inte kan påverka", som KBT (kognitiv beteende terapi) "Ett fel inlärt beteende som du kan sluta med bara du anstränger Dig". Vart tar sammanhanget vägen? Vart tar den komplexa verklighet som är psyket vägen? Vart tar summan av min historia och nuvarande verklighet vägen? Jag upplever det som att min verklighet ifrågasätts, att min verklighet inte tas på allvar, att min verklighet inte är sann. För att ta ett ytterst konkret exempel är detta med den terapi som jag nu genomgår. Det händer att människor i min omgivning uttrycker att "terapeuten säger, därför är det sant". Min utgångspunkt till terapi är inte att jag söker en sanning, jag söker svar, ledtrådar som förklarar, inte befäster. En anledning till min oerhört starka motvilja till "Den enda sanningen" kan vara min inrotade, inneboende tes om att det finns ingenting som är säkert.

I natt har jag drömt att jag skulle göra en Tabula rasa, ut och härja min kropp och själ och döva mitt sinne. Jag vet inte varför men tanken börjar jaga mig både natt som dag och den blir allt mer påträngande. Den Kloke L går på semester i dag och av någon anledning finner jag det ytterst besvärligt. Jag drabbas av en känsla av att vi inte kommer att ses mer, att jag kanske inte är kvar efter hennes semester. Jag vet inte varför men det är en orolig känsla som far genom venerna. Jag undrar om det kan vara så att jag i juni månad, innan semestrarna började på allvar, stängde av så att jag inte skulle sakna. Nu när alla börjar komma tillbaks börjar barriären så sakterliga lösas upp och då blir det så svårt att förhålla sig till att Kloke L går samtidigt som Ställföreträdaren också kommer att lämna. Det känns som om det nu kommer att uppstå en brott på tidslinjen där verkligheten är, för att hoppa till ett parallelt spår där vad som helst skulle kunna hända. Logiskt är detta ett ytterst dumt argument för att falla ifrån men...det är något som lurar och passar...

Ulv i fårakäder

2009-08-04T22:42:00.009+02:00

Tvivlets ulvar vädrar nu mitt blod igen och jag försöker finna några rester jag kan slänga till dem medan jag försöker komma på ett sätt att få dem att finna ett annat byte. Det tvivel som nu åter jagar mig är huruvida min problematik är av sådan art att jag faktiskt är i behov av terapi. Jag kan inte låta bli att väga min problematik mot andras mer brutala livshistoria. Den historia som för närvarande berättas av så många i bokform och släpps på pocket i varje livsmedelsaffär och är just, brutala. Den käre Ställföreträdaren försöker tålmodigt att förklara för mig att min livshistoria är mer än tillräcklig för att behovet av terapi skall vara legitimt. Jag vet inte, har så svårt att förstå detta, det är väl det jag hoppas skall klarna för mig när tröskeln väl ger vika. Jag har dock funderat på detta mycket under dagen och har kommit fram till en teori som kanske skulle kunna hjälpa mig att våga tro på att det är sant, våga lita på att det de säger är sanning och inte en fasad framför ett; "Gäsp, nu kommer hon med dessa triviala problemställningar igen. Har människan ingen självinsikt som kan hindra henne från denna självömkan för ingenting".

Nåväl, jag tänker så här; att om man tar all den brutalitet som jag anser vara ytterst legitim för terapi, omvandlar den till 100 kilo järn och lägger den i ena vågskålen och omvandlar min, icke brutala verklighet, till 100 kilo bomull och lägger den i andra vågskålen...Betyder då inte detta, att även om min historia är bomull i jämförelse, så väger de faktiskt lika mycket. Det är en flyktig tanke som jag egentligen inte vågar tro på för då skulle jag ju kunna drabbas av hybris men...det är ändå en tanke som jag kanske med lite mer tid och tålamod skulle kunna ta till mig.

På fredag kommer Ställföreträdaren att åter glida in i sin vanliga tillvaro och verklighet, till de arbetsuppgifter som är hennes huvudsakliga och lämna över till Terapeuten som förhoppningsvis kommer tillbaka utvilad med en god och berikande semester i ryggen. Hur ska det bli då? Jag kan inte stoppa in Ställföreträdaren i ett tidsvakumfack då hon inte kommer att återvända. Om man ser till min förmåga att hantera relationer kommer jag förmodligen låta henne bli ännu en person som jag ställer på andra sidan tröskeln, på andra sidan dörren med sjutillhållarlås och borttappade nycklar. Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite synd och det gör mig lite bekymrad för det har fungerat så bra och hon har tryckt på en hel del knappar som öppnat än fler stigar till mitt inre. Jag vet dock inte hur jag annars skall kunna hantera det.

Gällande texten Ruiner vill jag tillägga att jag inte riktigt är sams med den ännu. Orden makt och skuld känns tillrättalagda och formulerade av den del som är min socionomhjärna och inte alls den del av min hjärna som är jag, som alltid har varit jag, den del av mig som försökt att förstå, försökt att finna svar och lösningar. Det är inte riktigt de orden jag vill ha fram, jag tror att jag i stället för skam egentligen menar otillräcklighet, att jag på något sätt har förväntats lindra och på så sätt gett vederbörande ett alldeles utmärkt försvar. "Hon har ju bemött mig i detta vilket i sig innebär att det inte är så farligt, hon tycker inte egentligen att jag gjort något fel". Likaså när det gäller ordet skuld, jag har tidigare beskrivit att jag inte kan se att vederbörande har påverkat mitt mående i den utsträckning att ordet skuld är berättigat att använda. Jag måste värka mer på denna text men redigerar den när insikten drabbat mig.

Trösklar...

2009-08-03T09:45:00.007+02:00

Ja, det känns som om jag står och sparkar på en tröskel för närvarande och har gjort så under en veckas tid. Det är märkligt, det känns som om det vore en evighet som jag skrev senast men ändå är det bara 10 dagar. Det tyder antagligen på att jag är i ett oerhört behov av att skriva och att min hjärna arbetar på ett sådant högtryck att varje minut ter sig som en timme.

Ja, jag står och sparkar och sparkar och väntar på att tröskeln ska ge vika. Jag har en vag känsla av att när jag väl kommer över tröskeln kommer det att bära neråt. Jag är inte ett dugg bekymrad över detta då jag inser att jag måste neråt, in i mig, för att finna trådändarna som leder in i känslornas nystan. Jag ser inte en resa neråt som en resa mot depression utan snarare som en resa mot ett nytt djup, en äkta, del av mig själv.

I natt har jag drömt och vaknat svettig med trassliga lakan med känslan av att "det här har jag glömt", glömt hur rädd jag har varit, hur jag utvecklat ett sinne för att läsa av varje sinnesstämning på en tiondels sekund, hur jag alltid befann mig i situationer där jag inte kunde förstå varför saker hände och hur det kunde vara så att det alltid var jag som var skuld till att saker hände. Hur jag hela tiden fick parera och försöka vara så friktionsfri som möjligt, hur jag tog emot med käkarna hopbitna och ett sinne som var blankt och kallt. Jag vaknade och tänkte att jag kanske skulle skriva ner vad jag drömt men tänkte att eftersom det var så starkt skulle jag komma ihåg det. Tyvärr blev det inte så utan jag kan endast förnimma vad jag kände. Undrar om det är mina försvar som gör att jag inte kan plocka fram detta i vaket tillstånd. Jag har ett tryck över bröstet och det känns som om hjärtat sitter i halsgropen hela tiden...och jag blir så frustrerad och förbannad över att jag inte kan inse, förstå hur jag mår och över att jag inte når de där äkta, brutala känslorna som borde finnas där inne i mig.

Känslorna i drömmen var så äkta och situationen så realistisk och jag vet, vet innerst inne att detta är sant, det var så här det var för mig och jag önskar så att jag i vaket tillstånd kunde få landa i den känslan för att kunna förstå, inse och förmedla vad som finns inom mig. Alla Kloka i min omgivning säger mig att jag kommer att finna dessa känslor men att det måste få ta tid, det kommer att ta tid innan mina försvar ger vika och det måste ta tid för att jag skall orka ta emot och bära dessa känslor. Detta är något som jag inte, hur jag än försöker, kan få in i min logikhjärna, jag vänder och vrider för att få in den där biten men det är omöjligt. Min fyrkantshjärna säger mig att jag är redo, beväpnad upp till tänderna för att ta emot dessa känslor, och jag befaller mina försvar att ta en rast en stund men.... icke... Hur kan det vara möjligt att min kropp och sinne motarbetar mig på detta sätt, hur kan det vara möjligt att de kan leva ett eget, annat liv än det jag lever i min fyrkantsvärld med raka linjer och vassa hörn?

Nattens dröm har satt sig i kroppen och det rör sig, trilskas, svider och skaver och det bränner bakom mina ögon men jag finner inget utlopp. En sekunds känsla av en tår som bildas men immar bort innan den ens har fallit, en krusning som byggs upp till en våg som bryts innan den når sin topp, en bris som växer mot en kulning men bedarrar innan den når till stormvarning....och jag sparkar och sparkar på den förbannade tröskeln.

Ruiner

2009-08-02T22:04:00.008+02:00

Det rike som var Ditt har brunnit ner
Tronlös, kronlös står Du utan makt
Varför tror Du att jag skulle vilja be
om förlåtelse, beskydd och Din nåd?

Bland döda ting, aska och sot
står Du kvar i din ensamhet
Vad tror Du att jag skulle kunna ge
för att för att minska Din oförmögenhet?

Alla ord som Du sagt
Alla slag som sved kallt
De når mig inte mer

Alla löften Du gav
Alla lögner som Du bar
De vill jag inte ha

När Du står där fångad i din maktlöshet
och vaktar över allt som är ditt
Vad tror Du att jag skulle vilja ta
bland de rester som Du samlat i panik

I det luftslott som Du byggt åt dig själv
finns ingen plats för liv att gro
Vad tror Du att jag skulle vilja ha
av det som gått i kras och är förbi

Alla ord som Du sagt
Alla slag som föll kallt
De når mig inte mer

Alla löften som Du gav
Alla lögner som Du bar
De vill jag inte ha

Vad tror Du att jag skulle vilja ha
Varför tror Du att jag skulle vilja be
Dina blickar bränner inte längre hål
och din viljas piska river inte mer

Vad tror Du att jag skulle kunna ta
Vad tror Du att jag skulle kunna ge
Din bittra stolthet förtär
Jag har nog med att läka mina sår

Alla ord som Du sagt
Alla slag som sved kallt
De når mig inte mer

Alla löften som Du gav
Alla lögner som Du bar
De vill jag inte ha

Bära eller brista....

2009-07-21T15:57:00.014+02:00

Så...var det dags igen. Under dagens terapisession berättade jag om det märkliga fenomen som inträffade efter förra samtalet då min kropp blev blytung. Dagens session förflöt, enligt mig och Överhögheten, smärtfritt. Ställföreträdaren frågade mig hur jag trodde att det skulle kännas för mig efter denna session med tanke på föregående samtal. Jag svarade att Överhögheten redan under slutet av samtalet slagit i bromsen och börjat backa, att Överhögheten efter samtalet kommer att värdera varje ord, varje stavelse jag sagt för att kunna belägga trovärdigheten, legitimiteten, om det är tillräckligt nog för att överhuvudtaget få vara värt att nämna i terapi. Trots att jag tyckte att det hela gått utan några friktioner var jag ändå efter sessionen helt skakig, det kändes omedelbart när jag reste mig för att gå. Mycket märkligt eftersom jag kände mig lugn och inte känslomässigt påverkad av samtalet. Jag vet inte om min fyrkantsverklighet och logikkrävande hjärna håller på och smådjävlas med mig, luras och sitter runt hörnet och fnissar åt mitt famlande och trevande.

Relationer, det blir mycket tal om relationer under sessionerna (vilket i sig är fullständigt naturligt eftersom man formas och socialiseras av relationer). Jag har i alla relationer var artig, väluppfostrad och välkammad. Aldrig sagt nej, där jag alltid tillåtit människor att kliva in på mitt livsutrymme för att slutligen ha utplånat det totalt, slutligen fråntagit mig all integritet. Där männskor fått göra precis vad de behagat med min kropp och psyke. Det paradoxala med detta är att jag trots detta blivit den bärande av relationerna, den som burit upp och underhållt relationerna. Om jag inte har hållit relationen flytande, röjt undan alla hinder, om jag inte har bibehållit kontinuiteten har alla relationer fallit sönder. Relationen har på något sätt bestått av endast mig, när jag klivit av banan har alla försvunnit, har relationen upphört. Ännu en märklighet i detta är att jag i alla relationer alltid har trott, varit fast övertygad om att jag är överflödig, att ingen skulle märka, bry sig om att jag försvann. Hur går allt detta ihop? Jag befinner mig nu i ett ingemansland där alla relationer jag trodde jag haft inte finns. Om jag inte tar kontakt är det inte heller någon annan som tar kontakt. Bekräftas då inte min teori om att jag är överflödig? Det är ju ingen som letar efter mig, ingen som knackar på och säger; Hallå, vart tog du vägen, saknar dig.

Den absolut största paradoxen här är ju att jag har så förbannat svårt att ta kontakt, eftersom jag inte tror att någon har något utbyte i att ha en relation med mig. Med den utgångspunkten är det väldigt svårt att vara den som är drivande för att upprätthålla en relation. Och trots detta verkar det som om jag har det övergripande ansvaret för att relationen skall fungera.

