Övertryck....

Huvudlös eller kroppslös, ja jag vet inte vilket av det som jag är. För närvarande är en förkylning påtaglig i min kropp och de Kloka säger "Vad bra"...Har ni hört något så vansinnigt..."vad bra"...Sensmoralen av detta uttalande är dock att De Kloka anser att det är bra att min kropp börjar känna något även om det nu råkar vara en förkylning. Jag är dock inte lika övertygad om det positiva i detta och kan inte påstå att jag känner någon större entusiasm heller utan det är mest en gnagande, irriterande känsla av att kroppen inte fungerar som den ska. Denna känsla ligger vägg i vägg med Mr dödsångest vilket innebär att jag på något sätt, utanför mig själv kan konstatera att det är en förkylning men jag kan inte införliva det i mig själv för då vaknar Mr dödsångest..."Ingen kraft i armarna, kroppen är sliten, kroppen fungerar inte som den ska"... "Hmm..är det en förkylning eller är det av allvarligare art, står livet på den sköra tråden mellan världarna?" Ja, Ni hör ju..jag har ingen ork att kämpa med honom just nu så jag låter både förkylningen och honom stå i farstun och försöker se till att de inte kommer längre.

Angående den myrinvasion som pågått i min mage håller de på fortfarande på att springa runt fast de har omgrupperat sig längre ner i magen och är så stridsberedda att det glöder. Det är en frustration som inte vill ge med sig och jag vet inte vart jag ska rikta den så jag håller emot och tar emot stötarna när det flammar upp. Det vägrar att ge med sig och i mina världar ser jag olika scenarier där glöden får utlopp genom att antingen berusa mig till dövhet eller gå loss som en furie och rensa rent, massakrera och dissikera. Men här i den riktiga världen vet jag inte hur jag ska agera, vet inte hur jag ska få utlopp för den. Den växer sig starkare och stundvis känns det som det är ett övertryck inombords som resulterar i en känsla av att nu brister något i huvudet.

I detta blir jag rastlös, kan inte hålla fokus längre än några minuter. Det här inlägget har jag skrivit på under en hel dag, tio minuter i taget. Min hjärna jobbar så fort att jag inte hinner att fånga orden, jag hör tankarna glida förbi och ibland kommer det meningar som jag känner att jag måste formulera, som är viktiga, men jag hinner inte fånga dom. Jag blir därför splittrad och känner att jag måste skriva men vet inte vad av allt som händer som jag skall beskriva. Jag har börjat med att skriva på en ny text och jag inser att själva textskrivandet är en helt egen process för sig. Oftast börjar varje skapande av en text med att jag har en bild i mitt huvud, en bild som vill säga mig något och som jag tror skulle förtjäna ord. Problemet är att jag oftast inte har en aning om vad det är jag vill säga utan varje mening är ett eget värkarbete och de kommer inte i följd utan mer som ett pussel. Jag får slipa kanter, måla om några bitar samt förkasta och göra nya bitar för att till slut sätta ihop det. Det är egentligen inte förrän texten är klar som jag vet vad jag vill förmedla och om jag har lyckats att beskriva bilden rättvist. "I tomma rum där skuggor råder, barnet leker med tysta gåtor"...Ja, där är jag nu i mitt textvärkande och jag har ingen aning om var det ska bära hän. Jag vill ju att det trots detta dunkel skall vara så klart att det förmedlar något till läsaren, att det skall beröra.

Det känns som om det är så mycket jag skulle behöva formulera just nu men det är helt omöjligt för mig att samla mig så pass. Jag tänker att jag ska försöka "tvinga mig" att skriva något varje dag så kanske jag lyckas utsortera vad det är som behöver mest uttryck just nu, Annars får jag helt enkelt skriva flera korta inlägg varje dag, bara det kommer ut ur huvudet för där är det så fullt just nu att jag inte hör mig själv.