Jag sade till till den gode Terapeuten häromdagen att jag skulle vilja bli riktigt så där galet förbannad och han sade mig, "Varför blir du inte det då?" Jag svarade då att jag inte kan komma på någon anledning till att jag skulle få bli förbannad och han svarade då "Du har hundra gånger fler anledningar än vad du kan fantisera om"...Vad svarar man på det? Jag känner mig frustrerad i terapin, jag förstår för närvarande inte om det händer något av värde i sessionerna och jag föreslog den gode Terapeuten att han, bildligt talat, skulle trycka upp mig i ett hörn och pressa, pressa och pressa tills jag inte kunde komma undan längre, tills han verkligen mötte den som är jag längst där inne.
Jag känner mig för närvarande otroligt kluven där jag känner att jag måste förstå min historia för att kunna gå vidare, utvecklas, samtidigt som jag inte finner den känslomässiga kontakt som krävs för att jag ska kunna förstå. Jag snubblar hela tiden på något som jag tror är viktigt men jag kan inte fånga det. Vi talar ganska mycket om omsorg, hur viktigt det är för barn att få omsorg och vad omsorg är för något. Jag hör att jag har levt i en miljö där det var en stor omsorgsbrist, en fientlig miljö där jag egentligen inte hade någon plats. Jag hör men kan inte förstå, kan inte införliva detta, det klickar inte någonstans men jag måste ju tro på att de har kunskap och kompetens nog att kunna uttrycka detta. Någonstans i mitt bakhuvud säger mig en röst att det var absolut förbjudet att visa att jag på något sätt fick omsorg från något annat håll än hemifrån. För att illustrera detta kan jag beskriva följande händelse. Jag var 7 eller 8 år tror jag, min mor hade inköpt stövlar med hög klack till mig vilket jag bara avskydde. Jag var dock så illa tvungen att bära dem eftersom alternativet att inte vilja inte fanns. Hur som helst, i skolan vid matsalen, vinter, smältvatten på linoleummatta, jag halkade och vrickade till foten något så förbannat. Sjuksyster lindade om men ville att man skulle vara vaksam på om det blev sämre. Jag kommer i håg att det gjorde gruvligt ont och i dag förmodar jag att det nog blev en spricka i foten. Efter skolan hos dagmamman, när det var dags att bli hämtad, tog jag av bandaget. Min dagmamma undrade varför jag gjorde detta men det kunde jag inte svara på. Det var bara en känsla. En övertygelse om att detta var inte tillåtet, jag fick absolut inte visa att jag hade bandage eller att det gjorde ont. Jag vet inte än idag varför denna övertygelse var så stark, kan inte förstå vad som föreligger denna reaktion.
Jag får associationerna till relationer där det förekommer kvinnomisshandel, stadierna med isolering och begränsat livsutrymme. Jag kan se att familjen var oerhört sluten och att där inte fanns någon som helst insyn. Men jag kan samtidigt inte se eller förstå vad det var som skulle döljas. Jag börjar se fenomen som jag inte kan förstå, jag därför inte heller kan tro att det är sant, jag kan inte få ihop det till ett sammanhang där jag ingår. Det är där jag känner att jag inte har tillgång till min historia, att jag är så skiktad och det finns ingen gemensam nämnare för de olika lagren utan varje lager har sin verklighet. Jag kan inte förstå hur det är möjligt att jag ska kunna komma i kontakt med den rädsla jag levde med, hur jag ska kunna inse hur fel allting var och jag har så svårt att acceptera att jag inte kan förstå detta, att jag inte kan räkna ut och förklara.
Ja, nu kommer det snart. Heja dej. Be din terapeut igen att kanske hålla fast dej bakifrån runt armarna över bröstet så att det blir trångt att andas,så att du rent konkret får känna hur bunden du är av att neka dej rätten att ta plats i vrede. Det kan vara lite skrämmande och otäckt när man inte är van att uttrycka sig okontrollerat. Tror du inte att det kan vara så att du måste känna rädslan, få hjälp att locka fram den,släppa ut den, innan du kan förstå den och se den som den var?
SvaraRadera