Så...

Så nu har jag då fyllt 40 år och jag måste säga att det har varit en mycket trevlig helg där jag känt mycket uppskattning av alla de olika skäl. Jag har införskaffat mig ett halsband från Efva Attling vilket jag har suktat efter i flera år och är nu i stället stolt ägare. Jag har även genomgått en mycket välbehövlig frisering och resultatet blev mer än godkänt. Jag har i dag ätit middag med min gode vän N och fått presenter av henne som var så där klockrena som det bara kan vara när man verkligen känner någon. Jag fick ett armband och en diktbok vilka bägge två var precis så som jag är. Den första dikten mina ögon fastnade på måste citeras och är av Claes Andersson..

"Vi blir mänskor när någon rör vid oss

Det blir en mänskas hår först när någon stryker över det med handen

Leendet blir synligt först när någon hör det

Utan vår hud har vi ingen själ

När någon rör vid oss berörs vi

Först när någon rört oss blir vi verkliga

En mänskas ansikte blir levande först när någon rört vid det med sina händer

Den oberörde berör ingen

Ingen har någonsin rört vid den som blivit oberörd

Det blir en mänska först när någon smekt henne med sina händer"

Ja...vad ska man tillägga? Det känns som om detta är en av de grundläggande saker som De Kloka försöker få mig att förstå, inse och ta in. Det som också är en mycket intressant faktor med denna dikt är att det var just denna dikt som fick vännen N att köpa boken till mig...Känner man någon så känner man någon.....Jag är glad att jag har återfunnit vännen N och jag skall verkligen lägga manken till för att upprätthålla detta bra, låta mina röster skrika sig ohörda när de vill värja mig, få mig att bli osynlig, få mig att inte våga vara närvarande.

Resan med Den Kloke M till Stockholm och eftermiddagen med gode vännen N är mycket bra motvikter till de annars så märkliga röster som gjort sig hörda. Föräldrarna, Mor och styvfader, ringde men jag valde att inte svara då jag bara inte orkar, inte detta år heller. Mor lämnade då i stället följande meddelande på telefonsvararen "Vi ville bara gratulera på födelsedagen" Klick....Far ringde och lämnade följande meddelande"Hej, det är far din, kan du ringa upp mig".... Far har även skrivit grattis på facebook samt i ett mail undrat om detta är enda sättet att nå mig.

Ja, inte vet jag men någonstans hörs en röst som säger mig att detta egentligen är ganska absurt. Här kommer de en gång om året och rör runt i min kropp och mitt psyke och det ligger någon outalad förväntning om att nu så ska jag sätta på stora charmen och neutralkonversationen så att de känner sig nöjda och glada med att ha gjort sitt åtagande på ett bra sätt. Tack men nej, jag orkar inte. Hela min kropp säger mig att jag inte ska svara på Fars mail men min hjärna säger mig att jag borde. Att jag måste göra det för hur ska jag annars kunna förvänta mig något av honom. Jag känner mig även feg som inte svarar när Föräldrarna ringer men jag får bara panik i kroppen. Jag kan inte förmå mig att svara men känner även att då får jag nöjd stå där i skamvrån, de har ju gjort sitt, så nu ligger ansvaret hos mig, skulden är nu min, bara min.

Jaja, tack och lov för De kloka och och den gode vännen N för jag känner mig mycket tillfreds med denna födelsedag, den första på mycket länge.