Knocka mig, snälla....

Vad gör man när man känner att man behöver ett uttryck som är större än vad man själv är? Min ständiga frustration är allenarådande och i högsta grad närvarande och påtaglig och jag kan för mitt liv inte begripa vad i helvete jag ska göra med den. De Kloka och den gode Terapeuten råder mig att gå och slå på sandsäcken men jag kan ju inte. Det är någonting i mig som hindrar mig från att kunna agera. Om jag ställer mig vid sandsäcken med syfte att gå loss på den är det som om det blir blankt i mitt huvud. Det är någonting i mig som faller ifrån, som försvinner, gömmer sig så fort jag ska komma till ett uttryck. Jag har en känsla i kroppen som säger mig att jag skulle vilja skicka ut varenda stol genom fönsterrutorna men jag gör ju inte det. Jag gör ingenting, jag går in på mitt rum och är foglig, tyst och sanslöst frustrerad. På något underligt sätt är det som om jag måste ha mina utbrott regisserade och redigerade. Jag måste veta varje steg, om jag nu skickar ut den där stolen genom fönstret, vad gör jag sedan och det är där det blir blankt....Vad gör jag sedan? Jag har absolut ingen aning om hur man agerar. De bilder jag ser är kopior av andra människors agerande, jag har sett andra vara utagerande och det är endast dessa beteenden jag kan relatera till. Mitt egna känslouttryck har jag inget manus till.

Jag är för närvarande i stort behov av att bli formulerad, det känns som om jag håller på att lösas upp, blir suddig i kanterna och jag kan inte förankra mig i min omgivning, hittar inget att hålla fast i. Det känns som om att det uttryck jag är i behov är det som måste ut och innan dess kan jag inte bli formulerad. Jag insåg tidigare i dag att textraderna "röster som fördömer den jag är och röster som förnekar den jag var" i allra högsta grad är aktuella just nu. Jag hittar ingen fast grund att stå på i mitt inre, det är bara gungfly hur jag än vänder och vrider på mig. Detta gör att en krypande känsla av panik kryper i kroppen och rätt som det är så suger det bara tag i magen och jag måste sätta mig i rörelse. Jag har haft en bild som hör ihop med min frustration. Bilden har funnits under flera år och det är bilden av att bröstkorgen blir uppfläkt, vidöppen, där alla känslor går rakt in i kroppen och knockar mig, där jag inte kommer undan, där jag inte kan fly. Jag kan inte komma ifrån känslan att "slå mig för fan, hårt och effektivt" så att det händer något.

Det är ett virrvarr allting. Jag kan inte bestämma mig för hur jag ska bete mig. Jag har en känsla av att jag skulle vilja be varenda människa dra åt helvete vilket gör att jag muttrar och undviker folk SAMTIDGT som jag inte vill annat än att de ska fånga in mig och formulera mig, ge mig konturer för en stund. Se mig, slå mig, krama mig. Jag inser att dessa önskningar är av den art att de inte går att tillfredsställa vilket gör att jag än mer förlorar mina konturer och min omvärld blir overklig, ogripbar och obeständig.

Jag har agerat ut vid 3 eller 4 tillfällen i mitt liv och jag har varje gång varit väldigt full och det mest intressanta med dessa tillfällen är att jag även varje gång blundade under hela utbrotten. Det första utbrottet jag kommer ihåg hade jag när jag var 18 år. Minnesbilderna är luddiga men det gick väl till ungefär följande; Jag var full och hade blivit upplockad av polisen som skjutsade hem mig. Väl hemma följde polisen med in och forslade in mig i mitt rum, med i rummet var även min Styvfader T. Väl där, i min säng, händer någonting i mitt huvud och jag börjar att slåss, vägrar att lägga mig i sängen. T frågar polisen om de trodde att det skulle fungera om han klippte till mig så att jag lugnade ner mig. Poliserna tyckte dock inte detta var någon god idé varför de slutligen satte handfängsel på mig och tog mig med ut i bilen igen. Väl i bilen fortsätter jag att trilskas vilket slutade med att en av poliserna var tvungen att lägga sig på mig för att få stopp på mig. De skjutsade mig till akuten och väl där började jag att trilskas igen vilket ledde till att det blev ambulanstransport till Mellringeklinikerna för avgiftning. Även i ambulansen fortsatte jag trilskas men där var jag fastspänd i båren så mycket trilsk blev det inte. Dagen efter remitterades jag till barn- och ungdomspsyk vilket i sig är en helt annan historia. Det jag skulle komma fram till var att jag under hela detta utagerande blundade.

Jag har kommit fram till att anledningen till att jag blundar är att när jag väl är där så kan jag inte titta, se min omgivning, för slår jag upp ögonen inträffar samma fenomen som med sandsäcken, jag faller ifrån, jag tappar bort känslan, den springer och gömmer sig någonstans och jag vet inte vart. Eftersom behovet av att få ur mig vid dessa tillfällen har varit så stort har jag istället valt att blunda tills det rasat klart i kroppen. Det är där jag är nu, jag vill bli furiern som går lös i timmar men jag hittar inget startskott, kommer inte loss. Jag väntar och kan inte låta bli att tänka tanken att det skulle vara så skönt få berusa sig nu, att få öppna den där förbannade kanalen och bara blöda. Jag sitter här, luddig i kanterna och ett jävla tomrum utanför där jag kastar ut osäkrade handgranater men de exploderar aldrig, de bara slukas av tomrummet som om ingenting hänt. Jag får inte den där svidande käftsmällen jag behöver för att komma loss. Det är bara ludd, ludd, ludd....Aaaargh!!!!!