Det var en gång....

För 22 år sedan var det en förvirrad ung tjej som precis nått sin myndighetsålder och som infann sig ganska så exakt samtidigt på ett behandlingshem i de västmanländska skogarna. Skulle jag måla en bild av den tjejen så skulle jag måla en tjej som var kantig och vass i formerna, en tjej som utstrålade med hela kroppen KOM INTE I NÄRHETEN samtidigt som jag skulle måla ett par stora förvirrade, frågande ögon. Ett par ögon som förtvivlat försökte förstå sin omgivning och hennes plats i tillvaron. Skulle jag beskriva henne litterärt skulle det nog bli så som jag skildrat henne i ett brev till sin mor och som utspelar sig på en låst avdelning på barn och ungdomspsykiatrin. Ett stycke av den är följande;

De upptäckte vad som dolde sig under min långärmade tröja i går kväll och de röjde igenom rummet. Tog alla glasskärvor med sig och meddelade mig att nu skulle de titta till mig med jämna mellanrum. Så nu får jag inte vara ifred på mitt rum heller. I dag har jag haft den stora äran att träffa en av ställets psykologer. Ingen höjdare direkt. Jag fick börja med att rita träd, jo du läste rätt, träd. Eftersom jag trodde att hon drev med mig stirrade jag bara på henne en lång stund innan jag förstod att kärringen var fullt allvarlig. Då ritade jag ett träd men hon tyckte att jag hade så bråttom så hon ville att jag skulle rita ett till, ett med lite frukt i kanske. Vad har du sagt till dem här egentligen, att jag är dum i huvudet eller? Du har fortfarande inte ringt föresten, skäms du? När hon var nöjd med mina träd skulle jag titta på bilder i svart och vitt som inte föreställde något. Hon ville att jag skulle tolka dem så jag drog till med en massa elände. Död, våld och sorg, ack och ve. Det var ju vad hon ville höra i alla fall och hon såg så nöjd ut så. Suck! TA MIG HÄRIFRÅN!

När jag läser detta och tänker på den tjej som slogs med verkligheten för 22 år sedan kan jag känna en viss förtvivlan och hopplöshet. Personalen på ovannämnda behandlingshem kämpade som djur för att få denna tjej att släppa garden, attityden och vara den hon var. Under tre år vistades hon på behandlingshemmet och hon slet även hon som ett djur, inte för att släppa garden eller ändra attityd utan för att försöka begripa vad det var de ville ha av henne. Vilket beteende som var acceptabelt, vilket beteende de ansåg vara sant.

Jag kan inte påstå att jag känner någon förtröstan när jag tänker på detta då det känns som om jag fortfarande efter 22 år slåss med samma oförståelse för detta med mitt jag. Jag kan se hur jag under dessa år har slipat kanter, polerat ytor, rundat hörn för att skapa mig en tillvaro, skaffat mig en universitetsutbildning, ett fast arbete och under några år även en familj. Men...var är jag i dag?... På ett behandlingshem där jag skall arbeta med mig själv med syftet att kunna bli ett med mig själv, kunna bli jag.

Det pågår en ständig konflikt mitt huvud där det i slutändan aldrig är tillräckligt. Jag ska illustrera följande händelse som i sig är en oerhört banal sak men som triggar saker i mitt inre som jag inte kan förklara. De Kloka och den gode Terapeuten försöker få mig förstå att jag har behov och att jag måste låta dessa komma fram. Jag måste inte lösa eller klara allting själv utan kan ta hjälp från min omgivning. Jag har därför tvingat mig själv att blotta mig och säga "jag behöver" när det gäller kontakt med sjuk- och tandvård. Jag kan klara detta alldeles själv med glans men har en historia med mig som gör att jag tycker att det är så förbannat jobbigt. Därför valde jag detta som ett oerhört tydligt och konkret sätt för mig själv att illustrativt försöka uttrycka "jag behöver". Därför, när jag för någon vecka sedan kände att Aj, nu är det något som inte är som det ska med mina tänder, sade jag till De Kloka och de ordnade en tid och en Stadig följde med till tandläkaren som stöd. Det blev precis så komplicerat som jag misstänkte att det skulle bli och fick en remiss till rotspecialist. Nåväl, tanden borrades i alla fall ur och fick en provisorisk fyllning. Jag upptäckte efter ett par dagar att det var en sylvass kant på fyllningen och undrade om det var möjligt att De Kloka kunde undersöka om det fanns någon liten tid för att slipa av kanten hos tandläkaren. Detta skulle ordnas men sedan hörde jag ingenting på flera dagar och jag (Dumma mig) tänkte att asch, det funkar tills jag får tid hos specialisten. Men...i går morse klockan 08.00 blev jag väckt med utropet "Du skall vara hos tandläkaren om en timme". VA???? Jag svarade omedelbart, I HELVETE HELLER! Åh, ett så icke konstruktivt uttalande...

I detta ögonblick händer det massor av saker, väcks det saker inom mig som jag inte har ord för. Just för att det var morgon och jag blev väckt med detta besked gjorde att mina röster inte vaknat helt och hållet utan min kropp reagerade fortfarande instinktivt. Min instinkt sa ALDRIG, INTE EN CHANS! Den personal som väckte mig och skulle följa med är inte en av dem som jag känner något förtroende för och jag skulle aldrig släppa denne i närheten av mig, mitt jag.

Hade jag fått detta besked så snart inpå under eftermiddagen i stället hade jag aldrig agerat så tydligt och jag vet faktiskt inte vilket beslut jag hade tagit. För...Rösten i mitt huvud säger mig att jag visst hade kunnat åkt till tandläkaren utan problem och gjort precis vad de nu hade velat göra med mina tänder, oavsett stöd eller ej. Jag har ju gjort det förr så det kan jag, bit ihop, stäng av och kom igen. Rösten säger mig även att hela mitt agerande är så trivialt och att jag är patetisk som bara söker uppmärksamhet på ett banalt sätt. Jag åkte inte till tandläkaren trots att jag fick beskedet att besöket skulle faktureras även om jag inte åkte... OCH...DRA ÅT HELVETE. Sedan kom den personal som hade bokat tiden och undrade om jag inte fått veta något tidigare. Nä, jag hade ju inte det och jag förmedlade då även att jag inte åker, inte riskerar att åka i väg med någon som jag inte känner stöd av till vare sig tandläkare eller specialister. Jag fick då svaret att det var ju inte Personalen som skulle göra rotfyllningen....

Vad är det då så händer i mig? Det är två sidor som slåss. Den ena sidan som säger att Okej, nu genomför vi det här själva, vi struntar i något stöd och den andra som säger att jag skulle ju prova, jag skulle ju våga ta stöd från min omgivning. Problemet är att dessa två sidor inte kan mötas. Uttalandet att "det är ju inte XX som ska rotfylla" gör att jag inte känner att jag blir tagen på allvar, att det hela bara sköts med vänsterhanden. VARFÖR ska jag då uttrycka ett behov? Vad ska jag göra för att omgivningen skall förstå att det är i allra högsta grad jävligt allvarligt för mig? Spika upp anslag på väggen? Eftersom jag nu har uttryckt "Jag behöver" och det blir en sådan situation som nu uppstod talar rösterna om för mig att "Där ser Du, det är inte tillräckligt. De anser inte att ditt behov är tillräckligt för att behöva tillgodoses". Och i min mage sitter det lilla analytiska barnet och mumlar, muttrar och förbannar....

Dumma dumma dig som trodde något annat....