Ett tydligt exempel på detta är att jag fått meddelande om att min käre Far har hört av sig till min arbetsplats och frågat var jag befinner mig. Av sekretessskäl kunde de inte svara på detta men de har meddelat min terapeut om att han är sökande. I en tiondels sekund blev jag glad över att han sökt mig men jag drabbades sedan av klarsynen att detta egentligen bara är ett spel för gallerierna. Åter igen är det jag som fått ansvaret för att bära relationen. Saken är den att om han är sökande efter mig så har han mitt mobilnummer ( vilket jag vet eftersom han skickade ett sms på min födelsedag). Han har min mailadress samt att han har mig upplagd på sin facebooksida. Han har alltså tre mycket effektiva möjligheter att nå mig men har har inte försökt med ett enda av dem. Hur stort intresse finns det då att finna mig? Hur kommer det sig att det förväntas av mig att vara den drivande, bärande? Jag vill inte vara den bärande av relationen när det gäller min Far och Föräldrarna. Det kan inte vara möjligt att det endast skall vara mitt ansvar men uppebarligen finns det ingen ömsesidighet eftersom ingen av dem anstränger sig det minsta för att knyta kontakt. Nej, det är möjligt att jag kanske inte vill ha kontakt/pågående relation med dem men jag skulle önska att jag i alla fall fick möjligheten att välja.

När det gäller övriga relationer såsom såsom bekanta, arbetskamrater och djupare vänskap verkar jag inte ha lyckats något vidare värst där heller. Överlag måste jag erkänna att det är oerhört ödsligt och Överhögheten förklarar att detta beror på att jag inte lämnat något större avtryck i deras värld, då det inte verkar finnas någon saknad. Detta gör att jag nu befinner mig i ett ingenmansland, jag hör inte hemma någonstans och jag vet hur jag skall kunna få något fotfäste. Förstår inte hur eller var jag ska kunna finna någon jordsmån att sätta mina uppslitna och sönderslitna rötter i.

Olust

2009-07-21T13:07:00.003+02:00

I lördags natt hade jag en fullkomligt vidrig dröm. Jag och den Kloke M samtalade och det kom då fram att det varit stora stridigheter om min plats här, om behovet verkligen fanns. Därutöver var större delen av personalstyrkan helt emot att jag skulle ha terapi två gånger i veckan. Enligt dem var min historia, bakgrund av den art att terapi överhuvudtaget inte var nödvändig. Det var bara jag som var sjåpig och överspänd. Jag vaknade med en känsla av att detta kunde vara fullt rimligt varför jag åter drabbades av den där overklighetskänslan, att jag egentligen inte förstår varför jag är här, att ingen egentligen står i relation till mig, att jag är genomskinlig och så ointressant att jag inte ens lämnar avtryck efter mig, att ingen egentligen bryr sig ett dugg om i fall jag finns eller ej.

Under lördagsnatten ringde även en gammal vän, inte bara susig i luvan utan genomdränkt av alkoholångor och undrade vad som hänt eftersom jag bara lämnat allt. Hon vet om att jag är här men ville ändå veta. Som hon uttryckte det: Varför har du ballat ur? Sedan frågade hon bland annat, Vad vill du?...efter mycket om och men försod jag att hon undrade vad jag ville med mitt liv så jag svarade att jag vill ha ett vettigt liv. Samma fråga återkom inte bara en gång utan cirka 23 gånger och varje gång försökte jag luska ut vad hon egentligen ville ha för svar. Sedan förmedlade hon att hon var vän med X:et C och jag svarade att det var helt i sin ordning, jag har aldrig försökt att bestämma vilka vänner hon skall ha. Där bröts samtalet och när hon åter ringde ville hon absolut inte tala om C utan att vi skulle lägga det därhän. Här blev jag måttligt irriterad och påpekade att det var hon och inte jag som började tala om detta och till slut fick hon medge detta. (Jag har en teori om att de har tumlat runt bland gräsklipp då jag vet att C tycker att vederbörande är snygg. Om det nu skulle vara så är det helt okej med mig så jag förstår inte varför jag ska bli inblandad överhuvutaget). När personen avverkat, Vad vill du och X:et C ,började hon tala on barnen. Som hon sade: Barnen, barnen, jag har jobbat med barn. Undertext: Förstår du vidden vad du har gjort mot barnen....

Hela samtalet var egentligen ganska olustigt. Under en stund undrade jag om det var fler på linjen än vi två, som lyssnade av varenda ord jag sade. Överlag fick jag en känsla av hon/ alla de andra tycker att jag är en stor jävla idiot som bara lämnat allt utan att säga något och övergivit och svikit barnen. TACK! Skulden och skammen för att jag finns till är tillräcklig utan att jag ska få den nerkörd i halsen.

Söndagen var åter en dag då allt kändes Fy För Den Lede vilket gjorde att jag vid 16-tiden gick och lade mig och gick inte upp förän i måndag morgon. Sov, sov och sov. Jag undrar vad det är som gör att jag får dessa sömnattacker. Dagen har jag fördrivit med att spela WoW (för oinvigda World of warcraft) Den världen vet jag i alla fall hur den ser ut, vilken roll jag har och jag är utrustad med vapen för strider.

Gardering...

2009-07-17T23:07:00.010+02:00

Idag har jag varit hos Ställföreträdaren och jag började samtalet med att fråga om det kunde vara möjligt att det faktiskt inte bekommer mig att min Terapeut gått på semester. Ställföreträdaren svarade på detta genom att replikera att jag, faktiskt, själv sagt att han börjat få konturer. Jag svarade då, "Ja, men tänk om det inte är sant då, att det är något jag sade bara för att det förväntas att jag skall ha åstadkommit en relation till honom vid det här laget". Jag minns inte vad svaret på detta blev. Det känns som om jag vid denna session talade oavbrutet, helt osammanhängande, där jag staplade den ena efter den andra absurda situation jag har deltagit i på varandra. Så här i efterhand har jag svårt att komma ihåg vad jag sade och ännu mer svårt att erinra mig vad Hon hade för kloka frågor och svar. Jag vet att vi i slutet av samtalet kom att tala om mitt behov av garderingar och den yttersta vikt av allvar jag finner i dem. Jag garderar ju i princip allt jag säger, allt som på något sätt handlar om mig, berör mig som person. Jag förklarade vilka procedurer, riter, jag måste genomgå om ett icke avvägt, ogarderat ord förlupit från mina läppar. Ställföreträdaren undrade om vad som skulle hända om jag inte gick igenom dessa ritualer och jag berättade att det är då han slår till, dödsångesten. Hotar med att ta mitt liv för att jag varit oförsiktig, ovarsam med att använda ord som jag inte kan belägga, påvisa, bevisa legitimitet för.

Detta samtal kom även att handla om mitt förhållande till Föräldrarna, att jag inte har kontakt och varför det blivit så. Tydligen är det så att jag har anledning att vara arg på dem, att jag skulle vara i min fulla rätt att säga att jag farit illa av deras behandling. Men jag blir ju så osäker där, jag känner ju inte att de på något sätt skulle bidragit till att jag befinner mig i detta varande idag, jag blir därav rädd för göra dem orättvisa. Rätt ska vara rätt och oskyldig är man till bevisen påvisar motsatsen. Så, just nu finns ingen som helst bevisbörda för att deras agerande eller icke agerande har haft eller har någon betydelse för mitt mående.

Något inressant, mycket märkligt, inträffade cirka en timme efter samtalet. Plötsligt får jag kramp i muskler i olika delar av min kropp och när den släppte blev min kropp blytung. Jag har legat och slötittat på Tv, (kommisarie Morse som annars är en favorit), tänkte att jag kanske kunde småslumra lite men trots att min kropp är blytung är det någonting i mig så är oerhört rastlös. Jag har även en gnagande oro för att jag under sessionen med Ställföreträdaren inte lyckades göra mig tydlig, att jag inte lyckades förklara för Henne vad jag menade med garderingar och det absoluta allvaret i att dödsångesten tar mig i sitt grepp om jag inte garderar. Jag tänker nu att jag kan ha sagt något som kunnats missförstås och genom detta ha negligerat Herr Dödsångest, på något sätt förringat honom. Så jag försöker gå igenom samtalet bit för bit, försöker minnas vad jag sagt, så jag vet vad det är jag måste be om ursäkt för, vad jag måste förklara för honom så att han inte tror att jag försökt lura honom.

Blickar....

2009-07-16T21:15:00.014+02:00

Ett tillägg till föregående inlägg som är en av de grundläggande orsakerna till att det är så slitsamt. Besluten är nämligen inte förankrade på samma ställe. Valet att Stanna är förankrat i mitt sinne, mitt intellekt medan valet att Gå är förankrat i min kropp, min själ. Jag kan därför inte välja något av dem med rent samvete, kan inte välja utan att känna skuld.

Nu ska jag presentera en oförankrad, icke vedertagen, ej vetenskapligt belagd teori....Om det nu är så att jag har ett beslut i mitt huvud och ett beslut i min kropp skulle detta innebära att det är fullt krig dem emellan. Huvudet begriper inte hur kroppens armé är uppbyggd eller dess styrka och känner inte heller till dess anfalls- och försvarstrategi. Kroppen står även den inför samma problemställning vilket gör att de måste mötas på en neutral plats för att jämna ut oddsen för dem bägge. Detta skulle rent fysiologiskt vara en plats någonstans i mitten, alltså belägen i min hals. Det intressanta med denna problemställning är att jag under flera månader haft problem med min hals, problem jag inte alls känner igen. Förutom att den känns sårig mer eller mindre hela tiden så är det också de där gångerna när sväljreflexen helt plötsligt vägrar att fungera. Vid två tillfällen har detta inträffat när jag svalt något, vilket resulterat i att det satte sig som en kork i halsen och att jag inte fick luft, kunde inte heller varken svälja eller hosta upp. Turligt nog var det andra människor med vid dessa tillfällen som kunde hjälpa mig. Utan någon vetenskapligt bevisad teori till grund, skulle ju detta kunna hänga ihop. Min överhöghet och dödsångesten fnyser dock föraktfullt åt denna slutsats, tycker snarare att det liknar ren science fiction. De förmedlar också att "Att det skulle vara så lätt förklarat med dina krämpor...nej, nej lilla du, så lätt kommer du inte undan"...Nej det är väl så men det var i alla fall ett intressant tankeexperiment.

I ett samtal i går med Den Kloke L kom vi att tala om vad det är som gör att man lär sig att vara tyst som barn, att man lär sig vara osynlig. Jag förmedlade att det kan ju inte vara så att barnet fått en enda enskild utskällning etc, utan att det måste ha skett vid upprepade tillfällen eftersom barnet någonstans på vägen gav upp. Den Kloke L förmedlade då att det kan vara så mycket som man kan göra för att få ett barn att förstå att det inte är välkommet, bland annat genom blickar...

Jag hade glömt bort dem, de där blickarna, de där ögonen som kunde tysta mig tvärs igenom ett rum, som kunde få mig att lomma iväg med svansen mellan benen, den där blicken som fick mig att bete mig, agera på precis det sätt de önskade, den där blicken som kunde få mig att hålla andan och vänta på bestraffningen, som kunde få mig att känna att Nej nej nej, Fan också, nu hinner jag inte undan, jag borde ha begripit det innan...Jag kan inte komma ihåg känslan, finner den inte i min kropp men jag kommer ihåg att den var väldigt effektiv och att jag alltid var rädd. Att jag alltid var rädd...Jag har idag ingen kontakt med Föräldrarna, har inte haft det på 10 år eller mer. Det har egentligen inte varit ett aktivt val där jag gjort upp och lämnat, utan jag gjorde mig bara osynlig, okontaktbar genom att inte svara i telefonen när de ringde. De slutade ringa efter ett tag...Det som även slog mig i går var att jag som vuxen ibland har drabbats av en instinktiv rädsla inför att jag av någon anledning skulle vara tvungen att träffa dem. Jag hör, jag läser och jag förstår, till viss del, intellektuellt att här är det något som inte är som det ska. I en sund relation mellan barn och förälder skall det väl inte finnas rädsla som första känsla. Jag önskar bara att jag kunde begripa vad det är de har gjort för att jag ska reagera på detta sätt. För jag kan ju inte låta bli att fundera på om det inte är så att det är hos mig det ligger, att det är jag som på något sätt varit överkänslig mot min omgivning, att skulden är min och inte deras.

Termiter....

2009-07-15T13:47:00.016+02:00

Mitt minne verkar ha drabbats av termiter. En blixtsnabb tanke kan ila förbi och jag tänker att detta, det måste jag skriva om. Jag tänker att jag borde komma ihåg det för att det var en viktig tanke men inte då...när jag ska plocka fram det är det borta, har det förlorat sig i någon termitgång. När jag analyserar detta kan jag ana att det kanske är så att de där blixtsnabba tankarna är något viktigt, något som kommer inifrån det fördolda jag bär på och att mina försvar omedelbart stänger in och isolerar tanken, känslan, hågkomsten för vidare insyn.

Jag sliter för närvarande med detta återkommande varandet eller icke, ska jag gå eller ska jag stanna, vad vill kroppen och vad vill hjärnan, vilket resultat vill jag ha, vill jag uppnå. Med risk för att nu tjatig ska jag nu för mig själv bena ut för- och nackdelar, argument för argument;

Ja, en del av mig vill gå härifrån, berusa mig till medvetslöshet med syfte att få tyst på rösterna, bedöva det som rör sig inom mig, att göra något konkret i stället för att hela tiden tjata om att "det händer saker men jag vet inte vad", går jag ut och, rent ut sagt, super skallen i bitar gör jag i alla fall något konkret och ur det kan en adekvat känsla komma, även om det skulle vara ren ångest. Genom att gå bevisar jag att det händer saker, att det är något som rör sig inom mig, både för mig själv och omgivningen. Jag har någon bild av att ingen kan ta mig på allvar om jag inte gör något konkret, att "jobbigheten" inte finns om det inte syns, om det inte manifestiseras. Att jag inte har rätt att säga att det är jobbigt om jag inte kan bevisa det visuellt. Min effektivitet säger mig att antingen dricker jag eller inte, inget tjafs eller luddludd däremellan, om jag nu funderar på det är det väl bara att bestämma sig och säga tack och hej.

Den där lilla rösten som viskar att Nej, jag vill inte, är irriterande påtaglig men jag törs inte uttala tanken att jag vill stanna, bara att jag inte kan bestämma mig, att jag inte vill gå. Den lilla rösten säger mig att om jag går ut och berusar mig till råge kommer rösterna visserligen att tystna men det kommer då att bli svårare och ta längre tid att åter höra dem ordentligt igen, vilket skulle innebära ett hinder i terapin eftersom jag på något sätt skulle få börja om igen för att komma hit där jag är idag. Risken för att det skulle hända mig saker som inte är bra är överhängande då jag alltid dricker till minnet släcks ner och fortsätter dricka bortom det, tills kroppen inte klarar av att fungera. Då min effektivitet säger antingen eller, är risken väldigt stor för att jag skulle dricka hejdslöst utan någon bortre gräns, något stopp, varför det finns en överhängande risk att jag äventyrar mitt liv.

Problemet är att det på något sätt denna gång inte handlar om valet att gå ut och ta mig en vanlig "fylla" eller ej. Detta val är mer djuplodande och på något sätt känns det som om jag aldrig tidigare har haft så svårt att välja, att det nu gör känslomässigt ont att välja. Det känns som att om jag väljer att Stanna, kommer det göra så ont att jag kommer att gråta, det skulle kännas som om jag gav upp något, förlorade en möjlighet till ro som jag inte vet hur jag ska kunna få på annat sätt än att dricka mig bortom sans och förnuft. Väljer jag att Stanna kommer det att kännas som ett misslyckande eftersom det känns som om jag då inte har legitimitet för mina kval, att jag därmed inte har tillåtelse att uttrycka att det är så förbannat jobbigt. Om det nu är så förbannat jobbigt borde jag väl gå, eller hur? Jag förlorar därmed rätten att tala om jag stannar.

Den nye terapeuten, ersättaren, vikarierande etc....(jag kan inte hålla på och skriva detta hela tiden utan döper henne därav, från och med nu, till Ställföreträdaren) sade i dag något jag aldrig funderat över, något jag aldrig har insett. Hon förmedlade att om jag gick ut och berusade mig skulle jag bara fortsätta det krig mot mig själv såsom Föräldrarna gjorde mot mig. Jag är väl inte riktigt där att jag kan medge eller förstå att de har fört ett krig mot mig men jag kan i alla fall känna igen känslan av att bli tystad. Det klickade då i huvudet och jag insåg att det är ju det jag i mångt och mycket gör när jag dricker, tystar mig själv, stoppar undan och isolerar och när det börjar brista i sömmarna dricker jag åter igen. Till slut är det så fullt, på bristningsgräns hela tiden, varför jag måste dricka dagligen för att kunna få tyst på det. Den Kloke M har förklarat för mig på ett illustrativt sätt, eftersom jag annars har så svårt att ta in det, vilka risker det medför om jag skulle välja att dricka. Den Kloke förmedlade att om jag, när jag kom, hade en öppen kanal till mitt inre som var, låt oss säga som en bäck, har jag i dag arbetat med mig själv så mycket att denna kanal i dag är som är älv, vilket gör att det är så mycket mer att tysta ner. Att jag måste dricka hårdare för att göra mig döv, uppnå det resultat jag önskar. Det finns därför en överhängande risk för att jag råker illa ut under berusning, till och med dör.

Det här blev ett tjatigt inlägg men i och för sig bevisar det väl bara vilken förbannad cirkus, utan något program, det är i mitt huvud och kropp just nu.

Viktig?...

2009-07-14T11:47:00.011+02:00

Så...nu har Terapeuten gått på semester. Han frågade mig häromdagen om han kommit att bli viktig för mig. Inte på något sätt självhävdande eller med någon självgodhet, utan mer som en ärligt ställd fråga där mitt svar var det enda verkliga utan några analyser eller undertexter. Jag sade honom att han i min värld börjar få konturer. När jag menar att han fått konturer menar jag att han börjar bli något mer beständig än ett flyktigt igenkännande, mer solid än en kafferastrelation, mer stadig än en vindflöjel och tryggare än SMHI. Jag kommer oundvikligen åter in på detta med relationer och separationsångest. Jag kan inte komma på ett enda tillfälle där jag haft separationesångest, där jag känt en längtan efter någon som inte finns tillgänglig, där jag saknat någon som försvunnit, där jag saknat något jag lämnat. Mina försvar har aldrig tillåtit detta. Jag kan bara se på det förhållande jag lämnat där varje vettig människa borde saknat vederbörande samt resten av familj i alla fall någon gång och i början kontinuerligt. Inte jag...det jag kan sakna är hunden som blev hysteriskt glad när han såg mig även om det bara gått en kvart sedan jag lämnade lägenheten och Katten som bara tydde sig till mig.

Vid separationer, oavsett orsak och tidlängd, stoppas relationen i något av mina tidsvakumfack. Vid dessa tillfällen kan jag även med viss fasa inse hur oerhört svårt och komplicerat detta med relationer är för mig. Inte nog med att jag har fullt upp med att förstå fenomenet när relationen är pågående, där bägge parter är på samma plats, jag undrar även om jag förlorat förmågan att sakna och längta när de inte finns där. Jag förmodar att detta beteende inte är något okänt för terapeuten utan att han har förstått att jag kan ha benägenheten att stänga av totalt om ingen knackar på. Han har väl därför räknat ut ekvationen och förutsett nödvändigheten av att min terapi fortsätter kontinuerligt trots att han under en period berikar sitt liv med annat än arbete.

Jag har i dag träffat "vikarierande" terapeut. Det var densamme som träffade mig när jag var här på bedömningssamtal innan det blev klart att jag skulle hit. Hon såg då lugnt på mig och sade att det fanns två nödvändigheter för att jag skulle kunna att få komma. Det ena var att jag åt upp mig till åtminstånde 40 kilo och det andra var att det skulle finnas ett LVM. Dessa krav ställdes eftersom, som hon sade; " Om du aviker härifrån i det skick du nu är och vi inte har möjlighet att efterlysa dig kommer du att dö". OJ!...Jag betvivlar inte för ett ögonblick att detta inte bara var tomma ord. Jag är fast övertygad om att hon besitter den kompetens för att kunna bedöma detta men, OJ!...Jag insåg inte då och förstår inte idag heller vidden av detta. Jag hör det och tar till mig det intellektuellt men jag kan känslomässigt inte förstå att det skulle ha varit så illa ställt med mig, Det jag bar med mig efter detta bedömningssamtal var att jag omgående hade bestämt mig för att jag skulle/ville hit och jag skulle göra det jag kunde för att få komma. Den största anledningen till detta beslut var att jag kände att detta, det var ingen kvinna man kunde lura i första taget samt att jag förstod att hennes ord inte skramlade tomt, att hon hade kompetens att nå fram till mig. Efter den första session vi hade i dag har jag fortfarande ingen anledning att tvivla på detta. Det gör att jag faktiskt ser fram mot detta med skräckblandad förtjusning där jag är otroligt nyfiken på om hon kommer att kunna utmana mig samtidigt som jag undrar hur ont det i så fall kommer att göra.

Jag ligger trots detta i startgroparna nu, varvar upp för ett uttryck. Jag vill ha det nu, ett uttryck för någonting. Jag hoppas att det kan komma en tråd under terapisessionerna som kan få mig att börja nysta och tvinga mig till känslornas land. Ett tryck över bröstet har kommit och jag kan inte härleda det. När det började kom jag osökt att säga till mig själv att "Nej, inte panikångest nu också". Det hjälpte dock med att trycka knynäven hårt i mellangärdet och tänka att; Inte !, så lättade det. Hmm, det verkar som om denna lekamen bestämt sig för att agera utan mitt godkännande. Å andra sidan lider jag överhuvudtaget inte av någon hybris där jag tror att jag har något att säga till om....

Highway to...

2009-07-11T09:10:00.014+02:00

I natt har jag slitit hysteriskt igen. Drömde att jag och vännen S gjorde en liten avvikelse och begav oss till Staden för att berusa våra kroppar och trötta hjärnor. Ganska omgående kom vi i från varandra och så började mitt slit med att hitta ett ställe som sålde alkohol, när jag gjort det så var ölen gammal och dålig varför jag var tvungen att hitta nytt ställe, fann ett nytt men där upptäcker jag att mobilen är urladdad vilket gör att jag inte kan ringa vännen S och tala om var jag är. Stöter slutligen på en gemensam vän som har telefonnumret till vännen S så att jag kan använda mig av en telefonautomat och ringa och tala om var jag är så att vi kan sammanstråla. Nämen, då visar det sig att hon återvänt till Huset och hon förmedlar "Det är lika bra, man vinner ingenting på att trassla till det, man förstör bara för sig själv"...... Hör ni?..."Man vinner inget på att.....", Nähä, men då fick jag väl berusa min kropp och själ till medvetslöshet själv då...av någon anledning hamnade jag på Gotland under ruset och hade fullt sjå med att ta mig tillbaks, sedan hamnade jag i Stockholm där någon medelålders kvinna fann mig på väg mellan krogarna sliten, trasig och nött och tog med mig till sitt arbete. Hon vägrade av någon anledning att tala om vad hon arbetade med utan sade bara vänligt att jag skulle vänta på att någon skulle någon komma. Ganska snart listade jag ut att jag var på en rådgivningsbyrå för alkohol och narkotika vilket jag inte ansåg vara så bra då jag misstänkte att de skulle få reda på att jag egentligen bodde i Huset samt att mitt yrkesområde skulle komma att bli känt. Jag lyckas trassla mig ur detta också och börjar, faktiskt, att ta mig tillbaks till Huset självmant, väl framme här ger jag mig inte tilll känna utan gömmer mig i en bil alternativt i snickeriverkstaden och sedan ger jag mig i väg igen över vattendränkta fält och grusvägar. Jag kan säga att jag INTE "got the message", kan inte riktigt greppa sensmoralen, essensen och har inte heller krypteringsnyckel till det undermedvetnas röst.

Undet terapisessionen i går sade terapeuten stillsamt "Det där är ju en situation som skulle kunna få en människa att utveckla en psykos". Jag såg förundrat på honom och sade "Ja, jag får väl medge att situationen var lite absurd, lite stämning av Von Trier och en släng av Norén". Det är en märklig känsla det där, jag menar, det är så OERHÖRT skönt att få bekräftelse på att någonting inte riktigt var som det skulle, samtidigt som jag blir lite förvånad över att han fann det så omskakande, eftersom jag inte känner något. Han undrade vad jag gjorde i denna situation och jag förmedlade att jag helt enkelt bara kapade bandet mellan intellekt och känsla.

Efter sessionen har jag funderat på det där, att kapa bandet mellan intellekt och känsla. Jag var ju faktiskt 17 år när just denna "händelse" utspelade sig och kunde därför, enligt mig, hantera situationen ganska bra. Jag var artig, väluppfostrad med runda hörn så att jag inte skrapade sönder den välpolerade fasaden av det "sanna, perfekta livet". Jag kan dock börja inse, så smått, att eftersom jag så självklart och utan besvär klippte av bandet mellan intellekt och resten av min kropp måste jag ju ha lärt mig det mycket tidigare. Jag kan dock inte riktigt lista ut var och när eftersom jag, i min verklighet, alltid har varit en mästare på att särskilja dessa två ting.

Det är slitsamt nu, jag kan "drabbas" av den där känslan av att, Nu, nu går jag härifrån, driften att gå är är så stark i de där sekunderna, viljan att lämna, gör sig av med. Det är egentligen inte en vilja lämna Huset, utan mer känslan av att jag måste iväg och skaka av mig, det där, vad det nu är. Det är en känsla av att befinna sig i ett nytt ännu tomt universum där det inte finns några ord, där jag inte finns i min egen kropp, där jag inte har en aning om hur jag ska kunna, våga landa i min kropp, i denna verklighet. Känslan av att om jag landar går allting käpprätt åt pipsvängen och jag får veta att det inte är någon mening med att hoppas, att önska, att längta och att våga tro på en morgondag.

Pussel....

2009-07-10T00:14:00.011+02:00

Under tvivlets tunga dok har jag kommit fram till vad det egentligen är som händer här. Jag lägger pussel, ett pussel som jag inte har fått något motiv till och jag förfogar inte heller över pusselbitarna. Nä, ser ni, det är det terapeuten gör, delar ut pusselbitar, cirka tre i veckan, hela pusslet beräknas innehålla 2000 bitar. LYCKA TILL! För närvarande har jag knåpat ihop något som kan tänkas föreställa en stupränna, möjligtvis kommer det bli ett hus men...det kan lika gärna vara en superlyxig hundkoja.... Det finns inte heller någon reklamationsdisk dit man kan gå när man misstänker att man fått helt fel bitar,bitar man inte alls kan gissa sig till vad de skall föreställa...

Jag och vännen S kom att tala om syskon och syskonrevalitet tidigare idag och att det kan vara svårt att få syskon när man varit själv under en längre tid med sina föräldrar. Jag tror inte detta hade drabbat mig, jag önskade många gånger att jag skulle få ett syskon, ett syskon som jag kunde vårda och beskydda. Jag kan inte riktigt förstå vilken logik jag använde för att få till det så, men det var så jag kände. Jag föreställde mig att jag på något sätt skulle känna makt genom att ställa mig mellan angripare (föräldrarna) och dess byte (syskonet). Det hela är ett högst ologiskt resonemang och jag undrar egentligen vad det står för. Varför jag överhuvudtaget kalkylerade med att syskonet behövde bekyddas. På tal om syskon och föräldrar har jag även kommit fram till den slutsatsen att jag aldrig haft hemlängtan, jag kan inte erinra mig en enda gång där jag varit någonstans och fått hemlängtan. Jag har nog alltid förhållit mig till min närmiljö som något som ständigt är i förändring. Att det inte finns någon fast plats. Det slår mig i bland, med full kraft, den där insikten om att jag är här och det är då det blir overkligt. Jag vet inte om även detta ingår i min livsåskådning om att det inte finns någonting som är säkert i denna värld. Jag har även samma förhållningssätt till ting, man kan både ha dem och mista dem, jag fäster mig inte till dem heller. Vad finns då kvar? Relationer..., ja, dem har jag ju så länge de finns i min närmiljö, ser jag dem inte finns de inte...Det blir inte så mycket kvar då som håller mig fast på marken.

När människor jag tycker om skall vara borta under en längre tidsperiod stoppar jag tiden när de går, stänger av och glömmer bort, tills de kommer igen. Då skulle man ju förvänta sig att jag skulle bli glad och säga, hej, kul att se dig igen,. Icke...Nä, jag ska gå och småtjura och bete mig allmänt barnsligt innan jag kan förmå mig att ta kontakt, först efter några dagar. Just detta fenomen kan göra mig lätt förtvivlad. Mitt intellekt vet precis vad jag ska göra, hur jag ska agera, men min kropp lyder mig inte där. Jag kan verkligen bestämma mig för att nu ska jag inte bli så där treårstrotsig utan bete mig som folk, men lik förbannat mäktar jag inte med det utan går runt och ser bara allmänt trumpen ut. Detta kompliceras även av att mina kära röster sätter igång för fullt och fräser, väser med sarkasmen drypandes; Smart drag, gå runt och se sur ut för då kommer de ju Verkligen att tycka om dig, de kommer ju Verkligen förstå att du tycker att det är jätteskönt att de är tillbaks, de kommer ju Verkligen att tycka att du är vuxen och de kommer ju Definitivt att vilja umgås med dig...Inte ett rätt....Undras just hur det ska gå nu när terapeuten kliver ut på semester och golfbanor i morgon...

Allt det där Inget...

2009-07-08T22:38:00.020+02:00

Ja, det är ju allt det där Inget som växer inom mig och som jag inte kan sätta ord på. Det där som hotar med att rinna över bredden helt plötsligt. Eftersom jag inte vet vad det är vet jag inte hur jag skall reagera. För närvarande är det bara en irritation över minsta lilla omständlighet som uppstår. Har inget tålamod med något helt onödigt, ovesäntligt tjafs. Jag fräser som ett djur som blivit instängd i ett hörn och inte vill att någon ska komma nära. Jag drabbas av overklighetskänslan av att inget av detta är sant, att det egentligen inte är någon som tror på att terapi och medmänskliga relationer skall läka mig och ge mig en ny grund att skapa ett liv på. Att allt detta bara är ett humbug som jag råkat sätta min lit till och att det bara finns en meningslöshet. Jag har ett väsen inom mig som kräver större utrymme, som inte längre anser att det räcker med det utrymme det hitills blivt tilldelat.

Jag börjar mer och mer se min oförmåga att fungera i relationer vilket jag kan känna ledsamhet över, inte så mycket för mig själv utan de som råkat hamnat i min otillräcklighet, oförmåga, att ge dem det de varit i behov av. Jag tänker på det sjuåriga förhållande jag haft och lämnat akut. I familjen finns fem barn vara två av dem, tvillingarna jag levt med i halva deras liv. Min hjärna, mitt intellekt visste precis hur jag skulle hantera olika situationer, som läggdags med läsning och kramar. Det var bara det att min kropp frös och jag betedde mig plastaktigt, eller när de var ledsna och jag visste att de behövde tröst och närhet men det enda jag klarade av var att föra en konversation med dem och ett intellektuellt försök att lösa problemet. Den där kramen, erkännandet, de var i behov av klarade jag inte av att ge dem och det gör mig ledsamt bekymrad över att jag inte kunde vara det de var i behov av. Varför har det varit så, ja,en av anledningarna är ju att jag är oförmögen, en annan är att jag hela tiden kände mig som en person som de lika gärna kunde vara utan.

Jag börjar så smått bli lite irriterad på x:et C, blir irriterad över hur hon förhöll sig till min relation med barnen. "Du måste ta plats" var väl det mesta och bästa rådet hon gav mig samtidigt som hon oavbrutet undergrävde min auktoritet. Ett av alla exempel; Barnen skall gå till skolan och av någon anledning har någon av dem ingen lust att gå och då förmedlar jag att så länge de inte sjuka måste de gå till skolan. Om de under dagen känner att de mår sämre får de naturligtvis gå hem. Det skall tilläggas att det oftast berodde på ogjorda läxor, dåligt pålästa prov, ett gräl med en kompis som gjorde att de inte ville gå, men samtidigt visste jag att den där olusten försvann nästan omgående när de kom till skolan. Efter en tid började diskussionerna bli hetare men jag stod fast vid mitt beslut. De började då ringa till C, till hennes jobb, vilket 9 av 10 gånger resulterade i att de fick vara hemma. Jaha, där försvann 30 minuters argumentation varför det är viktigt att de går i skolan. Nå, jag fick då hitta på en sjukdom för den dagen eftersom det alltid var jag som fick sjukanmäla barnen även när hon gett dem tillåtelse att vara hemma.. När detta pågått under längre tid började barnen säga, alltid jublande, Mamma sa att vi fick vara hemma. Ännu en sjukanälan vilket började bli lätt genant eftersom jag började få slut på åkommor, som för det mesta bara varade en dag, så att det inte var konstigt att de kom till skolan dagen efter. Till råga på allt fick jag en avhyvling av C för att ungarna ringde till henne och frågade om de fick vara hemma, för det var ju jag som var hemma som skulle ta de besluten. URSÄKTA..., men var det något jag missade där? Jag kunde dock inte mer än att hålla käften och undra om det verkligen kunde vara möjligt att hon inte kunde se problemet, att hon inte kunde se sin roll i det hela. Nej, hundhuvudet hamnade hos mig vilket särskiljde mig än mer från familjen. Men jag höll tyst och nötte bort varje hörn hon kunde kommentera, till slut var jag nog bara tyst och fann min ro i den där Baginboxen och ett antal öl i kylen. Det är bland annat över sådant, jag kan få en glimt av blixtsnabb ilska, innan försvaren slår till.

Ja, utifrån ljuset av detta har jag kommit på att jag aldrig, jag menar verkligen aldrig, grälar med någon. Jag har aldrig heller blivit arg utåt utan har bundit det till min krop och intellekt. Jag har varit tyst under anstormningarna och lärt mig att mitt beteende inte är välkommet varför jag har slipat av, gömt detta i någon av dessa containers som finns inom i mig, välpackat och uppställt på rätt hylla. Jag har även en svårighet med att människor blir arga på mig för då tror jag att de förvinner. Jag undrar hur i hela fridens namn det skall gå när denna där terapeuten och de Kloka lockar fram den där ilskan, som de påstår, finns där inom mig.

Hrmph...

2009-07-07T22:03:00.011+02:00

Jag tror att jag egentligen hyser en viss motvilja mot min kära terapeut. Han har en benägenhet att slänga in ett köttstycke bland mina röster och sen får jag sitta där, på första parkett, och iaktta skådespelet, undrandes över vilken av rösterna som skall avgå med seger och vilka skador de kommer att åsamka mig. Jag och terapeuten är inte riktigt överens om vems "skyll" saker och ting är. Jag försöker få honom att förstå att det kanske är jag/var jag som faktiskt är orsak till saker och ting medan han, envist, hävdar att det inte var meningen att jag från början skulle lära mig "kan själv".

Exempelvis; När jag hade ont som barn var det ytterst sällan jag förmedlade detta till någon av föräldrarna. Jag tror att de gånger de uppmärksammade detta, var det nog inte för att jag sade till, utan för att jag inte klarade av att ha ont tyst längre. De få gånger jag sade till var när det fanns uppenbara skador på min kropp. (Skridskon över fingret, bruten näsa på grund av fall från gungställning, tappad anda på grund av fall från träd, utslagen tand på grund av oförsiktig cykling etc) Egentligen är det nog bara "skridskoöverfingret"grejjen jag sade till om, i de andra fallen var det en annan vuxen som förmedlade detta. Nåväl...annan smärta, som när man har varit hos tandläkaren och bråkat, höll jag tyst om. Min terapeut säger att detta är inte så vanligt, barn brukar förmedla att de har ont och söka tröst hos sina föräldrar. Jag hävdar att jag inte släppte in dem i smärtan. Det fanns ingen plats för dem där. Det var jag och "ontet," fanns definitivt inte utymme för en till. Denna känsla har jag även idag, när jag har ont har jag oerhört svårt att förmedla detta utan att känna mig förbaskat utsatt, utlämnad. Det är på något sätt som om jag måste skydda smärtan från angrepp. Utöver det finns även den där rösten som vaknar blixtsnabbt varje gång jag skulle utrycka att jag har ont, "Passa dig, det kan bli värre".

Jag har under en tid drabbats av minnessekvenser där jag febrilt hängt mig fast vid andra vuxna människor än föräldrarna. Krampaktigt hållt i, fast med en känsla av fasa för att de skulle berätta det för föräldrarna. Jag kan se på det utifrån och se vilken hunger jag hade efter att de skulle se mig, befria mig, samtidigt som jag var livrädd för att ett uns av mina försök efter att stilla min törst skulle nå föräldrarna. Det fick absolut inte uppdagas varför jag lärde mig att kamoflera mina hunger, min törst, samtidigt som jag slukade allt jag kunde få utan att be. Ett tydligt minne gäller en vän jag hade under de långa dagarna i sommarstugan. Jag kommer ihåg att jag tyckte mycket om hans föräldrar, jag vet inte hur gammal jag var, tror att det var innan första klass. Han och föräldrarna förmedlade att de skulle sälja och inte komma tillbaks och jag minns den desperation som for genom min kropp, stående där med stora ögon och tårar som ville falla. Jag försöker komma på varför jag hade denna drift, varför jag önskade befrielse, men jag kan inte finna ett uns till en godtagbar orsak till detta beteende. Varför i hela fridens namn betedde jag mig som att det skulle vara så förskäckligt hemmavid med föräldrarna? Varför var jag livrädd för att något uttryck av behov skulle komma fram till föräldrarna? Jag släppte ju inte in, höll dem alltid på en armslägds avstånd i den mån jag kunde. Jag kan inte minnas att de på något sätt förhållit sig till mig på ett otillbörligt sätt, ett sätt som skulle rättfärdiga min reaktion. Så vems "skyll" är det egentligen?

Har fortfarande en oidentifierbar oro i kroppen och jag känner hur jag långsamt börjar bygga upp ett bra tillfälle att avvika. Under senaste terapisessionen kom vi att tala om den där "cykelhistorien"och vilka krafter den egentligen satte gång. Jag förmedlade hela den process som eskalerade och att jag inte vet i vilket hörn jag skall ställa mig i för att bli minst utsatt av rösterna. Jag förmedlade även svårigheterna/ förbuden som finns kring att tala om detta. Rädslan för att om jag exponerar ångesten blir den än starkare och straffar mig med en reell orsak till ångest. Det fladdrade även förbi en känsla av att om jag på något sätt skulle bli tvingad att köpa cykeln skulle min reaktion att bli sorg. Helt absurt tänkande som inte har någon logik i sig.

Önskar att det kunde komma ett känslouttryck som gav mig tillåtelse/möjlighet att tömma ur allt som finns inom mig just nu. Nu kan jag endast känna en sekundsnabb uppflammande irritation. Jag ska inte säga att jag stoppar den, för det gör det där andra som inte har med logik eller mevetande att göra, och sen känner jag ingenting. Det är det jag åtsyftar med en avvikelse, en typ av känsla och möjlighet att få fundera över saker utan att alla röster slår till blixtsnabbt. Nu när jag försöker skriva om det som växer i mig blir det allt svårare att hitta orden som gömmer sig för mig. Jag tror att om jag fick tag i dem, i någon form, kanske jag skulle få några insikter och jag skulle kunna leverera nya saker på terapin. Ska väl tilläggas att han går på semester, teraputen, och den Kloke M är tydligen inte tillbaks förrän den 27...Hmm, undras hur det kommer att gå fram till dess, om jag kommer att lyckas hålla oron stången och i schack till dess.

Dementorer...

2009-07-06T14:52:00.012+02:00

Som synes har jag bytt utseende på bloggen efter att en vänlig själ påtalade att det var ansträngande för ögonen att läsa vit text mot svart bakgrund. Jag har själv uppmärksammat att mina ögon blev ytterst ansträngda av detta och att själva texten böljade framför mina ögon men tänkte att det var mina egna ögon som bråkade med mig. Så, den läsandes kommentar fick mig att ta tag i det hela och förändra färgerna, jag tackar för "sparken i baken" och hoppas att nuvarande layout är vänligare mot oss allas ögon. Jag måste säga att jag tycker att det hela blev mycket mer trevligare, lite mera jag.

Enligt J.K Rowling finns det Dementorer som suger ut alla lyckliga minnen ur sina offer, så att de blir lämnade med inget annat än minnena av de mest förfärliga händelserna som inträffat i deras liv. Det värsta en dementor kan göra, är att sätta sin mun mot någon annans och suga själen ur denne.

Nu är det visserligen taget ur en sagobok men det känns för närvarande som en riktig beskrivning för mitt varande. Inte så att jag minns allt det "förskräckliga" som hänt i mitt liv utan snarare så att jag föreställer mig allt det förskräckliga som kan hända mitt liv. Ja, jag har åter en dödsångest, en livsångest, en odefinierbar ångest. Jag har ont i min hals vilket jag har haft av och till under två månder, vår sjuksyster säger att det är att virus och bara att vänta ut. Jag har åter ont i min kropp och jag tror åter att nu tar livet slut. Häromkvällen drabbades jag av ett tryck över bröstet som fick min ångest att växa än mer då jag naturligtvis fick för mig att nu slutar jag att andas. Denna ångest är helt utom kontroll och vägrar att låta sig lugnas av sunt förnuft eller andra intellektuella argument. För att beskriva detta kan jag beskriva följande händelse; Efter mitt cyklande har jag kommit på att det kanske inte skulle vara så dumt att införskaffa sig en egen cykel då den jag äger är ett vrak utan bromsar. Det fanns ett erbjudande på ÖB där en damcykel kostade 1900 kronor och på Coop har de även cyklar i denna prisklass. Nåväl, ingen dum idé tänkte jag tills den dag vi skulle åka på shoppingrea till Staden. Denna dag hade ångesten slagit till och när det väl var dags att bestämma sig för att köpa cykeln tänkte jag att det inte var någon idé eftersom jag ändå inte skulle ha någon nytta av den eftersom mitt liv håller på att ta slut. Skulle jag ändock köpa mig cykeln så skulle jag bli besegla mitt öde. Det går inte att argumentera med denna kraft.

Mitt medvetande vägrar tillåtelse för min kropp att ha ont. Den skall bara fungera och hänga med. Jag kan inte minnas att jag någon gång haft så ont att jag inte kunnat säga att det inte kan bli värre. Smärta har behandlats med hopbitna käkar och förvägrats erkännade. I min värld skulle ett erkännande betyda att jag straffas med ännu större smärta, därav tystnad och sammanbitenhet. Mitt medvetande kräver även att smärta skall gå att förstå. Jag menar, när jag cyklat sex mil på tre dagar kan det ju förväntas att jag skulle ha träningsvärk, men icke. Tre dagar efteråt börjar min kropp att göra ont i leder igen, och min hals börjar åter göra ont. Eftersom det inte finns någon koppling till denna värk trissas min ångest upp och blir oregerlig. Den fungerar nästan som en konspirationsteori, ju mer man försöker förklara den desto mer växer den. Om jag kunde kunde komma på ett sätt att hantera detta, jag kan inte nonchalera den för då blir jag straffad, jag får inte tala om den för då blir den bekräftad, jag kan inte vara i den för då blir jag lamslagen och får en märklig yrsel, hjärtklappning och domningar, så på något sätt får jag balansera på någon osynlig gräns där jag inte nonchalerar, negligerar men ändå inte tar till mig ångesten. På något overkligt sätt är det som om jag stänger av ett centrum i hjärnan där jag är i min kropp men ändå inte, och där jag tassar försiktigt fram, tyst, tyst så ingen av rösterna väcks.

Citat ur filmen Revolutionary road; "Jag skulle också skicka iväg mina barn om det kom en legitimerad dåre på besök" sade karaktären som blev skickad till psykiatrisk klinik av sina föräldrar då han var obekväm. Jag har funderat på filmen efteråt och diskuterat med vännnen S och har kommit fram till att filmen egentligen var helt genialisk. Alla de där trådarna som inte knöts ihop...ja, det är väl så livet är eller hur? Alla de där möjligheterna man aldrig tog, alla de där människorna som man mött och blivit berörd av men aldrig skapat relation till, alla de där intressena man haft men aldrig fortsatt med för att det inte fått plats i det vanliga vuxna livet som skall passa in i mallen för "hur det ska vara", alla dessa tillfällen som runnit mellan fingrarna för att man inte vågade ta chansen till förändring, det där förhållandet man skulle ha lämnat för länge sedan men man trampar på för "så illa är det väl egentligen inte".

Ja, detta inlägg är skrivet under tiden jag befinner mig i landet " på gränsen" där jag inte riktigt kan vara i min kropp för det blir för jobbigt. Därför har jag lutat mig på litteraturens och filmens oändliga språk för att kunna illustrera lite av den kamp som för närvande påpågår i min kropp och själ.

Cykelsafari...

2009-07-04T18:48:00.015+02:00

Denna vecka har jag och vännen S ägnat oss åt cykelsafari. När värmen till slut krupit in i varje por av vår lekamen och psyke bestämde vännen S och jag att det var dags för ett bad för att kyla vår överhettade hjärna som berodde både på värme och intensiv tankeverksamhet. Vi frågade då De Kloka om det var möjligt att få åka iväg men fick då svar att det för närvarande inte var möjligt då alla De Kloka behövdes på området. Jag och vännen S tittade då på varandra och bestämde oss enhälligt att, Nähä, men då får vi väl gå till badet i stället. Så jag och vännen S packade ihop våra saker och meddelade De Kloka att; Nu går vi och badar. De såg då på oss med en något underlig blick men vi fick godkännande att ge oss av. En av de andra inneboende såg oss börja bege oss och undrade då även hon vart vi var på väg. När hon fick klart för sig att vi skulle gå och bada drabbades även hon av den underliga blicken och sade; Men, det är ju långt att gå, varför cyklar ni inte istället. Detta förslag tyckte vi lät bra men eftersom det bara fanns en cykel att tillgå så fanns det inte något att välja på. Den inneboende förlänade oss då sin cykel och utrustade med varsin velociped begav vi oss mot badet. Fram och tillbaks är det cirka en mil så vi var ganska nöjda med att vi cyklade i stället för att gå och vi fick även ett avkylande bad.

Den välvillige inneboende har begivit sig hemåt för en tid och när jag fick klart för mig att hon skulle fara frågde jag blygsamt om jag inte kunde få låna hennes cykel om jag lovade och svor på att jag skulle ta fullt ansvar för den och vårda den ömsint. Jag fick denna ynnest och då drabbades både jag och vännen S av en oemotståndlig lust att fortsätta våran cykelsafari och for nästa dag glada i hågen till nästa badställe som skulle vara mycket bättre än det vi tidigare varit vid. Badstället var mycket bättre men tyvärr blev tiden för själva badandet kortare än vad vi beräknat då enkel sträcka tog en timme. När vi åter kom tillbaks blev vi bemötta av lätt förvirrade blickar som sade att "Är Ni riktig som Ni ska, har ni cyklat två mil för att få bada"? Jag och vännen S tittade då på varandra med förvåning och sade: Jaha, det var därför det blev lite stumt i benen på slutet men vi trodde inte att det var så långt".

Nästa dag drabbades vi åter av lust att ge oss av och vi valde ett nytt mål som blev ett klädvaruhus där man kan göra riktigt bra fynd. Inte för att vi egentligen behövde något akut men det är väl alltid bra att ha ett mål tänkte vi. Så vi begav oss längs landsvägen där skylten deklarerade att det var 7 kilometer att cykla. Vägen är väldigt rak och varje meter kan i princip mätas med blotta ögat. Vi hade även en stadig motvind som svepte in i hjulen som en motsträvig treåring och när vi väl kunde åka in på avfartsvägen mot varuhuset var det som om en tiokilospackning på ryggen försvunnit. Väl där införskaffade vi oss en varsin ryggsäck, vilket både jag och vännen S var i behov av och vi såg på varandra och konstaterade att man måste ha en bra väska för äventyr. När det var dags att bege oss tillbaka började vi fundera på om det fanns en annan väg tillbaks förutom landsvägen. Inte för att vi egentligen tyckte att sträckan var för lång, utan mer för att det var så mördande tråkigt att cykla längs landsvägen och för att slippa trafiken. Vi hörde oss för bland expediterna och en av dem beskrev en alternativ väg men att sade även att den var några kilometer längre. Jag och vännen S var samstämmiga i att, ja, ja, några kilometer hit och dit, vi slipper ju landsvägen och har ändå inget viktigare för oss. Den andra vägen var mycket behagligare och vi cyklade glada i hågen längs grusvägar bland gula fält, röda hus, gröna skogar, strålande sol och blå himmel. På det hela taget en alldeles förträfflig utflykt. När vi åter var tillbaka möttes vi av något avmätta blickar som antagligen betydde att de ansåg att vi definitivt inte kunde kvalificera in oss i Mensaklubben. Det visade sig att vi denna gång cyklat tre mil.

Under gårdagskvällen fick jag, av en av De Kloka, uppslag till ännu fler alternativa vägar till olika utflyktsmål. Allihop är några mil fram och tillbaks på olika grusvägar och låter som perfekta cykelturer. Jag ska bara övertyga vännen S om det det är en utmärkt idé, jag är lite rädd att hon skall tröttna på min energi men hittills har hon varit mycket engagerad och, vad jag förstått, även nöjd med denna nyvunna frihet.

Denna dag drabbades jag dock av en av de där dagarna när jag inte går upp ur sängen. Det inträffar med jämna mellanrum och jag kan egentligen inte svara på varför, det blir liksom inte av för jag kan inte riktigt komma på varför jag ska gå upp. En av de Kloka kom dock in till mig vid 16-tiden och såg till att jag kom upp och fick lite mat i mig. Under kvällen har vi tittat på Revolutionary road vilken, enligt mig, kunde ha blivit så mycket bättre. Jag tycker att var lite för många trådar som regissören inte knöt ihop. Annars måste jag säga att den levererade flera sanningar som är tänkvärda. Exempelvis kan nämnas karaktären som blivit skickad av föräldrarna till en psykiatrisk klinik där han fått 37 elchocksbehandlingar. Anledningen? Han såg igenom fasaderna om det perfekta livet med perfekta fasader och sade det högt i stället för att vara tyst och bekväm. Inte alldeles för otroligt, eller hur?

Dagens späkning...

2009-07-03T08:23:00.019+02:00

Japp, nu börjar det banne mig bli dags att späka mitt kött och min ande. Efter fjorton dagars tystnad måste jag bara helt enkelt tvinga mina fingrars leder återuppta sitt försiktiga pickande på tangentbordet. Varför har jag inte skrivit?, ja, det är liksom det jag under fjorton dagar har försökt att komma på. I frustration har jag med anklagande blick och vädjande ton anfallit De Kloka med att "Jag kan ju INTE ENS skriva". De har då sett litet roat på mig och lungt och sakligt förklarat för mig att det är helt i sin ordning att jag kanske inte kan skriva just nu, men det kommer. Jag blir av detta helt konfys och utstöter därför frustande ut stavelserna "Nej, det är inte alls i sin ordning, jag har alltid kunnat skriva och jag har ALLTID haft orden" så HALLÅ!! Var tusan har de nu gått och gömt sig?

Befinner mig nu i ett (ännu ett skall väl tilläggas:) ) okänt tillstånd där jag känner...? Hmm..., kanske...Nä...Eller? Nähepp, inte det heller. Det är blankt, det är som om jag har en glaskula i mitt huvud och jag ser utan besvär in i den men jag når inte orden där inne och samtidigt har slussarna fastnat någonstans mellan intellekt och känsla och någon ny tidtabell till när slussöppningarna åter börjar har jag inte sett röken av. För varje dag som gått har jag bara blivit mer och mer frusterad över att vilja skriva men inte veta vad jag ska skriva, vad som rör sig i mitt huvud och kropp. En av De Kloka sade mig "Skriv om det, Skriv om att inte kunna skriva, skriv om att du inte vet vad som händer dig så kanske du kan finna en stig bland allt detta du säger dig inte känna". Så jag bestämde mig för att göra detta.

Det är på något sätt ett absurt tillstånd, ett paradoxalt spår, där det känns som om jag inte tänker någonting, där jag känner mig avstängd och tom. Samtidigt som det finns en liten röst i de bakre regionerna av min förvirrade hjärna som viskar att; Snälla du, det du känner just nu är allt annat än avstängdhet... och tankarna,.. de brinner i ditt huvud. Min kära terapeut ser tålmodigt på mig och säger att "Du behöver inte ha så bråttom, låt tystnaden inom dig fyllas med det ska skall komma". NÄ, här ska inte väntas, NU, NU och NU skall det komma och det ska tänkas färdigt, sorteras ut och lastas in i rätt förråd och Sen.., tar vi nästa tanke. Det finns nämligen två saker som alltid varit helt oförenliga med mitt varande, 1. Att VÄNTA. 2. Att INTE få/kunna prestera.

Om jag nu ska lyssna på alla de kloka ord jag får till mig så är det tydligen så att det inte är ett dugg konstigt att det är så här. Jag har tydligen aldrig fått orden för detta tillstånd, aldrig blivit bekräftad i känslan och därav aldrig har kunnat identifiera orden som hör ihop med känslan. När jag argt uttrycker "JAHA, men det har ändå aldrig någonsin hänt mig att jag inte haft orden, de har ALLTID studsat som popcorn i mitt huvud". Då ser de åter på mig, om än mer tålmodigt, och frågar, "Hur många gånger i ditt liv har du stannat upp så här länge för att detta tillstånd ska kunnat utveckla sig"? NÄ, det kanske jag inte har....men nu har jag ju det så vad tusan väntar vi på, vi kan väl trycka gasen i botten och kapa säkerhetsvajrarna. Av någon anledning brukar brukar De Kloka bara invänta mitt eget svar på detta som är; Ja, ja, ja, jag hör Er... det är ju kanske inte det jag ska göra nu, det har jag ju liksom gjort hela livet och det har ju uppenbarligen inte fungerat så bra eftersom jag med jämna mellanrum har kört rakt in i bergsväggen. Så det är väl dags att prova något annat men jag blir ju så FRUSTRERAD..!!!.

Jag har förstått att det inte finns en enda förklaring, en enda orsak för detta tillstånd utan att det snarare är ett resultat av en längre tids slitsamt arbete med mig själv och mitt varande. Jag går på mina terapitider och däremellan funderar jag över det som blivit sagt och orienterar, botaniserar i mitt inre. En möjlig, den troligaste förklaringen, är tydligen att mina försvar slagit till med full kraft, att jag kommit mig själv närmre och närmre och nu har rösterna och försvaren gjort en motaktion. Hit men inte längre, här kommer inte en jävel över bron, inte ens Du! Eftersom mitt medvetna väsen inte tolererar att min kropp och mitt psyke gör saker som jag inte vet om försöker jag febrilt hitta barrikaderna för att kunna undersöka dem, namnge dem. Men jag hittar dem inte, till och med mina röster har gått med i motståndsrörelsen och gömmer sig för mitt letande, vägrar att låta sig bli spioner i mitt "jaktenpålivetkrig".

Så, jag antar att jag inte kan forcera fram något utan bara vänta. Fast det gör mig GALEN...Mina fingrar har dock åter hittat rätt bland tangenterna och jag kommer härefter att återgå till mina dagliga betraktelser men jag måste nog förvarna om att det kommer att bli ett trevande ett tag framöver och några knivskarpa insikter kommer jag nog inte att kunna bjuda på dem närmsta tiden...Hrmph.....Undrar om det hjälper om jag springer med huvudet före rakt in i en vägg, om rösterna skakas om och om allt det andra hamnar på rätt plats då?

En förunderlig dag...

2009-06-16T23:29:00.019+02:00

Denna dag har varit förunderlig på alla sätt och vis...På tal om absolut ingenting fnissar jag lite för mig själv när jag helt opåkallat kommit och tänka på en brochyr som beskrev faunan i den safarivandring jag och vännen S gjorde häromveckan. Rubriken var "Livet i diket" och jag kunde naturligtvis inte låta bli att undra om jag skulle ta och byta namn på bloggen :) På tal om den där safarin var det så att jag och vännen S skulle gå en del av Upplandsleden, från punkt a till punkt b, där vi skulle ringa De Kloka för att de skulle hämta oss. Vi skulle gå någonstans mellan 5 km och 1 mil...men..det blev inte riktigt så, vi lyckades halka av den oranga snitslade leden och hamnade mitt ute i urskogen, utan machete, myggstift eller andra nödvändigheter. Vi hade en mobil men den lyckades också bli slukad av den oändliga vildmarken, så vad göra...vi tog en riktning och hamnade mitt på något kalhygge där det inte ens fanns en traktorled att följa, dags att byta riktning, mitt ut i ett kärr, ny riktning med kärret till höger, kalhygget i ryggen och rakt fram oavsett hinder och Voila...en stig uppenbarade sig. Vi tog raskt fram den lilla icke detaljerade brochyrskartan och försökte luska ut var vi var men inga av de ställen vi passerade var utmärkta på kartan och vi hade dessutom sjön på fel sida av oss...Hmm, det enda vettiga att göra var att gå, till slut måste man ju komma fram någonstans...sammanfattningsvis kan jag meddela att vi gick oavbrutet i sju timmar och hade lyckats få en efterlysning efter oss eftersom De Kloka var djupt bekymrade över att vi inte stod att finna. Men man har definitivt inte roligare än vad man gör sig, och vi hade trevligt precis hela tiden.

Så denna dag... denna förunderliga dag...Jag har i dag träffat en Vän som jag känt sedan 1994 då vi gick en väldigt röd folkhögskola tillsammans. SÄPO har tydligen en gång i världen varit lite misstänksamma mot ställets själ och en och annan paranoid student trodde väl fortfarande att SÄPO låg i buskarna och lurade...Herregud så uttråkade de måste ha varit i sådana fall, det var inte mer revolutionärt än en förstamajdemonstration annordnad av socialdemokraterna. Nåväl, vi träffades i alla fall där och hon är hitintills den enda människa som nått fram till den själ som är min, som är jag. Det är antagligen just av den anledningen vi inte träffats sedan 2002. Jag tror nämligen att jag sprang åt totalt motsatt håll när jag upptäckte att någon kommit mig nära, att någon betydde något för mig och HERRE MIN GUD, att jag kanske betydde något för en annan människa. Då jag var och är totalt oförmögen att hantera sådan känslor sprang jag, för jag hade ingen aning om vad jag skulle göra.

Denna vistelse här ute i skogen betyder nog olika för oss alla som är här, för min del ser jag det som en resa, en resa till och inte ifrån. Jag tror även att detta är den viktigaste resa jag någonsin kommer att göra och jag tar den på fullt allvar även om jag ramlar ner i diket om vart annat. Det kan kanske framstå i mina inlägg att jag inte vill vara här, att jag inte alls är beredd på denna resa men det är jag. Jag kan bara inte lova att det kommer att ske enligt regelverket. Just för att jag tror att detta är den viktigaste resan i mitt liv börjar jag även se på mitt liv och vad som är viktigt,.. och min Vän är viktig, hon står på något sätt för det sunda och det verkliga livet. Allt som jag inte har lyckats skyffla under mattan eller ställt i något osynligt hörn. För det är det som är så märkligt, att hur fort, hur långt, jag än har sprungit så har hon bara varit ett nackflås bort. Så nu har jag gjort det enda rätta, jag har vågat träffa henne. Jag var nog lite manisk eftersom jag inte vet hur man bara är..måste ju prestera något hela tiden..men det förunderliga är att det kändes inte som att det var 2002 senast, var det inte i förra veckan?...Och jag är så glad att jag tog detta kliv för nu finns möjligheten att ta ett till.

Jag missade bussen på väg tillbaks och missade min terapi men ringde och sa att jag var sen. Någonstans tror jag att jag ville att detta skulle ske för att öppna andra alternativ för mig men TROTS detta sätter jag mig på nästa buss tillbaks. Det var säkert jättebra av mig men mitt psyke är inte alls med mig där, jag förstår egentligen inte varför jag inte tog ett dygn av alkoholdimmor istället för en bussbiljett. Den rösten har jag ingen kontakt med eller förstår jag inte utan tolk.

Nästa förunderlighet är att jag åter fått en oerhört bra respons på min blogg, en respons som får mig att bli eftertänksam och förundrad över att jag kan väcka denna reaktion hos någon annan, okänd människa. Jag måste bara citera honom för en av de saker han skrev och som var så klockren ..."Som Cornelis sade om Gustav Fröding; Han försökte dränka sina sorger i sprit men de kunde simma". Dagens pricken över i:et.

Ja, som sagt, en förundrans dag har denna varit. Det gör att hela den här resan känns mer förunderlig. Jag lovar ingenting förutom att jag ska försöka hänga i, försöka ta plats och därigenom förankra mig i min omgivning, försöka våga ta tag, förlita mig på andra. Dikeskörningar kommer jag att göra men förhoppningsvis har jag fälgkorset med mig.

Dödsångest....

2009-06-15T11:51:00.006+02:00

För närvarande vibrerar varenda nerv i min kropp, dödsångesten har mig i sitt grepp och jag känner mig nästan svimfärdig hela tiden. Jag har ont i mina leder, knän, fötter, armbågar, axlar och där det möjligvis finns fler leder. Jag har naturligtvis dragit slutsatsen att nu har han fått rätt, diktarorn, den överlägsna allenarådare bestraffaren, nu kommer straffet för att jag överhuvudtaget vågat tänka en morgondag, att jag överhuvudtaget börjar våga tänka tanken att jag ska vara här under en längre tid och därav vågar installera mig, vågar göra mitt rum till något mer beständigt än endast en temporär förvaring. Min värk i kroppen betyder att jag är obotligt sjuk och att det inte kommer att bli något mer liv än detta för mig, det var detta som var mitt öde och inget mer....

Jag förstår att detta låter otroligt dramatiskt men jag är inte ute efter att försöka axla rollen som dramaqueen utan jag är högst allvarlig. Omgivningen kan säga mig att jag ska slappna av, att det inte är något farligt men jag kan inte tänka den tanken, får inte tänka den tanken för då blir straffet ännu hårdare, jag får ABSOLUT INTE negligera honom utan måste hela tiden ha en dialog med honom så han inte börjar storma för då kommer jag att bli lamslagen och då går inte att nå mig, då blir jag okontaktbar.

Ja, jag känner igen känslan, han har funnnits i mig sedan jag var en tvärhand hög. Han och den intelletuelle är de första rösterna jag fick, de första rösterna som strukturerade upp mitt liv. Dödsångesten som kom så fort jag var oförsiktig och inte garderade allt jag sade, allt jag tänkte och den intellektuelle som fångade in skräcken, isolerade den och hjälpte mig att andas när min kropp lamslogs av skräck, andas, andas, andas, töm hjärnan, andas, andas...tills skräcken var en liten boll som jag kunde isolera en stund till.

...och jag vill bara supa mig så full att de tystnar, att min kropp och hjärna skiljs åt, så att jag får ett andrum, ett utrymme att tänka annat än död för nu bultar mitt hjärta så hårt att det känns som om det hoppar över slag och skräcken blir än större....

Hel och ren...

2009-06-14T14:28:00.002+02:00

Lyssnar på Dina ord
kantiga och fördömande
Du vet minsann hur man för sig
hur man är korrekt
Ser på Dig och förundras
över Din beslutsamhet
Du som inte ens vågade
försvara ditt barn

Oanständig klagan...

2009-06-14T13:25:00.006+02:00

Ännu ett försök att samla ihop mig...en stund för eftertanke och att välja spår...Varför kan jag inte backa ur situationer innan det är försent, varför kan jag inte bara säga nej istället för att halka in på snedstigen/ genvägen, där jag måste bråka med mitt samvete och min skuld, där jag överhuvudtaget måste göra ett val istället för att bara ha det som ett begrundande...Vad är det för krafter som strider så motsatt mitt förnuft?

Det är ju det, Jag kan göra ett val samtidigt som mitt huvud säger Nej NEj NEJ, INTE!!! Trots detta gör gör jag tvärtom och när jag ska försöka få tag i honom, den där motvallsgubben, för att identifiera honom, för att kunna få stopp på honom, fånga honom och säga; Ha, där fick jag dig, den här gången gick det inte att lura mig, är han som en disig slöja där jag inte kan greppa något, där han bara glider genom fingrarna....Och så sitter jag där...med ett val jag egentligen inte vill ha.

..Och det finns så mycket skam i det, skammen för att jag inte kan uppföra mig, skammen för att jag är så vek, skammen för att jag som vuxen sitter där med handen i kakburken, skammen för att jag inte kan vara perfekt, skammen över att jag tillåter något annat än mitt förnuft styra, skammen över att jag nedlåter mig till att låta något annat än mitt intellekt vara rådande.

..Och skulden för att jag förråder förtroenden, skulden för att jag tar otillåten plats, skulden för att jag uppträtt otillbörligt, skulden över att vara till besvär, skuld över att jag är så otillräcklig, så ambivalent, så löjeväckande trevande.

..Och rädslan för att bli avvisad, för att förbrukat min rättighet att få vara, förbrukat mig som person, rädslan för att förintas, bli osynliggjord, att bli förskjuten.

Ja, det här blev ju en klagovisa utan dess like, egentligen finns väl bara en sak att säga, ett enda konstaterande, jag borde bara hålla käften och SKYLL MIG SJÄLV!

Gammal reflektion...

2009-06-11T21:19:00.005+02:00

Om jag kunde skulle jag skrika
Om jag kunde skulle jag
försöka få dig att känna
få dig att förstå
att dina händer
blev sår i min hud.
Men jag kan varken
skrika, gråta eller tala,
i stället ler jag emot dig
och låter mig slutas din famn.

Rösternas makt..

2009-06-11T20:41:00.018+02:00

Hur är det möjligt att det är så svårt att skriva när hela kroppen skriker efter att få formulera sig, skrivandet har blivit en nödvändighet för mig och jag undrar om jag fortfarande varit kvar här om jag inte börjat skriva, om jag inte på något sätt kunnat förmedla mig. Det mesta jag skriver kan jag inte förmedla muntligt, förmår jag inte att få orden att komma över mina läppar, kan jag inte säga utan rädsla för bestraffning av mina röster.

Hur kan det vara möjligt att jag innan 25 års ålder aldrig kunde säga i morgon, överhuvudtaget vågade tro på en morgondag och vågade tänka tanken. Att jag innan trettio års ålder aldrig vågade tro på en samvaro med en annan människa, överhuvudtaget inte ens kunde se mig i en relation med en annan människa på annat plan än vänskap där jag ändå aldrig släppte in?

Hur kan det vara möjligt att jag inte med självklarhet kan / vågar uttrycka / säga något som är jag? Varför är det alltid en röst som motbevisar allt jag säger?

Hur kan det vara möjligt att jag vid 40 års ålder inte ingår i något självklart sammanhang trots att jag under 20 års tid träffat så många människor som varit bra, som varit genuint intresserade av mig som person?

Jag tror att jag börjar se en vag kontur av alla dessa röster och deras makt och inser att det kommer att bli en sjuhelvetes kamp för att få dem att abdikera, att jag inte vet om jag kommer att orka genomföra detta, att jag inte vet om rösterna kommer att lura bort mig från denna stig och befästa sin makt än mer. För varje ord jag säger finns en motkraft där dödsångesten växer sig allt starkare. Och jag vet att för varje ord jag säger måste jag förhandla, övertala honom att jag inte menade det jag sa utan att det egentligen var någon annan som sade det, att det jag sa inte var viktigt utan något jag vårdslöst slängt ur mig, förlåt mig, förlåt mig, om och om igen tills han nöjt drar sig undan.

Befinner mig nu i ett tillstånd där min kropp inte kan stanna upp, där jag måste tvinga mig själv att sätta mig vid tangentbordet för att få tag i någon av alla dessa tusentals tankar som rusar genom huvudet. Är i ett tillstånd som jag inte kan lösa med effektivitet, ett tillstånd jag jag inte kan sortera, placera i rätt fack. En mycket märklig reflektion av detta varande är att det enda jag förmår göra nu är att brodera, ju jävligare det är ju mer broderar jag vilket i sig är en orimlighet eftersom jag inte kan samla ihop mig till något annat.

Tankarna på att falla för rösten som manar mig att ge upp, ge mig ut, det är ändå ingen mening, växer sig starkare för varje timme och jag försöker verkligen att inte falla för frestelsen men det är svårt att inte ge efter. Min hyperventilation som jag utvecklade som barn har kommit tillbaka där jag ungefär var 15:e andetag får för mig att jag inte får tillräcklig med syre utan måste hyperventilera.

Uppvärmning....

2009-06-10T08:37:00.003+02:00

Har för närvarande flera teman som är angelägna men det känns plötsligt så svårt att skriva, så svårt att skriva de där orden som gör ont i mig. Jag tror att jag fått en hint om hur förbannat skadeskjuten jag är och börjar därav även ana vidden av det arbete som ligger framför mig. Och jag börjar känna att den kommer att göra ont den här resan och jag kastas mellan meningslösheten och dödsångesten, mellan hoppet och dödsångesten, insikterna och rösternas krig och varje muskel i mig är på helspänn och jag undrar hur jag ska hänga i, vad jag ska hålla mig i och om jag ska hålla i mig eller om det inte är någon idé...Som sagt, detta inlägg är bara en uppvärmning för att släppa lite på de spärrar som slagit till gällande mitt skrivande, nu får det värka under några timmar för att se om jag kommer på några lösningar....

7 så märkliga bokstäver....

2009-06-07T11:33:00.006+02:00

Ja, jag återgår hela tiden till detta med känslor, att känna och jag hoppas att jag inte upprepar mig allt för mycket, att jag i alla fall inlägg för inlägg utvecklar mig. Jag tror att jag har gjort ett misstag när jag uttryckt att jag vill känna för den uråldriga dödsångesten har nu erövrat talarstolen och förmedlar att jag borde vara jävligt försiktig med vad jag önskar mig. Jag ska försöka illustrera och gestalta denna Herre fast jag gör det mot bättre vetande. Den här Herren är nog bland de första gestalterna som ockuperat mitt väsen och intellekt och han har alltid arbetat i det fördolda. Om jag ouppmärksamt låtit honom komma ut i ljuset har jag fått känna på hans krafter och jag har då fullt upp med att förpassa honom till skuggorna igen. Ju mer ljus han får desto mer makt får han.

Detta fenomen har uppstått; jag har klart och tydligt, både skriftligt och muntligt uttryckt att jag vill känna, att hellre känna än inte alls då jag är helt förlorad i detta intet. Dödsångesten har därav slagit till med full kraft och förmedlat att jag har tagit mig vatten över huvudet. På grund av detta uttalande kommer något hemskt att hända, att jag kommer att få fysiska åkommor som kommer att göra ont och förmodligen ända livet. Jag försöker intellektuellt bemästra detta och med trevande försök förpassa honom till periferin men då uppstår nästa stadie i ångesten; En känsla av att jag inte kan / får förringa honom för då slår han också till med fysiska åkommor som straff för att jag inte lyssnade på honom. Där står jag nu och vet inte hur jag ska göra för att inte förarga honom, vad jag ska erbjuda honom för att han skall återgå till skuggorna. Det är det jag alltid har gjort, lovat honom att inte göra, säga, vissa saker samt bett om förlåtelse för att jag förhävt mig, att jag tagit något för givet, att jag oförsiktigt handskats med ord som gäller mitt liv.

En av De Kloka gjorde mig i går uppmärksam på ett beteende jag har när jag ska förmedla mig som även detta har med dödsångesten att göra. Jag har tidigare beskrivit fenomenet som uppstår när jag ska förmedla något som faktiskt berör mig, är viktigt för mig, där jag på något sätt blir en tredje person, en person som inte är jag varför jag inte kan straffas. Den Kloke påvisade att jag i princip alltid när jag ska berätta något jag tänkt, insett, känt, använder mig av tredje personer som på något sätt blir den som får stå för uttalandet. Exempel; När jag talade med S visade det sig, G sade att jag gör så här, det är ju som M säger att....Det är alltid någon annan än jag som står som front för åsikterna och jag inser att detta är ett försvar som jag genom åren byggt upp, ett sätt att lura mina röster. Så länge jag inte säger att Jag tycker, Jag känner, Jag anser, Jag tror, så kan de inte straffa mig, kan de inte vända ut och in på orden och analysera varenda bokstav som de gör i min tankevärld.

Med tanke på gårdagens inlägg kom jag senare på en ytterligare aspekt på detta att vara ett danande av litteraturen och det gäller spegling. Jag tror att detta är en väldigt viktig aspekt för mitt varande, ja, jag får ju en spegling när jag läser de där orden som beskriver hur jag har det, den där förlösande känslan man får när man hittar de där orden som är just de där orden man har sökt fast man inte vetat om det. I detta uppstår en spegling men det är ju bara det att när jag vänt sida försvinner det, blir det åter luft och speglingen försvinner. Det har hänt, vid ett flertal tillfällen, att jag gått in på biblioteket och plockat fram de där böckerna som satt pricken över i:et och läst utvalda meningar om och om igen för att få kontakt med mitt inre, för att få bekräftelse på att jag existerar, för att få förklaringarna på varför jag och mitt liv är som det är, att det faktiskt finns en eller flera teorier som kan beskriva mitt varande.

Jag har dock aldrig funnit något verktyg för att hantera dödsångesten, aldrig funnit någon förklaring till att han finns och har en sådan stor makt, aldrig hittat någon teori som förklarar hans uppkomst och funktion. Detta är första gången jag på ett medvetet sätt plockat ut honom i ljuset och jag vet inte hur detta kommer att straffa sig. Trots detta inser jag att jag måste ut med honom i ljuset för att kunna få hjälp med att hantera honom, och jag känner att jag vill det, ha hjälp , för hur ska jag annars kunna våga tänka en morgondag så länge som han har makten?

Min själs danande...

2009-06-05T12:30:00.007+02:00

Har nu inte skrivit på en vecka och jag kan inte säga varför. Jag kunde skriva att jag inte orkat men det har jag inte känt, jag inte heller känt att det är jobbigt, ledsamt, argt eller någonting, jag vet inte längre vad jag känner eller är. Det är egentligen fel att säga att jag inte vet vad jag känner längre eftersom jag aldrig vet vad jag känner. Jag vill KÄNNA och inte bara ha denna jävla frusteration hela tiden. I natt drabbades jag av en obehaglig insikt, eller rättare sagt ett "komihåg" från mitt liv. Jag hade svårt att sova, ett obehag svepte, tryckte och tyngde min kropp och själ och jag upplevde för en kort stund att jag inte fick luft och satte mig tvärt upp. I denna rörelse insåg jag, kom jag ihåg alla dessa nätter jag satte mig tvärt upp för att jag inte fick luft. Det är en mycket gammal reaktion, och jag har alldeles glömt bort de ensamma nätterna jag satt och väntade ut attackerna innan jag utmattad kunde somna. Och jag undrar varför den kom nu och jag undrar om det är det som är ångest, om det är ångest som nu härjar i min kropp och värker, tynger och frustrerar.

Det är så svårt att beskriva vad som händer i mig eftersom jag inte har ord för det och jag har en fundering kring detta med att jag inte har några ord...Litteraturen, denna litteratur jag funnit själv. I mitt barndomshem fanns inte en bok förutom kokböcker men trots detta lärde jag mig läsa tidigt på egen hand, och som sexåring behärskade jag läsekonsten så pass bra att jag kunde stava mig igenom artiklar i tidningen och jag började så succesivt leta mig fram till litteratur i bokform. Jag plöjde Danteböckerna och Femböckerna, i femböckerna identifierade jag mig helt och fullt med George (egentligen Georgina men hon hatade detta namn) och jag fortsatte läsandet, letade efter karaktärer jag kunde identifiera mig med, leva med och uttrycka mig med. Jag tänker på detta nu när jag säger att jag inte vet vad jag känner. Jag har kommit fram till att jag teoretiskt kan säga vad jag borde känna i allsköns situationer, jag vet, teoretiskt, att olika händelser föranleder en känsla som är allmänmänsklig och generell alltså borde även jag känna detta. Detta medför en oroande tanke, teori, om att jag är ett danande av den litteratur jag läst, att jag genom litteraturen har blivit socialiserad, att jag genom litteraturen har skapat mig ett jag, att jag genom litterauren har skapat mig en begriplig omvärld. Jag har även läst massor av litteratur som på olika sätt beskriver, gestaltar personer i olika vårdinstanser med olika diagnoser, symptom, beteenden. I all litteratur har jag omedvetet letat och sugit åt mig de skrivna orden som kan gestalta den jag är, som kan beskriva det jag borde känna. Letat ord som kan förklara min existens. Varför finner jag nu inga förlösande ord som kan förklara mitt tillstånd? Jag har en känsla av att så länge jag inte finner de rätta orden är inget av det som händer sant. Kan det inte kläs i rätt ord finns det inte, är det ingen sanning. Eftersom orden inte finns kan jag inte uttrycka mig eftersom jag inte vet vilken reaktion som är rätt.

Jag hör och förstår att det inte finns någon klar sanning eftersom alla människor är olika individer med olika behov och känslor. Men det måste väl finnas någon generell känslovärld annars skulle man väl inte kunna diagnostisera, det måste väl finnas någon normalitetskurva som man utgår ifrån. Detta skulle väl i förlängningen innebära att någon skulle kunna tala om för mig vad det är som händer och vad som förväntas och vad som är reellt. Jag tänker som så att om jag agerar ut och det inte är en "rätt" aktion kommer ingen att ta mig på allvar, kommer människor i min omgivning att bagatellisera mig och förakta mig för att jag klär mig i för stora ord. Så...jag väljer att inte klä mig i några ord alls (förutom den intensiva bokstavsautobahnen som finns i mitt huvud) men i min kropp tänds, exploderar små eldar, och de känns, de där eldarna, som bränner och flammar upp innan de kvävs i brist på syre.

Skam och skuld...

2009-05-24T19:21:00.008+02:00

Vad är det egentligen för skillnad på dessa två begrepp? Kan man särskilja dessa två när de så obönhörligt hör ihop? Och vad är det egentligen för känslor de där två...Skam och skuld...När man gör något som man inte "borde" skäms de flesta, det är väl det som är skam...och samtidigt känner man väl skuld för att man gjorde som man gjorde...Eller?

Orsaken att jag tar upp detta är två separata, i det stora hela, obetydliga händelser. Jag drabbades nämligen häromdagen kraftfullt av en ren känsla av skam, en mycket obehaglig känsla som för ett par sekunder nästan paralyserade mig. Vad har jag då att skämmas över? Jo, jag har gjort något som jag ytterst sällan gör, nämligen införskaffat något som jag vill ha men inte behöver för min överlevnad, alltså ytterst onyttigt, kapitalistiskt, överflödigt, egocentriskt, nästan girigt..., en alldeles egen Tv. Skatteverket behagade i år att lämna tillbaks lite av de slitsamma korvören man stretat ihop och jag tänkte som så, att jag för en gångs skull skulle införskaffa något reellt för pengarna, så jag köpte en Tv.. Herregud...när skamkänslan kom var det nästan så att jag övervägde att lämna tillbaks den. Detta inköp är inte någon impulshandling, jag har funderat på det under en längre tid då jag omöjligt kunde spela Tvspel eftersom jag inte kunde se texten på den Tv jag hade. Men... jag har tvekat länge för att jag inte riktigt vetat om det passar sig, om det är ett acceptabelt beteende eller om människor i min omgivning skulle börja se ner på mig, fnysa ogillande...till slut bestämde jag mig, men jag vet fortfarande inte om det är riktigt acceptabelt...

Skulden då... varifrån kommer den...skulden är min arvedel...var det Lagerkvist som skrev det?...Nä, det var ju ångest han skrev och inte skuld...men man kan ju undra om inte även de känslorna hör ihop...Får se nu...Jag slår någon på käften, känner mig efteråt skyldig (skuld), skäms över mitt handlande (skam) och får ångest över hela situationen...

Jag tror att jag konstant känner skuld, jag känner mig skyldig för att jag är i vägen, för att jag vill, för att jag önskar, för att jag skulle vilja, för att jag säger, för att jag tänker, för att jag känner, för att jag inte lyckas förmedla mig, för att jag försöker förmedla mig, ja, som sagt, Han, Mister mister, Den Intellektuelle, har klonat sig och sitter på båda axlarna och vrålar i mina öron...och jag vet ärligt talat inte hur jag ska få honom att abdikera...Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till honom. Skuldfrågan blev åter aktuell i dag, ochså en helt obetydlig händelse, jag har nämligen en önskan om att få åka till Staden för att göra några ärenden, denna handling är avhängig på hur De Kloka arbetar, hur många det är som jobbar och hur dagordningen ser ut. Jag är helt införstådd i att det är så det måste fungera, även om jag kan bli frusterad över det...MEN, det var inte frustrationskänslan som var den starkaste känslan utan det var känslan av skuld, skuld över att jag frågade, skuld över att jag ville, skuld över att jag ställer till bekymmer med min önskan, skuld över att jag överhuvudtaget tog plats genom att framföra min önskan.

