Jag arbetade under tre år som handläggare för barn och ungdomsutredningar. Det var tre tunga år för jag fann aldrig den där självklarheten till besluten. Jag fick arbeta med ett flertal placeringar av barn och ungdomar som på något sätt for illa. Jag fann att jag hade mycket lättare att arbeta med placeringar där barn på olika sätt var utagerande i den grad att det var fara för deras liv och utveckling. Det var påtagligt och därav mycket lättare att motivera besluten. När det gällde barn som for illa av vuxnas agerande och bristande omsorg hade jag så mycket svårare att hantera det. Jag såg i mina kollegor en beslutsamhet och en självklarhet i agerandet som jag aldrig fick. Jag kunde med logiken se och förstå beslut om placeringar när det var uppenbara omsorgsbrister som ingen tillsyn, ingen mat, ingen läkarvård etc. Jag förstod men var aldrig känslomässigt övertygad. Jag kunde aldrig relatera känslomässigt till dessa beslut. Än värre var det när omsorgsbristerna inte var uppenbara för då dök den där rösten upp som sade "Att vem är väl du att fatta sådana beslut? Vem tror du att du är som kan säga till en annan människa att du är inte en tillräckligt god förälder? Vad är en tillräckligt god förälder? Efter tre år bytte jag tjänst till handläggare för ekonomiskt bistånd och det var nog först då jag riktigt förstod hur svårt jag tyckte det hade varit. Min dåvarande sambo konstaterade redan första veckan efter att jag bytt tjänst att jag inte led av huvudvärk längre vilket jag då insåg att jag säkert haft under ett halvår.
Det jag vill konstatera med detta är att jag tycker att jag börjar framstå som en väldigt känslokall människa vilket jag finner ytterst obehagligt. Jag får en bild av att jag innerst inne inte bryr mig ett förbannat dugg om andra människors välbefinnande. Jag börjar tro att jag, mitt sanna väsen, faktiskt är en ond människa och jag vill inte vara sådan, jag vill inte låta den sidan få näring, vill inte att den ska utvecklas. Ur hennes perspektiv, kvinnan som är kall och ond, är detta en total meningslöshet. Vad i hela friden är poängen med terapi om det ändå inte bekommer mig? I slutändan spelar det väl ingen roll om jag /hon ändå kliver ut i livet och kommer vara totalt oberörd av andra människor. Då är det väl ändå omöjligt att skapa en gemenskap, en samhörighet med andra människor. Då blir väl livet en enslig ödslighet i alla fall så vad syftar då denna behandling till? Är jag överhuvudtaget mottaglig för detta så att det kan ske en förändring? Kan man med en så stark ond sida bli god? Den är den Onde som säger mig att jag bara ljuger när jag försöker tänka, framföra att jag nog inte mår så bra psykiskt. Att det inte är legitimt att säga att jag mår dåligt om det inte går att påvisa, om jag inte står på knä och kippar efter luft. Det är den Onde som dagligen frågar mig varför jag är här, varför jag ens vågar tänka tanken att hoppas på att detta är bra, att det är en mening med det här.
Angående den brinnande frustrationen säger den gode Terapeuten "Gå ut och skrik" och jag säger NEJ! Det händer något i mig när han säger så, jag vet inte vad det är men det känns som om han förolämpar mig genom att säga så. Det kan jag ju inte uttrycka, säga till honom för min logik säger mig att det finns inget i denna mening, inte i en enda stavelse, ett uns av en medveten förolämpning. Så jag håller tyst fast den där kraften bubblar i mig, den där rösten som säger att "var för fan inte nedlåtande mot mig" samtidigt som det slås upp en barriär emellan oss. Mellan Terapeuten och mig, mellan mina jag, mellan den där lilla rösten som vill tro på detta, som tror att detta är den enda vägen, som tror på att detta kan leda till ett meningsfullt liv och den Onde som fnyser föraktfullt och säger att detta är en illusion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar