NEJ!

Nu ska jag ta er med ut i paradoxernas värld, min värld, där jag ska försöka åskådliggöra hur de mest triviala, enkla saker, blir helt obegripliga för mig. Avresestationen heter "jag fyller år och jag ska fylla 40 år". Jag har aldrig haft några ålderskriser överhuvudtaget så jag finner inte själva fenomenet att jag fyller 40 speciellt besvärande. Jag lider mer av att "fylla år" kris. Jag beslutade mig för att jag denna födelsedag skulle bege mig till huvudstaden för att förnöja mig under hela helgen. Jag bestämde mig även för att bege mig oavsett vad De Kloka eller den Gode Terapeuten hade för åsikt kring detta för jag tänkte att detta, detta bestämmer jag, endast jag över och jag skall genomdriva detta oavsett vilka tårar som kommer att falla.

Min planering var att på fredagen göra en krogrunda, få känna av, återetablera den känslan, på lördagen flanera och botanisera affärer och på kvällen någon kultur och god mat och sedan återvända till Huset på söndagen. Jag slängde ut några krokar till min gode vän N och vänner från livet innan det havererade och jag fick några napp vilket gjorde att jag kunde planera än mer. Av någon fullständigt outgrundlig, idiotisk, helt förbannat befängd anledning ville jag vara helt ärlig och berätta mina avsikter för De Kloka i stället för att komplicera till allting än mer med lögner och undanflykter. Detta resulterade naturligtvis i att De Kloka inte tyckte att just krogrundan var någon bra idé med den enkla förklaringen att "för Din egen skull, för Ditt eget välbefinnande är väl inte detta någon god idé". Nej, det kanske det inte är men det spelar väl för helvete ingen roll.....

Vad vill jag då uppnå med att göra denna resa? För det första vill jag känna att jag existerar utanför denna skog, detta hus, känna att jag har ett värde, att jag fortfarande existerar, har en plats i livet utanför. Jag upplever mig för närvarande som ett immigt handavtryck som försvinner så länge ingen andas på det och jag vill att min födelsedag ska göra något avtryck i världen. Jag har försökt förmedla detta till De Kloka och de har givit mig förslaget att jag skall få åka till huvudstaden med en av De Kloka, en av dem som jag har mest lit till, och få förströ en del av dagen, bara jag och Den Kloke. Med fokus på bara mig och min födelsedag.

Här blir Rösterna totalt oregerliga. Jag hör mig säga att "Ni har nog rätt, jag stannar kvar och beger mig i stället ut med en av De Kloka"....Va? Vem var det som sade det? Inte var det den person som har sitt näste i min mage och bröst i alla fall för den skriker "Ge fullkomligt fan i vad alla säger..ÅK". Du måste åka för att markera en ståndpunkt. Du måste sätta ner foten och skrika att detta är jag, jag, jag. Detta resulterar i att även den Cyniske vaknar och maler i mitt huvud att jag är patetisk, vek, velig, inte mer än en våt fläck på livskartan. Jag kan inte förstå varför jag inte bara åker, varför jag låter mig tystas och låter mig än mer försvinna, lösas upp. Det är något i mig som bara vrålar av vanmakt, fängslad och kuvad, som bara vill rasa för att markera, för att ge mig konturer igen.

Alla De Kloka är av avsikten att jag måste lära mig att säga nej, hävda min egen rätt. Jag har ju inte gjort det i mitt liv. När jag växte upp fanns inte ordet Nej med i familjens ordlista, jag utvecklade i stället en stumhet där det bara var att svälja, göra och härda ut. Detta är något som följt med mig genom livet och därför blir det paradoxalt för mig att jag nu självmant finner mig i att inte åka iväg själv. Att jag så självklart köper De Klokas argument utan någon som helst konfrontation trots att mitt inre vill något annat. Detta fenomen uppstår även när det kommer till huruvida jag äter eller inte. Jag vill bestämma själv, jag vill själv avgöra om jag ska äta eller inte men när De Kloka konfronterar mig faller jag undan igen och gör som de vill. Någonstans i mitt huvud förstår jag att De Kloka inte med god vilja kan stå bredvid och se på när jag väljer att inte äta under en längre period eller bege mig ut och berusa mig men samtidigt vill jag att de ska acceptera mitt nej.

Så, nu har jag beslutat att åka iväg med en av De Kloka och jag vill verkligen det. Jag uppskattar verkligen att detta förslag har kommit upp och jag kan se framför mig att detta kommer att vara ett minne som värmer och består. MEN...alla mina röster är inte bekväma med mina beslut. I den kakafoni som nu råder säger de följande; "För helvete, jag säger nej, det ska väl räcka, Åk själv, stuntdetsamma vad De säger, du måste åka för att formulera dig", Nä, det kanske inte är så klokt att bege sig ut, risken är väl ganska överhängande att jag gör något riktigt galet", "Så förbannat patetisk du är, hur vek du är, hur INTE du är, hur INTE du finns...." "Vad skönt det ska bli med att få åka i väg själv med just Denne Kloke" "Tänk att de ger mig flera timmars ensamtid med just Denne Kloke", "Ensamtid i flera timmar, med fokus på mig....Hjälp!! Vad ska jag göra, vad ska jag säga, hur ska jag vara?" "Undrar om just Denne Kloke vill tillbringa så mycket tid med mig, bara mig? Tänk om Hon tycker att det är jättebesvärligt? Undras hur jag ska göra tiden så bra, så lätt som möjligt för henne?" "Förbannade vekling...ge dig ut och gör en markering, en markering som gör dig synlig...vad ska det bli med dig, en odugling som inte kan stå för ett nej......:"

Rösterna hetsar upp en panikstämning i min kropp, i mitt blod, som rusar och brusar upp men den fastnar i den oändliga, eviga, stumheten. Och så börjar det om.....