Jag önskar i dessa stunder att jag hade det ogjort, det där som väckte skudfrågan, och jag försöker parerera det med att göra mig osynlig, medgörlig, med minsta möjliga motstånd interagera så att omgivningen skall glömma att jag ställde till med besvär. När det verkar vara bortglömt släpper min skuldkänsla för en stund och så går det bra ända tills jag visar mig igen...då kommer den igen, skulden...

Trovärdighet...

2009-05-22T19:12:00.011+02:00

Trovärdighet är ordet jag sökt i så många dagar, ordet som kan illustrera mina tvivel på tillvaron. Är jag trovärdig, befinns jag vara trovärdig av min omgivning? Är mitt trevande försök att hitta ord på de krafter som rör sig inom mig och mitt agerande utifrån detta trovärdigt? Eller känns det pålagt och att jag spelar en roll pinsamt dåligt?

Herre min Gud vad dessa tvivel invaderar mig och bråkar med mig hela tiden. Så fort ett ord faller från mina läppar analyserar jag om det jag sagt verkligen är sant, om det är tillåtet att säga det, om jag sade det rätt, om jag lyckas förmedla det jag upplever rätt, om upplevelsen som jag beskrivit är sann och om den i sådana fall är relevant, legitim och trovärdig...

...Och det jag hör, varje stavelse genomborras, dissikeras, analyseras, värderas, tolkas, allt för att gardera mig mot svek, hån och nedvärdering, allt för att inte falla i en grop jag borde ha förutsett...

...Och det jag ser, rörelsemönster, känsloutryck och interaktionen mellan individerna, tolkar, försöker förutse nästa steg, inom vilka ramar jag får röra mig, inom vilkas sfär jag får vara, att av misstag inte komma närmre än en armslängds avstånd...

Så mycket tvivel men jag har ändå bestämt mig för att denna gång försöka följa De Klokas "råd och rön", att inte fly fältet när det blir för mycket för mig, när trycket i bröstet blir för starkt. Jag inser att jag måste prova något annat sätt för att tömma hårddisken, släppa på trycket inom mig. Men det är så jobbigt just nu att stanna i detta varande men jag ska försöka, försöka stå ut med mina rösters minimerande av mig själv, försöka härda ut med all denna osäkerhet, ångest och ovisshet...

...Och denna starka känsla som i vågor kastar sig över mig, biter mig i strupen och vrålar; ÄR NÅGOT AV DETTA SANT?

Panik....

2009-05-22T14:05:00.006+02:00

Panik är egentligen ett stort ord som man ska vara försiktig med men jag fick, har ett smygande anfall av panik i kroppen och eftersom jag inte vet vad jag ska göra åt det skriver jag, skriver ord som inte har något sammanhang, bokstäver som ramlar från tangentbordet och som formar ord som på något sätt skall illustrera, gestalta mig som person. För närvarande pågår en het strid inom mig huruvida jag ska ge mig ut igen eller om jag ska stanna. Egentligen vill jag väl inte ge mig ut och trassla men jag är i behov av ett uttryck, en nyckel som öppnar upp, låter mig rensa hårddisken för en stund.

Det är ju det mitt trasslande syftar till, ruset som öppnar upp, spärrar som släpper, och allt som känns, härjar i mig får utlopp. Jag är medveten om att det är en självdestruktiv handling men jag vet ju inte annat. De Kloka säger att jag måste hitta ett annat sätt att få utlopp för mina krafter och jag förstår det, min hjärna registrerar, analyserar och inser det men det hjälper ju inte när jag inte har förmågan att öppna upp i nyktert tillstånd. Jag kan inte förstå hur jag ska kunna ge utlopp för något jag inte vet vad det är. När jag är onykter analyserar jag inte vad det är för känslor jag ger utlopp för, bara det kommer ut, lämnar min kropp och psyke. När jag nu ska hitta andra vägar för det så uppstår ju paradoxen att jag inte vet vad det är för känsla som härjar i mig eller vilken kostym den skall ha. Det är bara ett tryck i bröstet, tusen myror under skinnet, en hyperventilation, en bris av oro som hotar att växa till storm och det enda jag är förmögen till är att sparka lite på en stol. När jag helst av allt skulle vilja skicka en fotölj genom fönstret och stå mitt i explosionen av glassplitter så säger jag inget, har jag inga ord, vet jag inte vilken känsla som finns bakom.

Jag undrar om det syns, om någon kan se den rörelse som finns i min kropp, om den har legitimitet, om den är relevant, om den är tillåten och om den följer de ramar och mönster som finns för känslouttryck, om känslan är normal eller om den är en falsk efterkonstruktion. Jag har en föreställning om att det finns två spår; På det ena spåret åker känslorna och på det andra spåret åker uttrycken, handlingarna som hänger ihop med känslorna. Jag är fullständigt vilsen, har inte tillgång till tidtabellerna därför undrar jag hela tiden om jag gör rätt eller om jag passar ihop omaka par. Jag är så rädd att göra fel, att De Kloka ska säga, tänka att jag ger för starka uttryck åt något som bara är en bagatell, något som inte behöver uttryckas.

Och jag VILL, önskar så febrilt att jag ska hitta den där förbannade nyckeln till mitt Jag, så att jag kan öppna upp och få trycket i bröstet att lätta. Det känns nästan som om det är en kamp om tiden, att mina krafter växer sig starkare och rusar mot en bestämd avgångstid och det enda jag kan göra för att stoppa den är att hitta en nyckel som öppnar upp, slår i bromsen för en stund. Om jag bara visste var jag ska börja leta och hur de ser ut, de där nycklarna som tillhör mina lås, de där nycklarna som jag är i så förbannat stort behov av.

Omöjligt görande...

2009-05-20T11:35:00.010+02:00

Jag befinner mig nu i något slags limbo och jag vet inte om allting bara är en illlusion, att jag på något sätt håller på att tappa förståndet och verklighetsuppfattning. Detta har pågått under en längre tid och jag vet banne mig inte vad jag ska göra med det. Jag ska försöka beskriva vad det är som händer, men jag vill innan detta klargöra att detta är min uppfattning, och det behöver som sagt, inte överensstämma med sanningen. Därför ber jag om ursäkt för att jag måste illustrera detta med några av De Klokas gestalter utan någon intention att skuldbelägga någon.

Jag känner mig osynlig, av icke substans och fullständigt jävla ointressant och obetydlig. Jag vet inte hur jag ska gå till väga för att göra mig synlig. Att ta plats är något jag inte kan, min överhöghet inte tillåter. När jag ändock lyckats korsa någon av De Klokas väg och, som faktiskt har några minuter över, så har jag inga ord, Kan jag inte förklara vad det är för röst inom mig som bara skriker hela tiden. En röst som vill uppvigla, konfrontera och ha slagsmål. En röst som bara vrålar "SE MIG FÖR HELVETE", "MÖT MIG" och "hjälp mig".

När det bara är Den Kloke och jag, utan påverkan av yttervärlden, börjar jag genast att utarbeta färdiga umgängesscheman, där jag kan leverera färdiga resonemang och svar, kan förklara, förmedla känslor och åsikter med färdiga svar, och SEN, när yttervärlden tränger sig på och Den Kloke går, känner jag bara tomhet, uppgivenhet för att jag under denna tid ändock inte lyckats synliggöra mig. Så det är ju det, jag vet inte vad det är jag vill, jag har fått ett behov av något som jag inte kan synliggöra eller tillgodose.

Så, någonstans har någon trots allt hört mina svaga rop om synlighet, och jag har även fått respons på det och den består i att; "vi hör dig, ser dig, därför har vi bestämt att du skall få åka och handla"..... Av någon anledning känns detta som ett antiklimax.... Med omedelbar verkan drabbas jag av rösternas dom där de meddelar att jag är Otacksam, Osamarbetsvillig, Tjurig, Krävande, Irirriterande, och jävligt besvärlig, en sådan person som man bara vill skaka av sig....Jag ber om förlåtelse och tackar ärligt för ansträngningen och den goda intentionen men....jag vet inte...jag känner mig ändå så osynlig, bortdefinierad...jag inser att det ligger hos mig och undrar om jag ska sluta söka respons eftersom det ändå är så obegripligt för mig, undrar om detta är något jag inte kan önska av någon annan...

...Och mina röster som hela tiden hackar på mitt medvetande, mitt intellekt och mitt psyke. Överhögheten som fnyser ogillande åt mina trevande försök att bli sedd, hörd, Den Intellektuelle som förmedlar, bekräftar, att det är ogjort arbete, att jag inte har någon rätt att överhuvudtaget tro att det finns en möjlighet till att bli sedd och hörd, Den Destruktive som spinner planer, letar möjligheter, tillfällen där steg efter steg leder mot en handling som på något sätt skadar mig så att jag känner att jag finns, Dödsångesten som tränger sig in i alla sprickor i mitt medvetande och sår sina tvivel som säger att om jag låter mig stanna kvar, låter mig tro på en framtid, kommer liemannen att straffa mig, tillrättavisa mig, och Lillebror, som vill ha närhet, bekräftan, och mandat för sin existens men inte får någon respons från de andra varför han faller undan, bekänner sig besegrad.

...och jag vet som sagt inte vad jag ska göra, säga, hur i hela friden jag ska göra för att ge denna kraft en gestalt som jag kan förstå, tydliggöra. Jag vet inte...vet inte vad jag ska ta mig till...

Mycket vill jag säga...

2009-05-18T21:28:00.011+02:00

men jag börjar med min senaste låt....

SKULD

Jag trodde att du skulle finnas kvar
när de svarta orden föll från min mun
Jag trodde att du hade alla svar
i stället gav du tystnaden ett rum

Det finns en värld där ingenting är sant
En värld där ingenting får ha ett namn

Jag ville att du skulle förstå
att kalla, vassa fingrar rev mitt skinn
Jag trodde aldrig att du skulle gå
men orden som du sade har ristats in

Röster som fördömer den jag är
Röster som förnekar den jag var

Med löften om hans nåd jag blev hans brud
En förlorad själ söker ett hem
Jag föll på knä i lögnens bleka skrud
men visste inte vem som tog vem

Det finns en värld där ingenting är sant
En värld där ingenting får ha ett namn

Bland tvivlets skuggor har vi gått omkring
Där sanning och lögn blivit ett
och han som bär våran ring
den ende du någonsin har sett

Röster som fördömer den jag är
Röster som förnekar den jag var

Kalla tårar snubblar på min kind
när din röst bränner, skär som en kniv
Du säger att skulden är min
att min sanning smutsat ner allt liv

Det finns en värld där ingenting är sant
Röster som förnekar den jag var
En värld där ingenting får ha ett namn
Röster som fördömer den jag är

Ett drömlexikon tack...

2009-05-14T11:22:00.005+02:00

Har upptäckt att det senaste inlägget är pinsamt likartad föregående inlägg av jämmer och klagan, jag använder bara andra ord och jag ber om ursäkt för mitt upprepande men jag tänker som så; att om jag bara försöker formulera mig, hitta och beskriva rörelsen inom mig kommer de rätta orden att komma fram, komma till mig så att jag själv kan förstå, beskriva det och göra det verkligt. Jag ber ödmjukt om tålamod och överseende med mitt irrande och trevande.

Eftersom jag sover så dåligt har jag bestämt mig för att försöka komma ihåg mina drömmar för att eventuellt finna några svar, några ledrådar till vad det är som händer mig. Tyvärr måste jag säga att jag inte blir ett dugg klokare för drömmarna är så långt ifrån min sanna verklighet. Har tidigare i natt beskrivit en dröm jag haft, jag somnade inte om förrän vid 07.00 och har fått en timmes sömn till. Under denna timme har jag drömt följande, kommer endast ihåg sekvenser av skeenden och allt börjar med följande;

Befinner mig mitt i ett brinnande krig i Irak. En pojke lever tillsammans med sin pappa och morfar bland sönderbombade husgrunder. Modern har omkommit i kriget men lämnat ett brev efter sig som morfadern har sparat till pojken är tillräckligt stor för att förstå vad som händer. I brevet beskriver modern pojken som en prins, en prins med ett hjärta som rymmer oändligheten, pojken, prinsen, besitter ett så stort mod, tar förlusten av modern med jämnmod och klarar ändå att ha sitt hjärta öppet och låter sin kärlek, värme, barmhärtighet flöda över, omfatta även mig. Jag blir så oerhört berörd, omfamnad och tillåten att jag gråter hejdlöst med en sedan länge förborgad sorg.

Denna dröm följdes sedan av sekvenser, ögonblick som jag kommer ihåg, en scen där jag förhandlar med djävulen för att skydda någon, ett barn med oklar anknytning...till en scen där jag hugger av mig vänster hand två gånger, andra gången i utbyte mot något annat...till pojken som blev våldtagen...till mannen som förnekar sin homosexualitet och därmed sitt liv... till lögner där jag trixar och manipulerar för att komma loss, komma ifrån, nå en explosion.

Wow, allt detta på en timme...som sagt, ett drömlexikon vore på sin plats, ett lexikon som kan förklara varför jag varje natt utkämpar ett krig, ett krig där endast omgivningarna skiftar men kriget består.

I mitt vakna tillstånd börjar en irritation växa, litterärt uttryckt vill jag slå någon på käften, hårt, effektivt och med syftet att vålla så stor skada som möjligt. Men jag gör ju inte det, i stället vattenkammar jag min lugg, håller käften och försöker att vara välanpassad men i bröstet sitter den, irritationen som sjuder och som vill finna ett uttryck. Det kryper under skinnet och jag vill bara bort, iväg, ifrån.