Ord....

Jag har under en tid beskrivit min frustration för avsaknad av ord och jag har börjat fundera på vad orden egentligen betyder för mig. Hur viktiga de är och varför de är så viktiga. Kombinationen känsla och ord, känner jag överhuvudtaget eller är det bara ord? I diskussion med De Kloka framgår att de är av åsikten att jag visst känner, annars skulle jag inte kunna skriva de texter jag skriver. När jag då hävdar att detta inte stämmer känns det som om det jag säger inte är trovärdigt. Jag kan verkligen inte, med handen på bibeln, påstå att jag känner det jag skriver. I hela min skrivandeprocess handlar det om att jag vill finna orden som beskriver ett fenomen. Jag tar ett ovanifrånperspektiv där jag försöker måla upp en bild som beskriver ett fenomen som jag tror att jag på något sätt borde uppleva, borde känna. Den matematiska strikta bilden; Jag har varit med om händelse A, i all litteratur jag läst framgår att när man varit med om händelse A brukar, är det vanligt förekommande, att reaktion B och C uppstår, i vissa fall även reaktion D beroende på hur intensiv händelse A varit. Jag försöker då måla upp reaktionerna i form av bilder, en syntes, en konklusion.

För att vara konkretisera det hela; Jag har under en längre tid dragits med en bild på min näthinna där jag är i mitt barndomsrum, i den lägenhet vi bodde fram till jag var 15 år. Jag har en känsla av att bilden inte riktigt är med sanningen överensstämmande men den har ändå naglat sig fast och det är bilden av tomhet. Jag kan vagt se möblemanget i hela lägenheten men ändå är det bilden av en kall linoleummatta som naglat sig fast, som darrar av kyla och tomrum. I bilden är lägenheten för övrigt tom på liv, det är bara jag, mitt psykiska väsen som rör sig i rummen och försöker sätta fingret på något obestämt som jag inte kommer åt. Här skulle man nu kunna tänka sig att jag borde känna något men jag kommer inte åt någon känsla. Jag känner bara att bilden måste uttryckas och det uttrycker jag, beskriver jag, som ett fenomen i form av text. Det skall här även tilläggas att den text, de ord som formuleras, även är ett verktyg för mig för att jag ska kunna åskådliggöra fenomenet för att kanske kunna förstå det, för att skapa kontakt med mitt jag. Jag har i hela mitt liv läst mycket och ibland har jag funnit författare som har haft språket, orden som naglat fast just de fenomen som jag levt med men inte kunnat uttrycka. Peter Pohl är en av de författare som gav mig explosioner av närvaro, som på sida efter sida beskrev fenomen jag aldrig haft ord för. Fenomen jag inte ens visste att jag saknade ord för innan jag läste dem och som beskrev dem så där med fingret mitt på blåmärket, smärtsamt men ändå en njutning att läsa dem. Det har hänt att jag vid ett flertal tillfällen gått in på ett bibliotek och letat upp just de där böckerna, med just de där befriande meningarna och läst om och om igen. När jag har drabbats av driften att göra detta har jag oftast befunnit i ett känsloläge där jag känt mig avtrubbad, avskild från verkligheten. När jag då har läst de där meningarna, orden, har jag på något sätt lyckats etablera en kontakt med mig själv. Jag antar att detta kan vara en typ av spegling. I de stunderna har jag på något sätt kunnat känna att jag är. Det är så märkligt för jag kan se framför mig hur jag står där mellan bokhyllorna i ett avskilt hörn och läser, försöker att etsa fast orden på min näthinna. Så fort ögonen lämnar texten smyger den andra verkligheten på och jag ser hur jag nästan tvångsmässigt läser om och om igen för att på något sätt mätta en del av mig själv, mätta såpass att jag åter en stund inte har något behov av att behöva bli formulerad.

Det är så mina texter är för mig, orden har vägts, justerats, för att varje stavelse skall vara så exakt som möjligt, för att bilden skall bli precis så avskalad, påtaglig och stilren som den är i mitt huvud. När texten är klar kan jag börja titta på den och försöka se om den förmedlar den känsla jag vill komma åt men som jag inte har orden för, att orden på något sätt skall lyckas få mig känna det jag rimligtvis borde känna. Jag tror mig börja ana att jag byggt hela min existens på orden, att orden har formulerat mig och inte tvärtom. När jag nu börjar tappa orden ställs min värld på kant, hur ska jag nu kunna hävda mitt varande? Jag har tidigare nämnt att det på något konstigt sätt känns som om jag tappat ett år och jag tror att jag på något sätt med detta har tappat orden. Det känns som om jag under detta år har använt alla ord jag har och nu vet jag inte hur jag ska gå vidare utan att upprepa mig. Jag skall i ärlighetens namn tillägga att med ordens förlust har jag även tappat ett av mina allra effektivaste vapen och försvar.

Detta påverkar naturligtvis även min terapi. Jag menar, terapi är väl uppbyggt på grundstenen kommunikation och när jag nu inte längre kan leverera ord som håller den gode Terapeuten på behörigt avstånd, vad skall jag då ta mig till? Med ordens förlust kommer bilderna men bilderna är så mycket mer känsliga än orden och därav mycket svårare att förmedla. Jag försöker vara modig, försöker att vara ärlig mot mig själv och den gode Terapeuten. Med detta menar jag, att ofta när vi sitter där och orden tryter, dyker det upp bilder och jag försöker då att fånga dem, hålla fast dem och glänta lite på dörren, namnge och bekräfta dem, högt och tillsammans med Terapeuten. Jag har upptäckt att detta är mycket mer besvärligt än vad jag föreställt mig. Jag känner mig så förbannat obeväpnad och på något sätt känns det som att det inte riktigt får plats någon mer i bilderna än mitt väsen, att risken för att bilderna skall bli förstörda, besudlade, av en annan person är så mycket större än när det gäller orden.